Posts Tagged ‘NPF’

h1

Varför tänkande om mänsklig skillnad absolut inte får överlåtas till medicinare och psykiatriker

november 13, 2014

Hej allihop!  Håll i hatten, för nu blir det galenskaper. Så här står det i nya numret av Läkartidningen (en utomordentligt välrenommerad tidskrift som läses av alla landets läkare):

Det finns studier som framhäver genetikens roll för kriminellt beteende, men att även miljöfaktorer har betydelse. En ny svensk studie slår nu dock fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer och därför saknar betydande inverkan på huruvida barnen i familjen utvecklar brottsligt beteende eller ej.

Visst häpnadsväckande? Det är alltså inte Expressen utan Läkartidningen som delger oss en studie som visar att det i och för sig finns en sjufaldigt ökad risk för hemfallande till våldsam brottslighet för barn vars föräldrar tillhör en lägre inkomstgrupp än för de rika. Men denna sjuhundraprocentiga skillnad kan enligt vissa metoder som studiens forskare typ känner till förklaras av andra faktorer än föräldrars inkomst, förmodligen genetiska. Därför måste mer pengar till för att utreda kopplingen mellan gener och kriminalitet, allt efter artikelns slutkläm.

Det är läkaren och kriminologen Ardavan Khoshnood som i Läkartidningen skriver detta om en färsk artikel i British Journal of Psychiatry. Under rubriken ”Nya rön” publiceras Khooshnoods text med titeln Socioekonomisk status har enbart en svag koppling till kriminalitet. Den refererade forskningsartikeln bygger på en svensk statistisk studie av Amir Sariaslan, Henrik Larsson, Brian D’Onofrio, Niklas Långström och Paul Lichtenstein. Herrarna Sariaslan et.al har kommit fram till detta faktum genom statistiska studier av personuppgifter. Jämfört föräldrars inkomst med hur det gått för barnen då de växt upp; har de hemfallit åt våldsam kriminalitet eller drogmissbruk? Och studien visar alltså att det har de förvisso gjort, i sju gånger större omfattning än de vars föräldrar har medel- eller hög inkomst, men att även andra variabler – ”unobserved familial risk factors” – kan förklara beteendet, faktiskt i så hög utsträckning att hela inkomstvariabeln liksom trollas bort! Fantastiskt.

Jag är ju inte sämre än att jag fattar att det förmodligen är en dedikerad forskargrupp, att de på något vis förmodligen ändå vill väl och att de – kanske först och främst – vill visa att det finns en koppling mellan genetik och kriminalitet som måste utforskas mycket mer, helst av dem själva och med rejäl bemedling. Men när det gäller denna koppling – genetik, kriminalitet och inkomstnivå – måste man ha silkesvantar på händerna i analysen och redovisandet, och desto mer så när man passar på att använda sina rön till att underkänna kopplingen mellan socioekonomisk status och våldsam brottslighet.

För naturligtvis lyckas de inte underkänna någon sådan koppling, trots alla sina siffror. Än mindre ”slår de fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer [som har betydelse för kriminellt beteende]”. Vad de har gjort är ju i stället att ha tillfogat en rad andra variabler som OCKSÅ påvisar ett samband mellan vissa individer och kriminellt beteende. Sedan har de försökt få det till att dessa variabler gradvis gör att inkomstnivån som förklaringsvärde bleknar bort tills det bara finns en ”svag koppling” kvar. Men det stämmer ju inte; den ofattbart höga snedfördelningen, den sjufaldigt högre kriminaliteten bland de fattiga, står ju exakt lika stark även efter att man visat att även genetik existerar och har stor påverkan.

Vad de undersökt är definitivt inte heller ”sociokulturell status” utan inkomstnivå. Detta är inte samma sak. Inkomstnivå refererar till en siffra, det är ett väldigt enkelt begrepp. Begreppet sociokulturell, däremot, betecknar ett komplext sammanhang som inbegriper mycket mer än vad någon intjänar för lön i reda kronor. Faktum är att det inte har på denna plats i analysen att göra: det skall komma in i nästa skede. Låt mig förklara varför.

Som jag ser saken så har de inte visat något alls om den genetiska betingadheten att begå brott, men väl något om samhället: att det finns funktioner i samhället, varför inte använda det gamla slitstarka begreppet ”strukturer”, som ser till att människor med vissa genetiskt betingade egenskaper skjuts utanför möjligheten till medel- eller höginkomst och därmed är sju gånger mer utsatta för risken att behöva bli våldsamma eller brottsliga. (Dubbelt så stor risk till drogmissbruk, dessutom.)

Det är här begreppet ”sociokulturell” skulle ha kommit in; för att visa hur dessa strukturella funktioner exekveras. Det är ju nämligen så att det inte är själva brottsligheten som går i arv, eller benägenheten därtill. Det handlar inte om genetiskt nedärvd ondska, vilket kontentan faktiskt blir om man nu skalar bort det sociokulturella och endast ser till det genetiska som kauserande för brottsligt beteende. Det handlar i stället om att vissa egenskaper – låt mig ta det inte helt långväga exemplet uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet – har starkt ärftlighet, men att dessa lättare kan få en positiv utkomst (kreativitet, anpasslighet) för den som har en trygg ekonomisk struktur och ett gott självförtroende med sig från barndomen. ADHD-personer uppväxta under utsatta förhållanden har oändligt mycket svårare att finna användbarhet för sina förmågor än ADHD-personer från trygga förhållanden där ekonomin varit god. Detta beror på att samhället är ordnat för en annan typ av nervsystem, det vi hyperskallar kallar för neurotypen (dvs. normisarna). Det beror på samhällets ordnadhet, dess socioekonomiska strukturer, inte på ADHD-personernas nedärvda ondska.

