Posts Tagged ‘Norm’

h1

Annorlundaskapets benämning

augusti 30, 2014

Den här posten handlar om huruvida man är ADHD eller om man har ADHD. Många vill mena det senare, men jag kommer att förklara varför jag själv föredrar det tidigare, och jag kommer att anföra både politiska och personliga skäl – inte blott som retorisk gest utan för att det politiska och det personliga så intimt hör samman, är olika domäner av vår gemensamma värld.

En ofta återkommande trop då man talar om ADHD är att det inte är något man är, det är i stället något man har. Förutom att det är ett uttryck som förekommer i informationsmaterial till föräldrar, diagnosbärare och personal används det även av många hyperskallar deras berättelse om sig själva. Under onsdagen, då många berättade om sitt liv med ADHD på bloggar o Twitter i samband med den officiella ADHD-dagen, såg jag uttrycket på flera håll. Då jag i höstas arrangerade en paneldebatt om neurodiversitet använde en av landets absoluta forskarveteraner på neuropsykområdet ett uttryck med samma andemening; ”Vissa av mina kollegor säger ’autister’ om alla med autismdiagnos, men jag brukar alltid påpeka att det rör sig om en person med autism”. Poängen är förstås att visa att även den med en funktionsskillnad primärt är en människa, att det inte går att säga hur t.ex. en person med Asperger är bara för att man läst en tidningsartikel eller kanske känner någon annan med diagnosen. Och visst, själva diagnoskriterierna gör ju endast anspråk på att säga något om hur diagnosbäraren funkar. De lämnar (lyckligtvis) därhän ens drömmar, passioner, känslor, förmågor, preferenser. En aspergare behöver inte ha någonting alls gemensamt med en annan med samma diagnos; låt därför bli att bedöma en person utifrån dess diagnos. Gott så. Jag sympatiserar med intentionen.

Ändå tar det emot för mig att säga att jag har ADHD, att jag är som alla andra men med den lilla skillnaden att jag är sämre på några saker. Det där blir för mig en utsaga som implicit bygger på antagandet att alla människor liksom skall vara likadana av naturen, och att de som inte är lika normen har ett medfött handikapp jämförbart med en missbildning eller en störning. Hela det västerländska samhället är uppbyggt kring denna ide om mänsklig likhet, om majoritetens rätt att vilja anpassa minoriteten. Diagnosticeringsverktygen DSM och ICD exemplifierar hur kulturbundna normalitetsuppfattningar endast innesluter de som fungerar som majoriteten och dömer alla andra som handikappade. Även vårt svenska folkhem är modulerat på det omedvetna antagandet att majoritetens funktionssätt är det enda naturliga. Lagstadganden om skolsystem och arbetsvillkor är två tydliga exempel.

Jag tror ju uppriktigt inte att det är så att alla är menade att vara lika. Människoartens styrka är, vad jag tror, det motsatta – att det finns ett så stort spann inom det mänskliga genomets potential. Vi är olika från början, men i ett samhälle anpassat för majoritetens behov framstår den avvikande som onaturlig och måste förses med någon typ av förklaring. Genom att en diagnos sätts har man gjort om annorlundaskapet till en sjukdom. Därmed har man inte bara förklarat varför avvikare avviker, utan även givit legitimitet till det samhälle som är ordnat för majoritetens behov: diagnosen berättar att samhället är naturen. Den berättar detta bara genom att vara just en diagnos.

Vi glömmer då så lätt att människoarten har blivit vad den är i tusentals generationers samspel med den naturliga ekologin och de begränsningar denna uppställt, medan den samhällsordning vi ser idag bara har några generationer på nacken. Vi kan inte låta samhällsnormen berätta vad som är friskt och sjukt, vad som är naturens avsikt och vad som är förfelat. Istället måste vi anpassa samhället efter mänskligheten, ta artens stora interna skillnader i beaktande och bygga in samhälleligt utrymme för denna skillnad då vi – sakta men säkert – bygger om den stora myrstack vi bebor. Det är i min uppfattning detta som är demokrati, detta förvanskade men i grunden så vackra ord: genom att se till alla de behov som avviker från normen förändrar man själva normen att kunna omfatta så mycket skillnad som möjligt. Därmed säkrar man också samhällets egna kraft och potential.

Varför är det då så viktigt för mig att ADHD är en speciell ”typ” av människa, skild från den Normala – att ADHD är en helhetlig kognitiv profil (som man är), inte en punktinsatt begåvningssvaghet (som man har)? Jag har ju ändå på flera ställen på denna blogg hävdat att den mänskliga kognitiva potentialen är ett obegränsat kontinuum där alla människor kan placeras in. Ett svar är: för att det tvingar till en annan typ av reflektion av vad samhället skall vara för människan. Låt mig förklara.

Är ADHD något man har, en punktuell svaghet på ett visst område relaterat till energiutflöde, så är det en funktionsnedsättning som kan rättas till med lite medicin (som ser till att du är lagom vaken, under rätt del av dygnet) och kognitiv beteendeterapi (som i ett lite längre lopp skall träna om din hjärna att tänka utifrån en handlings konsekvenser istället för att improvisera). Det är i detta perspektiv individen som skall ändras för att passa samhället.

Om ADHD istället är något man är, en medfödd kognitiv begåvningsprofil där de svaga förmågorna hänger samman med de starka, så framstår det som ett övergepp att ADHD-personen måste förses med kemisk korrigering och tvingas träna om son frontallob till att fungera som normens. Det blir då synligt att det är samhället som måste ändras för att ge utrymme även åt dessa individer.

Ändrar på samhället gör man förstås inte i en handvändning. Med mitt eget föreningsengagemang, mina föreläsningar, mitt skrivande och bara genom att bejaka den jag FAKTISKT är, tänker jag att jag drar mitt strå i det stora och nödvändiga ombyggandet av stacken. Så länge det finns strukturer som ser till att jag måste funka normalt för att kunna hantera jobb, familj och relationer så äter jag snällt min medicin och gör min KBT. Men jag tänker inte glömma av det faktum att jag har starka begåvningar på vissa håll, som mitt liv lyckligtvis givit mig möjlighet att bejaka och utveckla, och att dessa blott är andra uttryck av samma hjärna som har svagheter i andra områden. Det bra och det dåliga hänger ihop. De är olika utkomster av samma underliggande neurologiska maskineri. Det är något jag är. Det är min kognitiva apparat som kontinuerligt under mitt liv format min upplevelse av världen. Den utgör grunden för allt det som i varje tänkbar mening kan kallas för Jag. Således tycker jag att det finns ganska starka incitament att tillväga ADHD en ganska stor tyngd vad dess existentiella implikationer beträffar.

