Posts Tagged ‘Materialism’

h1

Varför tänkande om mänsklig skillnad absolut inte får överlåtas till medicinare och psykiatriker

november 13, 2014

Hej allihop!  Håll i hatten, för nu blir det galenskaper. Så här står det i nya numret av Läkartidningen (en utomordentligt välrenommerad tidskrift som läses av alla landets läkare):

Det finns studier som framhäver genetikens roll för kriminellt beteende, men att även miljöfaktorer har betydelse. En ny svensk studie slår nu dock fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer och därför saknar betydande inverkan på huruvida barnen i familjen utvecklar brottsligt beteende eller ej.

Visst häpnadsväckande? Det är alltså inte Expressen utan Läkartidningen som delger oss en studie som visar att det i och för sig finns en sjufaldigt ökad risk för hemfallande till våldsam brottslighet för barn vars föräldrar tillhör en lägre inkomstgrupp än för de rika. Men denna sjuhundraprocentiga skillnad kan enligt vissa metoder som studiens forskare typ känner till förklaras av andra faktorer än föräldrars inkomst, förmodligen genetiska. Därför måste mer pengar till för att utreda kopplingen mellan gener och kriminalitet, allt efter artikelns slutkläm.

Det är läkaren och kriminologen Ardavan Khoshnood som i Läkartidningen skriver detta om en färsk artikel i British Journal of Psychiatry. Under rubriken ”Nya rön” publiceras Khooshnoods text med titeln Socioekonomisk status har enbart en svag koppling till kriminalitet. Den refererade forskningsartikeln bygger på en svensk statistisk studie av Amir Sariaslan, Henrik Larsson, Brian D’Onofrio, Niklas Långström och Paul Lichtenstein. Herrarna Sariaslan et.al har kommit fram till detta faktum genom statistiska studier av personuppgifter. Jämfört föräldrars inkomst med hur det gått för barnen då de växt upp; har de hemfallit åt våldsam kriminalitet eller drogmissbruk? Och studien visar alltså att det har de förvisso gjort, i sju gånger större omfattning än de vars föräldrar har medel- eller hög inkomst, men att även andra variabler – ”unobserved familial risk factors” – kan förklara beteendet, faktiskt i så hög utsträckning att hela inkomstvariabeln liksom trollas bort! Fantastiskt.

Jag är ju inte sämre än att jag fattar att det förmodligen är en dedikerad forskargrupp, att de på något vis förmodligen ändå vill väl och att de – kanske först och främst – vill visa att det finns en koppling mellan genetik och kriminalitet som måste utforskas mycket mer, helst av dem själva och med rejäl bemedling. Men när det gäller denna koppling – genetik, kriminalitet och inkomstnivå – måste man ha silkesvantar på händerna i analysen och redovisandet, och desto mer så när man passar på att använda sina rön till att underkänna kopplingen mellan socioekonomisk status och våldsam brottslighet.

För naturligtvis lyckas de inte underkänna någon sådan koppling, trots alla sina siffror. Än mindre ”slår de fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer [som har betydelse för kriminellt beteende]”. Vad de har gjort är ju i stället att ha tillfogat en rad andra variabler som OCKSÅ påvisar ett samband mellan vissa individer och kriminellt beteende. Sedan har de försökt få det till att dessa variabler gradvis gör att inkomstnivån som förklaringsvärde bleknar bort tills det bara finns en ”svag koppling” kvar. Men det stämmer ju inte; den ofattbart höga snedfördelningen, den sjufaldigt högre kriminaliteten bland de fattiga, står ju exakt lika stark även efter att man visat att även genetik existerar och har stor påverkan.

Vad de undersökt är definitivt inte heller ”sociokulturell status” utan inkomstnivå. Detta är inte samma sak. Inkomstnivå refererar till en siffra, det är ett väldigt enkelt begrepp. Begreppet sociokulturell, däremot, betecknar ett komplext sammanhang som inbegriper mycket mer än vad någon intjänar för lön i reda kronor. Faktum är att det inte har på denna plats i analysen att göra: det skall komma in i nästa skede. Låt mig förklara varför.

Som jag ser saken så har de inte visat något alls om den genetiska betingadheten att begå brott, men väl något om samhället: att det finns funktioner i samhället, varför inte använda det gamla slitstarka begreppet ”strukturer”, som ser till att människor med vissa genetiskt betingade egenskaper skjuts utanför möjligheten till medel- eller höginkomst och därmed är sju gånger mer utsatta för risken att behöva bli våldsamma eller brottsliga. (Dubbelt så stor risk till drogmissbruk, dessutom.)

Det är här begreppet ”sociokulturell” skulle ha kommit in; för att visa hur dessa strukturella funktioner exekveras. Det är ju nämligen så att det inte är själva brottsligheten som går i arv, eller benägenheten därtill. Det handlar inte om genetiskt nedärvd ondska, vilket kontentan faktiskt blir om man nu skalar bort det sociokulturella och endast ser till det genetiska som kauserande för brottsligt beteende. Det handlar i stället om att vissa egenskaper – låt mig ta det inte helt långväga exemplet uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet – har starkt ärftlighet, men att dessa lättare kan få en positiv utkomst (kreativitet, anpasslighet) för den som har en trygg ekonomisk struktur och ett gott självförtroende med sig från barndomen. ADHD-personer uppväxta under utsatta förhållanden har oändligt mycket svårare att finna användbarhet för sina förmågor än ADHD-personer från trygga förhållanden där ekonomin varit god. Detta beror på att samhället är ordnat för en annan typ av nervsystem, det vi hyperskallar kallar för neurotypen (dvs. normisarna). Det beror på samhällets ordnadhet, dess socioekonomiska strukturer, inte på ADHD-personernas nedärvda ondska.

Även drogmissbruk och våldsbrottsliga tendenser är nämligen något människor utsätts för. Att fattiga oftare än rika missbrukar och är våldsamma och kriminella beror inte på deras nedärvda ondska utan på att de har en särskild utsatthet inför det. Återigen: en socioekonomisk utsatthet, ej reducerbar till antalet kronor deras föräldrar tjänat eller huruvida deras släktingar fällts för våldsbrott.

Jag vet att många humanister och samhällsvetare är väldigt mycket emot all typ av forskning som vill undersöka genetisk betingadhet till brottslighet. Detta gäller i synnerhet vänsterorienterade tänkare, som ofta är väldigt provocerade av konceptet mänsklig skillnad. Vi minns ju till exempel Internationalens Lars Lundström, som såg den ökade ADHD-diagnosticeringen och dess bundenhet till klassbakgrund som ett eko av äldre tiders frenologi eller till väldigt tveksamma rasbiologiska experiment. Men vi får inte glömma att människor faktiskt är olika – även genetiskt – men att samhället är ordnat för de som är lika, eller mest lika, en idealtyp. Det är samhället som gör människor ”onda” genom att tvinga dem till det och utsätta dem för det – det är inte generna.

Jag hävdar alltså att sambanden mellan genetik och kriminalitet måste undersökas. Detta måste undersökas för att visa något om samhället – vilka som utesluts, vilka som premieras, hur man kan förändra samhället för att ge utrymme för de avvikande att utveckla något positivt i stället för att behöva skjutas utanför och tvingas in i brottslighet, missbruk eller psykisk ohälsa. Men då är det också absolut nödvändigt att vara väldigt försiktig med begreppen – begreppen är samhällsforskarens skalpell, slinter eller man eller håller dem bakochfram så kan man råka skära av något väsentligt.

