Posts Tagged ‘Musik’

h1

Limbisk fulkalibrering

augusti 27, 2015

Jag hade förra veckan en dragning på en ämneskongress i Köpenhamn. Ämnet var faktiskt bloggrelevant; jag hade blivit ombedd att tänka något om hem och oordning, utifrån mina kognitionsorienterade ideer. Och kul blev det – mer om det nån annan gång, kanske. Nu skall det nämligen handla om limbisk fulkalibrering. Hurra, ert favoritämne!

När jag gick från Hovedbanestation mot universitetsområdet för att hålla min grej var jag ganska nervös. Det är jag alltid då jag uppträder, nevertheless hur stort eller litet auditoriet må vara. Det är bra att vara lite nervös; det ger nerv till föreläsandet. Men det behöver åtgärdas, liksom hållas i schack och ridas på för att inte ta över. Annars kan det lätt bli att adrenalinet skenar och energin blir oanvändbar när det väl är skarpt läge. Då går allt över styr och blir dåligt istället.

Kontrollerar adrenalinet gör man bra med musik. Innan jag gjorde min ADHD-utredning kunde jag ta mig igenom riktigt tunga skrivdagar på ren adrenalin, då inte intresset för ämnet räckte att hålla mig vaken och koncentrerad. Jag lyssnade på sådan musik som var extremt känslomässigt för mig och lyckades övervinna motviljan att skriva genom att knarka låtar som fick tårarna att rinna, halssenorna att spännas, blodet att bulta i tinningarna och svetten att rinna nerför halsen. Jag liksom skrev på rent raseri. Det låter rätt intensivt, men det var inte mina bästa och roligaste forskningstexter jag skrev på det här viset utan snarare de tråkigaste och akademiskaste. Nu har jag lärt mig andra sätt att hantera skrivtråket. Lyckligtvis, för jag kunde bli helt utpumpad av fyra timmars arbetande med en knastertorr rapporttext. Att hålla på sådär sliter på en.

Men om jag skall göra något där adrenalinkickandet faktiskt gör resultatet bättre – en föreläsning, spelning, ett föredrag eller slikt – så nyttjar jag gärna musik igen. Ofta funkar det bäst med något som håller tempo, har driv, får mig att känna något men liksom håller en stadigt accelererande kurs mot evigheten. Det behöver också vara något jag lyssnat på länge så att det är sådär förankrat i hela mitt känslosystem. Audionom eller Gorgoroth går bra. Eller tidiga PJ Harvey eller Fever Ray ellerduvet, sådant med erforderlig intensitet. Uppträdandet brukar sedan ofta få en viss färg av det jag lyssnat på.

Det var länge sen jag rörde mig i etnologsamhället sist. Jag har inte varit på någon av de nordiska ämneskongresserna på tiotalet år och har kännt visst motstånd mot att komma tillbaka. Då jag stilla traskade genom centrala Köpenhamn, med hatt och solglasögon för att undvika kognitiv överbelastning där i solljuset, kände jag att tankeflimret och känslolarmet behövde koncentreras i något liksom hårt, trumfatoriskt och självförhärligande för att bygga upp mig mot återkomsten. Då blev det LL Cool J och Mama said knock you out; revanschismens mest gnistrande hymn, den mest käftpåslående och megalomaniska JAGSKALLALLTVISAERERAJÄVLAR jag kunde komma på.

Shit, den är stark! (Fast liksom rätt deppig då LL:s mamma i slutet kommer ner och tänder ljuset i källaren där han satt upp sin boxningsring och lever ut sina comebackfantasier. Jag försöker strunta i just den delen, den finns ju ändå bara i videon och det är ju bara låten jag lyssnar på, men jag vet ju den bistra sanningen.) Jag inser att jag går loss väl mycket på låten där jag går utmed gatan som löper längs med Tivoli mot kanalen norr om Hovedbanestation. Genom solglasögonen tittar jag på danskarna jag möter på trottoaren som om jag skulle slita hjärtat ur kroppen på var och en av dem, galenskratta ohejdat och sluggerdansa okontrollerat över varenda biltak på gatan där bredvid. Jag behöver lugnas ned lite för att inte förbränna all energi redan innan min dragning.