Även drogmissbruk och våldsbrottsliga tendenser är nämligen något människor utsätts för. Att fattiga oftare än rika missbrukar och är våldsamma och kriminella beror inte på deras nedärvda ondska utan på att de har en särskild utsatthet inför det. Återigen: en socioekonomisk utsatthet, ej reducerbar till antalet kronor deras föräldrar tjänat eller huruvida deras släktingar fällts för våldsbrott.

Jag vet att många humanister och samhällsvetare är väldigt mycket emot all typ av forskning som vill undersöka genetisk betingadhet till brottslighet. Detta gäller i synnerhet vänsterorienterade tänkare, som ofta är väldigt provocerade av konceptet mänsklig skillnad. Vi minns ju till exempel Internationalens Lars Lundström, som såg den ökade ADHD-diagnosticeringen och dess bundenhet till klassbakgrund som ett eko av äldre tiders frenologi eller till väldigt tveksamma rasbiologiska experiment. Men vi får inte glömma att människor faktiskt är olika – även genetiskt – men att samhället är ordnat för de som är lika, eller mest lika, en idealtyp. Det är samhället som gör människor ”onda” genom att tvinga dem till det och utsätta dem för det – det är inte generna.

Jag hävdar alltså att sambanden mellan genetik och kriminalitet måste undersökas. Detta måste undersökas för att visa något om samhället – vilka som utesluts, vilka som premieras, hur man kan förändra samhället för att ge utrymme för de avvikande att utveckla något positivt i stället för att behöva skjutas utanför och tvingas in i brottslighet, missbruk eller psykisk ohälsa. Men då är det också absolut nödvändigt att vara väldigt försiktig med begreppen – begreppen är samhällsforskarens skalpell, slinter eller man eller håller dem bakochfram så kan man råka skära av något väsentligt.

Forskning är viktigt. Att forska om mänsklig skillnad och hur denna tar sig uttryck i samhället är dessutom oerhört viktigt, av allra yttersta vikt för alla oss som bor här. Därför måste man som forskare vara försiktig med hur man analyserar data och hur detta sedan presenteras. Den sortens forskare som vetenskapar om kroppen och den mänskliga biologin är allt som oftast en som går från det stora – en funktion, ett samband – och försöker gå inåt, mot allt mindre beståndsdelar, helst bara tills en enda gen eller neuron finns kvar, och förklara allt utifrån denna sista beståndsdel. Då blir också förklaringarna därefter – oändligt avancerad forskning, men lika oändligt förenklade svar. Sådana forskare skall inte behöva använda ord som ”socioekonomisk”, då de uppenbarligen bara förstör dem, utan det är då forskare skall ta vid som är mer lämpade att förstå de komplexa sammanhang i vilka det mänskliga uppstår som alltid är mycket mer än summan av sina gener, neuroner eller inkomstuppgifter.

h1

Annorlundaskapets benämning

augusti 30, 2014

Den här posten handlar om huruvida man är ADHD eller om man har ADHD. Många vill mena det senare, men jag kommer att förklara varför jag själv föredrar det tidigare, och jag kommer att anföra både politiska och personliga skäl – inte blott som retorisk gest utan för att det politiska och det personliga så intimt hör samman, är olika domäner av vår gemensamma värld.

En ofta återkommande trop då man talar om ADHD är att det inte är något man är, det är i stället något man har. Förutom att det är ett uttryck som förekommer i informationsmaterial till föräldrar, diagnosbärare och personal används det även av många hyperskallar deras berättelse om sig själva. Under onsdagen, då många berättade om sitt liv med ADHD på bloggar o Twitter i samband med den officiella ADHD-dagen, såg jag uttrycket på flera håll. Då jag i höstas arrangerade en paneldebatt om neurodiversitet använde en av landets absoluta forskarveteraner på neuropsykområdet ett uttryck med samma andemening; ”Vissa av mina kollegor säger ’autister’ om alla med autismdiagnos, men jag brukar alltid påpeka att det rör sig om en person med autism”. Poängen är förstås att visa att även den med en funktionsskillnad primärt är en människa, att det inte går att säga hur t.ex. en person med Asperger är bara för att man läst en tidningsartikel eller kanske känner någon annan med diagnosen. Och visst, själva diagnoskriterierna gör ju endast anspråk på att säga något om hur diagnosbäraren funkar. De lämnar (lyckligtvis) därhän ens drömmar, passioner, känslor, förmågor, preferenser. En aspergare behöver inte ha någonting alls gemensamt med en annan med samma diagnos; låt därför bli att bedöma en person utifrån dess diagnos. Gott så. Jag sympatiserar med intentionen.

Ändå tar det emot för mig att säga att jag har ADHD, att jag är som alla andra men med den lilla skillnaden att jag är sämre på några saker. Det där blir för mig en utsaga som implicit bygger på antagandet att alla människor liksom skall vara likadana av naturen, och att de som inte är lika normen har ett medfött handikapp jämförbart med en missbildning eller en störning. Hela det västerländska samhället är uppbyggt kring denna ide om mänsklig likhet, om majoritetens rätt att vilja anpassa minoriteten. Diagnosticeringsverktygen DSM och ICD exemplifierar hur kulturbundna normalitetsuppfattningar endast innesluter de som fungerar som majoriteten och dömer alla andra som handikappade. Även vårt svenska folkhem är modulerat på det omedvetna antagandet att majoritetens funktionssätt är det enda naturliga. Lagstadganden om skolsystem och arbetsvillkor är två tydliga exempel.