Forskning är viktigt. Att forska om mänsklig skillnad och hur denna tar sig uttryck i samhället är dessutom oerhört viktigt, av allra yttersta vikt för alla oss som bor här. Därför måste man som forskare vara försiktig med hur man analyserar data och hur detta sedan presenteras. Den sortens forskare som vetenskapar om kroppen och den mänskliga biologin är allt som oftast en som går från det stora – en funktion, ett samband – och försöker gå inåt, mot allt mindre beståndsdelar, helst bara tills en enda gen eller neuron finns kvar, och förklara allt utifrån denna sista beståndsdel. Då blir också förklaringarna därefter – oändligt avancerad forskning, men lika oändligt förenklade svar. Sådana forskare skall inte behöva använda ord som ”socioekonomisk”, då de uppenbarligen bara förstör dem, utan det är då forskare skall ta vid som är mer lämpade att förstå de komplexa sammanhang i vilka det mänskliga uppstår som alltid är mycket mer än summan av sina gener, neuroner eller inkomstuppgifter.

h1

The Knife och autismen

augusti 10, 2013

Jaha ja. I kväll står alltså The Knife för andra gången på en Göteborgsk scen. Eller gör de verkligen det? Den senaste turnén, Shaking the Habitual Tour, har satt myror i huvudet på ganska många. De personer som glr den musik som ges ut under namnet The Knife, Olof och Karin Dreijer, är till exempel väldigt svåra att hitta på scenen bland de – hur många? Tio? – färgglatt kåpbeklädda gestalter som mer eller mindre planerad koreografi för sig över scenen. Fram och tillbaka, ömsom i formation och ömsom mer eller mindre kaotiskt, då och då går alla av och ibland är det bara någon där. Betraktaren har för det mesta ingen aning om i fall själva artisterna Dreijer verkligen är på scenen eller inte, och publiken uppmanas att ta del i en konstig ”danceoke”. Shaking the Habitual Tour är uppföljaren till Silent Shout – An audiovisual Experience 2006-2007, då The Knife för första gången faktiskt uppträdde i konsertform. Då var de bara två på scenen, men två maskerade med svarta luvbeklädda kroppsstrumpor och flourescenta masker som skiftade kulör beroende på hur de belystes. Karin och Olof Dreijer har aldrig stått på en scen utan en väldigt tydlig maskering. Väldigt provocerande tycker vissa. Jättespännande tycker jag, som ser en helt unik väg till hur de mänskliga kognitionerna ordnas i The Knifes olika varianter av konsertformen.

e096208c

Över The Knifes fyra fullängdsalbum har de odlat en radikal aktivistisk agenda, som – allra främst på den senaste skapelsen Shaking the Habitual – också blivit väldigt uppmärksammad i media. Titeln är ett citat av radikale franske filosofen Michel Foucault, en tänkare vars politiska preferenser sällan var explicita men vars metod var att vända på våra dominerande tankefigurer. I Foucaults trebandsverk om den mänskliga sexualiteten är de olika sexualiteterna något som, av obestämt grundmaterial, skapas av människan. Konsekvensen blir förstås att de fortfarande är lika verkliga och lika sanna – dock är det ett mänskligt konstruerande som fått dem att framträda i verkligheten på det vis de gjort. Foucault själv älskade det klubbliv och det bögsamhälle som blev den förlängda konsekvensen av att vissa sexuella beteenden en gång i tiden klumpades samman under namnet ”homosexualitet”, även om detta vid tiden för sin skapelse var en patologisering. På liknande vis analyserade Foucault arkitektur, samhällsplanering, brottslighet, vansinne och sjukdomar samt en hel uppsjö andra mänskliga företeelser.

Jag dristar mig att säga att Foucault fortfarande inte riktigt har begripits utan allt för ofta i den allmänna diskussionen tas som en ”socialkonstruktivist”, att både anhängare och motståndare allt för ofta tolkar hans verk som att det handlar om hur en ursprunglig verklighet sedan maskeras av en massa språk och sociala manövrar. Men för Foucault fanns det ingen djupdimension av verkligheten som kunde döljas – i stället för att försöka tränga ”under” konstruktionerna intresserade han sig för de materiella villkoren för hur dessa konstruktioner kunde framträda materiellt i verkligheten och hur de således själva sedan kunde skapa ny materiell verklighet. Som jag ser saken en väldigt vetenskaplig metod, näst intill bokstavligen realistisk: ”Finns det, så undersöker jag vad som får det att finnas.” samtidigt gick han runt allt det på vilket vi tänker som vetenskap; det oändliga kategoriserandet och instoppandet av saker i fack, den blinda tilliten till att språket är ett genomskinligt medium som neutralt ”beskriver” verkligheten, det samvetsgranna undersökandet av detaljer ryckta ur sitt sammanhang. Hos Foucault fanns det inga föredettagivna kategorier; stötte han på en ”kategori”, som t.ex. melankoli, människa eller heterosexualitet, så riktades hans intresse inte mot att stoppa in saker i den utan att undersöka vad det var som fick den att finnas och hur villkoren för dess existens var ordnade. Om man så vill: ett kairoskopiskt förhållningssätt till den verklighet han som forskare undersökte. (Jag har skrivit om Foucault i posten Psykodiagnostik och på lite andra ställen, han är alltså väldigt användbar i autistisk teori.)

Varför gräver jag ned mig i en utsvävning om en fransk filosof i en post som skall handla om The Knife? För att det finns ett liknande tillvägagångssätt hos dem båda. Även The Knife har kommit till musiken på ett vis liknande det som Foucault kom till filosofin; liksom från sidan, utan att egentligen ta någon hänsyn till vad ”popband” eller ens ”musik” var för något. Och liksom Foucault har deras metod blivit allt radikalare ju mer de arbetat på den. Deras politiska radikalitet har det skrivits en hel del om, de har dessutom varit väldigt tydliga med den och gärna påtalat en vänsteragenda i de intervjuer syskonen Dreijer har gjort (inte så många). Den är jag inte så intresserad av egentligen. Det spännande för mig är den betydligt mer radikala agendan  de faktiskt, medvetet eller omedvetet, exekverar genom att skapa en väldigt autistisk konst; en konst som inte representerar, inte söker färdiga kategorier och inte symboliserar utan rör sig framåt medelst ett väldigt neutralt, intuitivt och materiellt undersökande av olika aspekter av den kognitiva majoritetens kategorier; sådana som rösten, artisten, autenciteten eller känslan.

Honey+is+Cool+John+Staffan+Karin+and+Hkan

En gång i tiden spelade en annan idag känd och etablerad musiker, Håkan Hellström, i samma band som Karin. Håkan är idag en väldigt känd artist – och person. Håkkan sjunger hela tiden ordet ”jag”, och han verkar också mena sig själv. Hans publik utgår från att hans sånger handlar om hans eget liv, mer eller mindre rakt av, och att han då han sjunger ”jag” på konserterna, samtidigt som han möter  publiken med hela sin kropp och sitt yviga, vidöppna kroppsspråk, faktiskt menar precis det han säger och att det han berättar i texterna är sanningar om hans liv.

Håkan är en väldigt neurotypisk artist. Det råder en närmast total identitet mellan den avsändare som finns i texterna samt  i musiken och den person han uppträder som i medieintervjuer. Ofta handlar hans texter om verkliga personer och platser och om händelser som faktiskt har hänt. Hans scenpersona uttrycker känslor vi väntar oss att den verklige Håkan har; det är verkligen den riktige Håkan som står på scenen, känslorna kommer inifrån honom och går rakt in i oss; vi känner hans känslor. Den spruckenhet hans röst ibland har är för hans publik en intäkt på hur sanna känslorna verkligen är, han måste ta i med hela kroppen och lite till för att verkligen kunna rymma de stormar som flödar mellan honom och oss. Musiken är ett medium för något som finns bakom; ett uttryck. En mänsklig artist, sjunger med sin sanna röst, uttrycker sina känslor med mycket stor autencitet.

3845032645

Då Honey is Cool splittrades i 2000-talets början gick Karin åt ett helt annat håll från den gitarrbaserade indiepop som var både hennes och Håkans grund. Den första skivan med The Knife, som också hette The Knife, var minimalistisk men tämligen konventionell elektropop med naturlig, ibland dubbad sång (alltså dubbla röstspår). Karins sång började dock fungera annorlunda än hur den gjort i Honey is Cool.

