Posts Tagged ‘Länk’

h1

Artikel om neurodiversitet (och mig) i tidningen Assistans

augusti 26, 2015

Då och då ploppar min passion för mänsklig skillnad upp igen, även om det varit svårt att upprätthålla under den tid jag i det senaste faktiskt arbetat inom psykiatriutveckling (2014-VT 2015). Att som tjänsteman upprätthålla ett radikalt tänkande är ganska trixigt, då just det enda man har att hålla sig i är normer. För mig gick det inte riktigt ihop och Hypertunneln har fått ligga på hyllan. Jag har tänkt på och skrivit andra saker istället. Men nu är jag tillbaka vid Göteborgs universitet och forskar, om ett område som faktiskt tangerar neurodiversitet – mer om detta senare, typ snart.

Lyckligtvis har jag hållits kvar lite vid området ändå. För några månader sedan blev jag intervjuad av Mattias Hagberg, efter att ha efterlyst pocketutgåvor av hans senaste böcker över Facebook. En gemensam bekant fixade ihop mig direkt med mannen själv, som faktiskt visade sig vara en läsare av härvarande blogg! (Jo, det kändes coolt.) För några dagar sedan dök således en fin liten artikel om neurodiversitet upp där vår intervju utgör liksom ryggraden. Artikeln finns i tidningen Assistans och jag är inte ett dugg missnöjd med min närvaro i den, eller vad man skall säga. Jag presenterar några idéer som inte riktigt nått hit till bloggen (jo, jag har hundratals miljarder sådana, jag bara dräller av dem), till exempel den om vad jag kallat Den kognitiva multituden (efter politiska filosoferna Hardt och Negris bok Empire, 2000):

– Myllret av människor som klassats som avvikande kommer att driva fram något nytt. Ju fler som ställs utanför, ju mer kommer att sippra tillbaka… Och en dag blir kraften överväldigande.

[…]

– Betraktar man samhället ur det här perspektivet upptäcker man snart att diagnosmanualer och diagnossamlingar inte är förteckningar över sjukdomar eller avvikelser utan snarare en mycket exakt beskrivning av hur mycket samhället tolererar. Vad diagnoserna tecknar är alltså normen. Detta genom att tala om exakt hur normavvikelsen ser ut.

Artikeln har fått det inte helt okonstiga namnet ”Välkommen, diagnos!” och länken är här: http://www.tidningenassistans.com/2015/08/24/valkommen-diagnos/

h1

Slint

augusti 7, 2014

Tycker ni jag bloggar för lite nu för tiden? Det kan n i ha rätt i. Det beror på, vill jag tro, kognitiv beteendeterapi och metylfenidat. (Mer om detta senare! Kanske. om jag får ADHD igen, nu är hypertunneln [litet ”h”] liksom stängd.)
Har ni abstinens kan ni ju läsa den här texten som jag just gavs äran att gästblogga hos Göteborg Nonstop. Där lånar jag mig till den ständigt fräscha genren ”vuxna män som skriver navelskådande om musik som betydde mycket för dem i deras ungdom”. Damer och herrar, jag ger er: Spiderland och jag

 

Slint+-+Spiderland+-+LP+RECORD-444577

 

(Och ja, detta betyder att jag kommer att finnas framför Linné-scenen på Way out West klockan 15.00 nu på lördag, andäktigt väntande på något som i min värld är att likställa med gudom.)

h1

Länk: Autisticulture

april 29, 2013

Den nya sidan Autisticulture är tillägnad uppgiften att visa autistiska personers konst. Verk som visas och texter som publiceras är granskade och har genomgått gängse förfarande för tidsskriftspublicering, verkshöjden är alltså mycket god. Det handlar om att visa upp autistisk kognition och kreation.

But for me as an autistic, the answer has something to do with a space, largely made of images, songs, words and performances all created carrying some of the many shared-experiences and personal knowledge that allow autistics to relate to one another so easily.

[…]

We must see ourselves in music and art. We must allow the experience of being autistic to materialize through creative mediums and appear in ways that are readable or at least translatable through neurodiversity and disability studies work, to our neurotypical friends.

