Posts Tagged ‘Neurodiversitet’

h1

Neurodiversitet som dansteater

september 6, 2015

Ni vet väl att ni skall gå och se dansteaterföreställningen And Then… på Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm, som ha premiär den 16 Oktober? Inte bara för att det är grymt med dansteatermediet rent allmänt, utan för att föreställningen presenteras med bl.a. följande ord på Kulturhusets hemsida:

Föreställningen är inspirerad av forskningen kring neurodiversitet som utgår från alltings lika värde; det animerade rummet, platsens ande, ljud som rörelse och kroppar som en kör. Att vara i en värld där vi sorterar ut det enstaka där allt är lika. Hur är det att vara i den världen?

Vad jag vet är det den första dansteater i Sverige, åtminstone på en nationalscen, som explicit hänvisar till neurodiversitetsidéer.

Det finns en annan sak som är kul med det hela. I december 2013 höll jag ett föredrag på festivalen Dans<3Stockholm. Föredraget hette Embracing cognitive difference. Det hölls på August Strindbergs intima teater för en publik mestadels bestående av svenska och internationella koreografer. Spektaklet utgjordes av Hypertunnelnteori tweakad mot dansområdet. Det blev väldigt bra. Publiken fick höra och se Fever Ray och Frauke som exempel på  autistiska sätt att förhålla sig till kroppslighet, ljud och ljus, rumslighet och materialitet, musik, dans, marknadsföring, intervjuteknik och lite till. Faktum är att just dans är ett rätt lyckat område för att tänka på och med ickenormativ kognition – kolla t.ex. in boken Always More Than One av koreografen/filosofen Erin Manning om du är intresserad av saken.

Jag vet ju förstås inte om den enastående Claire Parsons eller någon annan från hennes kompani Claire Parsons Co var närvarande på Augist Strindbergs intima teater. Men det är i alla fall en för mig fin tanke att gona sig med här i stugvärmen, detta att jag kanske, kanske kan ha haft ett finger med i att få upp neurodiversitet och alternativ kognition som konstnärligt angreppssätt på de stora scenerna!

h1

Artikel om neurodiversitet (och mig) i tidningen Assistans

augusti 26, 2015

Då och då ploppar min passion för mänsklig skillnad upp igen, även om det varit svårt att upprätthålla under den tid jag i det senaste faktiskt arbetat inom psykiatriutveckling (2014-VT 2015). Att som tjänsteman upprätthålla ett radikalt tänkande är ganska trixigt, då just det enda man har att hålla sig i är normer. För mig gick det inte riktigt ihop och Hypertunneln har fått ligga på hyllan. Jag har tänkt på och skrivit andra saker istället. Men nu är jag tillbaka vid Göteborgs universitet och forskar, om ett område som faktiskt tangerar neurodiversitet – mer om detta senare, typ snart.

Lyckligtvis har jag hållits kvar lite vid området ändå. För några månader sedan blev jag intervjuad av Mattias Hagberg, efter att ha efterlyst pocketutgåvor av hans senaste böcker över Facebook. En gemensam bekant fixade ihop mig direkt med mannen själv, som faktiskt visade sig vara en läsare av härvarande blogg! (Jo, det kändes coolt.) För några dagar sedan dök således en fin liten artikel om neurodiversitet upp där vår intervju utgör liksom ryggraden. Artikeln finns i tidningen Assistans och jag är inte ett dugg missnöjd med min närvaro i den, eller vad man skall säga. Jag presenterar några idéer som inte riktigt nått hit till bloggen (jo, jag har hundratals miljarder sådana, jag bara dräller av dem), till exempel den om vad jag kallat Den kognitiva multituden (efter politiska filosoferna Hardt och Negris bok Empire, 2000):

– Myllret av människor som klassats som avvikande kommer att driva fram något nytt. Ju fler som ställs utanför, ju mer kommer att sippra tillbaka… Och en dag blir kraften överväldigande.

[…]

– Betraktar man samhället ur det här perspektivet upptäcker man snart att diagnosmanualer och diagnossamlingar inte är förteckningar över sjukdomar eller avvikelser utan snarare en mycket exakt beskrivning av hur mycket samhället tolererar. Vad diagnoserna tecknar är alltså normen. Detta genom att tala om exakt hur normavvikelsen ser ut.