Jag tror ju uppriktigt inte att det är så att alla är menade att vara lika. Människoartens styrka är, vad jag tror, det motsatta – att det finns ett så stort spann inom det mänskliga genomets potential. Vi är olika från början, men i ett samhälle anpassat för majoritetens behov framstår den avvikande som onaturlig och måste förses med någon typ av förklaring. Genom att en diagnos sätts har man gjort om annorlundaskapet till en sjukdom. Därmed har man inte bara förklarat varför avvikare avviker, utan även givit legitimitet till det samhälle som är ordnat för majoritetens behov: diagnosen berättar att samhället är naturen. Den berättar detta bara genom att vara just en diagnos.

Vi glömmer då så lätt att människoarten har blivit vad den är i tusentals generationers samspel med den naturliga ekologin och de begränsningar denna uppställt, medan den samhällsordning vi ser idag bara har några generationer på nacken. Vi kan inte låta samhällsnormen berätta vad som är friskt och sjukt, vad som är naturens avsikt och vad som är förfelat. Istället måste vi anpassa samhället efter mänskligheten, ta artens stora interna skillnader i beaktande och bygga in samhälleligt utrymme för denna skillnad då vi – sakta men säkert – bygger om den stora myrstack vi bebor. Det är i min uppfattning detta som är demokrati, detta förvanskade men i grunden så vackra ord: genom att se till alla de behov som avviker från normen förändrar man själva normen att kunna omfatta så mycket skillnad som möjligt. Därmed säkrar man också samhällets egna kraft och potential.

Varför är det då så viktigt för mig att ADHD är en speciell ”typ” av människa, skild från den Normala – att ADHD är en helhetlig kognitiv profil (som man är), inte en punktinsatt begåvningssvaghet (som man har)? Jag har ju ändå på flera ställen på denna blogg hävdat att den mänskliga kognitiva potentialen är ett obegränsat kontinuum där alla människor kan placeras in. Ett svar är: för att det tvingar till en annan typ av reflektion av vad samhället skall vara för människan. Låt mig förklara.

Är ADHD något man har, en punktuell svaghet på ett visst område relaterat till energiutflöde, så är det en funktionsnedsättning som kan rättas till med lite medicin (som ser till att du är lagom vaken, under rätt del av dygnet) och kognitiv beteendeterapi (som i ett lite längre lopp skall träna om din hjärna att tänka utifrån en handlings konsekvenser istället för att improvisera). Det är i detta perspektiv individen som skall ändras för att passa samhället.

Om ADHD istället är något man är, en medfödd kognitiv begåvningsprofil där de svaga förmågorna hänger samman med de starka, så framstår det som ett övergepp att ADHD-personen måste förses med kemisk korrigering och tvingas träna om son frontallob till att fungera som normens. Det blir då synligt att det är samhället som måste ändras för att ge utrymme även åt dessa individer.

Ändrar på samhället gör man förstås inte i en handvändning. Med mitt eget föreningsengagemang, mina föreläsningar, mitt skrivande och bara genom att bejaka den jag FAKTISKT är, tänker jag att jag drar mitt strå i det stora och nödvändiga ombyggandet av stacken. Så länge det finns strukturer som ser till att jag måste funka normalt för att kunna hantera jobb, familj och relationer så äter jag snällt min medicin och gör min KBT. Men jag tänker inte glömma av det faktum att jag har starka begåvningar på vissa håll, som mitt liv lyckligtvis givit mig möjlighet att bejaka och utveckla, och att dessa blott är andra uttryck av samma hjärna som har svagheter i andra områden. Det bra och det dåliga hänger ihop. De är olika utkomster av samma underliggande neurologiska maskineri. Det är något jag är. Det är min kognitiva apparat som kontinuerligt under mitt liv format min upplevelse av världen. Den utgör grunden för allt det som i varje tänkbar mening kan kallas för Jag. Således tycker jag att det finns ganska starka incitament att tillväga ADHD en ganska stor tyngd vad dess existentiella implikationer beträffar.

Och kanske, i en avlägsen framtid, är det helt onödigt att benämna denna typ av avvikande. Så länge samhällets struktur utesluter ett hälsosamt fungerande för människor av min typ föredrar jag dock att påminna mig själv och världen om saken: jag är annorlunda. Ni är normala. Er normalitet tvingar mig att göra våld på min natur. Ta ansvar för att ni är normala genom att stå för att ni är det! Och ta även detta ansvar genom att arbeta med att förändra normaliteten, så att även de som idag ännu inte är normala även de kan omfamnas i en framtid. Samhället, liksom vi själva, blir starkare av mångfald.

