Posts Tagged ‘Neurodiversitet’

h1

Hypertunneln live: Radical imagination

september 3, 2013

Jag har blivit inbjuden att hålla en seminarieserie om neurodiversitet vid inget mindre än Göteborgs konsthall under konstbiennalen CIGBA. Stor ära! Hypertunneln goes live igen alltså, denna gång inte med twee-pop och C-60-dängor (som det var härom månaden) utan med live-teori. Tre föreläsningar blir det. Inträdet är gratis. Mer info nedan, här eller på eventets Facebooksida!

Radical imagination

– Föreläsningsserie om neurodiversitet, med Jakob Wenzer, forskare i etnologi och verksam vid Centrum för konsumtionsvetenskap, Göteborgs universitet.

 
Neurodiversitet är ett teoretiskt fält och en politisk rörelse som problematiserar normsamhällets förtryck av de neurologiskt annorlunda, så som personer som diagnostiseras med autism, ADHD, Asperger och liknande. Rörelsen menar att skillnader i hur hjärnan utvecklas och fungerar skall ses som en mänsklig och naturlig variation snarare än som sjukdomstillstånd som skall botas. Seminarieserien fokuserar på hur den neurologiska mångfalden som tankefigur och som konkret verklighet genererar andra ordningar, tankar och produkter, inte som en lek utan som en nödvändighet.
Kognitiv skillnad Onsdag 18 september kl 18:00-19:45 Föreläsning med bilder. Grundläggande idéer och historia inom neurodiversitet och hur fältet bla hänger samman med crip theory, cultural studies, neurologi och filosofi.
Radical imagination Onsdag 2 oktober kl 18:00-19:45 Föreläsning med bilder och musik. Hur det kognitivt avvikande läcker tillbaka in i den neuronormala världen.
Det neurologiska myllret Onsdag 23 oktober kl 18:00-19:45 Kortföreläsning med panelsamtal. Med en inbjuden panel diskuteras några av de teman som kommit upp under de tidigare föreläsningarna; identitet, kropp, annorlundaskap, kreativitet och samhällets ansvar.

Länk till information om öppettider. 

h1

The Knife och autismen

augusti 10, 2013

Jaha ja. I kväll står alltså The Knife för andra gången på en Göteborgsk scen. Eller gör de verkligen det? Den senaste turnén, Shaking the Habitual Tour, har satt myror i huvudet på ganska många. De personer som glr den musik som ges ut under namnet The Knife, Olof och Karin Dreijer, är till exempel väldigt svåra att hitta på scenen bland de – hur många? Tio? – färgglatt kåpbeklädda gestalter som mer eller mindre planerad koreografi för sig över scenen. Fram och tillbaka, ömsom i formation och ömsom mer eller mindre kaotiskt, då och då går alla av och ibland är det bara någon där. Betraktaren har för det mesta ingen aning om i fall själva artisterna Dreijer verkligen är på scenen eller inte, och publiken uppmanas att ta del i en konstig ”danceoke”. Shaking the Habitual Tour är uppföljaren till Silent Shout – An audiovisual Experience 2006-2007, då The Knife för första gången faktiskt uppträdde i konsertform. Då var de bara två på scenen, men två maskerade med svarta luvbeklädda kroppsstrumpor och flourescenta masker som skiftade kulör beroende på hur de belystes. Karin och Olof Dreijer har aldrig stått på en scen utan en väldigt tydlig maskering. Väldigt provocerande tycker vissa. Jättespännande tycker jag, som ser en helt unik väg till hur de mänskliga kognitionerna ordnas i The Knifes olika varianter av konsertformen.

e096208c

Över The Knifes fyra fullängdsalbum har de odlat en radikal aktivistisk agenda, som – allra främst på den senaste skapelsen Shaking the Habitual – också blivit väldigt uppmärksammad i media. Titeln är ett citat av radikale franske filosofen Michel Foucault, en tänkare vars politiska preferenser sällan var explicita men vars metod var att vända på våra dominerande tankefigurer. I Foucaults trebandsverk om den mänskliga sexualiteten är de olika sexualiteterna något som, av obestämt grundmaterial, skapas av människan. Konsekvensen blir förstås att de fortfarande är lika verkliga och lika sanna – dock är det ett mänskligt konstruerande som fått dem att framträda i verkligheten på det vis de gjort. Foucault själv älskade det klubbliv och det bögsamhälle som blev den förlängda konsekvensen av att vissa sexuella beteenden en gång i tiden klumpades samman under namnet ”homosexualitet”, även om detta vid tiden för sin skapelse var en patologisering. På liknande vis analyserade Foucault arkitektur, samhällsplanering, brottslighet, vansinne och sjukdomar samt en hel uppsjö andra mänskliga företeelser.