Artikeln har fått det inte helt okonstiga namnet ”Välkommen, diagnos!” och länken är här: http://www.tidningenassistans.com/2015/08/24/valkommen-diagnos/

h1

Annorlundaskapets benämning

augusti 30, 2014

Den här posten handlar om huruvida man är ADHD eller om man har ADHD. Många vill mena det senare, men jag kommer att förklara varför jag själv föredrar det tidigare, och jag kommer att anföra både politiska och personliga skäl – inte blott som retorisk gest utan för att det politiska och det personliga så intimt hör samman, är olika domäner av vår gemensamma värld.

En ofta återkommande trop då man talar om ADHD är att det inte är något man är, det är i stället något man har. Förutom att det är ett uttryck som förekommer i informationsmaterial till föräldrar, diagnosbärare och personal används det även av många hyperskallar deras berättelse om sig själva. Under onsdagen, då många berättade om sitt liv med ADHD på bloggar o Twitter i samband med den officiella ADHD-dagen, såg jag uttrycket på flera håll. Då jag i höstas arrangerade en paneldebatt om neurodiversitet använde en av landets absoluta forskarveteraner på neuropsykområdet ett uttryck med samma andemening; ”Vissa av mina kollegor säger ’autister’ om alla med autismdiagnos, men jag brukar alltid påpeka att det rör sig om en person med autism”. Poängen är förstås att visa att även den med en funktionsskillnad primärt är en människa, att det inte går att säga hur t.ex. en person med Asperger är bara för att man läst en tidningsartikel eller kanske känner någon annan med diagnosen. Och visst, själva diagnoskriterierna gör ju endast anspråk på att säga något om hur diagnosbäraren funkar. De lämnar (lyckligtvis) därhän ens drömmar, passioner, känslor, förmågor, preferenser. En aspergare behöver inte ha någonting alls gemensamt med en annan med samma diagnos; låt därför bli att bedöma en person utifrån dess diagnos. Gott så. Jag sympatiserar med intentionen.

Ändå tar det emot för mig att säga att jag har ADHD, att jag är som alla andra men med den lilla skillnaden att jag är sämre på några saker. Det där blir för mig en utsaga som implicit bygger på antagandet att alla människor liksom skall vara likadana av naturen, och att de som inte är lika normen har ett medfött handikapp jämförbart med en missbildning eller en störning. Hela det västerländska samhället är uppbyggt kring denna ide om mänsklig likhet, om majoritetens rätt att vilja anpassa minoriteten. Diagnosticeringsverktygen DSM och ICD exemplifierar hur kulturbundna normalitetsuppfattningar endast innesluter de som fungerar som majoriteten och dömer alla andra som handikappade. Även vårt svenska folkhem är modulerat på det omedvetna antagandet att majoritetens funktionssätt är det enda naturliga. Lagstadganden om skolsystem och arbetsvillkor är två tydliga exempel.

Jag tror ju uppriktigt inte att det är så att alla är menade att vara lika. Människoartens styrka är, vad jag tror, det motsatta – att det finns ett så stort spann inom det mänskliga genomets potential. Vi är olika från början, men i ett samhälle anpassat för majoritetens behov framstår den avvikande som onaturlig och måste förses med någon typ av förklaring. Genom att en diagnos sätts har man gjort om annorlundaskapet till en sjukdom. Därmed har man inte bara förklarat varför avvikare avviker, utan även givit legitimitet till det samhälle som är ordnat för majoritetens behov: diagnosen berättar att samhället är naturen. Den berättar detta bara genom att vara just en diagnos.

Vi glömmer då så lätt att människoarten har blivit vad den är i tusentals generationers samspel med den naturliga ekologin och de begränsningar denna uppställt, medan den samhällsordning vi ser idag bara har några generationer på nacken. Vi kan inte låta samhällsnormen berätta vad som är friskt och sjukt, vad som är naturens avsikt och vad som är förfelat. Istället måste vi anpassa samhället efter mänskligheten, ta artens stora interna skillnader i beaktande och bygga in samhälleligt utrymme för denna skillnad då vi – sakta men säkert – bygger om den stora myrstack vi bebor. Det är i min uppfattning detta som är demokrati, detta förvanskade men i grunden så vackra ord: genom att se till alla de behov som avviker från normen förändrar man själva normen att kunna omfatta så mycket skillnad som möjligt. Därmed säkrar man också samhällets egna kraft och potential.

