Posts Tagged ‘Objekt’

h1

Definition: Hypertunnel

december 18, 2012

Hypertunnel: Objekt och subjekt uppgår i en gemensam aktivitet med en sådan intensitetsgrad att gränserna mellan dem försvinner och etablerar en lokal tids- och rumslighet.

h1

Mikrokalibrering en sommareftermiddag

augusti 27, 2012

Kognition. Visste ni det, att för biologerna Humberto Maturana och Francisco Varela är ”liv” synonymt med ”kognitivt system”? Det betyder ungefär: en livsform är ett självorganiserande och självreglerande system som för sin egen vidare existens i världen använder sig av utvalda drag från sin omgivning (kognition), en interaktion mellan en individ och dess miljö i vilken en ny värld frambringas; varje iakttagelse av världen är i sig skapande av den värld som iakttas, en aktiv handling i ett skapande snarare än ett passivt iakttagande av vad som redan finns där. Liv, varseblivning (kognition) och skapande (kreation) är samma sak.

Hjärnan är så kul. Den är liksom redan en själv, innan man hunnit dit. Då jaget kommer till platsen gör det så för att hjärnan hunnit med det där med kognition. En vacker dag skall jag skriva om Libets fördröjning, ett av mina favoritfenomen. Kognitionen liksom föregår det vi själva tänker på som vårt ”jag” – allt det vi upplever har vi i själva verket redan upplevt, eftersom kroppens fysiska kognitionsprocess tar mellan 0,2 upp till 1,5 sekunder – ALLT vi upplever har redan hänt. Den där lilla stunden mellan att det händer och att ”jaget” fattar att det hänt – eller egentligen, att hjärnan då det behövs frambringar jaget – är vad som kallas Libets fördröjning. Men det var inte det jag skulle berätta om nu; istället skulle jag ju berätta att jag och min unge varit på Orust i min mammas hus, och med en kamera modell avancerad, något jag inte är van vid att hantera.

Först var allting frid och fröjd och kaffe på terrassen, men sen började jag kolla på kameran. Vacker pjäs vad jag kunde bedöma, kamerahus stort som ett utedass och vad som för mina okunniga ögon ser ut som ett riktigt jävla livsbejakande objektiv. Jag tog några bilder på vad jag såg; huset och flaggstången, skogsbrynet. Lilleman som skuttar omkring med sin dockvagn på trädäcket. Lilla klippsluttningen, stenparti och pergolan med rosor som klättrar, sånt som man tycker är snyggt då man är på landet.

Men sen var det som om det blev tråkigt att liksom bara titta på sånt man brukar se och bara avbilda det, om än med en aldrig så förnämlig kamera. Jag sögs aldrig riktigt in i det, linsen blev bara som något som fjärmade. Sen gick det aldrig riktigt att få in så mycket som jag ville i bilden; för att växthuset skulle komma till sin rätt skulle det vara bäst om man också fick in lillstugan i bilden, och skogsbrynet behövdes för kompositionen, men då funkade varken skärpan eller linsens vidd och jag hade liksom känslan av att det inte gick att få till det som det verkligen kändes som då jag själv satt där och som var det jag ville spara med bilderna. I stället för att backa började jag då istället krypa närmare saker. La mig först ned på träterrassen för att få en bra vinkel på gräset som växte upp vid dess kant; upptäckte att ådringen i plankorna faktiskt var alldeles speciell. Tittade på plankorna genom objektivet. Zoomade; en dykning rakt ned i fibreringens fantastiska evighet. Tog bort kameran och tittade på plankorna: alldeles vanliga träplankor. Genom linsen, ännu närmare: fantastiskt. Tusen färger, ljusets spelande över träets textur, årsringarna som blev fler och mer intrikat omfamnande varandra.