 

 

h1

En tredje position i diagnosdebatten: anormalitetspositionen

januari 14, 2014

Är det bra med en nyanserad debatt?
Den förra posten blev den exempellöst mest lästa i den här bloggens historia. Dygnet efter jag publicerade den lästes den av nästan tio gånger fler än vad som varit inne på bloggen under något tidigare dygn. Mycket förmodligen på grund av att den tweetades och Facebooklänkades av viktiga personer. Men detta var i sin tur antagligen för att jag gjorde något jag brukar akta mig för, ett inlägg i en het debatt, och i denna debatt företrädde ett annat perspektiv än de vanliga: ett nedifrånperspektiv, ett perspektiv på psykiskt avvikande som inte kom från experter eller proffstyckare. Jag gjorde inget anspråk på att representera alla andra psykiska avvikare men väl på att formulera en tredje väg, som inte anpassats till de vanliga ”för-eller-mot-diagnoser”-perspektiven. Som en sorts slutkläm skrev jag: ” Det är ett väldigt, väldigt stort problem att det bara verkar få finnas två sidor i all offentlig debatt om ADHD: den sida som menar att funktionsnedsättningen är biologisk och att diagnoisen ADHD således är legitim, kontra den som menar att det inte är en funktionsnedsättning alls och framför allt inte en biologisk och fresten så är diagnosen inte alls legitim. Jag försöker uppfinna en tredje sida, den som firar ADHD och andra normavvikande neurologiska tillstånd men begråter att samhället är ordnat på ett sätt som gör det omöjligt för oss att blomstra.”
Det har påpekats för mig att det är en stark förenkling att det bara finns två läger som debatterar saken, men att det är bra att jag efterlyser en mer nyanserad debatt. Jag håller med om att det första är en förenkling, en väldigt stark sådan. Dock vill jag inte nödvändigtvis ha en mer nyanserad debatt, åtminstone var det inte dit med inlägget. Snarare tvärtom. Eäääh, låt mig förklara vad jag menar. Det hänger ihop med det jag kallar för en ”tredje position”.

Vad går förlorat i allt nyanserande?
Debatten är redan mer nyanserad än vad de stora diskussionsforumen – ledarsidor, kvällspressartiklar, tyckarsoffor – tål. De som deltar i debatten och som har stora kunskaper om ämnet, och således känner till dess delikata och komplexa natur, har alltför stor vilja att vara rättvisa mot denna komplexitet. Att vara trogen komplexitet och framföra en nyanserad och komplicerad bild ger sällan en stark argumentering i debattsammanhang. Detta bevisas inte minst av att det räcker att ”vara kritisk” på det vis Nathan Shachar och Sanna Lundell varit på det sista för att få räknas som ett debattbidrag av likvärdig tyngd – både Shachar och Lundell saknar såväl varje typ av egna argument som något samlande grepp om det de talar. Det enda de har är ett antagonistiskt sinnelag, de är ”mot” ett etablissemang och tycker således att de får kalla sig ”kritiska” (detta missbrukade ord…). Deras debila ”mot” är vad som står emot hela den mer komplicerade bild som gavs av de 23 initierade experter som några dagar senare replikerade, och likaväl mot alla de andra mer eller mindre upprörda repliker som förekommit i andra medier. Hur nyanserad man än blir krävs det inte mer än ett trotsigt ”Nej så är det inte alls!” placerat på rätt ledarsida – så har två sidor uppstått som mycket väl kan ha likvärdig impact i debatten. Kanske är det rentav så att ju mer nyanserad man är i sin polemik, desto mindre blir ens slagkraft. Att reducera alltihop till ett kraftfullt ”NEJ!” skär rakt igenom.
Trots att Shachar och Lundell inte verkar sinsemellan alldeles överens om vad ADHD är – Shachar menar att det är dålig uppfostran och sen mognad, Lundell låter på sitt Twitterflöde antyda att hon tror att det oftast rör sig om feldiagnosticering av stressade barn från socialt utsatta miljöer – så placerar de sig på samma sida om ett NEJ som står mot all den samlade kunskap som de 23 experterna representerar. Debattens skiljelinje går här mellan huruvida man anser diagnoserna vara legitima eller ej. Det är inte två homogena ”sidor” – de är många röster i en redan väldigt välbefolkad debatt. Ändå har jag svårt att tro att så många läsare ändrar åsikt utifrån några av mångfalden av inlägg. Det är nästan alltid lättare att slentrianmässigt fortsätta hålla med den sida – för eller mot diagnoserna – på vilken man själv redan står.
Så vad är det som saknas i en debatt med en ”för”-sida och en ”mot”-sida, om än aldrig så nyanserade? Jag skulle vilja hävda att det finns en tredje möjlig position: en som inte finner sig i villkoren för det som de andra debatterar med antingen ”ja” eller ”nej”. Något oväntat, men med tillräckligt med kraft för att kunna hävda tolkningsrätt i frågan; en position från vilken det ser ut som om de två som redan finns där, ”ja”- och ”nej”-sidorna, ser ut att ha något gemensamt.
Vilken skulle denna position kunna vara i detta fall? Ja, om man granskar de två sidorna inser man att det talas från perspektiv som är väldigt uppifrån tagna. Experter av olika slag, tyckare med aldrig så starka åsikter, debattörer och journalister som verkar ha två saker gemensamt: att de talar om någon annan, som har eller inte har rätt till en diagnos för sitt fungerande, och att diagnosen betecknar ett sjukdomstillstånd eller en funktionsnedsättning.