Varför är det då så viktigt för mig att ADHD är en speciell ”typ” av människa, skild från den Normala – att ADHD är en helhetlig kognitiv profil (som man är), inte en punktinsatt begåvningssvaghet (som man har)? Jag har ju ändå på flera ställen på denna blogg hävdat att den mänskliga kognitiva potentialen är ett obegränsat kontinuum där alla människor kan placeras in. Ett svar är: för att det tvingar till en annan typ av reflektion av vad samhället skall vara för människan. Låt mig förklara.

Är ADHD något man har, en punktuell svaghet på ett visst område relaterat till energiutflöde, så är det en funktionsnedsättning som kan rättas till med lite medicin (som ser till att du är lagom vaken, under rätt del av dygnet) och kognitiv beteendeterapi (som i ett lite längre lopp skall träna om din hjärna att tänka utifrån en handlings konsekvenser istället för att improvisera). Det är i detta perspektiv individen som skall ändras för att passa samhället.

Om ADHD istället är något man är, en medfödd kognitiv begåvningsprofil där de svaga förmågorna hänger samman med de starka, så framstår det som ett övergepp att ADHD-personen måste förses med kemisk korrigering och tvingas träna om son frontallob till att fungera som normens. Det blir då synligt att det är samhället som måste ändras för att ge utrymme även åt dessa individer.

Ändrar på samhället gör man förstås inte i en handvändning. Med mitt eget föreningsengagemang, mina föreläsningar, mitt skrivande och bara genom att bejaka den jag FAKTISKT är, tänker jag att jag drar mitt strå i det stora och nödvändiga ombyggandet av stacken. Så länge det finns strukturer som ser till att jag måste funka normalt för att kunna hantera jobb, familj och relationer så äter jag snällt min medicin och gör min KBT. Men jag tänker inte glömma av det faktum att jag har starka begåvningar på vissa håll, som mitt liv lyckligtvis givit mig möjlighet att bejaka och utveckla, och att dessa blott är andra uttryck av samma hjärna som har svagheter i andra områden. Det bra och det dåliga hänger ihop. De är olika utkomster av samma underliggande neurologiska maskineri. Det är något jag är. Det är min kognitiva apparat som kontinuerligt under mitt liv format min upplevelse av världen. Den utgör grunden för allt det som i varje tänkbar mening kan kallas för Jag. Således tycker jag att det finns ganska starka incitament att tillväga ADHD en ganska stor tyngd vad dess existentiella implikationer beträffar.

Och kanske, i en avlägsen framtid, är det helt onödigt att benämna denna typ av avvikande. Så länge samhällets struktur utesluter ett hälsosamt fungerande för människor av min typ föredrar jag dock att påminna mig själv och världen om saken: jag är annorlunda. Ni är normala. Er normalitet tvingar mig att göra våld på min natur. Ta ansvar för att ni är normala genom att stå för att ni är det! Och ta även detta ansvar genom att arbeta med att förändra normaliteten, så att även de som idag ännu inte är normala även de kan omfamnas i en framtid. Samhället, liksom vi själva, blir starkare av mångfald.

 

 

h1

Hypertunneln live: Dekognitiv guidning

januari 15, 2014

guidning

Dekognitiv guidning av Per Mårtenssons utställning Double Standards på Göteborgs konsthall, onsdag 22 januari kl 18-19.

 

Vad är ”dekognition”?

Det är inte forskning

Det är inte konst

Det är inte filosofi

Det är:

diagnoserna drivna genom sig själva

annorlundaskapets tolkningsföreträde

 flytande teori

 

En visning och simultan analys av Per Mårtenssons utställning Double Standards, förevisad av Jakob Wenzer / Hypertunneln

