Posts Tagged ‘Konst’

h1

Om SEMIOGENESIS, Hypertunnelns Carolina Falkholt-kosmologiska essä

mars 9, 2015

För någon månad sedan ringdes jag upp av graffitikonstnären Carolina Falkholt, som jag fick kontakt med under min föreläsningsserie Radical Imagination under hösten 2013. Hon ville ha en text att presentera tillsammans med den vinylsingel hon skulle släppa i februari. Vi träffades, hängde lite grann och försökte ta reda på vad det skulle vara för text och vad den skulle vara till för. Till slut sa jag: ”Det verkar som om du vill att texten skall ge ett svar på något. Vilken fråga är det den skall besvara?” Och då sa Carolina: ”Jag tror att den skall svara på hur min musik hänger ihop med min bildkonst. Fysiskt, liksom. På riktigt.”

semiogenesis

Suck on this sweet piece of candy, materialentusiaster!

Den essä jag skrev heter Semiogenesis. Det betyder ungefär ”Meningsuppstående”. Essän är ett anspråk på att försöka skapa en ontologi, alltså en teori om livets, universums och alltings innersta och egentliga natur. Men det är inte vilken gammal ontologi som helst, utan en Falkholtspecifik ontologi. Jag tänkte så här:

Ontologiska teoribyggen, alltså idékonstruktioner om hur allting egentligen ligger till, verkar ofta på ena eller andra sättet rimma med intressen som redan finns hos de som skapar dem. Då någon av den teoretiska fysikens höjdare talar om strängteorin, att allting på subatomär nivå egentligen hålls samman av ofattbart små strängar, så kan man ge sig fan på att vederbörande kommer att tala om fiolsträngar och att den privat tycker mycket om musik. Då däremot matematiker berättar om tillvarons absolut grundläggande egenskap så rör det sig om just matte – matematiken är ”Guds språk”, den kod medelst vilken vi kan förstå skapelsens konstruktion. Informatiker har däremot kommit på att det är information som är fysikens, universums och tillvarons grundcell. Sedan finns även olika filosofiska skolor som omdebatterar vilket som är det bästa sättet att begripa alltings mest grundläggande element. Neomaterialismen (som jag använde i min doktorsavhandling!) menar att allting i botten består av flöden – materien och objekten är bara konsekvenser av hur flöden interagerar. I kontrast mot neomaterialismen finns den objektorienterade ontologin (OOO), som i stället menar att flöden bara är en konsekvens av egenskaper hos objekt och att det är dessa objekt – undandragna, diskreta, ahistoriska – som är det enda som egentligen äger verklighet. Med drag av båda dessa teorier menar sedan aktörsnätverksteorin (ANT) att det är i relationella nätverksformationer något blir möjligt, på mikro- såväl som på makronivå – en aktör (atom, molekyl, ord, sång, galax) är alltid beroende av vilka egenskaper den ges av det nätverk i vilken den ingår. Och så vidare, och så vidare och så vidare… detta var ju dessutom bara en lista över några samtida västerländska ontologier, går man bakåt i historien eller utanför den västerländska kultursfären finns det kosmologier i varje sammanhang där människor försökt få nån ordning på hur tillvaron egentligen är ordnad.

Carolina Falkholt ville alltså ha en text som binder samman de olika konstnärliga uttryck hon arbetar med – bild (mestadels voluminösa fasadmålningar), musik (som hon gör själv och har i lurarna då hon arbetar på sin skylift), kanske något om hennes personliga bakgrund som människa och som grafitta, grafiska upprepningar av vissa teman (oftast kroppsdelar såsom händer, ögon, kön), hennes politiska och sociala situation som kvinna. Och vad alla de där estetiska och politiska uttrycken kan betyda, hur de relaterar till världen, hur de hänger ihop. Var kommer de ifrån? Finns det någonstans en underbar hemlighet under alltihop, något av vilket alltsammans är ett uttryck men som själv är svårt att göra förnimbar?