Jag dristar mig att säga att Foucault fortfarande inte riktigt har begripits utan allt för ofta i den allmänna diskussionen tas som en ”socialkonstruktivist”, att både anhängare och motståndare allt för ofta tolkar hans verk som att det handlar om hur en ursprunglig verklighet sedan maskeras av en massa språk och sociala manövrar. Men för Foucault fanns det ingen djupdimension av verkligheten som kunde döljas – i stället för att försöka tränga ”under” konstruktionerna intresserade han sig för de materiella villkoren för hur dessa konstruktioner kunde framträda materiellt i verkligheten och hur de således själva sedan kunde skapa ny materiell verklighet. Som jag ser saken en väldigt vetenskaplig metod, näst intill bokstavligen realistisk: ”Finns det, så undersöker jag vad som får det att finnas.” samtidigt gick han runt allt det på vilket vi tänker som vetenskap; det oändliga kategoriserandet och instoppandet av saker i fack, den blinda tilliten till att språket är ett genomskinligt medium som neutralt ”beskriver” verkligheten, det samvetsgranna undersökandet av detaljer ryckta ur sitt sammanhang. Hos Foucault fanns det inga föredettagivna kategorier; stötte han på en ”kategori”, som t.ex. melankoli, människa eller heterosexualitet, så riktades hans intresse inte mot att stoppa in saker i den utan att undersöka vad det var som fick den att finnas och hur villkoren för dess existens var ordnade. Om man så vill: ett kairoskopiskt förhållningssätt till den verklighet han som forskare undersökte. (Jag har skrivit om Foucault i posten Psykodiagnostik och på lite andra ställen, han är alltså väldigt användbar i autistisk teori.)

Varför gräver jag ned mig i en utsvävning om en fransk filosof i en post som skall handla om The Knife? För att det finns ett liknande tillvägagångssätt hos dem båda. Även The Knife har kommit till musiken på ett vis liknande det som Foucault kom till filosofin; liksom från sidan, utan att egentligen ta någon hänsyn till vad ”popband” eller ens ”musik” var för något. Och liksom Foucault har deras metod blivit allt radikalare ju mer de arbetat på den. Deras politiska radikalitet har det skrivits en hel del om, de har dessutom varit väldigt tydliga med den och gärna påtalat en vänsteragenda i de intervjuer syskonen Dreijer har gjort (inte så många). Den är jag inte så intresserad av egentligen. Det spännande för mig är den betydligt mer radikala agendan  de faktiskt, medvetet eller omedvetet, exekverar genom att skapa en väldigt autistisk konst; en konst som inte representerar, inte söker färdiga kategorier och inte symboliserar utan rör sig framåt medelst ett väldigt neutralt, intuitivt och materiellt undersökande av olika aspekter av den kognitiva majoritetens kategorier; sådana som rösten, artisten, autenciteten eller känslan.

Honey+is+Cool+John+Staffan+Karin+and+Hkan

En gång i tiden spelade en annan idag känd och etablerad musiker, Håkan Hellström, i samma band som Karin. Håkan är idag en väldigt känd artist – och person. Håkkan sjunger hela tiden ordet ”jag”, och han verkar också mena sig själv. Hans publik utgår från att hans sånger handlar om hans eget liv, mer eller mindre rakt av, och att han då han sjunger ”jag” på konserterna, samtidigt som han möter  publiken med hela sin kropp och sitt yviga, vidöppna kroppsspråk, faktiskt menar precis det han säger och att det han berättar i texterna är sanningar om hans liv.

Håkan är en väldigt neurotypisk artist. Det råder en närmast total identitet mellan den avsändare som finns i texterna samt  i musiken och den person han uppträder som i medieintervjuer. Ofta handlar hans texter om verkliga personer och platser och om händelser som faktiskt har hänt. Hans scenpersona uttrycker känslor vi väntar oss att den verklige Håkan har; det är verkligen den riktige Håkan som står på scenen, känslorna kommer inifrån honom och går rakt in i oss; vi känner hans känslor. Den spruckenhet hans röst ibland har är för hans publik en intäkt på hur sanna känslorna verkligen är, han måste ta i med hela kroppen och lite till för att verkligen kunna rymma de stormar som flödar mellan honom och oss. Musiken är ett medium för något som finns bakom; ett uttryck. En mänsklig artist, sjunger med sin sanna röst, uttrycker sina känslor med mycket stor autencitet.

3845032645

Då Honey is Cool splittrades i 2000-talets början gick Karin åt ett helt annat håll från den gitarrbaserade indiepop som var både hennes och Håkans grund. Den första skivan med The Knife, som också hette The Knife, var minimalistisk men tämligen konventionell elektropop med naturlig, ibland dubbad sång (alltså dubbla röstspår). Karins sång började dock fungera annorlunda än hur den gjort i Honey is Cool.