 

h1

En tredje position i diagnosdebatten: anormalitetspositionen

januari 14, 2014

Är det bra med en nyanserad debatt?
Den förra posten blev den exempellöst mest lästa i den här bloggens historia. Dygnet efter jag publicerade den lästes den av nästan tio gånger fler än vad som varit inne på bloggen under något tidigare dygn. Mycket förmodligen på grund av att den tweetades och Facebooklänkades av viktiga personer. Men detta var i sin tur antagligen för att jag gjorde något jag brukar akta mig för, ett inlägg i en het debatt, och i denna debatt företrädde ett annat perspektiv än de vanliga: ett nedifrånperspektiv, ett perspektiv på psykiskt avvikande som inte kom från experter eller proffstyckare. Jag gjorde inget anspråk på att representera alla andra psykiska avvikare men väl på att formulera en tredje väg, som inte anpassats till de vanliga ”för-eller-mot-diagnoser”-perspektiven. Som en sorts slutkläm skrev jag: ” Det är ett väldigt, väldigt stort problem att det bara verkar få finnas två sidor i all offentlig debatt om ADHD: den sida som menar att funktionsnedsättningen är biologisk och att diagnoisen ADHD således är legitim, kontra den som menar att det inte är en funktionsnedsättning alls och framför allt inte en biologisk och fresten så är diagnosen inte alls legitim. Jag försöker uppfinna en tredje sida, den som firar ADHD och andra normavvikande neurologiska tillstånd men begråter att samhället är ordnat på ett sätt som gör det omöjligt för oss att blomstra.”
Det har påpekats för mig att det är en stark förenkling att det bara finns två läger som debatterar saken, men att det är bra att jag efterlyser en mer nyanserad debatt. Jag håller med om att det första är en förenkling, en väldigt stark sådan. Dock vill jag inte nödvändigtvis ha en mer nyanserad debatt, åtminstone var det inte dit med inlägget. Snarare tvärtom. Eäääh, låt mig förklara vad jag menar. Det hänger ihop med det jag kallar för en ”tredje position”.

Vad går förlorat i allt nyanserande?
Debatten är redan mer nyanserad än vad de stora diskussionsforumen – ledarsidor, kvällspressartiklar, tyckarsoffor – tål. De som deltar i debatten och som har stora kunskaper om ämnet, och således känner till dess delikata och komplexa natur, har alltför stor vilja att vara rättvisa mot denna komplexitet. Att vara trogen komplexitet och framföra en nyanserad och komplicerad bild ger sällan en stark argumentering i debattsammanhang. Detta bevisas inte minst av att det räcker att ”vara kritisk” på det vis Nathan Shachar och Sanna Lundell varit på det sista för att få räknas som ett debattbidrag av likvärdig tyngd – både Shachar och Lundell saknar såväl varje typ av egna argument som något samlande grepp om det de talar. Det enda de har är ett antagonistiskt sinnelag, de är ”mot” ett etablissemang och tycker således att de får kalla sig ”kritiska” (detta missbrukade ord…). Deras debila ”mot” är vad som står emot hela den mer komplicerade bild som gavs av de 23 initierade experter som några dagar senare replikerade, och likaväl mot alla de andra mer eller mindre upprörda repliker som förekommit i andra medier. Hur nyanserad man än blir krävs det inte mer än ett trotsigt ”Nej så är det inte alls!” placerat på rätt ledarsida – så har två sidor uppstått som mycket väl kan ha likvärdig impact i debatten. Kanske är det rentav så att ju mer nyanserad man är i sin polemik, desto mindre blir ens slagkraft. Att reducera alltihop till ett kraftfullt ”NEJ!” skär rakt igenom.
Trots att Shachar och Lundell inte verkar sinsemellan alldeles överens om vad ADHD är – Shachar menar att det är dålig uppfostran och sen mognad, Lundell låter på sitt Twitterflöde antyda att hon tror att det oftast rör sig om feldiagnosticering av stressade barn från socialt utsatta miljöer – så placerar de sig på samma sida om ett NEJ som står mot all den samlade kunskap som de 23 experterna representerar. Debattens skiljelinje går här mellan huruvida man anser diagnoserna vara legitima eller ej. Det är inte två homogena ”sidor” – de är många röster i en redan väldigt välbefolkad debatt. Ändå har jag svårt att tro att så många läsare ändrar åsikt utifrån några av mångfalden av inlägg. Det är nästan alltid lättare att slentrianmässigt fortsätta hålla med den sida – för eller mot diagnoserna – på vilken man själv redan står.
Så vad är det som saknas i en debatt med en ”för”-sida och en ”mot”-sida, om än aldrig så nyanserade? Jag skulle vilja hävda att det finns en tredje möjlig position: en som inte finner sig i villkoren för det som de andra debatterar med antingen ”ja” eller ”nej”. Något oväntat, men med tillräckligt med kraft för att kunna hävda tolkningsrätt i frågan; en position från vilken det ser ut som om de två som redan finns där, ”ja”- och ”nej”-sidorna, ser ut att ha något gemensamt.
Vilken skulle denna position kunna vara i detta fall? Ja, om man granskar de två sidorna inser man att det talas från perspektiv som är väldigt uppifrån tagna. Experter av olika slag, tyckare med aldrig så starka åsikter, debattörer och journalister som verkar ha två saker gemensamt: att de talar om någon annan, som har eller inte har rätt till en diagnos för sitt fungerande, och att diagnosen betecknar ett sjukdomstillstånd eller en funktionsnedsättning.