Att skapa en ontologi verkade ju vara nåt som lite vemsomhelst kan få ihop alltutifrån vad man redan har bestämt sig för, så jag bestämde att skapa en sådan för Carolina. Min tanke var att man, utifrån en konstnär som primärt arbetar med att skapa variationer av allmänmänskliga motiv, skulle utgå från något som är översättbart från det visuella bildspråket och göra detta till ontologins grund. Vidare måste den förstås behandla sådana teman som återkommer i hennes konst. Upprepningar, variationer, mönster. Även födsel, prokreation, förändring och mening är på olika sätt viktiga hos denna specifika konstnär. Grafiskt arbetar hon ofta med findetaljerade mönster, överlagrande polykroma färgsjok och abstraherade kroppsdetaljer.

Jag bestämde mig för att göra mönster till ontologins grund och drivkraft; universums grundläggande egenskap är att det genererar mönster. Mönstren överlagrar med andra mönster och nya mönster uppstår. Allting är både skapat och generativt av mönster. Det kan föra sig om mönster såsom den genetiska koden, det periodiska systemet, den mänskliga kognitionen, kosmos struktur, dimensionernas design. Kosmos grundläggande egenskap är att det är mönsterskapande. Mönstren är iterativa (självupprepande) och kaotiska (systemkänsliga) och förändras då de möter andra mönster. Det som skapas av mönstrens överlagringar men som sträcker sig utöver deras blint självupprepande egenskap är mening. Mönstren alstrar mening: semiogenesis. Meningen finns inte före den alstrats utan uppträder som en effekt av mönstren: symboliken, fotosyntesen, livet, avsikten, skönhetsupplevelsen.

Essän är skriven i en stil och med en tematik inspirerad av mina favoritförfattare (well, två av dem iaf) Sadie Plant och Alan Moore. Den har, såsom sig bör, drag av besvärjelse; genom upprepningar och temavariationer förenas mandalan (urgammal kosmologisk symbol) med mandelbrotmängden (den paisleyliknande grafiska representationen av fraktala mönster som upptäcktes/skapades av matematikern Benoit Mandelbrot under 1980-talet). Well, det är allt man behöver för att få ihop en schysst egen kosmologi! Försök själva därhemma om ni vill, men tänk på att siffror, strängar, information, flöden, objekt, nätverk och nu även mönster redan är använt. Ha så kul, kära bröder och systrar hobbyontologer!

nykoping

Ovan: Falkholts största kioskvältare från förra året: väggmålningen på högstadieskolan i Nyköping. Va! Har hon målat en sån där som är så förbjuden att den inte ens har nåt namn? Dags för nymoralistiska nationalister i Sveriges riksdag att rycka in och kräva fängelsestraff för konstnärer som målar fel motiv! Och för diverse mindre informerade och erfarna kommunpolitiker att försöka styra konstens innehåll.

Själva essän då? Äsch, den publicerar jag inte här, förstår ni väl. Den tillhör Carolina Falkholts verk Sociation, som är en särdeles exklusiv och påkostad sjutumssingel utgiven på materialkonnässörers favvolabel Kning Disk. Essän finns som foldout i affischformat inuti singelns konvolut.  Release för singeln var i lördags på Kristinehamns konstmuseum i samband med Carolinas utställning, som också heter Sociation. Kanske händer det något annat med essän framledes, det får man se. Men som det ser ut nu får ni allt ta och köpa singeln. Omslagsbilden är gjord av Carolina Falkholt, musiken är gjord av Carolina och Felix Rodriguez och den ytterst smakfulla layouten och designen är signerad Mattias Nilsson, courtesy of Kning Disk. Om du undrar om detta är något du verkligen behöver ha i ditt hem är svaret ja.

h1

Tid för germansk esoterik

augusti 31, 2014

Den senaste veckan har jag inlett två projekt som liksom är i gränslandet mellan konst och nåt helt annat. (Vad något är som är ”helt annat” än konst, som ju i sig liksom är det som inte fyller någon annan, mer praktisk funktion, är en nog så spännande diskussion som härmed lämnas till eftervärlden.) Slumpen, gud, jultomten, det undermedvetna eller vem det nu är som tillser att vissa saker i ens liv sammanfaller, har ordnat så att båda projekten är tillsammans med andra generationens germaner med ockultism som intresseområde. Man kan tycka att det är konstigt, inte minst givet att jag själv inte har tyskar i min släkt och ej heller ägnat särskilt mycket tid åt obskyr andlighet (med dessa två som prominenta undantag). Förmodligen har jag dock själv sökt mig just till magiintresserade tyskbarn på konstområdet. God knows why.