Aggression kan ibland bäst stillas med något så sentimentalt och naivt att all arghet och revanschism bara rinner av en. Jag insåg att jag behövde något alldeles rent, storögt och mjukt flödande för att lugna ner Mama said knock you out. Jag behövde Ted. Helst Sol, vind och vatten. Så den blev det.

Det är ju så förbannat vackert så att det gör ont i själen och hele kröppa. Men så blir det liksom mitt i all förlåtelse och kärlek till hela skapelsen och oskuldsfullt ögontindrande också lite fasansfullt efter att Ted G sjungit raden ”… och jag tror att livet får ett lyckligt slut”. Det fick det ju inte, inte för Ted, utan slutet blev ganska ohyggligt då han kastade sig framför ett tåg efter många års kämpande med psykos. Helt beklämmande och fruktansvärt faktiskt.

Jag travar över bron och letar fram något som kan dämpa känslan av beklämdhet och låta det där rena sippra in igen. Måste ännu längre in i det naiva och oförstörda för att det mörka skall sjunka undan. Det enda som kan funka är ännu mer Ted, fast utan jobbiga textrader. Ja, För kärlekens skull! Den är banne mig tillochmed mer oskuldsfull än Sol, vind och vatten. Den tar vi.

Alltså, nu kändes det som om jag hade gått väl långt in i det rena och naiva och förlåtande. Det hade blivit så mjukt och milt och harmoniskt att jag liksom flöt ut som en sorts smältande kärleksamöba som kletade av sig på allt och alla där jag skred över Langebro. Jag insåg att jag helt tappat det där framåtkoncentrerade och energiska som jag skulle komma att behöva. Nåt hårt! Och gärna trumfatoriskt, som tar mig rakt in i uppgiften att återigen karva mig en liten nisch i etnologin som bara är min och som skjall visa dem allihop. Jag vet, Mama said Knock you out!

Då jag når brofästet på östsidan är jag rejält uppjagad och näst intill lite förbannad. Nävarna så hårt knutna så att knogarna känns som om de skall spricka och naglarna borrar sig in i handflatan. Jag känner hur det liksom fladdrar i luften omkring mig och det känns som om raseriet skenar i okontrollerade perturbationer, strömmande fram ur mina ögon och skrämmande skiten ur varje liten promenand jag möter där på kajen. Jag behöver stilla aggressionen lite grann. Vilken var det som gjorde det så bra, nu igen?

Just det, Sol, vind och vatten var det ju!

Och så vidare, och så vidare. Jag kan nu informera om att man hinner lyssna på Mama said knock you out, Sol vind och vatten samt För kärlekens skull fyra gånger på sträckan mellan Köpenhamns central och Humanistiska fakulteten vid Södra campus, med söktid mellan låtarna och allt. Sen håller man en inte alls oäven dragning på Nordisk Etnolog-och Folkloristkongress 2015.

h1

Om SEMIOGENESIS, Hypertunnelns Carolina Falkholt-kosmologiska essä

mars 9, 2015

För någon månad sedan ringdes jag upp av graffitikonstnären Carolina Falkholt, som jag fick kontakt med under min föreläsningsserie Radical Imagination under hösten 2013. Hon ville ha en text att presentera tillsammans med den vinylsingel hon skulle släppa i februari. Vi träffades, hängde lite grann och försökte ta reda på vad det skulle vara för text och vad den skulle vara till för. Till slut sa jag: ”Det verkar som om du vill att texten skall ge ett svar på något. Vilken fråga är det den skall besvara?” Och då sa Carolina: ”Jag tror att den skall svara på hur min musik hänger ihop med min bildkonst. Fysiskt, liksom. På riktigt.”

semiogenesis

Suck on this sweet piece of candy, materialentusiaster!