Den tredje positionen
Vad jag försöker uträtta med den här bloggen är bland annat att finna benämningar på de förmågor ADHD inneburit för mig. De finns inte – detta beror på att det är någon annan, någon som inte delar denna kognitiva apparat och som bara förmår förstå dess tillkortakommanden, som givit den dess namn. Namnet har blivit därefter – ADHD, attention deficit hyperactivity disorder, hyperaktivitet med uppmärksamhetsstörning. Jag har istället talat om en specifik kognitionsfiguration, som jag kallat hypertunneln, och håller på att sätta samman något jag kalla hyperkognitivt lexikon – en terminologi som inte utgår från hur min kognition inte funkar, utan från hur den faktiskt funkar. Hypertunneln har sina förtjänster, men i ett samhälle som konstruerat sin rytm efter en annan kognitionsfiguration – ”neurotypen”, de normala – ställs hinder i min väg. Min rytm stämmer inte överens med samhällets. (Det är här diagnosen kommer in – det är med en diagnos, och de hjälpmedel den i bästa fall sätter i mina händer, som min annorlundahet blir hanterbar.) Jag har även under mina föreläsningar under vintern använt liknande grepp för att tala om konst, idéer och filosofi kan formuleras och har formulerats ur andra perspektiv än det neurotypiska, och hur detta ständigt, genom mänsklighetens historia, format om de normalas värld och blivit viktigare än neurotypens ”just taking care of business”-figuration. Hence: ett inifrånperspektiv på diagnosproblematiken, formulerat efter andra ontologiska ståndpunkter
Jag menar att ur ett perspektiv som inte går med på diagnosens patologiseringsperspektiv och ständiga fokus på tillkortakommanden, en formulerad efter positiviteter (vad som finns) i stället för negativiteter (vad som inte finns, vad som saknas) framträder en debattposition skild från de två som helt enkelt debatterar huruvida adhd är en legitim diagnos eller ej, huruvida det är en riktig funktionsnedsättning eller inte. Kanske är det rent av så att det jag kallat för två olika positioner framträder ur den röriga debatten först vid formulerandet av en sådan här tredje position. En sådan här tredje position – en sorts anormalitetsposition – position möjliggör, i det bästa fallet, en ny och kraftfull röst som urskiljer sig från det ständiga nyanserandet av sjukdomsperspektivet och från vilken en helt ny linje av argumentation kan föras.
Och bara som en påminnelse, det finns förstås fler aktörer än jag som håller på att skapa andra och mer positiva artikulationer av annorlundaskapet. Förlaget Andet har förlagt landets enda litteratur på ämnet, dess redaktör Torbjörn Andersson har givit ut flera egna skrifter om saken, föreningen Organiserade aspergare arbetar utifrån ett uttalat neurodiversitetsperspektiv, föreläsaren Jill Söderlund påpekar – detta är skitbra! – att diagnoserna helt enkelt kan ses som benämningar på olika typer att fungera. Och vi kommer bara att bli fler, gladare och starkare!

h1

”Varför finns det inte ett sunt debattklimat i Sverige”, indeed

januari 11, 2014

Ni vet nog att diagnosen ADHD är i hetluften igen, återigen tack vare ett lågpannat och okunnigt debattinlägg av utrikeskorresponedenten Nathan Shachar på DN:s ledarsida. Förra gången han skrev hade jag just startat den här bloggen; jag blev väldigt arg. Då hade han just delgivit oss sin ovisdom enligt följande: ”Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen.” Egentligen tycker jag inte ens att det behöver bemötas och har svårt att fatta att folk ställer sig på hans sida trots den här 1800-talsmässiga argumentationen. Men DN har stort genomslag och ju mer flagranta dumheter som publiceras där, desto viktigare att bemöta. Många gjorde just det. Bra!
Nu härom dagen var det dags igen, den här gången hade han vad som för oss ADHD-personer är en särskild bekanting i bakfickan: den svenska scientologins hovlobbyist Janne Larsson. Larsson har under många år aktivt motarbetat forskning runt ADHD samt med framgång försökt sprida scientologiskt grundad propaganda mot diagnosticering av atypiska psykiska tillstånd överlag. Scientologernas inställning till psykiatrin är religiöst grundad och djupt hatisk. Genom frontalorganisationen Kommittén för Mänskliga Rättigheter (KMR) sprider man förment ”humanistisk” antipsykiatrisk propagande och har därmed dolt det religiöst grundade hatbudskapet. De flesta utanför våra kretsar känner inte till namnet, varför den upprördhet som väller fram ur ADHD-samhället då Shachar refererar till Larsson som källa kanske ter sig svårbegriplig. Jag själv svalde och struntade sedan i Shachar och Larsson och allesammans.
Så publicerades då idag en krönika som stödjer Shachar. Det är Aftonbladets Sanna Lundell, som tycker att den storm av förtvivlan och raseri som drabbat Shachar efter den senaste krönikan tyder på att det inte finns ett ”sunt debattklimat i Sverige”, och inleder med raden: ” Debattklimatet i det här landet är tyvärr ofta onyanserat och ointelligent.” Well, true dat. Därefter kommer nämligen debatt som är både onyanserad och ointelligent.
Det finns förstås hur mycket som helst att angripa i krönikan, men jag nöjer mig med de två saker som allra mest tar tag i mig personligen. Varsågoda:
” Som om att en kritisk inställning till adhd-diagnostiseringen i Sverige är detsamma som att missunna svenska barn lyckliga liv. Otroligt märklig slutledning.
[…]
Jag tycker faktiskt att man behöver vara noga med att titta på bakomliggande orsaker och att vetenskaplighet ska råda, inte marknadskrafter som innebär att företag får betalt för hur många diagnoser de utför på ovetenskaplig grund.”
Jag anser mig nog vara en av dem som har en kritisk inställning till ADHD-diagnosticeringen, i Sverige och överlag. Det tycker jag inte att Shachar eller Lundell har; de har en antagonistisk inställning. Shachar tror att det beror på dålig uppfostran (enligt båda hans krönikor), Lundell aviserar ingen speciell åsikt men talar om sådant som ”bakomliggande orsaker” vilket antyder att hennes inställing är att tillståndet är patologiskt och att det kan ha en ”orsak”.
Jag kan förstås inte spekulera i vad hon tror att ”orsaken” är, men det är inte heller intressant. Det som ställer mig på den ena sidan och henne på den andra är våra respektive inställningar till tillståndet i sig. Då man sådär i förbigående pratar om ADHD som något som har en ”orsak” så har man redan uteslutit möjligheten att det är en alldeles naturlig, evolutionärt framkommen kvot av mänskligheten som får denna kognitiva profil, och att det är själva samhällets beskaffenhet som gör detta till ett handikapp. Tills jag hör något som faktiskt pekar mot att det skulle finnas en ”orsak” till ADHD så tänker jag hålla mig till den mycket troligare hypotesen att ADHD tillhör det mänskiga genomet och alltid har funnits på grund av de förmågor som finns – latenta eller realiserade – hos ADHD-personer. Den som läst denna blogg någon gång förut vet vad jag talar om. Annars kan ni bara läsa om den förrförra meningen igen.
Nummer två:
”Nathan Shachar anklagas i vanlig ordning – detta är så förutsägbart och tröttsamt – för att stå i hemligt förbund med en sekt. Scientologin. Han refererade nämligen till Janne Larsson som ifråga¬satt läkemedelsverkets samröre med läkemedelsbolaget Shire.
Janne Larsson är visser¬ligen scientolog, det stämmer, men visst kan man väl vara troende och inneha ett kritiskt tänkande samtidigt? Eller ska vi förbjuda större delen av världens befolkning att kritiskt granska vetenskapen?”