Den första gången jag hörde skivan var på en fest hos en vän; en av oss sade efter några låtar: ”Vilket språk sjunger hon på egentligen?” Och språket var ju engelska, men något hade hänt. Karins sång hade innan ibland varit lite kantig och skev, men nu var det något med hur hon behandlade språket som var annorlunda. Det var som om hon använde själva språket – dess klanger, diftonger, dess konsonanter och vokaler, dess rytm och dess flöde – som ett material i sig, där det viktiga inte var vad språket sade utan vilka möjligheter dess själva materialitet gav att liksom förändra det inifrån. Experimentet var inte med språkets innehåll eller ens dess form, utan i stället rörde det sig om utforskanden av och interaktioner med dess materialitet.

Efter det har The Knife gått mer och mer i denna riktning för varje nytt album. På den andra fullängdaren Deep Cuts hade de börjat pitcha ned sången (alltså spela den långsammare/djupare än orginalrösten), vilket gav intrycket av en stereotypisk men skruvad mansröst med en liksom övermänskig, overklig klang. Ibland fanns här i texterna en sorts karaktärer som sjöng dem, och dessa karaktärer var män. Inte sällan harmonierade rösternas klang med ett politiskt budskap i queertrakten.

På nästa album Silent Shout var själva karaktärerna nedtonade och de allt mer avancerade experimenten med först språkets, sedan även röstens materialitet var mindre underkastade ett budskap och gavs allt större utrymme att bara betyda sig själva. Titelspåret på Silent Shout sjungs av vad som är minst tio röstspår, sjungande nästan samma melodi, vilket ger lyssnaren ett kusligt intryck av en personlös röst, eller en röst från en gestalt som samtidigt är många. Kopplandet av rösterna till identifierbara stereotypiska karaktärer blev betydligt svårare än på den föregående skivan.

Vid den här tiden träffade jag Olof och Karin och intervjuade dem för min avhandling. Det var en väldigt spännande intervju; jag var inte så intresserad av Karin och Olof och deras åsikter, utan av The Knife. Vad var The Knife? Vad ville The Knife, och hur jobbade och fungerade The Knife? Karin och Olof kunde inte hjälpa mig genom att berätta saken. I stället följde de mig i undersökandet och frågandet till vad som under vårt möte framstod som en tredje, mystisk part som inte var närvarande under vårt möte. Karin och Olof visste inte; de var intresserade, men de visste inte. The Knife var något som blev då de gjorde musik, inte resultatet av när de ville uttrycka sina känslor. De hävdade ingen som helst identitet mellan sina egna personer och The Knife eller ens de karaktärer som befolkade låtarna. Konsertsituationen hade de ännu inte löst; de kände sig väldigt obekväma med tanken på att, med sina personer, stå på en scen inför en publik och representera The Knife. Och de gav väldigt få intervjuer, av samma skäl.

00014275_TheKnife200

Hur de strax efteråt löste situationen vet vi ju nu; genom att uppträda maskerade, sedan genom att uppträda i massa. Genom att inte tillåta några fotograferingar under de intervjuer som gavs utan bara förse pressen med de egna, stämningsfulla och egenproducerade pressbilder där de också var maskerade. (Och för Shaking the Habitual, inte ens några begripliga pressbilder!) Genom att skicka någon annan att ta emot de sex (yeah!) grammisar de kammade hem för Silent Shout på den svenska Grammisgalan.

Det intressanta är hur de, genom att ständigt vägra identifikation mellan sig själva och The Knife, värjer sig för att – på till exempel Håkan Hellströms vis – behandla The Knife som ett uttryck, som ett medium för något annat än The Knife självt. The Knife kan inte härledas bakåt till Karin och Olof; det är sin egen entitet. Full av kraft, av känslor, historier, ljud och färger, hot och löften, raseri och ömhet – men det är inte något som betyder något annat än vad vi hör och den verkan musiken har på oss, på våra kroppar och känslor. Karin och Olof kan inte förklara vad det betyder. The Knife är deras undersökande och interageranden med olika materialiteter – röst, poesi, låtformen, färgkombinationer, hur en synt kan fås att låta, hur länge en mänsklig röst är igenkännbar som mänsklig röst. The Knife träffar sin publik – The Knife gör intryck på den mänskliga perceptionsapparaten; motsatsen till uttryck.

0

Detta kairoskopiska utforskande samt nedtonandet av mänsklig subjektivitet i form av igenkännbara ”Jag” är autistiska egenskaper. De bryter helt mot den neurotypiska kognitionen, deras kognition tar en annan värld till verkligheten. Det är heller ingen föreställande bild de presenterar; det är en bild som i egenskap av sig själv påverkar sin betraktare, alltså sin piktograf, oavsett vad den föreställer. Känslorna vi hör i musiken är inte underordnade någon orsak, på det vis vi hör hos Håkan; det är själva känslorna vi hör, träffas av, och Olof och Karin tänker inte ta ansvar för dem – de är våra att göra vad vi vill med. Symboliken och representeradet och uttryckandet har, i och med att The Knifes karriär forstkridit, givit plats åt ett allt mer kairoskopiskt utforskande av musikens materialitet och av kognitionskonfigurationens möjligheter.

the-knife-3-body

Nu skulle jag tro att de spelat klart sin konsert där på andra sidan Slottsskogen, några hundra meter här ifrån. Jag går ut på balkongen, tar en cigg och önskar förstås att jag hade lyckats krångla mig in där på Way Out West på något vis trots att biljettpriset blev mig övermäktigt. Äh. Nu fick jag ju skrivet det här istället; en första autistisk analys på ett givet material. The Knife, som piktograf. The Knife som autistisk konst, med autistisk verkan på våra piktografer.