Den essä jag skrev heter Semiogenesis. Det betyder ungefär ”Meningsuppstående”. Essän är ett anspråk på att försöka skapa en ontologi, alltså en teori om livets, universums och alltings innersta och egentliga natur. Men det är inte vilken gammal ontologi som helst, utan en Falkholtspecifik ontologi. Jag tänkte så här:

Ontologiska teoribyggen, alltså idékonstruktioner om hur allting egentligen ligger till, verkar ofta på ena eller andra sättet rimma med intressen som redan finns hos de som skapar dem. Då någon av den teoretiska fysikens höjdare talar om strängteorin, att allting på subatomär nivå egentligen hålls samman av ofattbart små strängar, så kan man ge sig fan på att vederbörande kommer att tala om fiolsträngar och att den privat tycker mycket om musik. Då däremot matematiker berättar om tillvarons absolut grundläggande egenskap så rör det sig om just matte – matematiken är ”Guds språk”, den kod medelst vilken vi kan förstå skapelsens konstruktion. Informatiker har däremot kommit på att det är information som är fysikens, universums och tillvarons grundcell. Sedan finns även olika filosofiska skolor som omdebatterar vilket som är det bästa sättet att begripa alltings mest grundläggande element. Neomaterialismen (som jag använde i min doktorsavhandling!) menar att allting i botten består av flöden – materien och objekten är bara konsekvenser av hur flöden interagerar. I kontrast mot neomaterialismen finns den objektorienterade ontologin (OOO), som i stället menar att flöden bara är en konsekvens av egenskaper hos objekt och att det är dessa objekt – undandragna, diskreta, ahistoriska – som är det enda som egentligen äger verklighet. Med drag av båda dessa teorier menar sedan aktörsnätverksteorin (ANT) att det är i relationella nätverksformationer något blir möjligt, på mikro- såväl som på makronivå – en aktör (atom, molekyl, ord, sång, galax) är alltid beroende av vilka egenskaper den ges av det nätverk i vilken den ingår. Och så vidare, och så vidare och så vidare… detta var ju dessutom bara en lista över några samtida västerländska ontologier, går man bakåt i historien eller utanför den västerländska kultursfären finns det kosmologier i varje sammanhang där människor försökt få nån ordning på hur tillvaron egentligen är ordnad.

Carolina Falkholt ville alltså ha en text som binder samman de olika konstnärliga uttryck hon arbetar med – bild (mestadels voluminösa fasadmålningar), musik (som hon gör själv och har i lurarna då hon arbetar på sin skylift), kanske något om hennes personliga bakgrund som människa och som grafitta, grafiska upprepningar av vissa teman (oftast kroppsdelar såsom händer, ögon, kön), hennes politiska och sociala situation som kvinna. Och vad alla de där estetiska och politiska uttrycken kan betyda, hur de relaterar till världen, hur de hänger ihop. Var kommer de ifrån? Finns det någonstans en underbar hemlighet under alltihop, något av vilket alltsammans är ett uttryck men som själv är svårt att göra förnimbar?

Att skapa en ontologi verkade ju vara nåt som lite vemsomhelst kan få ihop alltutifrån vad man redan har bestämt sig för, så jag bestämde att skapa en sådan för Carolina. Min tanke var att man, utifrån en konstnär som primärt arbetar med att skapa variationer av allmänmänskliga motiv, skulle utgå från något som är översättbart från det visuella bildspråket och göra detta till ontologins grund. Vidare måste den förstås behandla sådana teman som återkommer i hennes konst. Upprepningar, variationer, mönster. Även födsel, prokreation, förändring och mening är på olika sätt viktiga hos denna specifika konstnär. Grafiskt arbetar hon ofta med findetaljerade mönster, överlagrande polykroma färgsjok och abstraherade kroppsdetaljer.

Jag bestämde mig för att göra mönster till ontologins grund och drivkraft; universums grundläggande egenskap är att det genererar mönster. Mönstren överlagrar med andra mönster och nya mönster uppstår. Allting är både skapat och generativt av mönster. Det kan föra sig om mönster såsom den genetiska koden, det periodiska systemet, den mänskliga kognitionen, kosmos struktur, dimensionernas design. Kosmos grundläggande egenskap är att det är mönsterskapande. Mönstren är iterativa (självupprepande) och kaotiska (systemkänsliga) och förändras då de möter andra mönster. Det som skapas av mönstrens överlagringar men som sträcker sig utöver deras blint självupprepande egenskap är mening. Mönstren alstrar mening: semiogenesis. Meningen finns inte före den alstrats utan uppträder som en effekt av mönstren: symboliken, fotosyntesen, livet, avsikten, skönhetsupplevelsen.

