Posts Tagged ‘Kreativitet’

h1

Hypertunneln @ Park Lane, Göteborg

mars 9, 2015
jonaslindgren

Tack till heders-Jonas Lindgren som lånat ut bilden från sitt Instagramflöde.

Eftersom den här bloggen nu ändå mer och mer verkar få karaktären av ett CV så är det väl lika bra att tuta och köra. Tuta i den egna trumpeten och köra på i egomobilen.

Nåväl, om ni trodde att Hypertunneln är för fin för att framföra budskapet på en av stadens mest anrika och prominenta bratklubbars scen så trodde ni självfallet fel. Vad jag vet är detta den enda filmen som finns av något av mina framträdanden. Om vilt fladdrande DAMP-bränslat turbopladder i sex minuter är just din hambo är alltså filmen nedan det enda stället där du egentligen kan få ditt lystmäte, åtminstone om du vill att själva hyperskallen som sköter pratet skall ha en riktigt välsittande skjorta.

Pecha Kucha-formatet, för övrigt, är enkelt: 20 bilder går i 20 sekunder var. ingen text, inga handouts, bara prat till. Min Pecha Kucha hette på arrangörens begäran ”ADHD och kreativitet”. Tack till kreatörsnätverket ADAoch Pecha Kucha Night Göteborg.

h1

Ståhl

juli 9, 2012

Kidsen idag skriver mycket bättre än de från igår. Bland 80 –och 90-talisterna finns det ungefär etthundra miljoners miljarder gånger fler riktigt bra skribenter än det fanns bland oss 70-talister. Min favorit bland de där unga skribenterna heter Isabelle Ståhl. Hon skriver inte skönlitterärt eller facklitterärt eller nånting sånt där som tidigare generationers litterära kandidater behövde förhålla sig till, hon skriver krönikor och bloggposter och sånt. Ändå vill alla de gamla författarnamnen hänga med henne och ha henne på sin FB-wall och så vidare. Hon utnyttjar kortformatet genom att på nåt sätt koppla sina egna erfarenheter rakt in i nervsystemet på en, fast inte medelst kablar som i Matrix utan medelst någon sorts affektmagi.

Sista dagarna har Isabelle skrivit om sådant som engagerar mig som ämne också (och inte bara som affektmagiknark). Två krönikor har lagts upp på olika håll. 6 juli publicerades en krönika i GP; ”Fyra dagar med samhällsanpassade människor”, om ett besök på en fest på landsbygden som blir en påminnelse om vad man en gång flydde, eller en sorts varning från det förflutna som kommer till liv.

Vi anländer till en enorm villa vid havet där vi skall bo i fyra dagar och får hälsa på tjugo välanpassade människor som jobbar med ekonomi. […] Auototunade röster. Allmänna samtalsämnen. Vänliga, intresserade leenden. De är så socialt välfungerande att jag blir rädd. De måste väl genomskåda att min normalitet än något jag lärt mig på tv.

Hear, hear. Jag själv lämnade medelklasshålan som jag kom ifrån för tjugotre år sedan för att göra om och göra rätt och gå vidare och skaffa en miljö jag skulle kunna leva ett bra liv i. Det kändes som om utsikterna för det var små i hemorten. Omedelbart då jag flyttade så försvann kontakten med alla mina gamla skolkamrater, för att plötsligt uppstå då alla de andra skaffade Facebook för två år sedan och började lägga upp bilder på sina villor, båtar och trädgårdar, samtliga relokaliserade till uppväxtorten.

Nåväl. Kommo då en ny Ståhltext för två timmar sedan. Så här blir det då:

På en midsommarfest träffar jag och min kompis 20 samhällsanpassade människor som jobbar med ekonomi. De är vuxna på det där sättet jag aldrig har lyckats bli. De har riktiga jobb, kommer ihåg namn, organiserar lekar, kör bil, väljer bort pommes fritesen till hamburgaren och kan sitta stilla i flera timmar. Jag och min kompis är lika gamla som dem men känner oss 20 år yngre. Jag kommer på mig själv med att önska att jag åtminstone hade haft en diagnos som alibi för att jag inte är som dem.

Enligt WHO är några av symtomen på ADHD att man prokrastinerar och gör vårdslösa misstag när man tvingas arbeta med ointressanta projekt, tappar bort saker och har det rörigt hemma. Även humörsvängningar och koncentrationssvårigheter nämns som en del av symtombilden. Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.

I en tid där ens livsduglighet mäts utifrån hur produktiv och utåtriktad man är och där livet förväntas vara ett företag att investera i, har ADHD-diagnosen något förlåtande över sig: det är inte ens eget fel om man får hjärtklappning av fakturamallar, det beror på ett fabriksfel i hjärnan. I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka om de dagdrömmer för mycket och har svårigheter att slutföra långsiktiga projekt.