Resten av eftermiddagen tillbringades i ett fantastiskt resande över ytor jag knappt fattat fanns. Två centimeter ifrån den mossbeklädda granithällen sögs jag genom kameralinsen ut över en urskogsbeklädd mångtusenårig tundra där kontintdriften och mossbeväxtnaden gled in i och över varandra, och jag var där nere, mitt i alltihop. Den aggressiva dramatiken i det landskap som breder ut sin taggiga yta i frakturen på en av stormen bruten trädstam; lavars framvällande över en svartnad björks bark, grottor av spindelväv där ljuset bryts, studsar och reflekteras tusen gånger före det landar som ett svagt dis på den perforerade släta ytan där stammen blottlagts.  Myllret mellan blåbärsriset och granbarren, den majestätiska skönheten i teglets textur två centimeter ifrån dess lerröda yta, som genom linsen lika gärna kunde varit tusen kilometer ovanför. Ett svindlande virrvarr på komposten där livet och döden slingrar sig om varandra mellan och genom ådringen i de torra löven där ordning fjättras av kaos och kaos sprängs av ett minutiöst ordnande. Ytorna upphör att vara ytor och blir hela universa, mikroinstanser av världsalltet där hela kosmos redan finns inneslutet; det grekiska ordet kaos (χάος): den plats som innesluter allt som kommer att finnas.

Själva min kropp var vid det här laget mest ett ganska jobbigt och stort bökigt bihang vars uppgift var att transportera omkring det som egentligen var jag där i mina kosmiska resor över villatomtens arkipelagiska utbrott av fantasm på mikronivå. Varje förflyttning blev ett brott i mikrolivets egna kontinuitet och behövde bara bli gjort så snabbt som möjligt. Kamerans förmåga att begränsa synfältet och välja ut nya strukturer av verklighet, nya världar att fambringa med det kognitiva  system den bildade tillsammans med mitt högra öga, min hjärna och min kropp – plötsligt var det som om jag inte kunde komma nära nog, och ju närmare jag kom, desto närmare ville jag. Sen var det dags att sluta upp och ta en skogspromenad i eftermiddagssolen.

Det var helt galet. Då jag lagt bort kameran och var tillbaka på min kropps normala nivå – den biologiska mesonivån – så kunde jag inte sluta se detaljerna ändå. Då jag tittade in i ett snår tre meter från grusvägen meter ville ögonen fortfarande se varje ojämnhet i barken, varje skugga den kastade över barklagret under, varje frö som letade sig fram där och varje myra som kröp över stammen. Samma sak med grusvägen själv, samma med vattenpölarna i vägens många gropar där skuggorna spelade mot himlen där ovanför. Min syn var liksom helt kalibrerad mot detaljer och ekologiska samspel över ytstrukturer, och det tänkte den fortsätta vara. Jag hade en lättare mesosvindel i säkert en halvtimma, och viljan att verkligen se allt de såg satt kvar i ögonen  i timmar. Då jag lämnat kvar lilla pojken hos farmor i sommarhuset och satt mig på en buss framåt kvällen valde jag att läsa en bok (sällsynt!) istället för att som vanligt titta ut igenom fönstret för att ha något nära att hållla ögonen på. Så hoppade jag av bussen, gick igenom stationen och travade kavat ut på Drottningtorget.

Och så kommer det konstiga; det var som om stadens buller, dess ljud som smälte samman miljontals ljud till ett gemensamt dunder, dess hårda artificiella, väl avgränsade ytor av stål och betong och dess vinkelräta, välordnade geometri innebar  vila. Hela myllrandet, det som vanligtvis brukar störa mig, fanns där förvisso – människor, spårvagnar och spår, reklamskyltar och allt det där. Men det utspelade sig liksom på min egen kognitions nivå. Stadens antiseptiska skräck för alla livsformer som är mindre än en decimeter gjorde att jag kände ett kognitivt lugn. Alltihopa stämde igen.