Essän är skriven i en stil och med en tematik inspirerad av mina favoritförfattare (well, två av dem iaf) Sadie Plant och Alan Moore. Den har, såsom sig bör, drag av besvärjelse; genom upprepningar och temavariationer förenas mandalan (urgammal kosmologisk symbol) med mandelbrotmängden (den paisleyliknande grafiska representationen av fraktala mönster som upptäcktes/skapades av matematikern Benoit Mandelbrot under 1980-talet). Well, det är allt man behöver för att få ihop en schysst egen kosmologi! Försök själva därhemma om ni vill, men tänk på att siffror, strängar, information, flöden, objekt, nätverk och nu även mönster redan är använt. Ha så kul, kära bröder och systrar hobbyontologer!

nykoping

Ovan: Falkholts största kioskvältare från förra året: väggmålningen på högstadieskolan i Nyköping. Va! Har hon målat en sån där som är så förbjuden att den inte ens har nåt namn? Dags för nymoralistiska nationalister i Sveriges riksdag att rycka in och kräva fängelsestraff för konstnärer som målar fel motiv! Och för diverse mindre informerade och erfarna kommunpolitiker att försöka styra konstens innehåll.

Själva essän då? Äsch, den publicerar jag inte här, förstår ni väl. Den tillhör Carolina Falkholts verk Sociation, som är en särdeles exklusiv och påkostad sjutumssingel utgiven på materialkonnässörers favvolabel Kning Disk. Essän finns som foldout i affischformat inuti singelns konvolut.  Release för singeln var i lördags på Kristinehamns konstmuseum i samband med Carolinas utställning, som också heter Sociation. Kanske händer det något annat med essän framledes, det får man se. Men som det ser ut nu får ni allt ta och köpa singeln. Omslagsbilden är gjord av Carolina Falkholt, musiken är gjord av Carolina och Felix Rodriguez och den ytterst smakfulla layouten och designen är signerad Mattias Nilsson, courtesy of Kning Disk. Om du undrar om detta är något du verkligen behöver ha i ditt hem är svaret ja.

h1

Slint

augusti 7, 2014

Tycker ni jag bloggar för lite nu för tiden? Det kan n i ha rätt i. Det beror på, vill jag tro, kognitiv beteendeterapi och metylfenidat. (Mer om detta senare! Kanske. om jag får ADHD igen, nu är hypertunneln [litet ”h”] liksom stängd.)
Har ni abstinens kan ni ju läsa den här texten som jag just gavs äran att gästblogga hos Göteborg Nonstop. Där lånar jag mig till den ständigt fräscha genren ”vuxna män som skriver navelskådande om musik som betydde mycket för dem i deras ungdom”. Damer och herrar, jag ger er: Spiderland och jag

 

Slint+-+Spiderland+-+LP+RECORD-444577

 

(Och ja, detta betyder att jag kommer att finnas framför Linné-scenen på Way out West klockan 15.00 nu på lördag, andäktigt väntande på något som i min värld är att likställa med gudom.)

h1

The Knife och autismen

augusti 10, 2013

Jaha ja. I kväll står alltså The Knife för andra gången på en Göteborgsk scen. Eller gör de verkligen det? Den senaste turnén, Shaking the Habitual Tour, har satt myror i huvudet på ganska många. De personer som glr den musik som ges ut under namnet The Knife, Olof och Karin Dreijer, är till exempel väldigt svåra att hitta på scenen bland de – hur många? Tio? – färgglatt kåpbeklädda gestalter som mer eller mindre planerad koreografi för sig över scenen. Fram och tillbaka, ömsom i formation och ömsom mer eller mindre kaotiskt, då och då går alla av och ibland är det bara någon där. Betraktaren har för det mesta ingen aning om i fall själva artisterna Dreijer verkligen är på scenen eller inte, och publiken uppmanas att ta del i en konstig ”danceoke”. Shaking the Habitual Tour är uppföljaren till Silent Shout – An audiovisual Experience 2006-2007, då The Knife för första gången faktiskt uppträdde i konsertform. Då var de bara två på scenen, men två maskerade med svarta luvbeklädda kroppsstrumpor och flourescenta masker som skiftade kulör beroende på hur de belystes. Karin och Olof Dreijer har aldrig stått på en scen utan en väldigt tydlig maskering. Väldigt provocerande tycker vissa. Jättespännande tycker jag, som ser en helt unik väg till hur de mänskliga kognitionerna ordnas i The Knifes olika varianter av konsertformen.