Och kanske, i en avlägsen framtid, är det helt onödigt att benämna denna typ av avvikande. Så länge samhällets struktur utesluter ett hälsosamt fungerande för människor av min typ föredrar jag dock att påminna mig själv och världen om saken: jag är annorlunda. Ni är normala. Er normalitet tvingar mig att göra våld på min natur. Ta ansvar för att ni är normala genom att stå för att ni är det! Och ta även detta ansvar genom att arbeta med att förändra normaliteten, så att även de som idag ännu inte är normala även de kan omfamnas i en framtid. Samhället, liksom vi själva, blir starkare av mångfald.

 

 

h1

”Varför finns det inte ett sunt debattklimat i Sverige”, indeed

januari 11, 2014

Ni vet nog att diagnosen ADHD är i hetluften igen, återigen tack vare ett lågpannat och okunnigt debattinlägg av utrikeskorresponedenten Nathan Shachar på DN:s ledarsida. Förra gången han skrev hade jag just startat den här bloggen; jag blev väldigt arg. Då hade han just delgivit oss sin ovisdom enligt följande: ”Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen.” Egentligen tycker jag inte ens att det behöver bemötas och har svårt att fatta att folk ställer sig på hans sida trots den här 1800-talsmässiga argumentationen. Men DN har stort genomslag och ju mer flagranta dumheter som publiceras där, desto viktigare att bemöta. Många gjorde just det. Bra!
Nu härom dagen var det dags igen, den här gången hade han vad som för oss ADHD-personer är en särskild bekanting i bakfickan: den svenska scientologins hovlobbyist Janne Larsson. Larsson har under många år aktivt motarbetat forskning runt ADHD samt med framgång försökt sprida scientologiskt grundad propaganda mot diagnosticering av atypiska psykiska tillstånd överlag. Scientologernas inställning till psykiatrin är religiöst grundad och djupt hatisk. Genom frontalorganisationen Kommittén för Mänskliga Rättigheter (KMR) sprider man förment ”humanistisk” antipsykiatrisk propagande och har därmed dolt det religiöst grundade hatbudskapet. De flesta utanför våra kretsar känner inte till namnet, varför den upprördhet som väller fram ur ADHD-samhället då Shachar refererar till Larsson som källa kanske ter sig svårbegriplig. Jag själv svalde och struntade sedan i Shachar och Larsson och allesammans.
Så publicerades då idag en krönika som stödjer Shachar. Det är Aftonbladets Sanna Lundell, som tycker att den storm av förtvivlan och raseri som drabbat Shachar efter den senaste krönikan tyder på att det inte finns ett ”sunt debattklimat i Sverige”, och inleder med raden: ” Debattklimatet i det här landet är tyvärr ofta onyanserat och ointelligent.” Well, true dat. Därefter kommer nämligen debatt som är både onyanserad och ointelligent.
Det finns förstås hur mycket som helst att angripa i krönikan, men jag nöjer mig med de två saker som allra mest tar tag i mig personligen. Varsågoda:
” Som om att en kritisk inställning till adhd-diagnostiseringen i Sverige är detsamma som att missunna svenska barn lyckliga liv. Otroligt märklig slutledning.
[…]
Jag tycker faktiskt att man behöver vara noga med att titta på bakomliggande orsaker och att vetenskaplighet ska råda, inte marknadskrafter som innebär att företag får betalt för hur många diagnoser de utför på ovetenskaplig grund.”
Jag anser mig nog vara en av dem som har en kritisk inställning till ADHD-diagnosticeringen, i Sverige och överlag. Det tycker jag inte att Shachar eller Lundell har; de har en antagonistisk inställning. Shachar tror att det beror på dålig uppfostran (enligt båda hans krönikor), Lundell aviserar ingen speciell åsikt men talar om sådant som ”bakomliggande orsaker” vilket antyder att hennes inställing är att tillståndet är patologiskt och att det kan ha en ”orsak”.
Jag kan förstås inte spekulera i vad hon tror att ”orsaken” är, men det är inte heller intressant. Det som ställer mig på den ena sidan och henne på den andra är våra respektive inställningar till tillståndet i sig. Då man sådär i förbigående pratar om ADHD som något som har en ”orsak” så har man redan uteslutit möjligheten att det är en alldeles naturlig, evolutionärt framkommen kvot av mänskligheten som får denna kognitiva profil, och att det är själva samhällets beskaffenhet som gör detta till ett handikapp. Tills jag hör något som faktiskt pekar mot att det skulle finnas en ”orsak” till ADHD så tänker jag hålla mig till den mycket troligare hypotesen att ADHD tillhör det mänskiga genomet och alltid har funnits på grund av de förmågor som finns – latenta eller realiserade – hos ADHD-personer. Den som läst denna blogg någon gång förut vet vad jag talar om. Annars kan ni bara läsa om den förrförra meningen igen.
Nummer två:
”Nathan Shachar anklagas i vanlig ordning – detta är så förutsägbart och tröttsamt – för att stå i hemligt förbund med en sekt. Scientologin. Han refererade nämligen till Janne Larsson som ifråga¬satt läkemedelsverkets samröre med läkemedelsbolaget Shire.
Janne Larsson är visser¬ligen scientolog, det stämmer, men visst kan man väl vara troende och inneha ett kritiskt tänkande samtidigt? Eller ska vi förbjuda större delen av världens befolkning att kritiskt granska vetenskapen?”

Då var det ju det att Janne Larsson inte är en helt vanlig forskare eller ens privatperson som dessutom, lite på sidan, råkar tillhöra scientologikyrkan. Istället är det scientologikyrkan som motiverar allt han gör; genom Janne Larsson och låtsasorganisationen KRM har scientologkyrkan fört sitt krig mot psykiatrin allmänt och neuropsykiatrin specifikt i tjugotalet år. Många journalister och nyhetsbyråer tar KMR:s och Larssons pressreleaser på allvar och presenterar den hårt vinklade pseudoforskning som där saluförs som äkta vetenskapsjournalistik. Sedan presenteras propagandan som nyheter på respekterade tidningars nyhetssidor. Det är ingen konspirationsteori utan alldeles vedertagen sanning. Jag gräver inte ner mig i saken här men påbjuder den läsare som inte känner till namnet att googla Janne Larsson ADHD Scientologi, eller helt enkelt bara klicka på denna länk.
Att försöka hävda att det är irrelevant att Larsson är scientolog skulle vara ungefär som att referera till debattinlägg om invandring av Joseph Goebbels och sedan försöka försvara sig med att det väl inte spelar någon roll vad han röstar på för parti. Janne Larsson betyder scientologi; jag är inte ens säker på att det är en levande person, det kan lika gärna vara en fiktiv figur på samma vis som KMR är en fiktiv organisation. Jag förmodar också att Nathan Shachar själv inte känner till namnet Janne Larsson; längre ned i sin krönika tar han nämligen, på borgarskribenters vis, ”avstånd” från scientologikyrkan för att liksom förekomma den kritik han vet kommer att komma.
Så Sanna Lundell, lite riktig kritik skulle emottas med öppna armar från min sida. Men kritik handlar som jag ser saken inte så mycket om att säga att något är dåligt som att ärligt försöka granska de strukturer som får ett visst mönster att framträda; finna de kritiska punkterna, de kritiska gränserna, definiera kritisk massa. I detta fallet: är vi verkligen så nöjda med att ha skapat ett samhälle som är så snävt inriktat mot att endast de neurologiskt normala, den kognitivt kompetensmässiga mittfåran, kan leva där? Och att de som faller utanför denna i samhället mycket konkret inskrivna norm måste förse sina kroppar med syntetisk centralstimulantia för att klara av att fungera någorlunda?
Det är ett väldigt, väldigt stort problem att det bara verkar få finnas två sidor i all offentlig debatt om ADHD: den sida som menar att funktionsnedsättningen är biologisk och att diagnoisen ADHD således är legitim, kontra den som menar att det inte är en funktionsnedsättning alls och framför allt inte en biologisk och fresten så är diagnosen inte alls legitim. Jag försöker uppfinna en tredje sida, den som firar ADHD och andra normavvikande neurologiska tillstånd men begråter att samhället är ordnat på ett sätt som gör det omöjligt för oss att blomstra. Diagnoserna är som jag ser det helt legitima ändå – de är inte roliga men de är det bästa vi har. Alternativet är väldigt mycket sämre.