Peter har bett mig att skriva en text till en annalkande utställning. Jag har varit vän med Peter sedan 1989 då vi var både klasskamrater och delade vår första egna bostad med två andra tonåriga snorungar. Ända sedan konsthögskolestarten har Peters konst kretsat kring det oförklarliga, gärna med den helt oavsedda konsekvensen att han själv drabbas av diverse mer eller mindre spektakelartade olyckor. Peter har till exempel i sin konst svärtat ned en lägenhet med sot (och närapå kortslutit Konstfacks elnät genom nedsotning av elkontakter), odlat vallmo i sin lägenhet (vilket närapå förgiftat honom), satt sig in i karismatiska kultledares psyken (med depression och ångest som följd) et cetera, et cetera, et cetera. Som en del av det verk i vilket jag medverkar har han tatuerat sig med grafiska avbildningar av magiska örtväxter ur den svenska floran. Tatueringarna har förstås blivit inflammerade, så Peter äter just nu antibiotika och har bandage runt armar och bål. Som ni fattar kommer det att bli nåt jättebra av det hela.

Otto känner jag sedan tiotalet år då han började forska i design här i Göteborg. Jag blev löjligt inspirerad av Otto, för han gör om allting. Hans grej då var att sy om kläder och nätpublicera manualer om saken. Jag, som också gillar att göra om saker, började omedelbart göra om alla mina kläder. Jag fattade att man kunde och fick göra så. Jag har efteråt tänkt att det var väldigt konstigt att jag inte visste om det tidigare, men så var det i alla fall. Ottos projekt brukar ofta kombinera element som hemslöjd, svart magi, materialistisk biofilosofi. Ni kan ju roa er med att försöka förstå er på vad festen Lucia Obscura, arrad av mig och Otto inom projektet Old is the new black, är för något. Precis vad jag och Otto kommer att göra vet man inte ännu precis, men det kommer att innefatta ljudskapande och svenska 1800-talsmystiker. Vi har lokal fixad och har redan börjat beställa en massa material.

Vän av ordning kan inte låta bli att påpeka att Peter faktiskt inte är andragenerationens tysk utan halvösterrikare med två pass, medan Otto är kvartstysk. Ja.)

h1

Hypertunneln live: Dekognitiv guidning

januari 15, 2014

guidning

Dekognitiv guidning av Per Mårtenssons utställning Double Standards på Göteborgs konsthall, onsdag 22 januari kl 18-19.

 

Vad är ”dekognition”?

Det är inte forskning

Det är inte konst

Det är inte filosofi

Det är:

diagnoserna drivna genom sig själva

annorlundaskapets tolkningsföreträde

 flytande teori

 

En visning och simultan analys av Per Mårtenssons utställning Double Standards, förevisad av Jakob Wenzer / Hypertunneln

 

h1

Ståhl

juli 9, 2012

Kidsen idag skriver mycket bättre än de från igår. Bland 80 –och 90-talisterna finns det ungefär etthundra miljoners miljarder gånger fler riktigt bra skribenter än det fanns bland oss 70-talister. Min favorit bland de där unga skribenterna heter Isabelle Ståhl. Hon skriver inte skönlitterärt eller facklitterärt eller nånting sånt där som tidigare generationers litterära kandidater behövde förhålla sig till, hon skriver krönikor och bloggposter och sånt. Ändå vill alla de gamla författarnamnen hänga med henne och ha henne på sin FB-wall och så vidare. Hon utnyttjar kortformatet genom att på nåt sätt koppla sina egna erfarenheter rakt in i nervsystemet på en, fast inte medelst kablar som i Matrix utan medelst någon sorts affektmagi.