e096208c

Över The Knifes fyra fullängdsalbum har de odlat en radikal aktivistisk agenda, som – allra främst på den senaste skapelsen Shaking the Habitual – också blivit väldigt uppmärksammad i media. Titeln är ett citat av radikale franske filosofen Michel Foucault, en tänkare vars politiska preferenser sällan var explicita men vars metod var att vända på våra dominerande tankefigurer. I Foucaults trebandsverk om den mänskliga sexualiteten är de olika sexualiteterna något som, av obestämt grundmaterial, skapas av människan. Konsekvensen blir förstås att de fortfarande är lika verkliga och lika sanna – dock är det ett mänskligt konstruerande som fått dem att framträda i verkligheten på det vis de gjort. Foucault själv älskade det klubbliv och det bögsamhälle som blev den förlängda konsekvensen av att vissa sexuella beteenden en gång i tiden klumpades samman under namnet ”homosexualitet”, även om detta vid tiden för sin skapelse var en patologisering. På liknande vis analyserade Foucault arkitektur, samhällsplanering, brottslighet, vansinne och sjukdomar samt en hel uppsjö andra mänskliga företeelser.

Jag dristar mig att säga att Foucault fortfarande inte riktigt har begripits utan allt för ofta i den allmänna diskussionen tas som en ”socialkonstruktivist”, att både anhängare och motståndare allt för ofta tolkar hans verk som att det handlar om hur en ursprunglig verklighet sedan maskeras av en massa språk och sociala manövrar. Men för Foucault fanns det ingen djupdimension av verkligheten som kunde döljas – i stället för att försöka tränga ”under” konstruktionerna intresserade han sig för de materiella villkoren för hur dessa konstruktioner kunde framträda materiellt i verkligheten och hur de således själva sedan kunde skapa ny materiell verklighet. Som jag ser saken en väldigt vetenskaplig metod, näst intill bokstavligen realistisk: ”Finns det, så undersöker jag vad som får det att finnas.” samtidigt gick han runt allt det på vilket vi tänker som vetenskap; det oändliga kategoriserandet och instoppandet av saker i fack, den blinda tilliten till att språket är ett genomskinligt medium som neutralt ”beskriver” verkligheten, det samvetsgranna undersökandet av detaljer ryckta ur sitt sammanhang. Hos Foucault fanns det inga föredettagivna kategorier; stötte han på en ”kategori”, som t.ex. melankoli, människa eller heterosexualitet, så riktades hans intresse inte mot att stoppa in saker i den utan att undersöka vad det var som fick den att finnas och hur villkoren för dess existens var ordnade. Om man så vill: ett kairoskopiskt förhållningssätt till den verklighet han som forskare undersökte. (Jag har skrivit om Foucault i posten Psykodiagnostik och på lite andra ställen, han är alltså väldigt användbar i autistisk teori.)

Varför gräver jag ned mig i en utsvävning om en fransk filosof i en post som skall handla om The Knife? För att det finns ett liknande tillvägagångssätt hos dem båda. Även The Knife har kommit till musiken på ett vis liknande det som Foucault kom till filosofin; liksom från sidan, utan att egentligen ta någon hänsyn till vad ”popband” eller ens ”musik” var för något. Och liksom Foucault har deras metod blivit allt radikalare ju mer de arbetat på den. Deras politiska radikalitet har det skrivits en hel del om, de har dessutom varit väldigt tydliga med den och gärna påtalat en vänsteragenda i de intervjuer syskonen Dreijer har gjort (inte så många). Den är jag inte så intresserad av egentligen. Det spännande för mig är den betydligt mer radikala agendan  de faktiskt, medvetet eller omedvetet, exekverar genom att skapa en väldigt autistisk konst; en konst som inte representerar, inte söker färdiga kategorier och inte symboliserar utan rör sig framåt medelst ett väldigt neutralt, intuitivt och materiellt undersökande av olika aspekter av den kognitiva majoritetens kategorier; sådana som rösten, artisten, autenciteten eller känslan.