h1

Radical Imagination 1: Kognitiv skillnad

september 25, 2013

Untitled-1

(Bilden tagen från Konsthallens Instagramflöde)

Så var den första föreläsningen i serien hållen och klar. Fullt på stolarna, några bredvid, en och annan i dörren utanför. Diskussion under och efter föredraget; nöjd.

Så här tyckte den stora tidningen (ej på nätet):

GPomRI

Föreläsningen var helt bildbaserad (alltså inga slides med text) och utgick från en historik över hur atypiska kognitioner under olika tider boxats och inordnats i diverse olika tidsenliga diagnoser, först inom psykologin för att senare alltmer bli en psykiatrisk angelägenhet, med åtföljande samhällsdebatter. Genom teorier om kognitiv stil, funktionshinder och perceptionsforskning ställdes frågan huruvida det vi uppfattar som avvikande kognition egentligen alltid kanske utgjort en viktig influens på samhället (vilket jag själv förstås menar att det har). Mot slutet av föreläsningen träder neurodiversitetsrörelsen fram då Internet under 1990-talet börjar erbjuda en ny kommunikativ infrastruktur för människor som tidigare inte haft några givna kommunikationskanaler, och som – genom psykiatrins försorger, på gott och/eller ont – nu fått en gemensam identitet att samlas runt.RI

h1

The Knife och autismen

augusti 10, 2013

Jaha ja. I kväll står alltså The Knife för andra gången på en Göteborgsk scen. Eller gör de verkligen det? Den senaste turnén, Shaking the Habitual Tour, har satt myror i huvudet på ganska många. De personer som glr den musik som ges ut under namnet The Knife, Olof och Karin Dreijer, är till exempel väldigt svåra att hitta på scenen bland de – hur många? Tio? – färgglatt kåpbeklädda gestalter som mer eller mindre planerad koreografi för sig över scenen. Fram och tillbaka, ömsom i formation och ömsom mer eller mindre kaotiskt, då och då går alla av och ibland är det bara någon där. Betraktaren har för det mesta ingen aning om i fall själva artisterna Dreijer verkligen är på scenen eller inte, och publiken uppmanas att ta del i en konstig ”danceoke”. Shaking the Habitual Tour är uppföljaren till Silent Shout – An audiovisual Experience 2006-2007, då The Knife för första gången faktiskt uppträdde i konsertform. Då var de bara två på scenen, men två maskerade med svarta luvbeklädda kroppsstrumpor och flourescenta masker som skiftade kulör beroende på hur de belystes. Karin och Olof Dreijer har aldrig stått på en scen utan en väldigt tydlig maskering. Väldigt provocerande tycker vissa. Jättespännande tycker jag, som ser en helt unik väg till hur de mänskliga kognitionerna ordnas i The Knifes olika varianter av konsertformen.

e096208c

Över The Knifes fyra fullängdsalbum har de odlat en radikal aktivistisk agenda, som – allra främst på den senaste skapelsen Shaking the Habitual – också blivit väldigt uppmärksammad i media. Titeln är ett citat av radikale franske filosofen Michel Foucault, en tänkare vars politiska preferenser sällan var explicita men vars metod var att vända på våra dominerande tankefigurer. I Foucaults trebandsverk om den mänskliga sexualiteten är de olika sexualiteterna något som, av obestämt grundmaterial, skapas av människan. Konsekvensen blir förstås att de fortfarande är lika verkliga och lika sanna – dock är det ett mänskligt konstruerande som fått dem att framträda i verkligheten på det vis de gjort. Foucault själv älskade det klubbliv och det bögsamhälle som blev den förlängda konsekvensen av att vissa sexuella beteenden en gång i tiden klumpades samman under namnet ”homosexualitet”, även om detta vid tiden för sin skapelse var en patologisering. På liknande vis analyserade Foucault arkitektur, samhällsplanering, brottslighet, vansinne och sjukdomar samt en hel uppsjö andra mänskliga företeelser.

Jag dristar mig att säga att Foucault fortfarande inte riktigt har begripits utan allt för ofta i den allmänna diskussionen tas som en ”socialkonstruktivist”, att både anhängare och motståndare allt för ofta tolkar hans verk som att det handlar om hur en ursprunglig verklighet sedan maskeras av en massa språk och sociala manövrar. Men för Foucault fanns det ingen djupdimension av verkligheten som kunde döljas – i stället för att försöka tränga ”under” konstruktionerna intresserade han sig för de materiella villkoren för hur dessa konstruktioner kunde framträda materiellt i verkligheten och hur de således själva sedan kunde skapa ny materiell verklighet. Som jag ser saken en väldigt vetenskaplig metod, näst intill bokstavligen realistisk: ”Finns det, så undersöker jag vad som får det att finnas.” samtidigt gick han runt allt det på vilket vi tänker som vetenskap; det oändliga kategoriserandet och instoppandet av saker i fack, den blinda tilliten till att språket är ett genomskinligt medium som neutralt ”beskriver” verkligheten, det samvetsgranna undersökandet av detaljer ryckta ur sitt sammanhang. Hos Foucault fanns det inga föredettagivna kategorier; stötte han på en ”kategori”, som t.ex. melankoli, människa eller heterosexualitet, så riktades hans intresse inte mot att stoppa in saker i den utan att undersöka vad det var som fick den att finnas och hur villkoren för dess existens var ordnade. Om man så vill: ett kairoskopiskt förhållningssätt till den verklighet han som forskare undersökte. (Jag har skrivit om Foucault i posten Psykodiagnostik och på lite andra ställen, han är alltså väldigt användbar i autistisk teori.)

