Posts Tagged ‘Newsmill’

h1

De pekar på något, men det är faktiskt själva det pekande fingret som det är meningen att man skall titta på

januari 10, 2012

Det är mycket diagnossnack nu för tiden. Många har åsikter om vad som finns och vad som inte finns, vad som är sjukdom och inte sjukdom, funktionshinder och inte funktionshinder. Vissa diagnoser är speciellt problematiska; de som diagnosticerar en uppsättning bekymmer som människor har, men som inte diagnosticerar det som genererar dessa bekymmer. Behold den gammelkonservative DN-krönikören och utrikeskorren Nathan Sachars bryska ord:

ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess definition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Definitionen är en katalog över allt som kännetecknar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.

Han ger även  en samhällsanalys utifrån sin borgerligt individualistiska ideologi:

Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar.

Några rader längre ned ges botemedlet mot denna bekymmersamma pseudosjukdom:

Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.

Hmm. Det finns då mycket dumt här, men om man lämnar den uppenbara könsstereotypiseringen, hävdandet att det är Gud (och, som för säkerhets skull också påpekas, evolutionen) som skapat barn på ett särskilt och målbestämt vis, samt det numera obligatoriska angreppet på ”postmodernismen” (som delar feminismens öde; att ingen av dess kritiker nånsin bryr sig om att ta reda på något av vad de kritiserar), så kan man ju koncentrera sig på den syn på samhället som kommer fram.

Shachars krönika är avsedd som en kritik mot en cynisk läkemedelsbranch, som uppfinner diagnoser för att ha några att sälja mediciner till. Kanske finns det även någon sorts ironi här, alltför sinnrikt dold för att jag skall kunna upptäcka den, men det känns just inte så.  Dock lyser det igenom en hel del åsikter som för mig känns djupt obehagliga. ”Vägen tillbaka är för lång ” – vill Sachar tillbaka till den föreställda fjärran guldålder då alla kanter medelst ”hård tukt” skulle slipas av från misshagliga personer, eller vad är det han säger egentligen? Vare sig denna tid någonsin funnits eller ej så frågar jag mig varför någon skulle vilja ha den tillbaka.

Att den nämnda diagnoserna är nya uppfinningar behöver nämligen inte betyda att dess referent inte funnits före diagnosen. Och att allt ansvar hos Shachar läggs tillbaka på individerna bekräftar bara en sak: han lever i en ideologisk föreställningsvärld där alla individer har samma möjligheter och är likadant ordnade. Sådan är inte verkligheten. Sorry, konservativa debattörer: det är fel, alla är inte likadana. Det som konservativa och liberaler, med några lysande undantag, kallar för individualism utgår i själva verket väldigt ofta från att individer inte alls är olika, varför alla också kan avkrävas samma ansvar. Det är just det som är det problem jag ser med borgerliga ideologier; de synes mig alltför ofta vara förtäckta sätt att bevara rådande ekonomiska maktstrukturer genom att skylla sociala problem på ”oansvariga individer”, varigenom själva maktstrukturen i sig går fri. Och genom samma logik måste ”samhället” framstå som om alla individer faktiskt deltar på samma villkor, och att maktfördelningen därför är rättvis; dess rättvishet bevisas just av att det är de som har mycket pengar och makt, just, har mycket pengar och makt. Samhället i sig skall liksom vara genomskinligt och motsvara en sorts ekologi för människan, ungefär såsom en biotop kan fungera som ett habitat för (individer av) en djurart; en naturlig plats för den tävlan som denna individualistiska ideologi menar är samhällets drivkraft.

Jag vill ju hävda att ingången är förfelad. Bortsett från den implicita tanken om att alla människor egentligen är likadana och har samma möjligheter, menar jag att ”Samhället” är förvisso det mänskliga djurets habitat, men det är också något helt annat – och mycket vidare – än en spelplan för likställda individer. ”Samhället” har möjligheter, vare sig de som sitter i dess topp vill erkänna det eller ej. Det har skapat oss, och det är skapat av oss. Det premierar vissa och åtsidosätter andra. Vissa är givna goda möjligheter redan från början; för dessa går det ofta bättre än för de vars möjligheter på olika vis begränsas. Men ”Samhället” kan också omformas, göras bättre. Om vidare ramar ges kan också förmågor spira som ger en berikande feedback till ”Samhället”. Sådana förmågor är vad som tuktas av ”familjen, skolan och religionen” – sådana förmågor är vad som, i Shachar-versionen av verkligheten, skall slipas bort. Men ”Samhället” har naturligtvis mycket att vinna på att släppa tyglarna istället för att strama åt dem. Det görs dock inte så enkelt som att tvinga barn att välja väg tidigt i livet, och sedan konstatera att de som valt något som inte genererar ett omedelbart ekonomiskt överflöd inte tar sitt ansvar och borde skärpa sig. Pengagenererande förmåga är nämligen inte alls något genomskinligt uttryck av en människas kvalité, viljestyrka, drivkraft eller värde – det är i stället ett separat intresse, en hierarkisk ordning som inte passar alla, en idrottsgren som vissa föds in i och andra (well, som jag) aldrig ens förstår.