Honey+is+Cool+John+Staffan+Karin+and+Hkan

En gång i tiden spelade en annan idag känd och etablerad musiker, Håkan Hellström, i samma band som Karin. Håkan är idag en väldigt känd artist – och person. Håkkan sjunger hela tiden ordet ”jag”, och han verkar också mena sig själv. Hans publik utgår från att hans sånger handlar om hans eget liv, mer eller mindre rakt av, och att han då han sjunger ”jag” på konserterna, samtidigt som han möter  publiken med hela sin kropp och sitt yviga, vidöppna kroppsspråk, faktiskt menar precis det han säger och att det han berättar i texterna är sanningar om hans liv.

Håkan är en väldigt neurotypisk artist. Det råder en närmast total identitet mellan den avsändare som finns i texterna samt  i musiken och den person han uppträder som i medieintervjuer. Ofta handlar hans texter om verkliga personer och platser och om händelser som faktiskt har hänt. Hans scenpersona uttrycker känslor vi väntar oss att den verklige Håkan har; det är verkligen den riktige Håkan som står på scenen, känslorna kommer inifrån honom och går rakt in i oss; vi känner hans känslor. Den spruckenhet hans röst ibland har är för hans publik en intäkt på hur sanna känslorna verkligen är, han måste ta i med hela kroppen och lite till för att verkligen kunna rymma de stormar som flödar mellan honom och oss. Musiken är ett medium för något som finns bakom; ett uttryck. En mänsklig artist, sjunger med sin sanna röst, uttrycker sina känslor med mycket stor autencitet.

3845032645

Då Honey is Cool splittrades i 2000-talets början gick Karin åt ett helt annat håll från den gitarrbaserade indiepop som var både hennes och Håkans grund. Den första skivan med The Knife, som också hette The Knife, var minimalistisk men tämligen konventionell elektropop med naturlig, ibland dubbad sång (alltså dubbla röstspår). Karins sång började dock fungera annorlunda än hur den gjort i Honey is Cool.

Den första gången jag hörde skivan var på en fest hos en vän; en av oss sade efter några låtar: ”Vilket språk sjunger hon på egentligen?” Och språket var ju engelska, men något hade hänt. Karins sång hade innan ibland varit lite kantig och skev, men nu var det något med hur hon behandlade språket som var annorlunda. Det var som om hon använde själva språket – dess klanger, diftonger, dess konsonanter och vokaler, dess rytm och dess flöde – som ett material i sig, där det viktiga inte var vad språket sade utan vilka möjligheter dess själva materialitet gav att liksom förändra det inifrån. Experimentet var inte med språkets innehåll eller ens dess form, utan i stället rörde det sig om utforskanden av och interaktioner med dess materialitet.

Efter det har The Knife gått mer och mer i denna riktning för varje nytt album. På den andra fullängdaren Deep Cuts hade de börjat pitcha ned sången (alltså spela den långsammare/djupare än orginalrösten), vilket gav intrycket av en stereotypisk men skruvad mansröst med en liksom övermänskig, overklig klang. Ibland fanns här i texterna en sorts karaktärer som sjöng dem, och dessa karaktärer var män. Inte sällan harmonierade rösternas klang med ett politiskt budskap i queertrakten.

På nästa album Silent Shout var själva karaktärerna nedtonade och de allt mer avancerade experimenten med först språkets, sedan även röstens materialitet var mindre underkastade ett budskap och gavs allt större utrymme att bara betyda sig själva. Titelspåret på Silent Shout sjungs av vad som är minst tio röstspår, sjungande nästan samma melodi, vilket ger lyssnaren ett kusligt intryck av en personlös röst, eller en röst från en gestalt som samtidigt är många. Kopplandet av rösterna till identifierbara stereotypiska karaktärer blev betydligt svårare än på den föregående skivan.