Jag lämnade kameran där hos mamma på Orust, hon kommer och lämnar tillbaka både den och min lilla pojke imorgon eftermiddag. I kameran finns det några hundra bilder. Några av dem kommer jag nog rätt säkert att lägga upp här.

h1

Kairos, eternally

augusti 22, 2012

Tunneln är inte en passage från en plats till en annan. Den är en passage bara, en där man finns och där platserna själva finns de också.  Den är mörk men ljuset är där. Ingenting finns utanför den; då tunneln är där, så finns ingenting utanför den.
Tunneln är ren intensitet. Självet upphör att vara avdelat från sin omgivning; allt finns tillsammans. Tunneln är gjord av den tid som försvinner in mot vardagmedvetandets djupaste mittpunkt, ut genom arbetsdagens golvbrunn och vidare mot något okänt som befinner sig under det badkar som är ditt medvetna liv.

Kanske är tunneln en passage ändå, men inte en individs passage från en avgränsad plats till en annan utan istället individers och platsers passage in mot en intensiv mittpunkt. Då tiden bytt riktning och mening där inne finns det skäl att anta att tunneln är en singularitet; en punkt där allting finns på samma omätbara yta, utanför tiden eller snarare i dess mest absoluta förtätning, där den inte längre passerar från förr till sedan utan stannar i en intensiv vibration i vilket allting resonerar, för alltid.

h1

Tusen år är ingenting

juli 10, 2012

Så här skrev jag på en blogg en gång för ungefär jättelänge sedan:

När vi står där, pappa och jag, farmor i sängen med det tunna täcket över sig, i huset bredvid det där jag föddes, allt strömmar rakt igenom oss, gener som hon givit vidare till honom och han sedan passerat vidare till mig, kanske kommer jag att skicka ut dom i världen i ytterligare en ny konstellation… det vi bestod av för fyra år sedan är någon annanstans nu, någon annan eller något annat består av dem idag, om fyra år kommer allt det vi är idag, varenda atom, att ha flyttat vidare och bytts ut till något nytt som vi byggs upp av då istället. Allting strömmar igenom hela tiden, vi får vara former som alltihop bor i ett kort ögonblick för att sedan bytas ut av något annat. Allting fyller ut abstrakta strukturer som liksom kommer ihåg sig själva och låter bli att förändras då materien bara flödar igenom dem – genomet, kroppen, minnena, allt det vi tar med oss och som en av oss tre snart kommer att lämna.

2005 var det visst, jag hade precis kommit hem från Östra sjukhuset, från min farmors dödsbädd. Det som givit mig en känsla av plötsligt historiskt bråddjup var den underliga cirkulariteten då jag från rummets fönster kunde se det hus jag kommit ut ur trettio och några år tidigare och sedan inte besökt. Det var som en plötslig glimt av evigheten. Tiden blev cyklisk, eller dess cirkularitet blottade sig plötsligt och oväntat. I ett ögonblick av stark affekt blev det liksom en sorts tröst och förhoppning; vi, min farmor, jag och de som en dag kommer efter mig, är skiftningar, variationer inskrivna i evigheten. Det där med generna – det abstrakta och konkreta i våra kroppar – blev underligt verkligt.

Beakta bilden nedan. Den är tagen av en sköterska med min mobilkamera vid mitt nästa besök; den här gången var jag återigen i det hus där jag föddes.

Titta! En son, ett litet kräk med fosterhinna utsmetat över huvudet, och så mager att den darrige pappan kan se hans ryggrad från framsidan av kroppen! En liten fågelunge, precis som den där farmorn var där i huset intill, några år tidigare. Och en pappa som är jag (d  e  t    ä  r    j  u    h  e  l  t    s  j  u  k  t), som alldeles bestört står och speglar sig i evigheten och själv blir nedtittad i av avgrunden.

Senare samma kväll satt jag på neonatal med den lille i mina armar. Jag tror det var en timme jag satt där, eller kanske tio eller bara några minuter, alltmedan tid förflöt fram emot den stund då jag skulle få gå in med honom till uppvaket där  J låg igensydd och väntande på att bedövningen skulle släppa greppet om henne. Jag höll hans lilla lilla kropp mot min egen, hans som utgjordes helt av vävnad utbildad från materia min J ätit under de senaste nio månaderna och som omformats till något nytt av automatiska funktioner i hennes kropp.