Varför gräver jag ned mig i en utsvävning om en fransk filosof i en post som skall handla om The Knife? För att det finns ett liknande tillvägagångssätt hos dem båda. Även The Knife har kommit till musiken på ett vis liknande det som Foucault kom till filosofin; liksom från sidan, utan att egentligen ta någon hänsyn till vad ”popband” eller ens ”musik” var för något. Och liksom Foucault har deras metod blivit allt radikalare ju mer de arbetat på den. Deras politiska radikalitet har det skrivits en hel del om, de har dessutom varit väldigt tydliga med den och gärna påtalat en vänsteragenda i de intervjuer syskonen Dreijer har gjort (inte så många). Den är jag inte så intresserad av egentligen. Det spännande för mig är den betydligt mer radikala agendan  de faktiskt, medvetet eller omedvetet, exekverar genom att skapa en väldigt autistisk konst; en konst som inte representerar, inte söker färdiga kategorier och inte symboliserar utan rör sig framåt medelst ett väldigt neutralt, intuitivt och materiellt undersökande av olika aspekter av den kognitiva majoritetens kategorier; sådana som rösten, artisten, autenciteten eller känslan.

Honey+is+Cool+John+Staffan+Karin+and+Hkan

En gång i tiden spelade en annan idag känd och etablerad musiker, Håkan Hellström, i samma band som Karin. Håkan är idag en väldigt känd artist – och person. Håkkan sjunger hela tiden ordet ”jag”, och han verkar också mena sig själv. Hans publik utgår från att hans sånger handlar om hans eget liv, mer eller mindre rakt av, och att han då han sjunger ”jag” på konserterna, samtidigt som han möter  publiken med hela sin kropp och sitt yviga, vidöppna kroppsspråk, faktiskt menar precis det han säger och att det han berättar i texterna är sanningar om hans liv.

Håkan är en väldigt neurotypisk artist. Det råder en närmast total identitet mellan den avsändare som finns i texterna samt  i musiken och den person han uppträder som i medieintervjuer. Ofta handlar hans texter om verkliga personer och platser och om händelser som faktiskt har hänt. Hans scenpersona uttrycker känslor vi väntar oss att den verklige Håkan har; det är verkligen den riktige Håkan som står på scenen, känslorna kommer inifrån honom och går rakt in i oss; vi känner hans känslor. Den spruckenhet hans röst ibland har är för hans publik en intäkt på hur sanna känslorna verkligen är, han måste ta i med hela kroppen och lite till för att verkligen kunna rymma de stormar som flödar mellan honom och oss. Musiken är ett medium för något som finns bakom; ett uttryck. En mänsklig artist, sjunger med sin sanna röst, uttrycker sina känslor med mycket stor autencitet.

3845032645

Då Honey is Cool splittrades i 2000-talets början gick Karin åt ett helt annat håll från den gitarrbaserade indiepop som var både hennes och Håkans grund. Den första skivan med The Knife, som också hette The Knife, var minimalistisk men tämligen konventionell elektropop med naturlig, ibland dubbad sång (alltså dubbla röstspår). Karins sång började dock fungera annorlunda än hur den gjort i Honey is Cool.

Den första gången jag hörde skivan var på en fest hos en vän; en av oss sade efter några låtar: ”Vilket språk sjunger hon på egentligen?” Och språket var ju engelska, men något hade hänt. Karins sång hade innan ibland varit lite kantig och skev, men nu var det något med hur hon behandlade språket som var annorlunda. Det var som om hon använde själva språket – dess klanger, diftonger, dess konsonanter och vokaler, dess rytm och dess flöde – som ett material i sig, där det viktiga inte var vad språket sade utan vilka möjligheter dess själva materialitet gav att liksom förändra det inifrån. Experimentet var inte med språkets innehåll eller ens dess form, utan i stället rörde det sig om utforskanden av och interaktioner med dess materialitet.

Efter det har The Knife gått mer och mer i denna riktning för varje nytt album. På den andra fullängdaren Deep Cuts hade de börjat pitcha ned sången (alltså spela den långsammare/djupare än orginalrösten), vilket gav intrycket av en stereotypisk men skruvad mansröst med en liksom övermänskig, overklig klang. Ibland fanns här i texterna en sorts karaktärer som sjöng dem, och dessa karaktärer var män. Inte sällan harmonierade rösternas klang med ett politiskt budskap i queertrakten.

På nästa album Silent Shout var själva karaktärerna nedtonade och de allt mer avancerade experimenten med först språkets, sedan även röstens materialitet var mindre underkastade ett budskap och gavs allt större utrymme att bara betyda sig själva. Titelspåret på Silent Shout sjungs av vad som är minst tio röstspår, sjungande nästan samma melodi, vilket ger lyssnaren ett kusligt intryck av en personlös röst, eller en röst från en gestalt som samtidigt är många. Kopplandet av rösterna till identifierbara stereotypiska karaktärer blev betydligt svårare än på den föregående skivan.

Vid den här tiden träffade jag Olof och Karin och intervjuade dem för min avhandling. Det var en väldigt spännande intervju; jag var inte så intresserad av Karin och Olof och deras åsikter, utan av The Knife. Vad var The Knife? Vad ville The Knife, och hur jobbade och fungerade The Knife? Karin och Olof kunde inte hjälpa mig genom att berätta saken. I stället följde de mig i undersökandet och frågandet till vad som under vårt möte framstod som en tredje, mystisk part som inte var närvarande under vårt möte. Karin och Olof visste inte; de var intresserade, men de visste inte. The Knife var något som blev då de gjorde musik, inte resultatet av när de ville uttrycka sina känslor. De hävdade ingen som helst identitet mellan sina egna personer och The Knife eller ens de karaktärer som befolkade låtarna. Konsertsituationen hade de ännu inte löst; de kände sig väldigt obekväma med tanken på att, med sina personer, stå på en scen inför en publik och representera The Knife. Och de gav väldigt få intervjuer, av samma skäl.

00014275_TheKnife200

Hur de strax efteråt löste situationen vet vi ju nu; genom att uppträda maskerade, sedan genom att uppträda i massa. Genom att inte tillåta några fotograferingar under de intervjuer som gavs utan bara förse pressen med de egna, stämningsfulla och egenproducerade pressbilder där de också var maskerade. (Och för Shaking the Habitual, inte ens några begripliga pressbilder!) Genom att skicka någon annan att ta emot de sex (yeah!) grammisar de kammade hem för Silent Shout på den svenska Grammisgalan.

Det intressanta är hur de, genom att ständigt vägra identifikation mellan sig själva och The Knife, värjer sig för att – på till exempel Håkan Hellströms vis – behandla The Knife som ett uttryck, som ett medium för något annat än The Knife självt. The Knife kan inte härledas bakåt till Karin och Olof; det är sin egen entitet. Full av kraft, av känslor, historier, ljud och färger, hot och löften, raseri och ömhet – men det är inte något som betyder något annat än vad vi hör och den verkan musiken har på oss, på våra kroppar och känslor. Karin och Olof kan inte förklara vad det betyder. The Knife är deras undersökande och interageranden med olika materialiteter – röst, poesi, låtformen, färgkombinationer, hur en synt kan fås att låta, hur länge en mänsklig röst är igenkännbar som mänsklig röst. The Knife träffar sin publik – The Knife gör intryck på den mänskliga perceptionsapparaten; motsatsen till uttryck.