Den tredje positionen
Vad jag försöker uträtta med den här bloggen är bland annat att finna benämningar på de förmågor ADHD inneburit för mig. De finns inte – detta beror på att det är någon annan, någon som inte delar denna kognitiva apparat och som bara förmår förstå dess tillkortakommanden, som givit den dess namn. Namnet har blivit därefter – ADHD, attention deficit hyperactivity disorder, hyperaktivitet med uppmärksamhetsstörning. Jag har istället talat om en specifik kognitionsfiguration, som jag kallat hypertunneln, och håller på att sätta samman något jag kalla hyperkognitivt lexikon – en terminologi som inte utgår från hur min kognition inte funkar, utan från hur den faktiskt funkar. Hypertunneln har sina förtjänster, men i ett samhälle som konstruerat sin rytm efter en annan kognitionsfiguration – ”neurotypen”, de normala – ställs hinder i min väg. Min rytm stämmer inte överens med samhällets. (Det är här diagnosen kommer in – det är med en diagnos, och de hjälpmedel den i bästa fall sätter i mina händer, som min annorlundahet blir hanterbar.) Jag har även under mina föreläsningar under vintern använt liknande grepp för att tala om konst, idéer och filosofi kan formuleras och har formulerats ur andra perspektiv än det neurotypiska, och hur detta ständigt, genom mänsklighetens historia, format om de normalas värld och blivit viktigare än neurotypens ”just taking care of business”-figuration. Hence: ett inifrånperspektiv på diagnosproblematiken, formulerat efter andra ontologiska ståndpunkter
Jag menar att ur ett perspektiv som inte går med på diagnosens patologiseringsperspektiv och ständiga fokus på tillkortakommanden, en formulerad efter positiviteter (vad som finns) i stället för negativiteter (vad som inte finns, vad som saknas) framträder en debattposition skild från de två som helt enkelt debatterar huruvida adhd är en legitim diagnos eller ej, huruvida det är en riktig funktionsnedsättning eller inte. Kanske är det rent av så att det jag kallat för två olika positioner framträder ur den röriga debatten först vid formulerandet av en sådan här tredje position. En sådan här tredje position – en sorts anormalitetsposition – position möjliggör, i det bästa fallet, en ny och kraftfull röst som urskiljer sig från det ständiga nyanserandet av sjukdomsperspektivet och från vilken en helt ny linje av argumentation kan föras.
Och bara som en påminnelse, det finns förstås fler aktörer än jag som håller på att skapa andra och mer positiva artikulationer av annorlundaskapet. Förlaget Andet har förlagt landets enda litteratur på ämnet, dess redaktör Torbjörn Andersson har givit ut flera egna skrifter om saken, föreningen Organiserade aspergare arbetar utifrån ett uttalat neurodiversitetsperspektiv, föreläsaren Jill Söderlund påpekar – detta är skitbra! – att diagnoserna helt enkelt kan ses som benämningar på olika typer att fungera. Och vi kommer bara att bli fler, gladare och starkare!