Den första gången jag hörde skivan var på en fest hos en vän; en av oss sade efter några låtar: ”Vilket språk sjunger hon på egentligen?” Och språket var ju engelska, men något hade hänt. Karins sång hade innan ibland varit lite kantig och skev, men nu var det något med hur hon behandlade språket som var annorlunda. Det var som om hon använde själva språket – dess klanger, diftonger, dess konsonanter och vokaler, dess rytm och dess flöde – som ett material i sig, där det viktiga inte var vad språket sade utan vilka möjligheter dess själva materialitet gav att liksom förändra det inifrån. Experimentet var inte med språkets innehåll eller ens dess form, utan i stället rörde det sig om utforskanden av och interaktioner med dess materialitet.

Efter det har The Knife gått mer och mer i denna riktning för varje nytt album. På den andra fullängdaren Deep Cuts hade de börjat pitcha ned sången (alltså spela den långsammare/djupare än orginalrösten), vilket gav intrycket av en stereotypisk men skruvad mansröst med en liksom övermänskig, overklig klang. Ibland fanns här i texterna en sorts karaktärer som sjöng dem, och dessa karaktärer var män. Inte sällan harmonierade rösternas klang med ett politiskt budskap i queertrakten.

På nästa album Silent Shout var själva karaktärerna nedtonade och de allt mer avancerade experimenten med först språkets, sedan även röstens materialitet var mindre underkastade ett budskap och gavs allt större utrymme att bara betyda sig själva. Titelspåret på Silent Shout sjungs av vad som är minst tio röstspår, sjungande nästan samma melodi, vilket ger lyssnaren ett kusligt intryck av en personlös röst, eller en röst från en gestalt som samtidigt är många. Kopplandet av rösterna till identifierbara stereotypiska karaktärer blev betydligt svårare än på den föregående skivan.

Vid den här tiden träffade jag Olof och Karin och intervjuade dem för min avhandling. Det var en väldigt spännande intervju; jag var inte så intresserad av Karin och Olof och deras åsikter, utan av The Knife. Vad var The Knife? Vad ville The Knife, och hur jobbade och fungerade The Knife? Karin och Olof kunde inte hjälpa mig genom att berätta saken. I stället följde de mig i undersökandet och frågandet till vad som under vårt möte framstod som en tredje, mystisk part som inte var närvarande under vårt möte. Karin och Olof visste inte; de var intresserade, men de visste inte. The Knife var något som blev då de gjorde musik, inte resultatet av när de ville uttrycka sina känslor. De hävdade ingen som helst identitet mellan sina egna personer och The Knife eller ens de karaktärer som befolkade låtarna. Konsertsituationen hade de ännu inte löst; de kände sig väldigt obekväma med tanken på att, med sina personer, stå på en scen inför en publik och representera The Knife. Och de gav väldigt få intervjuer, av samma skäl.

00014275_TheKnife200

Hur de strax efteråt löste situationen vet vi ju nu; genom att uppträda maskerade, sedan genom att uppträda i massa. Genom att inte tillåta några fotograferingar under de intervjuer som gavs utan bara förse pressen med de egna, stämningsfulla och egenproducerade pressbilder där de också var maskerade. (Och för Shaking the Habitual, inte ens några begripliga pressbilder!) Genom att skicka någon annan att ta emot de sex (yeah!) grammisar de kammade hem för Silent Shout på den svenska Grammisgalan.

Det intressanta är hur de, genom att ständigt vägra identifikation mellan sig själva och The Knife, värjer sig för att – på till exempel Håkan Hellströms vis – behandla The Knife som ett uttryck, som ett medium för något annat än The Knife självt. The Knife kan inte härledas bakåt till Karin och Olof; det är sin egen entitet. Full av kraft, av känslor, historier, ljud och färger, hot och löften, raseri och ömhet – men det är inte något som betyder något annat än vad vi hör och den verkan musiken har på oss, på våra kroppar och känslor. Karin och Olof kan inte förklara vad det betyder. The Knife är deras undersökande och interageranden med olika materialiteter – röst, poesi, låtformen, färgkombinationer, hur en synt kan fås att låta, hur länge en mänsklig röst är igenkännbar som mänsklig röst. The Knife träffar sin publik – The Knife gör intryck på den mänskliga perceptionsapparaten; motsatsen till uttryck.

0

Detta kairoskopiska utforskande samt nedtonandet av mänsklig subjektivitet i form av igenkännbara ”Jag” är autistiska egenskaper. De bryter helt mot den neurotypiska kognitionen, deras kognition tar en annan värld till verkligheten. Det är heller ingen föreställande bild de presenterar; det är en bild som i egenskap av sig själv påverkar sin betraktare, alltså sin piktograf, oavsett vad den föreställer. Känslorna vi hör i musiken är inte underordnade någon orsak, på det vis vi hör hos Håkan; det är själva känslorna vi hör, träffas av, och Olof och Karin tänker inte ta ansvar för dem – de är våra att göra vad vi vill med. Symboliken och representeradet och uttryckandet har, i och med att The Knifes karriär forstkridit, givit plats åt ett allt mer kairoskopiskt utforskande av musikens materialitet och av kognitionskonfigurationens möjligheter.

the-knife-3-body

Nu skulle jag tro att de spelat klart sin konsert där på andra sidan Slottsskogen, några hundra meter här ifrån. Jag går ut på balkongen, tar en cigg och önskar förstås att jag hade lyckats krångla mig in där på Way Out West på något vis trots att biljettpriset blev mig övermäktigt. Äh. Nu fick jag ju skrivet det här istället; en första autistisk analys på ett givet material. The Knife, som piktograf. The Knife som autistisk konst, med autistisk verkan på våra piktografer.

God bless & natt.

h1

Autistisk teori 2: Affekt och mönsterfinnande

april 29, 2013

αυτος, det grekiska ordet för självet är själva roten till ordet autism, vilket myntades av psykiatrikern Eugen Bleuler 1912 för att beteckna kommunikationssvårigheterna hos vissa personer med schizofreni. Ordet autism kan begripas som försjunkenhet i eller upptagenhet med självet, en betydelse som inte längre finns kvar i samma mening. Som beteckning på ett neuropsykiatriskt tillstånd dök det upp strax före andra världskriget hos Leo Kanner och, samtidigt, hos Hans Asperger. Deras arbete, parallella i tiden och vid olika platser, har sedan kommit att ligga till grund för autism som den idag diagnosticeras och behandlas.

Idag finns det kanske inte så stor poäng med att ta vara på den gamla meningen av ordet; att det autistiska självet liksom skulle sitta där inne, fängslad innanför en barriär av felaktigt processad kognitiv information och således oförmögen till sanna varseblivanden av verkligheten. Inte minst är denna mening poänglös för att vår traditionella uppfattning av självet i sig knappast stämmer; det finns,  vad vi vet, ingenting sådant som ett ”sjäv” inuti icke-autisterna heller. Det är ingen som sitter där inne, inget spöke i maskinen, utan det vi tänker på som, upplever som och kallar för ett själv är snarare en konsekvens av neural verksamhet. Självet uppstår efteråt; först efter att vi upplevt något blir vi varse att vi upplevt det och tolkar det som om det var ”jag” som upplevde det. Detta (retroaktivt) medvetna själv är inte heller något som funnits hos oss sedan födseln, utan något som utvecklats gradvis under livet i och med att vi får ordning på kognitionen och motoriken, lär oss språket, relaterar till andra människor och så vidare. Denna diskussion är förstås en vars implikationer är omvälvande för de flesta, och som själv förtjänar en massa utrymme, men jag lämnar den för ögonblicket till en senare bloggpost. (Den som är intresserad kan googla Thomas Metzinger, Benjamin Libet, Antonio Damasio eller varför inte helt enkelt medvetandefilosofi). Dock har självet och dess beskaffenhet relevans för varje försök att formulera en autistisk teori.