0

Detta kairoskopiska utforskande samt nedtonandet av mänsklig subjektivitet i form av igenkännbara ”Jag” är autistiska egenskaper. De bryter helt mot den neurotypiska kognitionen, deras kognition tar en annan värld till verkligheten. Det är heller ingen föreställande bild de presenterar; det är en bild som i egenskap av sig själv påverkar sin betraktare, alltså sin piktograf, oavsett vad den föreställer. Känslorna vi hör i musiken är inte underordnade någon orsak, på det vis vi hör hos Håkan; det är själva känslorna vi hör, träffas av, och Olof och Karin tänker inte ta ansvar för dem – de är våra att göra vad vi vill med. Symboliken och representeradet och uttryckandet har, i och med att The Knifes karriär forstkridit, givit plats åt ett allt mer kairoskopiskt utforskande av musikens materialitet och av kognitionskonfigurationens möjligheter.

the-knife-3-body

Nu skulle jag tro att de spelat klart sin konsert där på andra sidan Slottsskogen, några hundra meter här ifrån. Jag går ut på balkongen, tar en cigg och önskar förstås att jag hade lyckats krångla mig in där på Way Out West på något vis trots att biljettpriset blev mig övermäktigt. Äh. Nu fick jag ju skrivet det här istället; en första autistisk analys på ett givet material. The Knife, som piktograf. The Knife som autistisk konst, med autistisk verkan på våra piktografer.

God bless & natt.

h1

När jag är i mig själv finns det ingen där

maj 31, 2013

En fras dyker upp i mitt huvud då jag promenerar från min sons förskola, där jag just lämnat honom, och mitt arbete, dit jag är på väg. ”När jag helt och hållet är i min egen kropp, så finns det ingen där.” När jag är helt och hållet i min kropp så finns det ingen där. Vid de tillfällen då jag är allra mest närvarande, oftast till följd av att först på något vis ha arbetat för att kunna vara det, så försvinner det i mig som tänker. Till tillståndet hör ett själv; ett Jag, däremot, finns inte där. Även det som är uppgiftens mål försvinner. Kvar finns görandet och mitt varande i görandet.

Efter de senaste posterna, med tillhörande diskussioner, har jag blivit uppmärksam på en aspekt av det hyperkognitiva lexikonet och de ord jag skapat där. Jag inser nu att alla begrepp på ena eller andra viset handlar om från normen avvikande typer av själv, typer som saknar ett medvetet Jag. Det är Jagets frånvaro som varit avgörande i alla de förmågor och situationer jag ansett vara definierande för min person, mitt liv och mina preferenser, i relation till den diagnos – ADHD – som jag givits för att det finns aspekter av dessa förmågor som är mer opraktiska än praktiska. Eller åtminstone för att det år min tendens mot Jaglösa tillstånd som blivit problemet – jag har inte, av min skolgång eller genom min kultur, givits möjlighet och verktyg att använda mig av de förmågor som följer med denna tendens mot Jaglöst fungerande. Det svenska moderna samhället behöver ett Jag att arbeta med i var och en av sina medborgare. Det räknar inte med andra varianter av själv – hela den västerländska kulturen är genomsyrad av ett premierande av det medvetna Jaget och ett förträngande av det Jaglösa självet.

Och vet ni? Detta är inget jag har kommit på under arbetet med denna blogg. Det är mycket äldre, i mitt fall såklart lika gammalt som mig själv, och jag har hållit på och formulerat det mycket längre än det 1,5 år bloggen funnits. Jag har skrivit en doktorsavhandling. En dylik är något av det mest Jag-drivna man kan göra, enligt det gängse sättet att se på saken – den gängse uppfattningen om att sammanställa ett så omfattande intellektuellt arbete är att det rör sig om ett starkt subjekt som sitter och tänker, medvetet och kritiskt granskar och slutligen sammanställer något som skall vara så genomskinligt och arbetat att det håller för varje typ av kritisk granskning. ”Hur tänkte du när du skrev det här?” ”Hur förhåller sig detta enligt de teorier du använt till de mer etablerade idéerna på området?”

Men då jag lade sista händerna vid min doktorsavhandling så skrev jag nedanstående text som en sorts introduktion. Den handlar om hur det inte är ett Jag som skriver avhandlingen utan en kropp, i sömlös organisation med andra kroppar, vilka alla tillsammans bildar något jag idag bara kan kalla för en hypertunnel. Thus:

Nu sitter jag vid min dator och arbetar mot en text som växer fram framför mina ögon.Egentligen inte så mycket framför som i – det finns en loop mellan datorn och ögonen som hela tiden aktiverar minnen, känslor, idéer, sådana som tas fram i mig och sträcker ut trådar till travarav böcker och anteckningar som ligger runt omkring mig här på mitt skrivbord. Allt det där är mitt externaliserade minne, allt hålls samman av associationer som väcks i mig av texten på skärmen och anteckningarna och böckerna. När jag skriver tänker jag inte på att jag skriver – händerna gör det själva. Utan alla dessa vänner så hade jag inte kunnat bli någon doktor. Jag sitter just nu inne i ett rum som designat sig själv för att en doktor så småningom skall framträda – att det finns något sådant som en doktorsgrad har gjort så att rummet har assemblerats på just detta sätt och med en person i sig som jag alltid kallar Jag, eller som jag upplevt alltid kallar sig själv för Jag. Jag tror att det är jag som säger det, men det kanske är för att jag hört den säga ”jag” så många gånger. Ett begär, emergerat genom doktorsgradens själva befintlighet i konjunktion med en uppsättning kroppar, går som en ström genom hela sammansättningen och drar kropparna mot varandra, kopplar ihop dem på specifika vis som får dem att kunna göra saker som de omöjligt hade kunnat göra utan varandra.

(Ovanstående är ett utdrag ur en ungefär dubbelt så lång text. Jag tror faktiskt att jag på sluttampen ändå beslutade mig för att inte inkludera texten i själva avhandlingen. Så här heter avhandlingen, så här tyckte opponenten.)

Jag har alltså redan i många år sökt mig mot ett språk och ett sätt att tänka som tar fram självets spontana orientering i miljön och som underbetonar den väljande agensen Jag. Jag har alltid uppfattat det som om det är detta som är sakernas egentliga ordning, att Jaget finns där som något som infogas retroaktivt men som vårt språk lurar oss att tro att det kommer före och redan finns på plats då man upplever saker. Visst är det spännande?

h1

Intryck från den nya världen

november 7, 2012

Det var nu ungefär två veckor sedan jag kom hem från den här USA-resan. Jag var bara borta en vecka men har en mängd intryck som ännu måste bearbetas, och några reflekktioner som måste fås på pränt innan jag kan gå vidare och vara sådär dramatisk och skriva om de där neuronauterna som balanserar på avgrundens rand etc. osv. mm. Var inte oroliga, snart är jag tillbaka där igen.