Då var det ju det att Janne Larsson inte är en helt vanlig forskare eller ens privatperson som dessutom, lite på sidan, råkar tillhöra scientologikyrkan. Istället är det scientologikyrkan som motiverar allt han gör; genom Janne Larsson och låtsasorganisationen KRM har scientologkyrkan fört sitt krig mot psykiatrin allmänt och neuropsykiatrin specifikt i tjugotalet år. Många journalister och nyhetsbyråer tar KMR:s och Larssons pressreleaser på allvar och presenterar den hårt vinklade pseudoforskning som där saluförs som äkta vetenskapsjournalistik. Sedan presenteras propagandan som nyheter på respekterade tidningars nyhetssidor. Det är ingen konspirationsteori utan alldeles vedertagen sanning. Jag gräver inte ner mig i saken här men påbjuder den läsare som inte känner till namnet att googla Janne Larsson ADHD Scientologi, eller helt enkelt bara klicka på denna länk.
Att försöka hävda att det är irrelevant att Larsson är scientolog skulle vara ungefär som att referera till debattinlägg om invandring av Joseph Goebbels och sedan försöka försvara sig med att det väl inte spelar någon roll vad han röstar på för parti. Janne Larsson betyder scientologi; jag är inte ens säker på att det är en levande person, det kan lika gärna vara en fiktiv figur på samma vis som KMR är en fiktiv organisation. Jag förmodar också att Nathan Shachar själv inte känner till namnet Janne Larsson; längre ned i sin krönika tar han nämligen, på borgarskribenters vis, ”avstånd” från scientologikyrkan för att liksom förekomma den kritik han vet kommer att komma.
Så Sanna Lundell, lite riktig kritik skulle emottas med öppna armar från min sida. Men kritik handlar som jag ser saken inte så mycket om att säga att något är dåligt som att ärligt försöka granska de strukturer som får ett visst mönster att framträda; finna de kritiska punkterna, de kritiska gränserna, definiera kritisk massa. I detta fallet: är vi verkligen så nöjda med att ha skapat ett samhälle som är så snävt inriktat mot att endast de neurologiskt normala, den kognitivt kompetensmässiga mittfåran, kan leva där? Och att de som faller utanför denna i samhället mycket konkret inskrivna norm måste förse sina kroppar med syntetisk centralstimulantia för att klara av att fungera någorlunda?
Det är ett väldigt, väldigt stort problem att det bara verkar få finnas två sidor i all offentlig debatt om ADHD: den sida som menar att funktionsnedsättningen är biologisk och att diagnoisen ADHD således är legitim, kontra den som menar att det inte är en funktionsnedsättning alls och framför allt inte en biologisk och fresten så är diagnosen inte alls legitim. Jag försöker uppfinna en tredje sida, den som firar ADHD och andra normavvikande neurologiska tillstånd men begråter att samhället är ordnat på ett sätt som gör det omöjligt för oss att blomstra. Diagnoserna är som jag ser det helt legitima ändå – de är inte roliga men de är det bästa vi har. Alternativet är väldigt mycket sämre.

h1

Radical Imagination 1: Kognitiv skillnad

september 25, 2013

Untitled-1

(Bilden tagen från Konsthallens Instagramflöde)

Så var den första föreläsningen i serien hållen och klar. Fullt på stolarna, några bredvid, en och annan i dörren utanför. Diskussion under och efter föredraget; nöjd.