Just självet verkar nämligen vara en bra position att påbörja sökandet efter vad det autistiska är ändå. Vad självet är i sig ”är”, så är det ändå resultatet av vår kognition (alltså inte dess källa, utan dess effekt). Vilken sorts själv skapas av den kognition som avviker från det vis på vilket det mänskliga samhället är konstruerat för att man skall vara? Hur lever denne verkligheten istället?

Ett vanligt neurotypiskt sätt att begripa det autistiska jaget är att autisten själv saknar en ”theory of mind”, vad som vanligtvis kallas inlevelseförmåga eller empati; förmågan att se sig själv i andra, att begripa att andra människor har ett ”jag” – ett själv – som skiljer sig från det egna, samt att förstå att och vad dessa människor kommunicerar. Denna hypotes formulerades av Simon Baron-Cohen m.fl. i journalen Cognition 1985 i artikeln Does the autistic child have a ”theory of mind?” (ladda ned den här!) och ligger förmodligen till grund för den vanliga fördomen att autister och aspergare saknar empati med andra människor. Sedan blev Baron-Cohen ännu värre och teoretiserade glatt vidare att den autistiska hjärnan var en extremform av den ”manliga” hjärnan, och var en del av ett tänkt polariserat biologiskt system han kallade empatiserings-systematiserings-teori. Enligt denna teori är den kvinnliga hjärnan en som i högre utsträckning fungerar empatiskt, genom identifiering mellan den andre och en själv (snarare än att räkna ut det med förnuftet), samtidigt som den manliga är intellektuell och istället räknar ut vad andra människor vill (snarare än att känna det). Därmed lägger han också grunden för det vis på vilket t.ex. Annica Dahlström här hemma i Sverige resonerar kring biologiskt befäst könsskillnad. Detaljkritik av detta resonemang ger jag i bloggposten Optimera särarten! och kan väl sammanfattas såhär: Glöm att det är manliga och kvinnliga hjärnor då skillnaderna dem emellan rör sig om något olika normalfördelningar, fäst istället uppmärksamhet vid den enorma diversitet som finns inom varje grupp och anpassa samhället för denna spännvidd istället för att befästa de skillnader vi tillskriver könen.

Jag tycker att Baron-Cohens teorier är rätt läskiga. De är svårt normie-biased och utgår från att den neurotypiska kognitionen är den enda rätta, med den senare könsteorin slår han fast något liknande med könen. Att upprepa att autister saknar en theory of mind är bara att upprepa klyschan om den empatilöse autisten, kanske även att anknyta till den äldre idén om det instängda autistiska självet. Ingenting säger heller att autister skulle sakna de känslor neurotypen har – snarare är det så att autisten är mindre skyddad mot dessa sina känslor än neurotypen. Dock finns det ändå orsak att begripa empatisering och systematisering som två skilda kognitiva profiler, men man måste nog formulera om dem lite grann för att de skall ge utrymme för vidare typer av kognitionsfigurationer än blott den neurotypiska människobildens.

Till att börja med vill jag i stället för ”empatisering” tala om kategorisering, samt byta ut ”systematisering ”mot mönsterfinnande. Jag menar att dessa begrepp är precisare i att de är mer abstrakta, alltså mindre generaliserade till den neurotypiska mänskliga erfarenheten, samt att de är mer rättvisande; mina begrepp innehåller samma distinktion som Baron-Cohens och innesluter dem utan att dock göra den neurotypiska värderingen.

Varför tala om kategorisering i stället för ”empatisering”? För att det enligt de senaste årens forskning – liksom från de högfungerande autister som själva skriver om saken – snarast verkar som om verkligheten kommer omedierad av den kategorisering som filtrerar neurotypens varseblivning. Neurotypen ser ett bord och agerar omedvetet som om det vore ett bord. Neurotypen går in i ett kök och agerar som om det vore ett kök; hen har mentala, tillochmed närmast förmentala, kategorier för det mesta hen ser och hör omkring sig, och kategorierna hjälper hen att orientera sig i tillvaron. Autisten går in i ett kök och har ingen aning om vad ett kök är; det hen ser bär ingen egen mening, ordnas inte av förbestämda kategorier. Verkligheten presenterar sig omedierad av kategorier och måste ordnas på annat vis; mönster måste sökas momentant och i varje stund i upplevandet av nuet. Det finns inget ”bakom” det som ses och hörs; det finns inga förutfattade meningar om vad saker betyder utan ett ”nu” i vilket allting måste ordnas. Ett ansikte är inte ett ansikte, betyder inget i sig och har inte nödvändigtvis ett upplevande subjekt med egna intentioner bakom sig. Den autistiske söker inte före, bakom eller bortom den bild av verkligheten hen ser: bilden är verkligheten.

Verklighetsbilden är också den reaktion den framkallar hos det autistiska kännande, upplevande jaget: för att låna ett begrepp från den sinnesutvidgade filosofen Gilles Deleuze (tusen spänn på att han ingick i spektrat!) är bilden ren affekt. Verklighetsbilden är alltså inte en bild av något annat utan är blott sin egen effekt på den seende. Snarare än att autisten är ”instängd” i förfelade, störda perceptioner av världen är hen alltså utkastad i den, oskyddad av de vanemässiga tolkningar som innebärs av den ”jagbarriär” neurotypen bär med sig. Neurotypen har kategorierna som en interfas mot verkligheten, ett gränssnitt, som saknas av autisten.

Således vill jag alltså också byta ut termen ”systematisering” mot mönsterfinnande; autisten infogar inte det den ser i ett föredettagivet system utan söker, till viss del aktivt skapar, mönstret spontant och i det monentana. I stället för att kognitiva vanor är vad som orienterar individen i världen så är det den direkta empiriska erfarenheten. Verkligheten är fysisk och direkt snarare än tolkad och symbolisk. Meningen måste skapas i nuet,utan ledning av kartor och chiffernycklar. Tillståndet är en extremvariant av vad jag i mitt hyperkognitiva lexikon kallat kairoskopi: ett ”tillstånd av spontant och empiribaserat fungerande hos ett kognitivt system”. (Detta är också en länk mellan autism och ADHD.)

Detta är det första ledet i vad jag vill kalla autistisk teori: perceptionen är ren, omedierad affekt och bär ingen mening bortom sig själv och de mönster den innehåller. En autistisk analys av verkligheten bör försöka ta vara på det immanenta, det som finns här, och inte peka bortom den, mot det transcendenta. Den bör också behandla bild som egen verklighet; inte en bild av något annat, utan en bild som är något i kraft av sin affekt.

h1

Hyperkognitivt lexikon

november 18, 2012

Femtionde posten på bloggen! Den har redan hållit mycket längre än vad jag trodde att den skulle, och jag har inte tröttnat ännu. Det får man fira med att sjösätta ett nytt projekt här, nämligen ett som handlar om begrepp. Det behövs begrepp, allra mest sådana som jag själv har hittat på för att benämna de delar av ADHD-personernas funktionsuppsättning som inte redan har något vettigt namn. Alltså: ett hyperkognitivt lexikon.

Jag har ju redan konstaterat att de gamla vanliga orden inte duger att definiera hyperkognitionens specifika fördelar och superkrafter. Ingen medicinare verkar ha besvärat sig med att uppfinna termer för de goda egenskaper som genereras av ADHD-hjärnan och själva termen ADHD är ju också bara ett namn på de mindre lyckade effekterna av en sådan hjärna (”Attention Deficit Hyperactivity Disorder”, på svenska ”uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet”). Att bara de negativa sidorna av denna speciella kognitionsapparat har namn betyder att det är jäkligt svårt att tala om något positivt med ADHD äver huvud taget – det finns liksom inget positivt med störningar och överaktivitet i sig, utan vi som vill framhävadet positiva är tvungna att försöka finna andra saker helt utanför diagnoskriterierna som är positivt. Så brukar det sluta med att vi bara står där och säger ”Jomen vi med ADHD är väldigt kreativa”, men det betyder liksom ingenting i sig och dessutom finns det ju en väldig massa personer med diagnosen som inte alls får nåt kreativt ur sig.