Vi var en liten koloni överflugna svenskar som var där för att närvara vid kusin Pauls bröllop med sin Megan. Allt som allt var det 171 gäster, de flesta från olika delar av USA och så vi sju svenskar. En vecka var jag i USA; tre av dessa dagar varade festen. På torsdagen anlände de flesta gästerna, då togs dessa emot på en pizzeria med senare fortsättning by the poolside på det hotell som de flesta inresta bodde. Spontanbar fanns, allting gratis. Fredagkvällen var det rehearsal dinner i en för tillfället hyrd och tömd busshall. Sydstatstraditionell förtäring; balja full med grillade alltmöjligt samt tomatsalsa. Bar med personal; allt fanns, allting gratis. Lördagen bröllop i lokalitet en bit utanför staden. Sedan dans med fantastisk DJ. Fri bar. Då de hyrda skolbussarna gick tillbaka till hotellet var det först häng i lobbyn med portabel kylvagn full med kryddad IPA från lokalbryggerier, sedan avslutningsvis  utgång i Charlestons nattliv tills alltihop stängde. Sen var det äntligen slut. Fantastiskt. Och hela tiden pratade jag med nya människor. Tror aldrig jag gjort så många nya bekantskaper och eventuellt vänskaper på så kort tid förut.

Det rörde sig som sagt om södra USA, och allt var väldigt southern. (Det verkar vara ett fenomen, det där med ”southern”; jag har aldrig i varit med om att det i nordstaternna skulle vara något speciellt med ”northern” folk, ”northern” traditioner eller ”northern” matlagning.) Folk kom förstås från hela USA och de flesta hade rest över kontinenten från något annat hörn, de flesta hade ju dessutom redan flyttat fram och tillbaka över kontinenten mellan collage och jobb och så.

Allt var ”family”, alla som träffades skulle hädanefter komma att höra ihop, och vi svenskar var stjärnorna; vi som hade rest över ett världshav, ända från den gamla världen, för att få bli family med dem. Den amerikanska trevligheten och hängivenheten till family var alldeles uppenbar, kändes i nästan varje handslag och varje mött blick. Men det fanns hela tiden något mer än artig inställsamhet eller den typ av låtsat intresse som man kan uppleva då man vid släktträffar och liknande träffar en syssling man aldrig träffat och knappast kommer att se igen; det fanns ett allvar i alla de där handslagen och blickmötena, allt det där som betydde en medvetenhet om att man skulle komma att höra ihop. Jag berättade om mitt jobb; folk var artigt intresserade. Jag berättade om mitt Hjärkolluppdrag; folk blev engagerade och började prata direkt. Psykisk ohälsa var något alla verkade ha en närhet till att tala om och de allra flesta hade i sin närmaste omgivning. Och ingen var rädd att prata om sådant.

USA är ett hårt samhälle. Det har stigit ur ett tillstånd av mångfaldig konflikt och funnit centrering genom beredandet av möjligheten att ta sig fram som individ genom konkurrens. Du kan klättra högt, mycket högre än här i Sverige, men när du faller, då kan du falla hela vägen direkt. När du faller faller du hårt. Inga skyddsnät tar emot dig; botten är verkligen en botten. Samhället firar den som tar sig högst upp men skiter i den som finns längst ned. Vad finns där när du fallit? Vad är det sista som kan lindra ditt fall och ta hand om dig om du skulle störta? Family. Family är din sista försäkring. Alla känner någon som störtat, alla känner närvaron av den avgrund som finns där strax bredvid, och alla vet att försäkringen är att knyta människor till sig, så nära som möjligt. Family blir viktigt i ett samhälle som saknar botten.

Men det är genom närheten till avgrunden och den hårda individualismen som man också har respekt för det från normen avvikande. Amerikanerna vet att den förre presidenten och den dessförinnan förmodligen var ADHD-personer; de är fullt klara på att både Gates och Jobs har hjärnor med största sannolikhet ingår i det autistiska spektrat och att de största idrottsmännen är neuronauter. Jag träffar en man i min ålder och börjar direkt prata intensivt med honom; det visar sig att han liksom jag har en ADHD-diagnos. Han har erfarenhet från den mest beryktade vapengrenen inom USA:s väpnade styrkor; han säger att ungefär 75 procent delar hans och min kognitiva begåvningsprofil. Jag själv frågar ”Vad gör de andra 25 procenten där?” och han svarar ”De blir inte lika avancerade som oss, men är de ambitiösa normalpersoner som lyckas ta sig dit.” Han menar att USA faktiskt, till viss del, förmår att ta vara på sina specialbegåvade och att den offentliga diskussionen om ADHD väldigt sällan handlar om patologisering.

 

 

Mycket skiljer mellan USA och Sverige, mer än vad vi kan fatta då vi ser romcoms på TV eller Hollywoodfilmer. Vi tror att Sverige är amerikaniserat, men det är en väldigt liten del av sanningen; det som finns här bygger vidare på vad som funnits här länge, berikat av alla de människor och impulser från hela världen som vi under landets historia hela tiden tagit emot. Den amerikanska relationen mellan staten, kyrkan och Gud är obegriplig för en europé. Individen och familjen är också komponenter i den konstellation som skapar det amerikanska personskapet. De är på långt håll besäktade med vad vi har här, men det går inte riktigt att översätta. Självfallet finns det något väldigt attraktivt i att man faktiskt gör ansatser att ta vara på och uppmuntra sina medborgares speciella förmågor medan man här i Sverige förlorar sig i tröstlösa debatter om huruvida de neuropsykiatriska diagnoserna motsvarar tillstånd som ”finns” eller inte. Visst finns det också något djupt rörande i det allvar med vilket man tar emot en ny familjemedlem; ”Vi kommer hädanefter att höra ihop”. Men vi får inte glömma en sak: detta har en grund i att det saknas sociala skyddsnät och att alla kommer att behöva någon som tar hand om dem i det fall man skulle misslyckas i denna hårda värld.