h1

”Varför finns det inte ett sunt debattklimat i Sverige”, indeed

januari 11, 2014

Ni vet nog att diagnosen ADHD är i hetluften igen, återigen tack vare ett lågpannat och okunnigt debattinlägg av utrikeskorresponedenten Nathan Shachar på DN:s ledarsida. Förra gången han skrev hade jag just startat den här bloggen; jag blev väldigt arg. Då hade han just delgivit oss sin ovisdom enligt följande: ”Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen.” Egentligen tycker jag inte ens att det behöver bemötas och har svårt att fatta att folk ställer sig på hans sida trots den här 1800-talsmässiga argumentationen. Men DN har stort genomslag och ju mer flagranta dumheter som publiceras där, desto viktigare att bemöta. Många gjorde just det. Bra!
Nu härom dagen var det dags igen, den här gången hade han vad som för oss ADHD-personer är en särskild bekanting i bakfickan: den svenska scientologins hovlobbyist Janne Larsson. Larsson har under många år aktivt motarbetat forskning runt ADHD samt med framgång försökt sprida scientologiskt grundad propaganda mot diagnosticering av atypiska psykiska tillstånd överlag. Scientologernas inställning till psykiatrin är religiöst grundad och djupt hatisk. Genom frontalorganisationen Kommittén för Mänskliga Rättigheter (KMR) sprider man förment ”humanistisk” antipsykiatrisk propagande och har därmed dolt det religiöst grundade hatbudskapet. De flesta utanför våra kretsar känner inte till namnet, varför den upprördhet som väller fram ur ADHD-samhället då Shachar refererar till Larsson som källa kanske ter sig svårbegriplig. Jag själv svalde och struntade sedan i Shachar och Larsson och allesammans.
Så publicerades då idag en krönika som stödjer Shachar. Det är Aftonbladets Sanna Lundell, som tycker att den storm av förtvivlan och raseri som drabbat Shachar efter den senaste krönikan tyder på att det inte finns ett ”sunt debattklimat i Sverige”, och inleder med raden: ” Debattklimatet i det här landet är tyvärr ofta onyanserat och ointelligent.” Well, true dat. Därefter kommer nämligen debatt som är både onyanserad och ointelligent.
Det finns förstås hur mycket som helst att angripa i krönikan, men jag nöjer mig med de två saker som allra mest tar tag i mig personligen. Varsågoda:
” Som om att en kritisk inställning till adhd-diagnostiseringen i Sverige är detsamma som att missunna svenska barn lyckliga liv. Otroligt märklig slutledning.
[…]
Jag tycker faktiskt att man behöver vara noga med att titta på bakomliggande orsaker och att vetenskaplighet ska råda, inte marknadskrafter som innebär att företag får betalt för hur många diagnoser de utför på ovetenskaplig grund.”
Jag anser mig nog vara en av dem som har en kritisk inställning till ADHD-diagnosticeringen, i Sverige och överlag. Det tycker jag inte att Shachar eller Lundell har; de har en antagonistisk inställning. Shachar tror att det beror på dålig uppfostran (enligt båda hans krönikor), Lundell aviserar ingen speciell åsikt men talar om sådant som ”bakomliggande orsaker” vilket antyder att hennes inställing är att tillståndet är patologiskt och att det kan ha en ”orsak”.
Jag kan förstås inte spekulera i vad hon tror att ”orsaken” är, men det är inte heller intressant. Det som ställer mig på den ena sidan och henne på den andra är våra respektive inställningar till tillståndet i sig. Då man sådär i förbigående pratar om ADHD som något som har en ”orsak” så har man redan uteslutit möjligheten att det är en alldeles naturlig, evolutionärt framkommen kvot av mänskligheten som får denna kognitiva profil, och att det är själva samhällets beskaffenhet som gör detta till ett handikapp. Tills jag hör något som faktiskt pekar mot att det skulle finnas en ”orsak” till ADHD så tänker jag hålla mig till den mycket troligare hypotesen att ADHD tillhör det mänskiga genomet och alltid har funnits på grund av de förmågor som finns – latenta eller realiserade – hos ADHD-personer. Den som läst denna blogg någon gång förut vet vad jag talar om. Annars kan ni bara läsa om den förrförra meningen igen.
Nummer två:
”Nathan Shachar anklagas i vanlig ordning – detta är så förutsägbart och tröttsamt – för att stå i hemligt förbund med en sekt. Scientologin. Han refererade nämligen till Janne Larsson som ifråga¬satt läkemedelsverkets samröre med läkemedelsbolaget Shire.
Janne Larsson är visser¬ligen scientolog, det stämmer, men visst kan man väl vara troende och inneha ett kritiskt tänkande samtidigt? Eller ska vi förbjuda större delen av världens befolkning att kritiskt granska vetenskapen?”