Mycket pekar ju nu på att ADHD inte heller är någon skada utan något en del av mänskligheten alltid bär på. De ”positiva sidorna” av ADHD –hjärnorna är något vars effekter mänskligheten alltid har haft behov av. Vi som har diagnosen, eller jag åtminstone, har dessutom en medvetenhet om att de olika sidorna – de ”positiva” och de ”negativa” – är just olika sidor, eller olika utkomster, av samma kognitiva funktioner. Det som gör vissa saker enklare än för människor utan ADHD är samma sak som gör andra saker svårare för oss med ADHD än de utan. Det är det där ”samma sak” som det behövs nya ord för, för det är de sakerna – eller de kognitiva grundfungeranden som kopplar samman dem mellan dem – som vetenskapen inte gjort sig besvär med att benämna.

Mina egna begrepp kretsar kring det jag tycker är den centrala superkraften, alltså själva hypertunneln, och de konsekvenser den får i livet.

Först ut, och nästa post: kairoskopi, ett skitbra ord.

h1

Den svarta lågan

september 15, 2012

Kan ni er black metal-historia? Black metal, den satanistiska formen av extrem hårdrock, som originerades under det tidiga 80-talet av ett fåtal halvspexiga band med plastdödskallar och clownsmink i rekvisitan, togs vidare av gravallvarliga norska tonårsgossar som tagit förstagenerationens budskap på allvar (och som allihop verkade döda varandra under groteska former under hela 90-talet) och som idag för en besynnerlig tillvaro överst på grammisnomineringar och försäljningslistor världen över samtidigt som den ändå verkar vara underligt hängiven och underground. Well, scenens extramusikaliska egenheter har ju tillräckigt med snaskigheter för att fylla bok efter bok och dokumentär efter annan varför det är onödigt att förlora sig i dylika irrspår här, varför jag ser mig nödd att gå rakt på väsentligheterna: måste man vara satanist för att man har ADHD?

Bakgrund

Jag hörde genren för första gången ungefär 1995 i skivaffären som min dåvarande flickvän jobbade i. (Jag talar självfallet inte om den buskisartade 80-talsvarianten utan om den fanatiska helgalna norska 90-talssvarta.) Mest på skoj satte jag på en skiva med vad som såg ut som ett blyertstecknat omslag föreställande en väg genom en skogsglänta där ett lik låg och ruttnade i ett dike. Burzum var det, skivan hette Hvis lyset tar oss (uj uj uj, ”Om ljuset tar oss”…) och jag visste förstås att det var dåtida mediefasan ”Greven”:s enmansband, jag hade en och annan gång småfnissat åt att han tagit sin musikerpseudonym direkt från en jättejätteläskig skurkfigur  från Sagan om ringen. Likväl hade förstås jag också ryst åt den särdeles vidriga historia där han figurerade. Aftonpressen hade varit behjälplig med alla detaljer, sanna eller ej. Även detta är av mindre vikt; grejen är att jag bara blev stående då musiken började forsa ut ur högtalarna där i skivaffären.

Helt sjukt var det, två vemodiga men dissonanta ackord uthamrade alldeles för länge, inget egentligt riff så man fattade att det inte alls var någon metal det var frågan om utan bara ursinnigt stålregnande grå eld,  kappskenande med trumkomp som blastbeatade i en säregen kombination av totalt vansinne och total stasis. Det gick så fort att det stod alldeles stilla, i sin orörlighet sprängde det fram genom molnen så vi kände hur vinden höll på att slita köttet från våra kinder i störtfärden mot  marken. Över stock och sten, genom skogen mot avgrundens rand. Rösten, skrikande med en så bindgalen fasa att hjärtat stannar i kroppen på vem som än hör det. Titelspåret på den fyra spår långa fullängdaren Hvis lyset tar oss är åtta minuter långt och innehåller två ackord. Jag tror ärligt talat att det var en musikupplevelse som förändrade mitt liv lite, lite grann – när man ställts inför evigheten minns man den, bär den med sig , även om den har ett osympatiskt ansikte.

Jag hade ju vid det här laget slutat vara ”-are” för länge sen, så blackmetalare blev jag just aldrig. Skönt att slippa. Jag har dock hållit genren kvar vid mig hela tiden och sett till att mitt känsloflöde alltid har en viss grad black metal ändå; black metal, åtminstone den mindre riffbaserade och med mer av det extatiska elementet, är naturligtvis hypertunnelmusik. Den är det mest kollektivistiska man kan tänka sig; inga ekvilibristiska gitarrsolon utan bara ett störtregnande stålgrått ursinne, ingen alllsmäktig sexualiserad frontfigur utan istället ett avkönat, ordlöst och röstlöst skrikande på den mänskliga röstkapacitets yttersta rand, gärna lite utanför. Inget stilande på batteriet utan istället ett tvåtaktsraseri där början och slut saknas. En svart ström in i evigheten, individlös som regnet, ensam och evig som naket urberg, rasande som materien genom våra kroppars cellstruktur. Allt har upphört att betyda något; det är intensiteten som är det enda som betyder. Och den betyder bara bara just evighet och intensitet.

 

Svart andlighet

Black metal vet att den är hypertunnelmusik. Musikerna som spelar vet det också; jag utgår från att många av dem är hypertunnelmänniskor. (Att unga hyperneuronauter ofta har en dragning mot extrema konstformer och högre intensitetsgrader i livet ingår i de flesta informationsmaterial till lärare och socialarbetare, även iakttaget av psykologin. Kort sagt, ADHD:are kickar sig på olika sätt genom vardagen.) Liksom tunneln både är transcendental (överskridande) och immanent (super-härochnu) är också black metal det. En mer materialistisk musikstil är också svår att tänka sig; den är designad för att täcka hela det hörda och kända registret, påverkar hela hörseln och hela kroppen. Finns det en genre som till sitt själva väsen är andlig så vill jag med bestämdhet hävda att det är black metal; även detta vet musiken och dess utövare om. Ofta, som hos Burzum eller Wolves In The Throne Room, formulerar sig andligheten som en naturromantisk  hednism, ibland med mystiska förtecken. Hos  andra, som Watain eller Gorgoroth, yttrar den sig som en teistisk eller ateistisk satanism. Individualism är ofta ett starkt inslag, främst inom den satansistiska grenen. Jag hade ganska länge svårt att fatta varför; en mer visuellt homogen massa än blackmetalhorden är svår att finna, scennärvaron saknar förgrundsgestalter, i ljudbilden är allting lika viktigt, texterna hörs inte och ofta kan ett band byta sångare utan att någonting förändras nämnvärt – själva sångstilen är liksom designad att vara utompersonlig, antimänsklig, avhumaniserad.

Reportageboken Blod Eld Död av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg från 2011 innehåller material av ett slag jag knappast tagit del av förut. I femton långa kapitel får vi ta del av material insamlat under en lång tid av personer som levt nära metalscenen sedan 80-talet. Tonen är således  respektfull och i total brist på sensationslystnad; nyckelfigurer inom scenen tillåts ge svar på och utveckla sig om kontroversiella händelser, handlingar och trosuppfattningar. Satanismen är ett tema många förhåller sig till, på det ena eller andra sättet; mest fascinerande är det att läsa hur de uttalade satanisterna talar om sin religion, för ingen värjer sog mot ordet ”religion” trots att satanismen sedan Anton Szandor LaVey i 60-talets början varit en uttalat ateistisk trosinriktning.