Så här tyckte den stora tidningen (ej på nätet):

GPomRI

Föreläsningen var helt bildbaserad (alltså inga slides med text) och utgick från en historik över hur atypiska kognitioner under olika tider boxats och inordnats i diverse olika tidsenliga diagnoser, först inom psykologin för att senare alltmer bli en psykiatrisk angelägenhet, med åtföljande samhällsdebatter. Genom teorier om kognitiv stil, funktionshinder och perceptionsforskning ställdes frågan huruvida det vi uppfattar som avvikande kognition egentligen alltid kanske utgjort en viktig influens på samhället (vilket jag själv förstås menar att det har). Mot slutet av föreläsningen träder neurodiversitetsrörelsen fram då Internet under 1990-talet börjar erbjuda en ny kommunikativ infrastruktur för människor som tidigare inte haft några givna kommunikationskanaler, och som – genom psykiatrins försorger, på gott och/eller ont – nu fått en gemensam identitet att samlas runt.RI

h1

Artikelrecension: The ESSENCE in child psychiatry av Christopher Gillberg

juli 20, 2013

Christopher Gillberg är lätt svensk barnpsykiatris grand old man. Under 80-talet lanserade han tillsammans med kollegor diagnosen DAMP, sedan dess har han varit drivande i lanserandet av MBD, Asperger syndrom, ADHD och flera andra neuropsykiatriska diagnoser. Hans publiceringslista är lång, och denna artikel är en nyckeltext för arbetet på Gillbergcentrum för neuropsykiatri och utvecklingsneurologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Sedan det tidiga 80-talet har Gillberg påpekat det problematiska med begreppet ”komorbiditet”, som dyker upp allt som oftast då det gäller NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ett begrepp som en gång även det lanserats av Gillberg). Begreppet används på olika vis av olika praktiker, men dess mest bokstavliga mening är förekomsten av flera orelaterade diagnoser hos samma patient. Hos barn med NPF är den särdeles hög; Gillberg påpekar att den är mer regel än undantag, och att barn som diagnosticerats med t.ex. ASD löper mycket högre risk att senare i livet också diagnosticeras med ADHD, Tourettés disorder eller någon annan diagnos under NPF-paraplyet. Dessutom förändras ofta diagnoserna under livsspannet; exempelvis kan en individ som givits diagnosen ADD vid 5 år vara utan ADD-symptom som 10-åring, men i stället fylla kriterierna för diagnosen Aspergers syndrom. De neuropsykiatriska diagnoserna har en speciell porositet, de skiftar och blandas hos individer på ett vis som antyder att den allt mer differentierade diagnosbilder psykiatrin arbetar fram faktiskt inte nödvändigtvis är det bästa sättet att begripa kognitiva avvikelser. Kanske finns det ett underliggande problemområde som, i olika skeden av livet, ger olika yttringar?

En lång karriär har fått Gillberg att tvivla på komorbiditetsbegreppets validitet; snarare än att samma olycksaliga individer drabbas av en mängd orelaterade funktionsnedsättningar kanske de olika symptombilder som hos individer uppträder vid olika livsskeden borde ses som relaterade; att symptom inom en NPF-diagnos borde ses som en antydan om att en vidare kognitiv undersökning behöver göras. Många diagnoser verkar höra samman med varandra, och borde kanske samlas med ett gemensamt begrepp då de verkar tillhöra en gemensam domän. Det är denna domän Gillberg namnger ESSENCE. Akronymen står för Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations, alltså ungefär Tidiga symptomatiska syndrom som framkallar utvecklingsneurologiska undersökningar. Genom referenser till litteratur beläggs i artikeln den vanliga samexistensen mellan olika NPF-diagnoser i samma personers liv och deras respektive utveckling under livsspannet.

Slutsatsen är att en mer holistiskt orienterad undersökning torde vidtas då ett barn uppvisar symptom var som helst inom ESSENCE-området, en slutsats som går stick i stäv med psykiatrins allmänna utveckling mot allt smalare, mer differentierade diagnoser. Gillberg menar att det borde inrättas ESSENCE-centrum, alltså holistiskt orienterade barnpsykiatriska centrum, i stället för de allt vanligare centrum som specialiserar sig på smala diagnoser som ADHD, DCD eller ASD. Vid sådana centrum skulle många olika, i sig specialiserade, kliniska yrkespersoner finnas tillgängliga för att kunna utföra undersökningar med djup och bredd – något som kunde ge en helhetlig bild av en individs kognitiva komposition, till skillnad från det kriterielistavprickande som är praxis i dagens diagnosticeringsförfarande. En individuell bild snarare än en jämförelse med en kriterielista, således.