God bless & natt.

h1

Artikelrecension: The ESSENCE in child psychiatry av Christopher Gillberg

juli 20, 2013

Christopher Gillberg är lätt svensk barnpsykiatris grand old man. Under 80-talet lanserade han tillsammans med kollegor diagnosen DAMP, sedan dess har han varit drivande i lanserandet av MBD, Asperger syndrom, ADHD och flera andra neuropsykiatriska diagnoser. Hans publiceringslista är lång, och denna artikel är en nyckeltext för arbetet på Gillbergcentrum för neuropsykiatri och utvecklingsneurologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Sedan det tidiga 80-talet har Gillberg påpekat det problematiska med begreppet ”komorbiditet”, som dyker upp allt som oftast då det gäller NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ett begrepp som en gång även det lanserats av Gillberg). Begreppet används på olika vis av olika praktiker, men dess mest bokstavliga mening är förekomsten av flera orelaterade diagnoser hos samma patient. Hos barn med NPF är den särdeles hög; Gillberg påpekar att den är mer regel än undantag, och att barn som diagnosticerats med t.ex. ASD löper mycket högre risk att senare i livet också diagnosticeras med ADHD, Tourettés disorder eller någon annan diagnos under NPF-paraplyet. Dessutom förändras ofta diagnoserna under livsspannet; exempelvis kan en individ som givits diagnosen ADD vid 5 år vara utan ADD-symptom som 10-åring, men i stället fylla kriterierna för diagnosen Aspergers syndrom. De neuropsykiatriska diagnoserna har en speciell porositet, de skiftar och blandas hos individer på ett vis som antyder att den allt mer differentierade diagnosbilder psykiatrin arbetar fram faktiskt inte nödvändigtvis är det bästa sättet att begripa kognitiva avvikelser. Kanske finns det ett underliggande problemområde som, i olika skeden av livet, ger olika yttringar?

En lång karriär har fått Gillberg att tvivla på komorbiditetsbegreppets validitet; snarare än att samma olycksaliga individer drabbas av en mängd orelaterade funktionsnedsättningar kanske de olika symptombilder som hos individer uppträder vid olika livsskeden borde ses som relaterade; att symptom inom en NPF-diagnos borde ses som en antydan om att en vidare kognitiv undersökning behöver göras. Många diagnoser verkar höra samman med varandra, och borde kanske samlas med ett gemensamt begrepp då de verkar tillhöra en gemensam domän. Det är denna domän Gillberg namnger ESSENCE. Akronymen står för Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations, alltså ungefär Tidiga symptomatiska syndrom som framkallar utvecklingsneurologiska undersökningar. Genom referenser till litteratur beläggs i artikeln den vanliga samexistensen mellan olika NPF-diagnoser i samma personers liv och deras respektive utveckling under livsspannet.

Slutsatsen är att en mer holistiskt orienterad undersökning torde vidtas då ett barn uppvisar symptom var som helst inom ESSENCE-området, en slutsats som går stick i stäv med psykiatrins allmänna utveckling mot allt smalare, mer differentierade diagnoser. Gillberg menar att det borde inrättas ESSENCE-centrum, alltså holistiskt orienterade barnpsykiatriska centrum, i stället för de allt vanligare centrum som specialiserar sig på smala diagnoser som ADHD, DCD eller ASD. Vid sådana centrum skulle många olika, i sig specialiserade, kliniska yrkespersoner finnas tillgängliga för att kunna utföra undersökningar med djup och bredd – något som kunde ge en helhetlig bild av en individs kognitiva komposition, till skillnad från det kriterielistavprickande som är praxis i dagens diagnosticeringsförfarande. En individuell bild snarare än en jämförelse med en kriterielista, således.

