Posts Tagged ‘Patologisering’

h1

När jag är i mig själv finns det ingen där

maj 31, 2013

En fras dyker upp i mitt huvud då jag promenerar från min sons förskola, där jag just lämnat honom, och mitt arbete, dit jag är på väg. ”När jag helt och hållet är i min egen kropp, så finns det ingen där.” När jag är helt och hållet i min kropp så finns det ingen där. Vid de tillfällen då jag är allra mest närvarande, oftast till följd av att först på något vis ha arbetat för att kunna vara det, så försvinner det i mig som tänker. Till tillståndet hör ett själv; ett Jag, däremot, finns inte där. Även det som är uppgiftens mål försvinner. Kvar finns görandet och mitt varande i görandet.

Efter de senaste posterna, med tillhörande diskussioner, har jag blivit uppmärksam på en aspekt av det hyperkognitiva lexikonet och de ord jag skapat där. Jag inser nu att alla begrepp på ena eller andra viset handlar om från normen avvikande typer av själv, typer som saknar ett medvetet Jag. Det är Jagets frånvaro som varit avgörande i alla de förmågor och situationer jag ansett vara definierande för min person, mitt liv och mina preferenser, i relation till den diagnos – ADHD – som jag givits för att det finns aspekter av dessa förmågor som är mer opraktiska än praktiska. Eller åtminstone för att det år min tendens mot Jaglösa tillstånd som blivit problemet – jag har inte, av min skolgång eller genom min kultur, givits möjlighet och verktyg att använda mig av de förmågor som följer med denna tendens mot Jaglöst fungerande. Det svenska moderna samhället behöver ett Jag att arbeta med i var och en av sina medborgare. Det räknar inte med andra varianter av själv – hela den västerländska kulturen är genomsyrad av ett premierande av det medvetna Jaget och ett förträngande av det Jaglösa självet.

Och vet ni? Detta är inget jag har kommit på under arbetet med denna blogg. Det är mycket äldre, i mitt fall såklart lika gammalt som mig själv, och jag har hållit på och formulerat det mycket längre än det 1,5 år bloggen funnits. Jag har skrivit en doktorsavhandling. En dylik är något av det mest Jag-drivna man kan göra, enligt det gängse sättet att se på saken – den gängse uppfattningen om att sammanställa ett så omfattande intellektuellt arbete är att det rör sig om ett starkt subjekt som sitter och tänker, medvetet och kritiskt granskar och slutligen sammanställer något som skall vara så genomskinligt och arbetat att det håller för varje typ av kritisk granskning. ”Hur tänkte du när du skrev det här?” ”Hur förhåller sig detta enligt de teorier du använt till de mer etablerade idéerna på området?”

Men då jag lade sista händerna vid min doktorsavhandling så skrev jag nedanstående text som en sorts introduktion. Den handlar om hur det inte är ett Jag som skriver avhandlingen utan en kropp, i sömlös organisation med andra kroppar, vilka alla tillsammans bildar något jag idag bara kan kalla för en hypertunnel. Thus:

Nu sitter jag vid min dator och arbetar mot en text som växer fram framför mina ögon.Egentligen inte så mycket framför som i – det finns en loop mellan datorn och ögonen som hela tiden aktiverar minnen, känslor, idéer, sådana som tas fram i mig och sträcker ut trådar till travarav böcker och anteckningar som ligger runt omkring mig här på mitt skrivbord. Allt det där är mitt externaliserade minne, allt hålls samman av associationer som väcks i mig av texten på skärmen och anteckningarna och böckerna. När jag skriver tänker jag inte på att jag skriver – händerna gör det själva. Utan alla dessa vänner så hade jag inte kunnat bli någon doktor. Jag sitter just nu inne i ett rum som designat sig själv för att en doktor så småningom skall framträda – att det finns något sådant som en doktorsgrad har gjort så att rummet har assemblerats på just detta sätt och med en person i sig som jag alltid kallar Jag, eller som jag upplevt alltid kallar sig själv för Jag. Jag tror att det är jag som säger det, men det kanske är för att jag hört den säga ”jag” så många gånger. Ett begär, emergerat genom doktorsgradens själva befintlighet i konjunktion med en uppsättning kroppar, går som en ström genom hela sammansättningen och drar kropparna mot varandra, kopplar ihop dem på specifika vis som får dem att kunna göra saker som de omöjligt hade kunnat göra utan varandra.

(Ovanstående är ett utdrag ur en ungefär dubbelt så lång text. Jag tror faktiskt att jag på sluttampen ändå beslutade mig för att inte inkludera texten i själva avhandlingen. Så här heter avhandlingen, så här tyckte opponenten.)