Personligen reagerar jag på artikeln med både viss förtjusning och viss förfäran. Förtjusning för det holistiska greppet att vilja koppla samman olika funktionsavvikelser snarare än att se dem som individuella, samexisterande symptom. Den skarpa markeringen mot komorbiditetsbegreppet känner jag stark sympati för, liksom förstås det engagemang som kommer till uttryck för barn som idag bollas fram och tillbaka mellan olika expertinstanser. Förfäran känner jag inför den sjukdomsorienterade vokabulär genom vilket ESSENE-begreppet framskrivs. Beakta följande rad: ”The overlap of problems encountered in the field of ESSENCE indicates that we are not dealing with discrete disorders or syndromes, but with brain dysfunctions/neurodevelopmental problems that reflect circuitry breakdowns, network dysfunctions and decreased/aberrant/increased connectivity […]”. Min reaktion blir förstås: varför skulle denna mer grundläggande annorlundahet behöva betraktas som patologisk? Dysfunktionell, förvisso, men dysfunktionalitet i sig sitter inte fast i hjärnan utan är en effekt av samspelet mellan en miljö (samhället, skolan…) och de funktioner denna miljö ställer krav på, och ett kognitivt system som kan eller inte kan bemöta dessa krav. Ingenstans i denna artikel finns det belägg för att avvikandet skulle behöva betraktas som störningar, felfungeranden eller sammanbrott. (Detta gäller för övrigt all psykiatrisk litteratur jag läst, inte bara denna enskilda artikel: sjukdomsperspektivet finns endast i språket, inte i forskningsdatan eller ens i analysen av densamma.)

Dock tror jag ju att artikeln betecknar en väg som kan vara gynnsam även i den kamp för annorlundaskapets legitimitet och fördelar som förs av neurodiversitetsrörelsen. Psykiatrin värjer sig mot nyanseringar av den alltmer särskiljande tendens som kännetecknar den nyutkomna DSM-V. Kraftfulla röster som Gillbergs kan bli goda bundsförvanter i arbetet med att påvisa naturgivenheten och nödvändigheten av det mänskliga spektrat av kognitiv variation.

 

Cristopher Gillberg, 2010, The ESSENCE in child psychiatry: Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations. Research in Developmental Disabilities Volume 31, Issue 6, November–December 2010, Ss 1543–1551

Länk, PubMed: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20634041

h1

Men sluta tjata om att det är en sjukdom då

juli 20, 2013

Medvetenheten om problemet med odiagnsoticerad ADHD växer i samhället. Åtmiinstone medvetenheten om vissa aspekter av problemet.

Pepp-bloggen Underbara ADHD återpublicerade häromdagen i sitt Facebookflöde en årsgammal post angående en artikel på HD debatt. Artikeln, undertecknad Anders Åkesson (MP) och Sven-Olof Johansson (NSPH) bär titeln Samordning för personer med ADHD. Artikeln lyfter problematiken och ger samtidigt en god bild av hur en person med ADHD-persons perception kan vara. Ämnet som lyfts är att det finns ett behov av att samordna olika insatser för personer med ADHD för att förebygga att de ställs utanför samhället. Så här heter det i inledningen:

ADHD är en neuropsykiatrisk sjukdom som 5 procent av skolbarnen anses ha, och cirka 2,5 procent av de vuxna. Inom beroende– och kriminalvården är andelen så stor som 25–30 procent. Trots att så många svenskar har ADHD är samhällets resurser för dem riktigt dåligt samordnade. Den som behöver hjälp får bildligt talat löpa gatlopp mellan olika instanser för att hitta rätt. Vi menar att de åtminstone ska slippa löpa gatlopp mellan skånska huvudmän.

Inlägget, och dess ansats att ”Skåne skall bli bäst på samordning för personer med ADHD”, är väldigt lovvärt. Annat med artikeln och det språk som änvänds är mindre lyckat, med den slentiranmässiga benämningen av ADHD som sjukdom som ett viktigaste exempel.

Det kan tyckas vara ett onödigt ordmärkeri att påpeka att det ständigt återkommande ordet ”sjukdom” är förfelat, men det finns så många problem med att använda det. Jag skall försöka förklara en liten del.

Först och främst: det stämmer inte. Ingen forskning finns som direkt pekar mot att det är en sjukdom. Av gammal tradition och ohejdad vana fortsätter forskningen om ADHD ”som om” det vore en sjukdom, men det finns ännu väldigt lite grundforskning som kan avgöra funktionssättets egentliga orsaker. (Och, inte minst, att det är den farmakologiskt orienterade psykiatrin som har tolkningsföreträde – alltså en industri som skapar sin profit av att erbjuda medicin till sjuka, vilket försås kräver patologiskt orienterade diagnoser.)

Att återkomma till att benämna ADHD som sjukdom försvårar också för den del av kampen av vilken denna blogg  är en del (och för övrigt även Underbara ADHD): att hävda förtjänster och potentiella samhällsvinster med att, i stället för att försöka undertrycka problemen med ADHD, ta fram de vinster som kunde göras genom att odla de produktiva utkomsterna av funktionssättet ADHD. Ickelinjär tankestil, snabbt beslutstagande, hypersensitivitet och så vidare. Ni vet.

En svårighet med att hävda ovanstående är förstås att det saknas vetenskapliga belägg för att dessa produktiva egenskaper är en annan sida av ”koncentrationssvårigheterna” (AD) och ”hyperaktiviteten” (HD). Sant är  det, vi är många som vet det och mycket pekar mot att ADHD och ”kreativitet” hänger ihop även inom befintlig forskning, men sambandet är alltför lite undersökt och belagt – och så länge det är psykiatrins om uppbär tolkningsföreträdet i frågan jab det komma att dröja ytterligare lång tid innana en mer helhetlig och rättvisande bild kan framträda.

Det är förstås begripligt att den avsändare som vill äska pengar till ett åtgärdsprogram abnvänder sig av ordet ”sjukdom”. Men faktiskt kan det komma att försvåra den kamp som förs av ADHD- och neurodiversitetsrörelsen för, och ännu längre till samhället kommer att lära sig att utnyttja den enorma kraft neuropsykiatriska särbegåvning skulle innebära.