Sista dagarna har Isabelle skrivit om sådant som engagerar mig som ämne också (och inte bara som affektmagiknark). Två krönikor har lagts upp på olika håll. 6 juli publicerades en krönika i GP; ”Fyra dagar med samhällsanpassade människor”, om ett besök på en fest på landsbygden som blir en påminnelse om vad man en gång flydde, eller en sorts varning från det förflutna som kommer till liv.

Vi anländer till en enorm villa vid havet där vi skall bo i fyra dagar och får hälsa på tjugo välanpassade människor som jobbar med ekonomi. […] Auototunade röster. Allmänna samtalsämnen. Vänliga, intresserade leenden. De är så socialt välfungerande att jag blir rädd. De måste väl genomskåda att min normalitet än något jag lärt mig på tv.

Hear, hear. Jag själv lämnade medelklasshålan som jag kom ifrån för tjugotre år sedan för att göra om och göra rätt och gå vidare och skaffa en miljö jag skulle kunna leva ett bra liv i. Det kändes som om utsikterna för det var små i hemorten. Omedelbart då jag flyttade så försvann kontakten med alla mina gamla skolkamrater, för att plötsligt uppstå då alla de andra skaffade Facebook för två år sedan och började lägga upp bilder på sina villor, båtar och trädgårdar, samtliga relokaliserade till uppväxtorten.

Nåväl. Kommo då en ny Ståhltext för två timmar sedan. Så här blir det då:

På en midsommarfest träffar jag och min kompis 20 samhällsanpassade människor som jobbar med ekonomi. De är vuxna på det där sättet jag aldrig har lyckats bli. De har riktiga jobb, kommer ihåg namn, organiserar lekar, kör bil, väljer bort pommes fritesen till hamburgaren och kan sitta stilla i flera timmar. Jag och min kompis är lika gamla som dem men känner oss 20 år yngre. Jag kommer på mig själv med att önska att jag åtminstone hade haft en diagnos som alibi för att jag inte är som dem.

Enligt WHO är några av symtomen på ADHD att man prokrastinerar och gör vårdslösa misstag när man tvingas arbeta med ointressanta projekt, tappar bort saker och har det rörigt hemma. Även humörsvängningar och koncentrationssvårigheter nämns som en del av symtombilden. Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.

I en tid där ens livsduglighet mäts utifrån hur produktiv och utåtriktad man är och där livet förväntas vara ett företag att investera i, har ADHD-diagnosen något förlåtande över sig: det är inte ens eget fel om man får hjärtklappning av fakturamallar, det beror på ett fabriksfel i hjärnan. I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka om de dagdrömmer för mycket och har svårigheter att slutföra långsiktiga projekt.

Så mycket av allt det här om diagnoser, normalitet och hälsa handlar om ren formuleringskonst. Det gäller förstås tänkande över lag; jag tänker rätt ofta att hela min forskarutbildning handlade om att finna ett sätt att formulera en beskrivning av verkligheten som stämde mer överens med hur den verkligen var än det gamla vanliga dumspråket som jag och alla andra vettiga människor ju vet är helt åt fanders. (Hela mitt liv har liksom varit en sorts anti-common sense; om sunt förnuft säger att det är på, ett speciellt vis så betyder det att det ka vara precis hur som helst utom just så.) Isabelle Ståhl brukar för det mesta liksom bara ta sig förbi dumspråket och använda det riktiga direkt; det är därför jag tycker hon är så bra. Fast i den sista krönikan har jag ju förstås ett och annat att anmäla reservationer mot. Kanske är det just för att jag bryr mig om dess innehåll också, inte bara berörs av dess form. (Så är det; innehåll är nästan alltid skräp. Det är formen som är det riktiga innehållet.)

Okej, invändningarna helt snabbt: 1 ”ADHD-diagnosenharnågotförlåtandeöversig”, 2 ”fabriksfelihjärnan”, 3 ”människorbörjarbetraktasigsomsjuka”. Bemötandet: 1 ADHD-diagnosen har något stolthetsgenerativt medsig, 2 systemfel i samhällsfabriken, 3 människor börjar inse det onaturliga i homogen normalitet. Det var det, bara lite innehåll, inget farligt och nu var vi av med det. Vidare till väsentligheterna:

Grejen med den här posten var en tanke som väcktes då jag läste den senare av texterna, precis när jag läste raden ” I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka…”.