Personligen reagerar jag på artikeln med både viss förtjusning och viss förfäran. Förtjusning för det holistiska greppet att vilja koppla samman olika funktionsavvikelser snarare än att se dem som individuella, samexisterande symptom. Den skarpa markeringen mot komorbiditetsbegreppet känner jag stark sympati för, liksom förstås det engagemang som kommer till uttryck för barn som idag bollas fram och tillbaka mellan olika expertinstanser. Förfäran känner jag inför den sjukdomsorienterade vokabulär genom vilket ESSENE-begreppet framskrivs. Beakta följande rad: ”The overlap of problems encountered in the field of ESSENCE indicates that we are not dealing with discrete disorders or syndromes, but with brain dysfunctions/neurodevelopmental problems that reflect circuitry breakdowns, network dysfunctions and decreased/aberrant/increased connectivity […]”. Min reaktion blir förstås: varför skulle denna mer grundläggande annorlundahet behöva betraktas som patologisk? Dysfunktionell, förvisso, men dysfunktionalitet i sig sitter inte fast i hjärnan utan är en effekt av samspelet mellan en miljö (samhället, skolan…) och de funktioner denna miljö ställer krav på, och ett kognitivt system som kan eller inte kan bemöta dessa krav. Ingenstans i denna artikel finns det belägg för att avvikandet skulle behöva betraktas som störningar, felfungeranden eller sammanbrott. (Detta gäller för övrigt all psykiatrisk litteratur jag läst, inte bara denna enskilda artikel: sjukdomsperspektivet finns endast i språket, inte i forskningsdatan eller ens i analysen av densamma.)

Dock tror jag ju att artikeln betecknar en väg som kan vara gynnsam även i den kamp för annorlundaskapets legitimitet och fördelar som förs av neurodiversitetsrörelsen. Psykiatrin värjer sig mot nyanseringar av den alltmer särskiljande tendens som kännetecknar den nyutkomna DSM-V. Kraftfulla röster som Gillbergs kan bli goda bundsförvanter i arbetet med att påvisa naturgivenheten och nödvändigheten av det mänskliga spektrat av kognitiv variation.

 

Cristopher Gillberg, 2010, The ESSENCE in child psychiatry: Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations. Research in Developmental Disabilities Volume 31, Issue 6, November–December 2010, Ss 1543–1551

Länk, PubMed: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20634041

h1

Men sluta tjata om att det är en sjukdom då

juli 20, 2013

Medvetenheten om problemet med odiagnsoticerad ADHD växer i samhället. Åtmiinstone medvetenheten om vissa aspekter av problemet.

Pepp-bloggen Underbara ADHD återpublicerade häromdagen i sitt Facebookflöde en årsgammal post angående en artikel på HD debatt. Artikeln, undertecknad Anders Åkesson (MP) och Sven-Olof Johansson (NSPH) bär titeln Samordning för personer med ADHD. Artikeln lyfter problematiken och ger samtidigt en god bild av hur en person med ADHD-persons perception kan vara. Ämnet som lyfts är att det finns ett behov av att samordna olika insatser för personer med ADHD för att förebygga att de ställs utanför samhället. Så här heter det i inledningen:

ADHD är en neuropsykiatrisk sjukdom som 5 procent av skolbarnen anses ha, och cirka 2,5 procent av de vuxna. Inom beroende– och kriminalvården är andelen så stor som 25–30 procent. Trots att så många svenskar har ADHD är samhällets resurser för dem riktigt dåligt samordnade. Den som behöver hjälp får bildligt talat löpa gatlopp mellan olika instanser för att hitta rätt. Vi menar att de åtminstone ska slippa löpa gatlopp mellan skånska huvudmän.

Inlägget, och dess ansats att ”Skåne skall bli bäst på samordning för personer med ADHD”, är väldigt lovvärt. Annat med artikeln och det språk som änvänds är mindre lyckat, med den slentiranmässiga benämningen av ADHD som sjukdom som ett viktigaste exempel.

Det kan tyckas vara ett onödigt ordmärkeri att påpeka att det ständigt återkommande ordet ”sjukdom” är förfelat, men det finns så många problem med att använda det. Jag skall försöka förklara en liten del.

Först och främst: det stämmer inte. Ingen forskning finns som direkt pekar mot att det är en sjukdom. Av gammal tradition och ohejdad vana fortsätter forskningen om ADHD ”som om” det vore en sjukdom, men det finns ännu väldigt lite grundforskning som kan avgöra funktionssättets egentliga orsaker. (Och, inte minst, att det är den farmakologiskt orienterade psykiatrin som har tolkningsföreträde – alltså en industri som skapar sin profit av att erbjuda medicin till sjuka, vilket försås kräver patologiskt orienterade diagnoser.)

Att återkomma till att benämna ADHD som sjukdom försvårar också för den del av kampen av vilken denna blogg  är en del (och för övrigt även Underbara ADHD): att hävda förtjänster och potentiella samhällsvinster med att, i stället för att försöka undertrycka problemen med ADHD, ta fram de vinster som kunde göras genom att odla de produktiva utkomsterna av funktionssättet ADHD. Ickelinjär tankestil, snabbt beslutstagande, hypersensitivitet och så vidare. Ni vet.