Att de diagnoser som nämns, som med en samlingsterm ofta kallas NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller [dito] diagnoser) är problematiska håller jag gärna med om. Shachars vinkling och argumentering däremot förefaller för mig som ganska groteska; ett omedvetet uppifrånperspektiv, som målar upp en bild av samhället där tvånget, ansvaret och morötterna är det enda som kan motivera människor att göra saker (och som därmed också, från ”Samhällets” perspektiv, motiverar deras existens) och vars konsekvens utesluter de människor som faktiskt ÄR annorlunda gentemot det snitt utifrån vilkas behov samhället evolverat.

Lars Åberg tar i dagens GP en lite mjukare hållning, men har ett liknande explicit budskap. Han blir

betänksam när jag plötsligt, på kort tid, bland bekanta, upptäcker att flera sinsemellan väldigt olika och begåvade unga människor getts diagnosen adhd. De är ju inte sjuka. De beter sig inte alltid rätlinjigt, men det finns väldigt lite hos dem som inte ett friskt samhälle i stället borde identifiera som kreativitet. 

Och de där diagnoserna är ju heller inga sjukdomar, så det är ju inte mycket att gnälla på där. Även Åberg vill mana till besinning i överdiagnosticerandet och det patologiserande som bara pågått i några decennier.

Victoria Qvarnström, som driver den annorledes förträffliga NPF-bloggen Malplace, skriver ett svar till Shachar på trashforumet Newsmill. Hennes svar faller dock in i den ”försök själv att gå i mina skor”-polemik som ofta blir svaret i sådana här debatter; för att visa hur legitim diagnosen är exemplifierar hon med egna exempel och avslutar med ”Du säger att mitt liv inte finns utan är en modern masshysteri”, och ett ganska aggressivt bemötande av vad som ser ut att vara motdebattörens ansats att dra undan de stödmedel hon behöver för att klara vardagen. Det är ett förståeligt svar och självklart ett med vilket jag känner sympati (medans jag mot Shachar, som nog framgått, känner en närmast avgrundsdjup antipati). Men svaret faller in i ett mönster som alltid verkar aktiveras då just NPF-frågor debatteras; Det blir två läger, som faktiskt verkar göra sitt bästa för att underkänna varandras argument  och därmed osynliggöra varandra. Fenomenet är ännu mer synligt i alla de kommentarsfält som ackompanjerar alla de här länkade inläggen; två läger mot varandra, det ena säger ”alla NPF:er är påhittade och finns inte” och det andra säger ”Jag har en NPF och hade jag inte fått min medicin (/mitt psykologstöd/min habilitering/…) så hade jag varit utslagen eller död vid det här laget”. Ingen kan vinna en sådan kamp. Det krävs andra perspektiv, sådana som utgår från att båda sidor har rätt, för att komma vidare. (Inte vidare massmedie- eller Newsmill-vänligt, det skall erkännas. Men ingenting har väl någonsin blivit bättre efter att ha debatterats på SVT Debatt?)

För jag tror ju att båda har rätt. Att det har kommit en uppsjö av neuropsykiatriska diagnoser de senaste decennierna är ju korrekt, liksom att det är väldigt problematiskt att de inte kan härledas via elektromagnetröntgen, provtagning eller liknande. Och att det blir allt svårare för många människor att ha mer än styrfart i det alltmer ökande självadministrerande som hela tiden ökar i vikt i samhället är också riktigt. Likaså att många människor verkar behöva begå våld på sitt centrala nervsystem för att kunna inrätta sig i medborgarrollen med dess plikter. Dock verkar väldigt få tro att det faktiskt beror på att samhället ställer krav idag, som blir starkare och starkare, som inte tidigare ställts. Inte nödvändigtvis större, men annorlunda; man måste besitta intresset eller åtminstone förmågan att sköta sitt eget pappersarbete, sitt eget karriärsodlande, sovra mellan konsumentval i i stort sett varje samhällelig OCH privat instans (Vilket elbolag? Vilken pensionsfond? Vilket telebolag?) osv, osv.

Åberg avslutar sin krönika med en förhoppning:

Samhällsvetarna och humanisterna borde kanske gaska upp sig och bli mer alerta i debatten; det är ju trots allt inte så märkligt om någon blir okoncentrerad eller bedrövad av världens tillstånd.

En inte helt lyckad formulering, men ändå en utmaning värd namnet till den hugade frälsare i vardande som är redo att dra en lans för de annorlunda ordnade.

Det kommer nog någon vad det lider.