Modern satanism rör sig alltså inte om någon sorts ”djävulsdyrkan”; i Gudens ställe sätts istället jaget, den egna individen (då ett simpelt ersättande av Gud med Satan bara skulle vara att ersätta en överhet med en annan). Ritualen, helst av det extatiska slaget, är av vikt då den är ett materiellt medel att införliva individen med övertygelse och egen styrka; vilket medel som helst är tillåtet i ritual, men sådana som ger kickar och extra intensifierade kroppstillstånd – narkotika, sex, självskador, starka känslor av vilket slag som helst – är premierade. Satan eller andra demoniska figurer ur religionen kan vara lämpliga att använda sig av härtillsvid, då människan låter sig påverkas av deras deras symbolkraft vare sig det finns några demoner på riktigt eller ej. Här finns förstås den första parallellen till black metal; själva hypertunneln, här i form av extatisk intensitet och förhöjda kroppstillstånd.

Den svarta flamman

Men det finns mer. I Blod Eld Död talar Jon Nödtveidt, förut sångare i Dissection och sedemera rituellt självmördad, i flera intervjuer om satanismens kosmiska konnotationer, sådana som lämnas därhän i LaVeys väldigt amerikanska popsatanism. (LaVey var ärligt talat inte särskilt djupsinnig. Eller spirituell.) För Nödtveidt är kaos den ursprungliga kraften, som finns överallt och genomströmmar allt. Kosmos är således ett problem; kosmos är kaosets ordnande, ett instängande av den eviga kaotiska kraften som endast kan befrias genom förstörelse. Människans problem är att hon existerar just som organism, som människa, och således begränsas av den mänskliga hjärnans rent fysiska förutsättningar.  Bortom den kosmiska ordningen finns kaos; ritualens mening (och således musikens, då black metal är magisk rituell musik), är att tränga bortom det vardagliga och sätta oss i samröre med det som finns utanför den vanliga mänskliga sfären. Den mänskliga komponent som svarar och söker sig mot kaos, och som således är denna satanisms motsvarighet till själen, kallar Nödtveidt för den svarta flamman. Flamman är beviset på att vi blivit individer, att vi börjat skilja oss från kosmos, och flamman söker kroppens, mänsklighetens och alltets förstörelse.

Watain, förra årets osannolika grammisvinnare, uttrycker sig på ett liknande vis. Deras faiblesse för förruttnelse, djurdelar och blod är ett sätt på vilket de tar fram en ständigt pågående del av verkligheten från skuggan och sätter folk i dess mitt. Förruttnelsen och avförmänskligandet, av-organismandet, symboliserar och visar på passagen från livet till det okända. Och, just det: omslagsbilden till Lawless Darkness föreställer en hypertunnel.

Black metal är en hypertunnel.

Är således hypertunneln satanistisk? Eller typ, är den logiska konsekvensen av ADHD att man blir satanist? Är det barn som idag förses med diagnosen (vilket antyder den neurala kompositionen som är tunnelns substrat) dömda att växa upp att bli superkonforma individualister som skär sig i armarna, dricker grisblod och ändar sina egna liv?

Såklart den inte är! Bara för att black metal är en konkret och förandligad instantiering av hypertunneln behöver inte detta betyda någonting. Vad den specifika black metal-andligheten lägger till är nämligen, just, individualismen, och med den – själen. Den svarta flamman är den kristna drömmen om en odödlig själ som förenar sig med sin skapare efter fullgånget värv. Satanismen är kristendomen uppochned, och tron att  man lyckats avsätta Gud genom att säga att man själv är sin egen gud och byta själen mot flamman är blott en fortsättning på den kristna logik black metal-satanismen säger sig förakta. Musiken skall vara en extatisk, destruktiv kraft, operationell i avorganiserandet av kosmos. Tunneln skall leda mot ett ursprungligt kaos och när man kommer ur den på andra sidan är man någon annanstans, i en himmelsk dimension.

Tunneln leder mot kaos; jag har skrivit det en massa gånger här på bloggen. Men själen tror jag inte på. Ingenting i tunnlandet säger att den finns; vad tunneln säger är att den den inte finns. Tunneln tar ut en ur individen, låter en tillfälligtvis närma sig det kaos som finns – inte bortom denna världen, utan i den, hela tiden. Kaos är inte något bortom kosmos – det finns här, alltid, men våra sinnen är konstruerade och tränade för att bortse från det (men i små portioner kan man närma sig det, och hypertunnlare kan det förmodligen lättare en neurotyper). Extatiska tillstånd är inte transcendentala och utomkroppsliga utan immanenta och hyperkroppsliga. Och de är tillfälliga. Tunneln har ingen bortre öppning genom vilken man kan träda till en annan välrd, utan är ständigt kvar i den här. Medvetandet och allt som kan (miss)tas för själen är inte heller något som begränsas av den mänskliga hjärnan – hjärnan är förutsättningen för att våra kroppar skall tro att de är medvetna. Var inte oroliga, kära föräldrar till ADHD-barn (alltså även mina egna föräldrar); hypertunneln går att använda till en massa konstruktiva och bra saker, den leder inte nödvändigtvis åt helvete. Jag tycker till exempel att den har givit mig en massa bra saker. Jag är älskad, bara det.

Jag tänker dock förtsätta äta black metal resten av livet.

h1

Biologism nouveaux, del 2: Optimera särarten!

juli 22, 2012

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Jag experimenterar glatt vidare, helt utan att egentligen ha nån större kunskap själv i biologiämnet. Kanske är det här den sjukaste idé jag fått/sämsta alliansen jag försökt smida, men min erfarenhet har visat att det blir bäst om man helt enkelt bara tutar och kör. Förra posten var kul, nu blir det bättre! Kanske.

 

I den förra posten annonserade jag min idé om att queertänkande personer inte borde vara så rädda för biologi som de rätt ofta är. Det behövs ju inte; naturen i sig är redan på deras sida, det är vissa biologer som inte är det. Naturen är queer, så till den grad att själva ordet queer (typ ’konstig’ eller ’vriden’) är ganska förfelat. Människan är queer eftersom hon är en del av naturen, vare sig hon låtsas om det eller inte. Dock är hon jäkligt förtjust i att hitta på restriktiva normer som hon måste hålla sig inom. Dessa har förstås vuxit fram historiskt och funnits integrerade i kulturella kosmologier/kosmogonier och kommit att strukturera de sociala och ekonomiska system människogrupper levat i. Dock, point is: de behövs nog inte längre. Vi är djur, sociala djur som hittar på en massa grejer och bygger städer och rymdraketer och så vidare, men vi har också möjligheten att ha en kunskapsmässig överblick över vår situation. Många av de restriktioner vi ålägger oss själva är dumma och får människor att må illa. De kan vi lika gärna göra oss av med.

Sedan annonserade jag mot slutet, något oförsiktigt, att jag skulle ta upp Annica Dahlström och Rigmor Robèrt i nästa post på ämnet, och här står jag nu med mössan i hand. Jag tror dock att jag struntar i den jungianska psykoanalytikern och särartsfeministen Robèrt, jag minns verklligen inte vad jag skulle med henne till och dessutom var det ju ett rätt bra tag sedan hon var på någon som helst tapet. Dahlström, däremot, är ju desto mer aktuell sedan hon avgick som styrelsemedlem i Hjärnfonden efter en plötsligt uppblossad anstormning av kränkta pappor i januari i år. 2007 skrev hon sin mest kända bok, den populärvetenskapliga Könet sitter i hjärnan, vilken vållade mycken debatt. Hon föreläste ett tag för fulla hus (jag försökte själv förgäves ta mig in i en fullsatt aula på Handelshögskolan i Göteborg för att bevittna kalaset), sen falnade debatten tills den plötsligt blossade upp i år då en äldre artikel  började cirkulera på nätet igen.

Redan 2007 stötte förstås Dahlström på patrull; det påpekades från vetenskapligt håll att hon i sin bok sammanfattade forskning som visar att könen är olika, men att hon negligerade forskning som säger emot saken. Boken var skriven för att argumetnera för en åsikt och var således snarare politisk än populärvetenskaplig, ett hävdande som  gavs viss tyngd av det faktum att Dahlströms egen forskning inte hade mycket med neurologi att göra utan om vävnad, ett helt annat område. I den mest spridda kritiska artikeln angrips Dahlström av fyra kollegor vid Göteborgs universitet för att hon missbrukat sin forskarroll för att föra ut en ideologisk skrift full av tolkade resultat som samtliga vridits i riktning mot hennes egen ideologiska ståndpunkt.