En svårighet med att hävda ovanstående är förstås att det saknas vetenskapliga belägg för att dessa produktiva egenskaper är en annan sida av ”koncentrationssvårigheterna” (AD) och ”hyperaktiviteten” (HD). Sant är  det, vi är många som vet det och mycket pekar mot att ADHD och ”kreativitet” hänger ihop även inom befintlig forskning, men sambandet är alltför lite undersökt och belagt – och så länge det är psykiatrins om uppbär tolkningsföreträdet i frågan jab det komma att dröja ytterligare lång tid innana en mer helhetlig och rättvisande bild kan framträda.

Det är förstås begripligt att den avsändare som vill äska pengar till ett åtgärdsprogram abnvänder sig av ordet ”sjukdom”. Men faktiskt kan det komma att försvåra den kamp som förs av ADHD- och neurodiversitetsrörelsen för, och ännu längre till samhället kommer att lära sig att utnyttja den enorma kraft neuropsykiatriska särbegåvning skulle innebära.

h1

Autistisk teori 6: Psykodiagnostik

maj 29, 2013

Jag har återigen insett att det är rätt svårt att tala om sådant som vad ADHD är eller vad autism är, då det varken är patientens upplevelse eller symptomens orsak som beskrivs med termerna ADHD och autism. Den forskning som handlar om upplevelser och orsaker är forskning som görs efter att dagnoserna är satta (och inom andra discipliner än medicinen, som är den diagnossättande). Man måste uppenbarligen gå en lite annorlunda väg om man nu är ute efter att skapa något sådant som autistisk teori. Jag testar med denna post en väg som iakttar själva diagnosticerandet och dess villkor.

Vad är egentligen en diagnos? Ordet används ofta som om det vore synonymt med själva den sjukdom eller det tillstånd det betecknar, men diagnosen är ju faktiskt bara själva betecknandet. Diagnosen är läkarens utlåtande över hur patientens symptom förhåller sig till en kriterielista. För att begripa hur det kommer sig att en diagnos förändras över tid, vissa kommer till och andra försvinner, måste man undersöka hur själva denna kriterielista har komponerats.

Vad är en diagnos?

  • Diagnosen är ett sätt att gruppera symptom enligt en tillfälligtvis rådande logik.
  • Utifrån hur dessa symptom grupperas konstrueras kriterielistor.
  • Människors symptom jämförs med kriterielistorna.
  • Stämmer tillräckligt många kriterier ställs diagnosen.

Vad är ett symptom?

  • Det sätt att tänka som dominerar under en given historisk period bestämmer vilka system som tillsammans bildar en diagnos.
  • Varje ”symptom” utgörs av ett avvikande från en norm (annars skulle de inte vara patologiska)
  • Normen sätts utifrån vilken profil det normgivande samhället är konstruerat för

I böcker som Vansinnets historia och Sexualitetens historia I-III visade Michel Foucault hur de normer som fick bestämma avvikandet på en rad områden hela tiden finns inbegripna i ett mycket större skeende, omfattande hela det mänskliga samhället. Eftersom Foucault varit normavvikandets stora teoretiker och affischnamn behöver jag just inte citera sönder honom här, men konstaterar att det finns en god poäng med att använda hans systemorienterade tänkande då man talar om neuropsykiatri eller vilken diagnosticeringsaktör som helst. För Foucault var samhället en sorts stor apparat vars delar var tvärkopplade till varandra och som det omöjligtvis gick att stå utanför; han använde för denna apparat begreppet dipositif. Även gränserna för vårt tänkandes möjligheter genereras av denna apparat.

Grejen med att introducera dispositif här är att påpeka hur samhällets tekniska  och organisatoriska apparation i sig bildar en norm, nämligen de med kognitiva system som klarar av att använda systemen. Här är alltså normen inte nödvändigtvis något som finns i människors värderingssystem; det är något som finns inbyggt i tekniken genom vilka den premierar och vilka den utesluter. Till den tekniska apparationen hör de mer eller mindre framträdande teknologier som omger oss i vardagen, utgör vad som blivit vår naturliga livsmiljö. Till den organisatoriska hör till exempel kapitalismen (och således förmågan att anpassa sig till detta system), byråkratisk administration (och dito förmågor här) och diskurs (hur idéer hänger samman med varandra). Dessa apparationer hänger ihop och genererar en normativitet. Det som avviker från normativiteten är vad som, i psykiatrin, bildar ett symptom.

Då teknologin, organisationen, diskursen ständigt står under förändring så kommer olika symptom under olika tider att ingå i olika diagnoser och tillskrivas olika egenskaper. Mycket av det som idag karakteriserar autism ingick under 1970-talet i diagnosen schizofreni – två diagnoser som tillskrivs väldigt olika symptombilder, orsaker och förlopp. Olika typer av normavvikanden monteras alltså under olika tidseror ihop till olika typer av diagnoser. Tendensen är nog liknande inom de flesta forskningssfärer och institutioner men blir väldigt tydlig just inom psykiatrin, som ju i diagnosticeringen endast går på symptom – dvs. Iakttagbara yteffekter, ”yttringar” av något förmodat underliggande.