Då var det ju det att Janne Larsson inte är en helt vanlig forskare eller ens privatperson som dessutom, lite på sidan, råkar tillhöra scientologikyrkan. Istället är det scientologikyrkan som motiverar allt han gör; genom Janne Larsson och låtsasorganisationen KRM har scientologkyrkan fört sitt krig mot psykiatrin allmänt och neuropsykiatrin specifikt i tjugotalet år. Många journalister och nyhetsbyråer tar KMR:s och Larssons pressreleaser på allvar och presenterar den hårt vinklade pseudoforskning som där saluförs som äkta vetenskapsjournalistik. Sedan presenteras propagandan som nyheter på respekterade tidningars nyhetssidor. Det är ingen konspirationsteori utan alldeles vedertagen sanning. Jag gräver inte ner mig i saken här men påbjuder den läsare som inte känner till namnet att googla Janne Larsson ADHD Scientologi, eller helt enkelt bara klicka på denna länk.
Att försöka hävda att det är irrelevant att Larsson är scientolog skulle vara ungefär som att referera till debattinlägg om invandring av Joseph Goebbels och sedan försöka försvara sig med att det väl inte spelar någon roll vad han röstar på för parti. Janne Larsson betyder scientologi; jag är inte ens säker på att det är en levande person, det kan lika gärna vara en fiktiv figur på samma vis som KMR är en fiktiv organisation. Jag förmodar också att Nathan Shachar själv inte känner till namnet Janne Larsson; längre ned i sin krönika tar han nämligen, på borgarskribenters vis, ”avstånd” från scientologikyrkan för att liksom förekomma den kritik han vet kommer att komma.
Så Sanna Lundell, lite riktig kritik skulle emottas med öppna armar från min sida. Men kritik handlar som jag ser saken inte så mycket om att säga att något är dåligt som att ärligt försöka granska de strukturer som får ett visst mönster att framträda; finna de kritiska punkterna, de kritiska gränserna, definiera kritisk massa. I detta fallet: är vi verkligen så nöjda med att ha skapat ett samhälle som är så snävt inriktat mot att endast de neurologiskt normala, den kognitivt kompetensmässiga mittfåran, kan leva där? Och att de som faller utanför denna i samhället mycket konkret inskrivna norm måste förse sina kroppar med syntetisk centralstimulantia för att klara av att fungera någorlunda?
Det är ett väldigt, väldigt stort problem att det bara verkar få finnas två sidor i all offentlig debatt om ADHD: den sida som menar att funktionsnedsättningen är biologisk och att diagnoisen ADHD således är legitim, kontra den som menar att det inte är en funktionsnedsättning alls och framför allt inte en biologisk och fresten så är diagnosen inte alls legitim. Jag försöker uppfinna en tredje sida, den som firar ADHD och andra normavvikande neurologiska tillstånd men begråter att samhället är ordnat på ett sätt som gör det omöjligt för oss att blomstra. Diagnoserna är som jag ser det helt legitima ändå – de är inte roliga men de är det bästa vi har. Alternativet är väldigt mycket sämre.

h1

Radical Imagination 1: Kognitiv skillnad

september 25, 2013

Untitled-1

(Bilden tagen från Konsthallens Instagramflöde)

Så var den första föreläsningen i serien hållen och klar. Fullt på stolarna, några bredvid, en och annan i dörren utanför. Diskussion under och efter föredraget; nöjd.

Så här tyckte den stora tidningen (ej på nätet):

GPomRI

Föreläsningen var helt bildbaserad (alltså inga slides med text) och utgick från en historik över hur atypiska kognitioner under olika tider boxats och inordnats i diverse olika tidsenliga diagnoser, först inom psykologin för att senare alltmer bli en psykiatrisk angelägenhet, med åtföljande samhällsdebatter. Genom teorier om kognitiv stil, funktionshinder och perceptionsforskning ställdes frågan huruvida det vi uppfattar som avvikande kognition egentligen alltid kanske utgjort en viktig influens på samhället (vilket jag själv förstås menar att det har). Mot slutet av föreläsningen träder neurodiversitetsrörelsen fram då Internet under 1990-talet börjar erbjuda en ny kommunikativ infrastruktur för människor som tidigare inte haft några givna kommunikationskanaler, och som – genom psykiatrins försorger, på gott och/eller ont – nu fått en gemensam identitet att samlas runt.RI