Faktum kvarstår att folk verkligen lyssnade på Dahlström då Könet sitter i hjärnan kom. Själv tyckte jag att den var rejält kymig. Populistisk dynga som försökte befästa hierarkiska maktrelationer biologiskt, som hävdade att det inte fanns kvinnliga genier på grund av hur kvinnans hjärna var ordnad, att mannen är farlig för barnen då hans uppmärksamhetsspann är begränsat och han saknar kapacitet att begripa att man inte får skaka ett spädbarn så huvet flyger omkring varför männen helst borde förbjudas att ta pappaledigt alls, att det fanns ett (mystiskt, ej belagt men liksom ändå ”upplevt”) band mellan mor och barn. Om en kvinna var framgångsrik i karriären var det för att hon hade en manlig hjärna, var en man närvarande och ömsint som pappa så var det för att hans hjärna var kvinnlig. Idéerna presenterades inte som tolkningar som kunde ha sett ut på ett helt annat sätt utan som stumma resultat. Det hela var ett resultat av tankar som väckts hos henne som ung forskare; i en artikel av Per Snaprud från Forskning & Framsteg från tiden strax före boksläppet kan vi läsa om saken:

Annica Dahlström drogs in i frågan i samband med att hon blev vald till prorektor vid Göteborgs universitet år 1994. Hon satt i universitetets jämställdhetsgrupp och fick även hantera fall där kvinnliga studenter blivit sexuellt trakasserade. Med nyväckt intresse läste hon om könsskillnader i en neurobiologisk lärobok. Hon drog slutsatsen att det finns skillnader som politiker och allmänhet borde känna till. Men hur ser dessa könsskillnader ut?

På det lilla soffbordet framför oss ligger Annica Dahlströms bild som med två enkla kurvor beskriver könsskillnader i ett brett spektrum av psykologiska egenskaper.

Men den vetenskapliga litteraturen visar att skillnaderna varierar beroende på vad man mäter, och under vilka omständigheter. Det finns alltså inget stöd för svepande slutsatser om vitt skilda egenskaper. Män och kvinnor är till exempel lika bra på att förstå skriven text. Samtidigt är fler män än kvinnor intresserade av tillfälliga sexuella förbindelser, och män är i genomsnitt mer aggressiva. Det framgår av en artikel i den vetenskapliga tidskriften American Psychologist som Janet Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison i USA, publicerade i september år 2005. Artikeln är en mycket omfattande sammanställning av resultat som gäller psykologiska skillnader mellan könen. Mot bakgrund av detta, kan man verkligen klumpa samman egenskaper på det sätt som du gör i din bok?

– Om det här hade varit en vetenskaplig bok skulle jag tycka att du har alldeles rätt. Men nu är det så att jag försöker få fram ett budskap till befolkningen i allmänhet, och då måste man göra sådana här förenklingar, säger hon.

Ja, hon är ju ganska öppen med sina avsikter, det får man ge henne. Samhället skulle bli bättre om det anpassades efter de könsskillnader hennes tolkning tar fram, tycker hon. Och, som sagt: folk lyssnade, folk älskade att höra att de skillnader som redan fanns befästa i samhället sedan tider långt före folkhemmets framväxt var biologiskt grundade och berodde på att det helt enkelt fanns en skillnad som satt i hjärnan. Det är så mycket lättare att leva i och reproducera en hierarkisk maktstruktur om någon auktoritet kan försäkra en om att denna struktur är riktig och nödvändig och finns befäst rent av på självaste neurologisk nivå, så att alla försök att ändra på den går emot naturen. Ansvaret är förlagt nånannanstans än hos en själv, liksom; det är faktiskt hjärnans fel! Givetvis älskas Dahlström också av just sådana organisationer och sammanslutningar som gör till sin grej att försöka slippa att ta ansvar för maktstrukturer de själva reproducerar. ”Moderatmännen”, ”jämställdisterna” och andra såna där, ni vet. Carte blanche från självaste naturen, hurra!

Men en sak som kommer fram i kritiken mot Dahlström, och som finns antydd redan i den ovan citerade artikeln och faktiskt i själva boken också, är att det faktiskt inte rör sig om två skilda populationer. Snarare rör det sig om något skilda normalfördelningar för grupperna Män och Kvinnor. Dessutom; innebörden av skillnaderna mellan fördelningarna var väldigt tolkade i boken. Varför skulle till exempel ett mer koncenterat uppmärksamhetsspann vara en sämre föräldraegenskap? Dessutom har båda könen kapaciteten att anta mer av de egenskaper som brukar associeras till det andra könet då normaltillvaron genomgår förändringar; att män likväl som kvinnor kan producera bröstmjölk är allmänt känt, men förändringarna kan även då det krävs ske på kognitionsnivå. Kanske är det en skyddsfunktion för det fall en vuxen blir ensam med ett barn, det är åtminstone så det ofta tolkas. De två populationerna är inte naturgivna; de är flytande och högst föräldeliga normalfördelningar. Och så, den viktigaste invändningen: skillnaderna inom grupperna var väldigt mycket större än de mellan grupperna. Kanske är det inte könssegmenteringen som är den mest relevanta, beaktat hur vid den totala människopopulationens hjärnkapacitet egentligen är?

Ja, det är ju här jag anländer, då, med stolt springare och skinande rustning och så vidare. Jag själv the dragonslayers sammanfattning:

Vi har ett stort spektrum av mänsklig hjärnkapacitet. Olika hjärnor är något skiftande i vad de klarar av och är bra på. Om man delar upp alla hjärnor efter könen på de kroppar de sitter i får man två normalpopulationer som placerar sig ganska nära varandra i spektrumet som helhet, och som dessutom är överlappande och kan ta varandras positioner. De olika könade kropparna utsöndrar hormoner beroende på situation som gör dem mer eller mindre utbytbara. Den fråga som min läsning således genererar: Varför då segmentera efter dessa två normalpopulationer?

Det verkar ju alldeles onödigt att befästa de små skillnader som finns; det verkar i ett modernt samhälle mer rimligt att istället försöka vidga den möjliga ytan för populationernas överlagring, åtminstone om det är ett samhälle som utger sig för att ha en stark individualism.

Däremot är det sällan en enda hjärna förmår att täcka hela spektrumet av möjlig mänsklig hjärnkapacitet (det är omöjligt). Det verkar faktiskt som om olika hjärnor är bra på olika saker; vissa verkar mer lämpade för organiserande, andra alstrar idéer, vissa kan specialisera sig oerhört djupt på ett särskilt ämne, andra har kapacitet att hålla många bollar i luften och så vidare och så vidare. De hjärnor som tillser att mänskligheten (tänkandet, teknologin, konsten, vetenskapen…) tar plötsliga språng framåt är ofta hjärnor med större specialisering, placerade längre ut från spektrumets normaler – inte de som ingår i de nämnda normalpopulationerna, utan sådana med något annorlunda fördelning av kapaciteter.

Samhället är redan organiserat för den neurologiska normalpopulationen. Man behöver inte försöka befästa normalhjärnan, den så kallade neurotypen, mer i samhällsstrukturen; densamma är konstruerad för dessa, vare sig fenotyperna kallas ”män” eller ”kvinnor”. Dock är samhället inte direkt optimerat för de som avviker; de som egentligen befinner sig längre ut mot spektrats kanter. Dessa är både män och kvinnor (även om det finns en uppenbar neuropsykiatrisk könskodning som kommer till uttryck; pojkar får diagnosen adhd, flickor får diagnosen add).