Okej, ytterligare en liiten liten invändning; jag har inget problem med nuet, nuet är ganska enkelt. Det är när nuet skall motiveras med vad som eventuellt skall komma senare som det blir problem, det vill säga då något – tillexempel skitmycket pappersarbete – måste utföras för att något annat – tillexempel att man skall få pengar om en månad – skall hända. Det finns ingen länk däremellan. Mitt medvetande väljer en annan väg då, en som är nu på riktigt; promenad runt huset, samtal med rumsgranne, twitter, mobilspel, knyta om mina skor eller så. Sedanet är det som är problemet.

Hela alliansregeringens ”arbetslinje” är modulerad utifrån en hjärna som fungerar primärt genom sedanet. Högerfolksen tror att man pengar är vad som motiverar alla, att alla människor har den typ av hjärna som kan underordna sig. De måste hela tiden tala om ”frihet” och ”kreativitet”, för det är vad som saknas i högerutopin. All deras frihet är ju sådan som åsyftar konsumtionsval, alltså friheten att välja mellan varor som någon annan ställt framför en, och all kreativiteten är ju sådan som skall kunna hitta på nya konsumtionsvaror som andra inte visste att de ville ha, allt i en oändligt inåtvänd rundgång av ofrihet och okreativitet. Men frihet och kreativitet är förstås något helt annat egentligen; friheten orienterar sig framåt av sig själv, den behöver inte någon snitslad bana eller några färdiga val. Friheten är oändlig medan valfriheten är valet att välja ett av flera underoordnanden. Kreativitet kan aldrig vara fången den heller; sådan kreativitet som åsyftar lösandet av ett klart definierat problem, på vilket lösningen blott kann vara en, är förstås ingen kreativitet. Naturen är kreativ; den har inget mål, ingen mening, är inte lösningsorienterad, underordnar sig inte några färdigformulerade uppgifter. Den bara gör.

Vi vet förstås att det är hyperhjärnan som befinner sig i det kreativa spektrat av intelligensens hela variansregister. När jag lämnade den där välbärgade landsorten så hamnade jag omedelbart ihop med folk som sedan skulle komma att bli konstnärer, musiker, allmänna dropouts, skribenter osv osv. Och det är ingen slump att just de som fanns där var de som fanns där. Och, som Isabelle skrev; ” Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.” Den som behöver frihet för att kunna andas söker sig till sammanhang där oriktat skapande tillåts, den som behöver skapa för att leva söker sig till sammanhang där kreativitet inte underordnar sig andras idéer om vad som behöver göras. De som bryter normer söker sig till varandra. De måste göra det. Alla har förstås inte diagnoser, och alla skulle förstås inte befinna sig i det frekvensomfång där diagnos anses medicinskt berättigat, men att kreativitet ofta(st) vistas i samma sociala miljöer som riktigt uselt livspusslande och redigt undermålig egenadministration är faktiskt inte någon slump. Många skapande människor är, liksom jag, väldigt nu-orienterade och är jäkligt dåliga på sedanet. Sådana människor passar inte speciellt bra in i arbetslinjen.

Plötsligt framstår det för mig som om hela arbetslinjen är ett enda neuroseoparatistiskt utrensningsprogram. De kreativa skall antingen rensas bort och förvaras i avstjälpninscentraler på tryggt avstånd från samhället (läs posten Neuronauter vid normalitetens rand) eller låta sin kreativitet tämjas medelst konsumtion. För det är väl det Concerta, Strattera, Ritalina etc. är, right? Ett konsumistiskt övervåld för att få oregerligt kreativa medvetanden att börja fungera linjärt?

It all comes together! Dessutom erbjuder idén “Arbetslinjen som neuroseparatistiskt rensningsprogram” ett svar på en av de eviga frågorna: Hur kommer det sig att moderater aldrig skapar kultur? (Och den har jag verkligen funderat på.)