Med viss avsmak minns jag vår troskyldige statsminister Fredrik Reinfeldt för något år sedan uttala sig om de som faller utanför de nya, försämrade sociala skyddsnäten. En fråga ställdes om vad man skall göra om man förlorar jobbet, blir utförsäkrad och besparingarna tar slut. Man skulle vända sig till sin familj och låta dem ta hand om en, löd svaret från statsministern, i en markering att samhället inte skulle göra det. Ett närmande till en amerikanskt influerad individualism, och ett farligt närmande:

Vårt individualiserade sociala skyddsnät är en fantastisk tillgång, liksom vår förstatliga skola är det; det svenska välfärdssamhället är det i världen som lyckats komma närmast den utopi där varje individ skall kunna erbjudas ett band till staten som kan mobiliseras i det fall man fötts i en familj utan pengar, kontakter, anseende eller kulturellt kapital. Att det sitter ett parti vid makten som troskyldigt föreslår att familjen skall träda in i samhällets ställe är väldigt, väldigt illa, inte minst då man – även det enligt amerikans modell – sänker ingångslöner och privatiserar allt fler tillgångar som tidigare varit gemensamma. Till skillnad från i USA finns det dock här inte någon respekt för eller något intresse av att låta de individer som avviker att utveckla sina förmågor till egen och samhällets bästa; det enda som erbjuds är patologiseringar. Det enda som erbjuds är påpekanden att de är fel som avviker från kollektivet. Det går inte att bygga USA av Sverige; det blir det sämsta av båda världar.

Det vi skall lära oss av USA är inte att krossa de som förlorar fotfästet. Det vi skall lära oss är att respektiera avvikaren och erbjuda alla chansen att utveckla sin individualitet.

 

h1

Två disputationer

september 7, 2012

Hej små vänner,

idag var jag på två disputationer. För er som inte vet så är en disputation den akt då flera års arbete resulterar i en doktor. Det är alltså antagandet av en vetenskaplig text – avhandlingen – såsom liksom äkta vetenskap, och av den som skrivit den som en riktig forskare. Då man doktorerar blir man, i vetenskapssamhällets ögon, vuxen.

För många blir arbetet med avhandlingen det mest omfattande man gör som forskare. För det mesta sträcker det sig över flera år, minst fyra, men det kan röra sig om betydligt mer också. Detta medför att det material som analysen baseras på, kan vara flera år gammalt. Ibland är det en styrka, ibland en svaghet – då man skriver om ett fält i snabb omvandling så lutar det nog mot det senare, även om ett dokument över en lyss förfluten historia absolut kan ha ett värde. Det två avhandlingar jag idag sett eleveras till vetenskaplig status får nog båda betraktas som en del av bakgrunden till dagens situation i svensk skola, då fältarbetena verkade ligga mellan fem och femton år bakåt i tiden.

Så här ser det ut när man disputerar:

Image

Det man kan läsa på opponentens sista slide är hennes oändligt dystra slutkommentar till de resultat som responedenten (avhandlingsförfattaren) Camilla Blomqvist kommit fram till. Avhandlingens ämne rörde alltså samarbeten mellan BUP, skola, familj och soc. Hennes avhandling vid institutionen för socialt arbete bär titeln SAMARBETE MED FÖRHINDER. OM SAMARBETE MELLAN BARNPSYKIATRI, SOCIALTJÄNST, SKOLA OCH FAMILJ, och det visar sig minsann att en och annan BUP-psykolog gått på kurs och fått lära sig att samarbeten mellan olika sociala myndigheter och privata parter är en bra idé då det gäller att rädda barn som det verkar vara på väg åt helvete för precis. ”Samarbete” är ett högt värderat ord, men vad det skall fyllas av verkar det inte råda nåt vidare konsensus runt. Processerna tar oändligt lång tid, omfattar många möten med olika parter inbjudna där barnen ibland får äran att delta och ibland får sitta i ett väntrum med en jävla serietidning medans de viktiga stora dricker kaffe och bedömer föräldrars lämplighet (med mera) i själva mötesrummet. Det kan gå månader mellan mötena. Deras utkomst kan vara boendeplaceringar eller beslut av olika slag, jag hade fortfarande efter två timmars disputation vare sig någon uppfattning om deras innehåll (verkar diffust) eller vad de tänks skulla resultera i (förutom snygga poster i socialarbetares och socionomers CV:n). Även om jag är säker på alla samarbetsdeltagandes goda intentioner så kändes hela upplägget som välfärdssamhället då det är som sämst.

Två timmar, som sagt. Tro för den delen inte att jag somnade efter halva. Tog inte ens någon rökpaus, för det blev bra med adrenalinpåslag ändå. Ett material av hundratals möten och olika fall kokades i avhandlingen ned till tre individuella personers historia, från det första samtalet till det sista mötet. Tre pojkar, 10, 15 och 16 år (tror jag? Kollar sen.) Självmordsförsök, koncentrationssvårigheter, aggressivitet, raseriutbrott och allmänt trassel i bakgrunden. Föräldrar som engagerade sig, men det var för sent. Då det kommit ända hit verkar det redan vara det. Jag grät som en tvååring där på min bänk i auditoriet; tre pojkar med problem som var som grövre varianter av mina egna upplevelser. Varenda gång jag hör om sådana här livsöden är det som om det betingar något hos mig och jag ser mig själv där, i en verklighet som lyckligtvis aldrig blev för mig, men som olyckligtvis blev det för någon annan.

En slutkommentar från en medlem i betygskommittén (den fristående grupp ämnesexperter som fäller avgörandet om huruvida avhandlingen skall godkännas eller ej) var att det var lite synd att materialet var så pass gammalt; det neuropsykiatriska genombrottet har kommit efter den period då det samlades in. (Dito diagnoser förekom, daturligtvis, dock ändå i avhandlingen.)  Och verkligen, jag kunde inte hålla med mer; vad har hänt med denna kultur av samarbeten, förvisso rätt rutten men ändå en ansats till helhetssyn, sedan skolorna börjat använda snabbdiagnosticerande av problembarn som väg till ekonomiska resurser från stat och kommun? Avhändar man sig allt till diagnosställare idag? Har man vett att gå in tidigare?

Mitt intryck är att man har ryckt in då allt är för sent, då en människa redan hamnat utanför har man samlat ihop en större grupp experter och dragit igång en stor jävla apparat med syfte att skjuta hen ännu längre utanför. Oändligt sorgligt.

[Denna text är som ni förstår ingen objektiv redogörelse utan mina egna intryck och känslor. Den som är intresserad laddar förstås ned avhandlingen härifrånhttps://gupea.ub.gu.se/handle/2077/29248, och låter den tala för sig själv.]

Den andra avhandlingen var på ett ännu äldre material, innehöll en högre halt av kostymbeklädda män och såg ut så här:

Image

Följaktligen var halten asymmetriskt klädda kulturtanter med asiatiskt skurna tunikor också lägre, vilket är dåligt eftersom kulturtanter är den överlägset bäst klädda kategorin svenskar (och högtidsbeklädda män bland de mindre framstående). Det var okej ändå, för seminariet var hyfsat intressant för mig ur social synvinkel. Om tidssnittet för det förra seminariet befann sig lades innan det neuropsykiatriska genombrottet så var en av de där två grupperna mer än välrepresenterad här, även om avhandlingen handlade om DAMP-diagnosen som nu inte varit speciellt på tapeten de senaste tio åren. Referenserna till Eva Kärfve och författarna till artiklarna i boken Diagnosens makt duggade tätt, på bänkraden framför satt bokens redaktör.