Skall samhället nu ändras med hänsyn till neurologisk optimering så skall man naturligtvis inte segmentera efter kön, och det är viktigt att inte vidare stänga in könen i sina statistiska normalpopulationsplaceringar och cementera dessa egentligen rörliga positioner. Det gör bara samhället rigidare och begränsar individerna. I stället skall man se till att de som finns utanför normalpopulationerna ges möjlighet att utvecklas optimalt. Som det är idag slås en överväldigande mängd av de normbrytande hjärnorna ut; fängelserna är fulla av odiagnosticerad adhd (de kostar 50 miljoner kronor om året, enligt en årsaktuell utredning), pensionsfonderna betalar ut åtskilliga miljoner till förtidspensionerade aspies och så vidare. Den som är kreativ och rörlig men rastlös och oorganiserad har inte mycket att hämta i skolsystemet. Den som är socialt ointresserad och oförmögen men har förmågan till extrem detaljfokusering får det ganska svårt att hävda sig på den entreprenöriella arbetsmarknaden. En och annan har det bra förspänt från början; en kreativ person som lyckas ta sig igenom skolan och där någon annan hela tiden sköter livets administration kan nå väldigt långt. Faktiskt hur långt som helst; inom adhd-samhället råder ett ganska grundmurat konsensus om att Steve Jobs, Bill Clinton och George W Bush bär de signum som kännetecknar adhd-profilen. Alltså: toppen av världen.

Skall samhället arbeta för biooptimering, alltså ge möjlighet för den neurologiska mångfalden att ta samhället framåt och göra dess medborgare lyckligare, så skall speciell hänsyn tas till de som står nära randen. Inte bara som humanitär åtgärd, liksom för att vara hygglig mot de som egentligen är kassa, utan för att människan är en gruppvarelse och samhället är ett gruppsamhälle. Samhället är mer än summan av sina individer; samhället är snarare produkten av alla sina individers kapacitet att förstärka varandras förmågor i samverkan. Folkhemmet var okej, det tog många ur fattigdom och hade sin historiska relevans, men det formades efter neurotypen och utgick från den humanistiska normen att alla människor egentligen är lika och att det bästa sättet att ge alla medborgare samma chans att lyckas är att  tvinga dem igenom samma starkt homogeniserade och standardiserade skolsystem – utformat för neurotypen. Den annalkande globala marknadslineralismen har säkert sina poänger den också, men även den är anpassad för neurotypen och lämnar ett mycket trångt utrymme för avvikare. Entreprenörer som lyckas lär kännetecknas av att de har ett sjujävla arbetsminne och är socialt kompetenta – förmågor många människor förvisso kan träna upp, men knappast alla och i låg grad de mer avvikande hjärnorna.

Så, alla ni som förtjusades av Annica Dahlströms neurooptimeringsupprop 2007: skåda vart detta resonemang leder! Skall man vara biologist så får man hålla fast vid det, eller var det bara något som passade bra att heja på då det gällde att legitimera rådande maktstrukturer?

Och, alla vi som mådde illa av samma upprop: det behöver vi inte göra. Vi behöver däremot driva det vidare, längre i sin konsekvens. Vart skall vi ta vägen så här efter det socialdemokratiska folkhemmets likriktande av människosubjekten? Hur skall vi  hantera marknadsliberalismens dito? Hur kan vi skapa ett samhälle som inte moduleras på neurotypen, utan faktiskt tar på allvar människans natur som flockdjur, med en fantastiskt rik neurologisk varians? Det är när ett framtida samhälle börjar komma fram till ett sätt att skapa svängrum för hela det nerurologiska spektrat och utrymme för samverkan och korsbefruktning som det på allvar kommer att börja hända något.

 

[effektfull avslutning, pukor och trumpeter och allt tänkbart pompöst jävelskap]

 

h1

Biologism nouveaux, del 1

juli 20, 2012

Hej kamrater, jag har en idé vilken i vanlig ordning brukar falla på hälleberget då jag tar upp den med folk. Ändå måste jag visst testa den i detta forum också. Det är för att jag tänker att den får nya konsekvenser satt i neurodiversitetskontexten, hurra hurra hurra! Well, så här låter själva iden:

Jag har ibland argumenterat att vänner och bekanta inom queer-rörelsen borde vända sig mer mot biologin i stället för bort från den. Inte för att jag själv har en massa goda kunskaper i ämnet som skulle komma till användning (för det har jag inte), utan för att människor i allmänhet tenderar att lyssna mer till argument som grundats i biologiskt motiverat tänkande än i filosofiska abstraktioner. Som ämne har biologin exakt lika stor relevans för att förklara mänskligt beteende som filosofi har. Människan är ett djur, en biologisk varelse. Hos människan liksom hos andra djur finns det en sexualdrift, en fysiologiskt betingad drift mot andra varelser av samma art. Denna drift genererar hos alla djur ett stort antal beteenden; ju mer komplexa djurens hjärnor är, desto fler och mer avancerade tycks dessa beteenden bli. Vissa av dessa beteenden resulterar i konception och indirekt till artens reproduktion, men de allra flesta gör det inte.

Många av queertänkandets motståndare tar utgångspunkt i antagandet att människan är det enda djuret som har en massa sexuella beteenden som inte står i reproduktionens tjänst. Dessa beteenden, som givs namn som bisexualitet och homosexualitet och så vidare, döms då ut som onaturliga, som naturens misstag. Men de som tänker på detta vis missar något grundläggande: det är ju inte så att sexualiteten, på något magiskt vis, står i reproduktionens tjänst, att sexualdriften utför någon annans uppdrag. I stället ar det ju reproduktionen som är en konsekvens av sexualdriften.

Sett till vad som verkligen existerar i denna värld är det endast sexualdriften som faktiskt finns, eller åtminstone som har ett korrelat i form av kroppar, drifter, substanser och de beteenden som blir deras konsekvenser. ”Artreproduktionen”, denna mystiske uppdragsgivare, står däremot inte att finna någonstans. Det är för att den blott är en ideell konstruktion, en tankemässig abstraktion som samlar ihop vissa konsekvenser av sexualdriften under ett ord. Det som ryms inom begreppet artreproduktion är det faktum att vissa beteenden resulterar i konception, havande och födsel av nya djur. Men, återigen: detta är en följd, inte en orsak – åtminstone så länge vi inte tar till religiösa eller annorstädes metafysiska argument.

Människan är dock det enda djur som begränsar sin (oerhört rika) sexualitet med att konstruera restriktiva normer och att vilja avgränsa sexualiteten. Frivilligt begränsar hon sig själv och försöker sedan motivera detta ständiga begränsande med något som aldrig kan vara något annat än en konsekvens av begränsningen i sig. Människan har, som jag tänker saken, även ur ett biologiskt perspektiv endast att förlora på att begränsa sig själv. Redan avskiljandet av sexualiteten som en egen kategori av beteenden är problematisk, att sedan dela in densamma i diverse underkategorier som tillmäts större eller mindre naturlighet blir bara ännu mer fel. Att närma sig ett biologistiskt resonemang skulle ge en annan typ av resonans till argumenterande för att samhället skulle röra sig i en mer öppen riktning vad sexualitet(er) beträffar än de vanligare referenserna till ett normkritiskt, filosofiorienterat tankefält eller till diskussioner om mänskliga rättigheter. (Inget fel på de senare, men jag har något problem med argumenteringar som åsyftar att skapa större ‘tolerans’… Själva grejen med diskussionerna då blir liksom att någon försöker få någon annan att ‘tolerera’ något som egentligen är onaturligt och otolererbart, men som den senare skall kunna sträcka sig till att tolerera ändå för att den är så schysst.)

So far en äldre idé. Nytt: den är såklart lika tillämpbar i argumenteringar omkring neurodiversitet som i sådana som angår sexuell diversitet. Men det tar vi lite senare, stay tuned eller så. Och då kan det bli ännu roligare, för då får Rigmor Robert och Annica Dahlström och dom vara med!