Jag tittade på hans ansikte. Låt mig berätta vad jag såg: skelett, hud, det absoluta minimum av vävnad av vilket en varelse kan bestå för att kunna uppfylla sin livsforms villkor för att kunna leva, samt alla de som lämnat något efter sig åt honom. Jag såg mig och J i hans ögon, jag såg oss i hans huvuds form och i hans nackes böjningsvinkel. Jag såg Per och Gunilla, mina föräldrar. Jag såg Lasse och Maja lika tydligt som om jag haft dem framför mig; jag hade dem framför mig, i honom. Jag såg Greta – min mormor – och jag såg hennes Kalle, som dog när jag var två och som jag inte minns. Jag såg bortom dem allihop, baklänges in i djupet av min släktlinje. Jag såg Elsa och Malvina, Emil och Gammel-Erik som jag bara sett på kort, jag såg de som kom före dem, alla fanns där i det ansikte och den kropp som inte bestod av någonting mer än det absolut nödvändigaste. Och ingenting mer. Jag såg ingenting mer.

Det var så svindlande; i det där ”ingenting mer” fanns insikten, formulerad som en bestört och oändligt ömsint känsla: vi är bara materia. Vi är bara mönster som passeras vidare från generation till generation, med vissa modifikationer varje gång. Inget förs dit på annat vis. Han är ingenting mer än vad han fått av mig och J. Jag är ingenting mer än vad jag fått av pappa och mamma. Pappa är ingenting mer än vad han fått av farfar och farmor, och mamma är ingenting mer än vad hon fått av morfar och mormor och så vidare. Vi är mönster, som materien flödar igenom. Vi har evigheten inneboende i oss, vi är cirkeln som återupprepar sig själv. Men vi är ingenting mer än det mönster vi passerar; sätt som materien organiserar sig på, alldeles temporärt, under kanske sjuttio år. Eller samma sak fast tvärtom, då: vi är någorlunda konstanta mönster som organiserar och låter den flyktiga materien passera igenom sig i ungefär sjuttio år.

Av allt det jag kände då kan naturligtvis det jag ger uttryck för här bara vara en oändligt liten skärva. Skälet att det kommer här, på denna blogg, är att just den här skärvan gav mig en sorts känslighet för genesis, en väldigt konkret upplevelse av den släktlinje i vilken jag är inskriven. Vad är mänskligheten? Den finns inte. Den är bara ett namn man använder för att samla ihop alla de individer som är resultatet av just denna ordning av självreproducerande mönster.

Naturligtvis betydde det något då jag började undersöka min hjärna; mitt nervsystem har jag, såsom varande en del av min kropp, ärvt. Det har utbildats över ett oöverskådligt spann av generationer; varianter av det har tidigare, kanske även nu och runt omkring mig, befolkat jorden, levt världen och varit själv (”selves”, oöversättligt banne mig) enligt de kognitiva villkor som givits.

Idag har jag, min son och min mamma varit i Göteborgs norra skärgård. På den ö där hon tillbringat sina första tjugo somrar; i det lilla vindsmygsrum hon sov under de tjugo. Huset lämnade släkten -68, byggdes trettio år dessförinnan av mammas farfar och farmor. Innan dess kom de från andra håll i skärgården; mamma hittade den här spegeln bakåt in i evigheten, som börjar (slutar?) med den farfar som byggde det hus i vilket jag, hon och min lilla unge varit idag. Ni fattar: sedan början av 1600-talet har denna serie fenotyper bebott en kärv, karg ö längst upp i den norra skärgården.