Vid den här tiden träffade jag Olof och Karin och intervjuade dem för min avhandling. Det var en väldigt spännande intervju; jag var inte så intresserad av Karin och Olof och deras åsikter, utan av The Knife. Vad var The Knife? Vad ville The Knife, och hur jobbade och fungerade The Knife? Karin och Olof kunde inte hjälpa mig genom att berätta saken. I stället följde de mig i undersökandet och frågandet till vad som under vårt möte framstod som en tredje, mystisk part som inte var närvarande under vårt möte. Karin och Olof visste inte; de var intresserade, men de visste inte. The Knife var något som blev då de gjorde musik, inte resultatet av när de ville uttrycka sina känslor. De hävdade ingen som helst identitet mellan sina egna personer och The Knife eller ens de karaktärer som befolkade låtarna. Konsertsituationen hade de ännu inte löst; de kände sig väldigt obekväma med tanken på att, med sina personer, stå på en scen inför en publik och representera The Knife. Och de gav väldigt få intervjuer, av samma skäl.

00014275_TheKnife200

Hur de strax efteråt löste situationen vet vi ju nu; genom att uppträda maskerade, sedan genom att uppträda i massa. Genom att inte tillåta några fotograferingar under de intervjuer som gavs utan bara förse pressen med de egna, stämningsfulla och egenproducerade pressbilder där de också var maskerade. (Och för Shaking the Habitual, inte ens några begripliga pressbilder!) Genom att skicka någon annan att ta emot de sex (yeah!) grammisar de kammade hem för Silent Shout på den svenska Grammisgalan.

Det intressanta är hur de, genom att ständigt vägra identifikation mellan sig själva och The Knife, värjer sig för att – på till exempel Håkan Hellströms vis – behandla The Knife som ett uttryck, som ett medium för något annat än The Knife självt. The Knife kan inte härledas bakåt till Karin och Olof; det är sin egen entitet. Full av kraft, av känslor, historier, ljud och färger, hot och löften, raseri och ömhet – men det är inte något som betyder något annat än vad vi hör och den verkan musiken har på oss, på våra kroppar och känslor. Karin och Olof kan inte förklara vad det betyder. The Knife är deras undersökande och interageranden med olika materialiteter – röst, poesi, låtformen, färgkombinationer, hur en synt kan fås att låta, hur länge en mänsklig röst är igenkännbar som mänsklig röst. The Knife träffar sin publik – The Knife gör intryck på den mänskliga perceptionsapparaten; motsatsen till uttryck.

0

Detta kairoskopiska utforskande samt nedtonandet av mänsklig subjektivitet i form av igenkännbara ”Jag” är autistiska egenskaper. De bryter helt mot den neurotypiska kognitionen, deras kognition tar en annan värld till verkligheten. Det är heller ingen föreställande bild de presenterar; det är en bild som i egenskap av sig själv påverkar sin betraktare, alltså sin piktograf, oavsett vad den föreställer. Känslorna vi hör i musiken är inte underordnade någon orsak, på det vis vi hör hos Håkan; det är själva känslorna vi hör, träffas av, och Olof och Karin tänker inte ta ansvar för dem – de är våra att göra vad vi vill med. Symboliken och representeradet och uttryckandet har, i och med att The Knifes karriär forstkridit, givit plats åt ett allt mer kairoskopiskt utforskande av musikens materialitet och av kognitionskonfigurationens möjligheter.

the-knife-3-body

Nu skulle jag tro att de spelat klart sin konsert där på andra sidan Slottsskogen, några hundra meter här ifrån. Jag går ut på balkongen, tar en cigg och önskar förstås att jag hade lyckats krångla mig in där på Way Out West på något vis trots att biljettpriset blev mig övermäktigt. Äh. Nu fick jag ju skrivet det här istället; en första autistisk analys på ett givet material. The Knife, som piktograf. The Knife som autistisk konst, med autistisk verkan på våra piktografer.

God bless & natt.