Slutsats: psykiatriska diagnoser = tidstypiska sätt att avgränsa människans kognitiva potential. Just nu, under 2010-talet, är (olika chatteringar av) autism det vanligaste sättet att diagnostiskt representera avvikande från neurotypen.

h1

Autistisk teori 2: Affekt och mönsterfinnande

april 29, 2013

αυτος, det grekiska ordet för självet är själva roten till ordet autism, vilket myntades av psykiatrikern Eugen Bleuler 1912 för att beteckna kommunikationssvårigheterna hos vissa personer med schizofreni. Ordet autism kan begripas som försjunkenhet i eller upptagenhet med självet, en betydelse som inte längre finns kvar i samma mening. Som beteckning på ett neuropsykiatriskt tillstånd dök det upp strax före andra världskriget hos Leo Kanner och, samtidigt, hos Hans Asperger. Deras arbete, parallella i tiden och vid olika platser, har sedan kommit att ligga till grund för autism som den idag diagnosticeras och behandlas.

Idag finns det kanske inte så stor poäng med att ta vara på den gamla meningen av ordet; att det autistiska självet liksom skulle sitta där inne, fängslad innanför en barriär av felaktigt processad kognitiv information och således oförmögen till sanna varseblivanden av verkligheten. Inte minst är denna mening poänglös för att vår traditionella uppfattning av självet i sig knappast stämmer; det finns,  vad vi vet, ingenting sådant som ett ”sjäv” inuti icke-autisterna heller. Det är ingen som sitter där inne, inget spöke i maskinen, utan det vi tänker på som, upplever som och kallar för ett själv är snarare en konsekvens av neural verksamhet. Självet uppstår efteråt; först efter att vi upplevt något blir vi varse att vi upplevt det och tolkar det som om det var ”jag” som upplevde det. Detta (retroaktivt) medvetna själv är inte heller något som funnits hos oss sedan födseln, utan något som utvecklats gradvis under livet i och med att vi får ordning på kognitionen och motoriken, lär oss språket, relaterar till andra människor och så vidare. Denna diskussion är förstås en vars implikationer är omvälvande för de flesta, och som själv förtjänar en massa utrymme, men jag lämnar den för ögonblicket till en senare bloggpost. (Den som är intresserad kan googla Thomas Metzinger, Benjamin Libet, Antonio Damasio eller varför inte helt enkelt medvetandefilosofi). Dock har självet och dess beskaffenhet relevans för varje försök att formulera en autistisk teori.

Just självet verkar nämligen vara en bra position att påbörja sökandet efter vad det autistiska är ändå. Vad självet är i sig ”är”, så är det ändå resultatet av vår kognition (alltså inte dess källa, utan dess effekt). Vilken sorts själv skapas av den kognition som avviker från det vis på vilket det mänskliga samhället är konstruerat för att man skall vara? Hur lever denne verkligheten istället?

Ett vanligt neurotypiskt sätt att begripa det autistiska jaget är att autisten själv saknar en ”theory of mind”, vad som vanligtvis kallas inlevelseförmåga eller empati; förmågan att se sig själv i andra, att begripa att andra människor har ett ”jag” – ett själv – som skiljer sig från det egna, samt att förstå att och vad dessa människor kommunicerar. Denna hypotes formulerades av Simon Baron-Cohen m.fl. i journalen Cognition 1985 i artikeln Does the autistic child have a ”theory of mind?” (ladda ned den här!) och ligger förmodligen till grund för den vanliga fördomen att autister och aspergare saknar empati med andra människor. Sedan blev Baron-Cohen ännu värre och teoretiserade glatt vidare att den autistiska hjärnan var en extremform av den ”manliga” hjärnan, och var en del av ett tänkt polariserat biologiskt system han kallade empatiserings-systematiserings-teori. Enligt denna teori är den kvinnliga hjärnan en som i högre utsträckning fungerar empatiskt, genom identifiering mellan den andre och en själv (snarare än att räkna ut det med förnuftet), samtidigt som den manliga är intellektuell och istället räknar ut vad andra människor vill (snarare än att känna det). Därmed lägger han också grunden för det vis på vilket t.ex. Annica Dahlström här hemma i Sverige resonerar kring biologiskt befäst könsskillnad. Detaljkritik av detta resonemang ger jag i bloggposten Optimera särarten! och kan väl sammanfattas såhär: Glöm att det är manliga och kvinnliga hjärnor då skillnaderna dem emellan rör sig om något olika normalfördelningar, fäst istället uppmärksamhet vid den enorma diversitet som finns inom varje grupp och anpassa samhället för denna spännvidd istället för att befästa de skillnader vi tillskriver könen.