Bara så ni vet vad jag börjar med. Genetik är otroligt abstrakt, det vill säga väldigt väldigt konkret.

h1

Terraform

januari 14, 2012

Terraform. Det är ett av mina favoritord. Terra betyder jord, form betyder form. På engelska är det ett verb; terraforming, kommer ur den litterära SF-genren och åsyftar den rymdresande människans tendens att göra främmande planetära miljöer levbara genom att modifiera atmosfären, topologin, ekologin och annat som betingar den jordiska organismen. Jord är namnet på både vår planet (‘Jorden’) och det allt på den har gjort sig själv utav (jord), liksom form är namnet både på vad något är (adjektivet ‘form’) och hur det blivit så (verbet ‘forma’)

Av jord är man kommen. Först väldigt konkret, att allt man består av är sådant man ätit. Våra kroppar är byggda av sådant som finns omkring oss. Ingenting mer. Vi är jord; själva det material som  beträder våra kroppars inre tas automatiskt isärskickas till rätt plats, allt som ett resultat av själva kroppens egen utformning. Kroppen terraformar maten, bygger in den i det egna systemet. Ingenting av det stannar dock någonsin kvar i kroppen speciellt länge; en del passerar rakt igenom utan att ge någon större effekt på värden. Annat stannar kvar lite längre, men aldrig längre än några år, då kroppen ständigt och automatiskt byter ut sina egna beståndsdelar.

Så terraforming är också historien om en automatisk process, om hur jorden formar sig själv. Även det är en oavsiktlig del (effekt) av verbet ‘terraform’. Jorden ger upphov till former, formerna i sig ger upphov till nya former, dessa former ger i sin tur upphov till egna former som kan ge sig väldigt långt ifrån sin moderjord, men som fortfarande bevarar ett automatiskt motoriskt minne av hur det tillkommit och enligt detta schema fortsätter att formge de nya platser till vilka den kommer. Territorium; den omgivning i vilken jag rör mig, vilket jag definierar själv och vilket även definierar mig. Själv är jag väldigt förtjust i tanken på att allt kommer sig av samma stoft, att den alltså utgör en specifik ordning av materialism, men det är ungefär lika vackert om man tänker sig att det är objektens verklighet som är den ultimata och att det är det ständiga materiella genomflödet som är gästen. Båda finns lika samtidigt.

En av de terraformatörer som griper mig mest är den hemlösa, intergalaktiskt ambulerande art som ibland kallas Xenomorfen och som är en av de två huvudrollerna i de fyra Alienfilmerna. (Den andra huvudkaraktären är inte en art utan en individ, Ripley. Henne gillar jag också.) Xenomorfen har inget med sig förutom sitt genom, som flyttar mellan vär(l)dar genom att inseminera dem med ägg, som kläcks då tid är – vanligtvis efter så lång tid att Värden hunnit färdas långt genom rymden, föredragsvis landat på sin hemplanet. Larven som föds förpuppar sig med Värden som föda, och när den är lämnar puppan har dess kropp lånat drag från sin värds genom (i filmerna är de således bipedala humanioder), men först och främst försetts med ett exoskelett. Sådana brukar oftast vara hårda skal som skyddar en mjukare, skörare insida, som på jordiska insekter. Xenomorfens skelett skyddar dock ett inre som är farligare än det yttre – det hårda skalet håller inne en substans som motsvarar den jordiska djurdomänens blod. Substansen är syrahaltig och starkt frätande. Hon kan även producera en animalisk kåda, medelst vilken hon kan bygga starka konstruktioner – även denna substans har frätande funktioner. Genom att efterlikna värdens morfologi kan Xenomorfen röra sig obehindrat i den nya värld till vilken hon ”föds” från värddjurets kropp. Medelst sina kroppsvätskor formar hon fysiskt om vilken given miljö i vilken hon än hamnar att efterlikna den egna kroppen, på ett sätt som liknar det vis hennes egen kropp tar drag av den varelse som fungerat som hennes värd.

Hon bär med sig sin värld, bär den som en potential i det genom som utgör den ena huvudrollen i filmserien, en potential som realiseras vart än detta genom finner en miljö som tillåter en genotyp att utvecklas – det vill säga i stort sett varje gång en värd inseminerats, vart denna värd än tar vägen i kosmos. Där breder hennes hemvärld snart ut sig igen, som en automatisk funktion av hennes genom och dess adaption till den befintliga miljön. Det är så vackert.