Så mycket av allt det här om diagnoser, normalitet och hälsa handlar om ren formuleringskonst. Det gäller förstås tänkande över lag; jag tänker rätt ofta att hela min forskarutbildning handlade om att finna ett sätt att formulera en beskrivning av verkligheten som stämde mer överens med hur den verkligen var än det gamla vanliga dumspråket som jag och alla andra vettiga människor ju vet är helt åt fanders. (Hela mitt liv har liksom varit en sorts anti-common sense; om sunt förnuft säger att det är på, ett speciellt vis så betyder det att det ka vara precis hur som helst utom just så.) Isabelle Ståhl brukar för det mesta liksom bara ta sig förbi dumspråket och använda det riktiga direkt; det är därför jag tycker hon är så bra. Fast i den sista krönikan har jag ju förstås ett och annat att anmäla reservationer mot. Kanske är det just för att jag bryr mig om dess innehåll också, inte bara berörs av dess form. (Så är det; innehåll är nästan alltid skräp. Det är formen som är det riktiga innehållet.)

Okej, invändningarna helt snabbt: 1 ”ADHD-diagnosenharnågotförlåtandeöversig”, 2 ”fabriksfelihjärnan”, 3 ”människorbörjarbetraktasigsomsjuka”. Bemötandet: 1 ADHD-diagnosen har något stolthetsgenerativt medsig, 2 systemfel i samhällsfabriken, 3 människor börjar inse det onaturliga i homogen normalitet. Det var det, bara lite innehåll, inget farligt och nu var vi av med det. Vidare till väsentligheterna:

Grejen med den här posten var en tanke som väcktes då jag läste den senare av texterna, precis när jag läste raden ” I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka…”.

Okej, ytterligare en liiten liten invändning; jag har inget problem med nuet, nuet är ganska enkelt. Det är när nuet skall motiveras med vad som eventuellt skall komma senare som det blir problem, det vill säga då något – tillexempel skitmycket pappersarbete – måste utföras för att något annat – tillexempel att man skall få pengar om en månad – skall hända. Det finns ingen länk däremellan. Mitt medvetande väljer en annan väg då, en som är nu på riktigt; promenad runt huset, samtal med rumsgranne, twitter, mobilspel, knyta om mina skor eller så. Sedanet är det som är problemet.

Hela alliansregeringens ”arbetslinje” är modulerad utifrån en hjärna som fungerar primärt genom sedanet. Högerfolksen tror att man pengar är vad som motiverar alla, att alla människor har den typ av hjärna som kan underordna sig. De måste hela tiden tala om ”frihet” och ”kreativitet”, för det är vad som saknas i högerutopin. All deras frihet är ju sådan som åsyftar konsumtionsval, alltså friheten att välja mellan varor som någon annan ställt framför en, och all kreativiteten är ju sådan som skall kunna hitta på nya konsumtionsvaror som andra inte visste att de ville ha, allt i en oändligt inåtvänd rundgång av ofrihet och okreativitet. Men frihet och kreativitet är förstås något helt annat egentligen; friheten orienterar sig framåt av sig själv, den behöver inte någon snitslad bana eller några färdiga val. Friheten är oändlig medan valfriheten är valet att välja ett av flera underoordnanden. Kreativitet kan aldrig vara fången den heller; sådan kreativitet som åsyftar lösandet av ett klart definierat problem, på vilket lösningen blott kann vara en, är förstås ingen kreativitet. Naturen är kreativ; den har inget mål, ingen mening, är inte lösningsorienterad, underordnar sig inte några färdigformulerade uppgifter. Den bara gör.

Vi vet förstås att det är hyperhjärnan som befinner sig i det kreativa spektrat av intelligensens hela variansregister. När jag lämnade den där välbärgade landsorten så hamnade jag omedelbart ihop med folk som sedan skulle komma att bli konstnärer, musiker, allmänna dropouts, skribenter osv osv. Och det är ingen slump att just de som fanns där var de som fanns där. Och, som Isabelle skrev; ” Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.” Den som behöver frihet för att kunna andas söker sig till sammanhang där oriktat skapande tillåts, den som behöver skapa för att leva söker sig till sammanhang där kreativitet inte underordnar sig andras idéer om vad som behöver göras. De som bryter normer söker sig till varandra. De måste göra det. Alla har förstås inte diagnoser, och alla skulle förstås inte befinna sig i det frekvensomfång där diagnos anses medicinskt berättigat, men att kreativitet ofta(st) vistas i samma sociala miljöer som riktigt uselt livspusslande och redigt undermålig egenadministration är faktiskt inte någon slump. Många skapande människor är, liksom jag, väldigt nu-orienterade och är jäkligt dåliga på sedanet. Sådana människor passar inte speciellt bra in i arbetslinjen.

Plötsligt framstår det för mig som om hela arbetslinjen är ett enda neuroseoparatistiskt utrensningsprogram. De kreativa skall antingen rensas bort och förvaras i avstjälpninscentraler på tryggt avstånd från samhället (läs posten Neuronauter vid normalitetens rand) eller låta sin kreativitet tämjas medelst konsumtion. För det är väl det Concerta, Strattera, Ritalina etc. är, right? Ett konsumistiskt övervåld för att få oregerligt kreativa medvetanden att börja fungera linjärt?

It all comes together! Dessutom erbjuder idén “Arbetslinjen som neuroseparatistiskt rensningsprogram” ett svar på en av de eviga frågorna: Hur kommer det sig att moderater aldrig skapar kultur? (Och den har jag verkligen funderat på.)