Jag tycker att Baron-Cohens teorier är rätt läskiga. De är svårt normie-biased och utgår från att den neurotypiska kognitionen är den enda rätta, med den senare könsteorin slår han fast något liknande med könen. Att upprepa att autister saknar en theory of mind är bara att upprepa klyschan om den empatilöse autisten, kanske även att anknyta till den äldre idén om det instängda autistiska självet. Ingenting säger heller att autister skulle sakna de känslor neurotypen har – snarare är det så att autisten är mindre skyddad mot dessa sina känslor än neurotypen. Dock finns det ändå orsak att begripa empatisering och systematisering som två skilda kognitiva profiler, men man måste nog formulera om dem lite grann för att de skall ge utrymme för vidare typer av kognitionsfigurationer än blott den neurotypiska människobildens.

Till att börja med vill jag i stället för ”empatisering” tala om kategorisering, samt byta ut ”systematisering ”mot mönsterfinnande. Jag menar att dessa begrepp är precisare i att de är mer abstrakta, alltså mindre generaliserade till den neurotypiska mänskliga erfarenheten, samt att de är mer rättvisande; mina begrepp innehåller samma distinktion som Baron-Cohens och innesluter dem utan att dock göra den neurotypiska värderingen.

Varför tala om kategorisering i stället för ”empatisering”? För att det enligt de senaste årens forskning – liksom från de högfungerande autister som själva skriver om saken – snarast verkar som om verkligheten kommer omedierad av den kategorisering som filtrerar neurotypens varseblivning. Neurotypen ser ett bord och agerar omedvetet som om det vore ett bord. Neurotypen går in i ett kök och agerar som om det vore ett kök; hen har mentala, tillochmed närmast förmentala, kategorier för det mesta hen ser och hör omkring sig, och kategorierna hjälper hen att orientera sig i tillvaron. Autisten går in i ett kök och har ingen aning om vad ett kök är; det hen ser bär ingen egen mening, ordnas inte av förbestämda kategorier. Verkligheten presenterar sig omedierad av kategorier och måste ordnas på annat vis; mönster måste sökas momentant och i varje stund i upplevandet av nuet. Det finns inget ”bakom” det som ses och hörs; det finns inga förutfattade meningar om vad saker betyder utan ett ”nu” i vilket allting måste ordnas. Ett ansikte är inte ett ansikte, betyder inget i sig och har inte nödvändigtvis ett upplevande subjekt med egna intentioner bakom sig. Den autistiske söker inte före, bakom eller bortom den bild av verkligheten hen ser: bilden är verkligheten.

Verklighetsbilden är också den reaktion den framkallar hos det autistiska kännande, upplevande jaget: för att låna ett begrepp från den sinnesutvidgade filosofen Gilles Deleuze (tusen spänn på att han ingick i spektrat!) är bilden ren affekt. Verklighetsbilden är alltså inte en bild av något annat utan är blott sin egen effekt på den seende. Snarare än att autisten är ”instängd” i förfelade, störda perceptioner av världen är hen alltså utkastad i den, oskyddad av de vanemässiga tolkningar som innebärs av den ”jagbarriär” neurotypen bär med sig. Neurotypen har kategorierna som en interfas mot verkligheten, ett gränssnitt, som saknas av autisten.

Således vill jag alltså också byta ut termen ”systematisering” mot mönsterfinnande; autisten infogar inte det den ser i ett föredettagivet system utan söker, till viss del aktivt skapar, mönstret spontant och i det monentana. I stället för att kognitiva vanor är vad som orienterar individen i världen så är det den direkta empiriska erfarenheten. Verkligheten är fysisk och direkt snarare än tolkad och symbolisk. Meningen måste skapas i nuet,utan ledning av kartor och chiffernycklar. Tillståndet är en extremvariant av vad jag i mitt hyperkognitiva lexikon kallat kairoskopi: ett ”tillstånd av spontant och empiribaserat fungerande hos ett kognitivt system”. (Detta är också en länk mellan autism och ADHD.)

Detta är det första ledet i vad jag vill kalla autistisk teori: perceptionen är ren, omedierad affekt och bär ingen mening bortom sig själv och de mönster den innehåller. En autistisk analys av verkligheten bör försöka ta vara på det immanenta, det som finns här, och inte peka bortom den, mot det transcendenta. Den bör också behandla bild som egen verklighet; inte en bild av något annat, utan en bild som är något i kraft av sin affekt.

h1

Länk: Autisticulture

april 29, 2013

Den nya sidan Autisticulture är tillägnad uppgiften att visa autistiska personers konst. Verk som visas och texter som publiceras är granskade och har genomgått gängse förfarande för tidsskriftspublicering, verkshöjden är alltså mycket god. Det handlar om att visa upp autistisk kognition och kreation.

But for me as an autistic, the answer has something to do with a space, largely made of images, songs, words and performances all created carrying some of the many shared-experiences and personal knowledge that allow autistics to relate to one another so easily.

[…]

We must see ourselves in music and art. We must allow the experience of being autistic to materialize through creative mediums and appear in ways that are readable or at least translatable through neurodiversity and disability studies work, to our neurotypical friends.

 

http://autisticulture.org/