Det rörde sig om Bo-Lennart Ekström som försvarade sin avhandling KONTROVERSEN OM DAMP. EN KONTROVERSSTUDIE AV VETENSKAPLIGT GRÄNSARBETE OCH ÖVERSÄTTNING MELLAN OLIKA KUNSKAPSPARADIGM. Materialet var en mängd tidningsartiklar från Läkartidningen och Dagens Medicin, och ämnade visa hur den så kallade DAMP-kontroversen slutat med att neuropsykiatrin fått ett idag nästan allenrådande tolkningsföreträde då det gäller behandling av problematiska barn. Resultatet var tydligt; medicinen vann, barn som tidigare setts som egensinniga fick diagnosen DAMP (vilken ju idag heter DCD eller ADHD) och den mjukare, mer socialt orienterade pedagogiken har fått stryka på foten.

Vad som slog mig som besynnerligt var att jag inte fattade vilken den nämnda kontroversen var. Teorikapitlet presenterade saken som att en kontrovers bör ha två kontrahenter mellan vilka det råder inkommensurabilitet, alltså omöjlighet att översätta ett gemensamt kunskapsobjekt mellan två olika vetenskapliga skolor, och meningskampen mellan dessa två kontrahenter. Mitt intryck var snarare att det rörde sig om ett maktövertagande från medicinen, ett gerillakrig som trappats upp för att sluta med ett diskursivt maktövertagande. Syftet i avhandlingen följs av tre delfrågeställningar:

– Hur uttrycker medicinska företrädare sina kunskapsanspråk i kontroversen?

– Hur använder medicinska företrädare grundskolan som en arena för strävan efter formuleringsrätt och jurisdiktion?

– Hur definierar medicinska företrädare pedagogisk kunskap i förhållande till det kunskapsparadigm som beskriver neuropsykiatriska diagnoser?

Hur jag än räknar kan jag här bara finna en kontrahent. Det är uppenbarligen medicinen som är vad som studeras i avhandlingen, inte en kontrovers mellan två parter. Snarast kändes det under seminariet som att höra om en annekteringsoperation, som medelst diverse manövrar lyckas lägga ett under sig och vinna dominans över ett främmande territorium. Frånvaron av synlig motpart till medicinen påtalades av opponent och medlemmar ur betygskommitté, och Ekström gjorde allt ett rätt fint jobb i att hålla anfäktarna på armslängds avstånd och ryggen rak. (Att disputera är sjukt tufft, jag vet ju för att jag har gjort det själv.) Dock framstod det för mig som om hans egna utgångspunkter faktiskt varit ganska blinda för honom själv; han hade det inte helt lätt med att förklara hur den förmodat tidigare dominerande, tydligen mer pedagogiskt orienterade modell som numera undanträngts av medicinen faktiskt såg ut.

Under samtalet mellan Ekström och (den skojige, utomordentligt samvetsgranne och rätt hårdhudade) opponenten Staffan Selander berördes många ämnen, och på konstruktiva sätt. En given tid, med speciella kunskapsmässiga och teknologiska villkor, handikappar individer på olika vis – något som innebär att vara handikappad under en viss tid och plats behöver inte innebära samma sak i en annan. Ett beteende hos en elev som av en pedagog betraktas som lite egenartat kan betraktas som helt sinnessjukt av en annan – det är i vår tid som uppmärksamhet och hyperaktivitet blir handikapp, ”förr” kanske man lyckades skjutsa igenom de där eleverna ändå. som sagt, många spännande ämnen. Men en grupp berördes aldrig, som rimligtvis borde ha visst inflytande i den process där medicinska förklaringsmodeller vinner insteg över en där även lätt bristfälliga skjutsas igenom. Gissa vilken grupp? Rätt svar: en som inte finns, och förmodligen just bara för att den inte finns. Ändå finns ju vi människor som skulle kunna utgöra den.

Jag talar om oss, vi som är tvungna att resa oss efter en timme av disputationsseminarietid, traska rakt igenom salen till dess enda dörr för att ge oss ut och inhalera en kvadratmeter centralstimulerande gas och dryck för att kicka oss över det kontinuerligen annalkande sömntåget då samtalet började kännas trögt. Vi som visste oss utanför och avvikande hela skoltiden, men fick nöja oss med att tänka att det berodde på vår lathet att vi inte fixade en hel dags hoppande mellan olika, till synes godtyckligt uppdelade ämnesdomäner där man skulle lära sig lösryckta siffror och årtal utantill, till obestämd nytta. Vi som underkastades/underkastade oss en skola utformad av och för en typ av cerebral kompetensfördelning som helt enkelt inte var vår. En orsak till att det neuropsykiatriska paradigmet faktiskt vunnit insteg är, vill jag absolut hävda, att det faktiskt erbjuder förklaring, förlåtelse och ontologisk legitimering för annorlunda hjärnor. Vi finns nämligen på riktigt.

Efter dagens två disputationer är alltså det kvarhängande intrycket att det en gång fanns ett folkhem, ett välfärdssamälle, som fostrade en kår psykologer, pedagoger och socialarbetare vilka trodde starkt på människans förmåga och rätt till självförverkligande. Tyvärr trodde de också att alla människor var ungefär likadana. Av oss som faktiskt avvek är det inte så speciellt många det gått så bra för. Även om många av oss kanske fick slutbetyg från högstadiet så var det fritt fram för livet att föra oss rätt åt helvete efter avslutad skolgång, med mindervärdskomplex och självmedicinering och fan vet vad. Neurovetenskaperna erbjuder oss något; en identitet, en förklaring och – faktiskt – en i många fall fungerande behandling. Välfärdssamhället var snällt och tolerant och lät oss glida igenom skolan för att först efteråt låta det gå åt helsike om det så låg oss för, det nya Björklundska tvåtredjedelselitsamhället vill istället tvinga in oss i en otroligt likriktande och fragmentiserad tävlingsskola där vi ständigt behöver tvinga bort all tänkbar kreativitet – men i och med den centralstimulerande medicinen har vi åtminstone ett medel att, våldsledes, tvinga in våra fungeranden i något som åtminstone funkar någorlunda i de givna villkoren. Det kunde faktiskt inte sossarnas välfärdssamhälle erbjuda.

Likriktningssamhälle som likriktningssamhälle? Knappast. Det finns så stora kvalitativa skillnader mellan dagens skola/samhälle  och det i vilket jag växte upp att jag knappt kan fatta det. Jag föredrar inget av dem, men det vi har idag kan åtminstone erbjuda även avvikaren en identitet utöver ”värsting” eller ”problembarn”. Fast vi måste förstås jobba vidare med den.

Och så de goda nyheterna: jag hittade under en tråkig stund på ordet neurolution. Leve neurolutionen!