 

http://autisticulture.org/

h1

Hypertunneln på Storify

december 19, 2012

Och om ni undrar vad jag gjort under den månad som gått mellan sista posten i november och gårdagens poster så är svaret liksom litealltmöjligt, till exempel har jag gjort några djupt tänkvärda storifications. Läs och bli en sjukt mycket visare människa!

h1

”Vägseare”. Brrr.

augusti 9, 2012

USA är ett fullständigt galet fascinerande ställe. Vansinnigt hierarkiskt på alla tänkbara vis, ändå betraktande sig själv som möjligheternas land och frihetens hem på jorden. Religiöst fundamentalistiskt och ett land där man från regeringshåll kan motivera ett aggressivt krig med att de som man skall kriga mot faktiskt nu råkar vara ”ondskans axelmakter”, så därför så är det liksom tillomed bra att man åker dit med vapenarsenalen från helvetet. Samtidigt kommer världens mest avancerade forskning därifrån.

Utomordentligt spännande är också den amerikanska individualismen. Då man i Sverige, från politiskt håll eller i varje form av media, uppmanas att ”satsa på sig själv” och att det är något bra att inte vara som alla andra så har det alltid något oidipalt över sig; det är snarast ständiga försök att slita sig loss från en äldre tids kollektivism, något som idag ofta sammanfattas i uttrycket ”jantelagen”. Privata aktörer vet att anti-jantejargongen går hem; således pumpas budskapet ”Var dig själv! Var rebellisk! Gör din egen grej!” ut i reklamen för snart sagt varenda produkt som det är meningen att precis varenda människa skall uttrycka just sin identitet med. Själva individualismen saknas, den verkar liksom alltid bara vara inlånad för att sälja ett i sig konfomistiskt budskap. Verkliga avvikare bestraffas nämligen hårt, och trängs ofta ut i marginalen redan i skolåldern.

I USA är förutsättningarna faktiskt något annorlunda. Individualismen är grundmurad på ett helt anna sätt. Kanske inte ett sätt jag själv skulle vilja ha omkring mig, men ett genomgående sätt. Den som är fattig har där förvisso bara sig själv att skylla, men tänker om sig själv att den faktiskt är ett missförstått geni och en  egentlig miljonär. Detta betyder förvisso att det kanske kan vara svårare för amerikaner att se strukturer och mönster i vilka de själva ingår, men också att avvikanden av olika slag faktiskt har en mer genuint integrerad plats i kulturen. Egenskaper som hör till ADHD eller Aspergers kan ta en person långt, givet att hen hittar former som stödjer upp där hen själv brister.

Jag har på den här bloggen försökt finna begrepp och tänkandefigurer som tar fram det positiva med olika neuropsykiatriska funktionshinder, inte minst för att försöka formulera en gemensam identitet som inte bara bygger på att man är sämst. Den idén har andra kommit på också – ändå är det ofta på vis som bär mig något emot, som jag själv helst låter bli att vilja ansluta mig till. När ett sådant identitetsformulerande går till på ett riktigt jävla amerikanskt vis känns det logiskt, för den amerikanska hjältemyten rimmar av logiska skäl mycket med personlighetsbilden hos personer med NPF, ändå blir det liksom lite jobbigt för mig. Behold följande:

För den som är intresserad av ett riktigt vräkigt, pompöst och heroiserande sätt att försöka kapitalisera på neurologiska avvikares behov av en någorlunda värdig identitet rekommenderas Garrett Johns hemsida, The Wayseer Manifesto. Där finns bland annat en video där han genom en telefonlur håller ett sorts ”tal till nationen” till tonerna av pampig Fruity Loops-stomp, riktat mot ”All you rule-breakers, you misfits and troublemakers – all you free spirits and pioneers – all you visionaries and non-conformists”. Vidare får vi höra att ”Everything that the establishment has told you is wrong with you – is actually what’s right with you. […] Been diagnosed with a ”disorder”? That’s society’s latest way to deny it’s own illness by pointing the finger at you.” Ja, vad tusan, kolla själva:

Adressen är ganska tydlig:

Your impulsivity is a gift – impulses are your key to the miraculous,

Your distractibility – is an artifact of your inspired creativity,

Your mood swings – reflect the natural pulse of life, they give you unstoppable energy when you’re high and deep soulful insight when you’re low”

Nån ADHD-skalle som känner igen sig?

Ja, det där är ju typ exakt vad jag själv dänger ut mina walls of text omkring. Fast liksom formulerat på ett annat sätt och av en snubbe som ser ut som en blandning av Kid Rock och Kurt Russell. Jag skriver förvisso rätt annorlunda och ser ut som en blandning av några helt andra, ändå känner jag att jag kanske skall hitta på nåt annat än neurodiversitet att skriva om framöver. Det gäller visst att inte bli allt för uppe i det.

 
Image

 

(Bilden föreställer alltså Garret John.)