Jag har alltså redan i många år sökt mig mot ett språk och ett sätt att tänka som tar fram självets spontana orientering i miljön och som underbetonar den väljande agensen Jag. Jag har alltid uppfattat det som om det är detta som är sakernas egentliga ordning, att Jaget finns där som något som infogas retroaktivt men som vårt språk lurar oss att tro att det kommer före och redan finns på plats då man upplever saker. Visst är det spännande?

h1

Autistisk teori 6: Psykodiagnostik

maj 29, 2013

Jag har återigen insett att det är rätt svårt att tala om sådant som vad ADHD är eller vad autism är, då det varken är patientens upplevelse eller symptomens orsak som beskrivs med termerna ADHD och autism. Den forskning som handlar om upplevelser och orsaker är forskning som görs efter att dagnoserna är satta (och inom andra discipliner än medicinen, som är den diagnossättande). Man måste uppenbarligen gå en lite annorlunda väg om man nu är ute efter att skapa något sådant som autistisk teori. Jag testar med denna post en väg som iakttar själva diagnosticerandet och dess villkor.

Vad är egentligen en diagnos? Ordet används ofta som om det vore synonymt med själva den sjukdom eller det tillstånd det betecknar, men diagnosen är ju faktiskt bara själva betecknandet. Diagnosen är läkarens utlåtande över hur patientens symptom förhåller sig till en kriterielista. För att begripa hur det kommer sig att en diagnos förändras över tid, vissa kommer till och andra försvinner, måste man undersöka hur själva denna kriterielista har komponerats.

Vad är en diagnos?

  • Diagnosen är ett sätt att gruppera symptom enligt en tillfälligtvis rådande logik.
  • Utifrån hur dessa symptom grupperas konstrueras kriterielistor.
  • Människors symptom jämförs med kriterielistorna.
  • Stämmer tillräckligt många kriterier ställs diagnosen.

Vad är ett symptom?

  • Det sätt att tänka som dominerar under en given historisk period bestämmer vilka system som tillsammans bildar en diagnos.
  • Varje ”symptom” utgörs av ett avvikande från en norm (annars skulle de inte vara patologiska)
  • Normen sätts utifrån vilken profil det normgivande samhället är konstruerat för

I böcker som Vansinnets historia och Sexualitetens historia I-III visade Michel Foucault hur de normer som fick bestämma avvikandet på en rad områden hela tiden finns inbegripna i ett mycket större skeende, omfattande hela det mänskliga samhället. Eftersom Foucault varit normavvikandets stora teoretiker och affischnamn behöver jag just inte citera sönder honom här, men konstaterar att det finns en god poäng med att använda hans systemorienterade tänkande då man talar om neuropsykiatri eller vilken diagnosticeringsaktör som helst. För Foucault var samhället en sorts stor apparat vars delar var tvärkopplade till varandra och som det omöjligtvis gick att stå utanför; han använde för denna apparat begreppet dipositif. Även gränserna för vårt tänkandes möjligheter genereras av denna apparat.

Grejen med att introducera dispositif här är att påpeka hur samhällets tekniska  och organisatoriska apparation i sig bildar en norm, nämligen de med kognitiva system som klarar av att använda systemen. Här är alltså normen inte nödvändigtvis något som finns i människors värderingssystem; det är något som finns inbyggt i tekniken genom vilka den premierar och vilka den utesluter. Till den tekniska apparationen hör de mer eller mindre framträdande teknologier som omger oss i vardagen, utgör vad som blivit vår naturliga livsmiljö. Till den organisatoriska hör till exempel kapitalismen (och således förmågan att anpassa sig till detta system), byråkratisk administration (och dito förmågor här) och diskurs (hur idéer hänger samman med varandra). Dessa apparationer hänger ihop och genererar en normativitet. Det som avviker från normativiteten är vad som, i psykiatrin, bildar ett symptom.

Då teknologin, organisationen, diskursen ständigt står under förändring så kommer olika symptom under olika tider att ingå i olika diagnoser och tillskrivas olika egenskaper. Mycket av det som idag karakteriserar autism ingick under 1970-talet i diagnosen schizofreni – två diagnoser som tillskrivs väldigt olika symptombilder, orsaker och förlopp. Olika typer av normavvikanden monteras alltså under olika tidseror ihop till olika typer av diagnoser. Tendensen är nog liknande inom de flesta forskningssfärer och institutioner men blir väldigt tydlig just inom psykiatrin, som ju i diagnosticeringen endast går på symptom – dvs. Iakttagbara yteffekter, ”yttringar” av något förmodat underliggande.

Slutsats: psykiatriska diagnoser = tidstypiska sätt att avgränsa människans kognitiva potential. Just nu, under 2010-talet, är (olika chatteringar av) autism det vanligaste sättet att diagnostiskt representera avvikande från neurotypen.

h1

Neurodiversitet kan inte vara separatistisk

april 22, 2013

Jag läste en artikel i den skojigt benämnda journalen Health Care Anal. (Jorå, jag googlade fram den.) Artikeln heter Autism as a natural human variation: reflections on the claims of the neurodiversity movement (här på PubMed) av Pier Jaarsma & Stellan Welin. Det rör sig alltså om ett försök att utvärdera utifrån vilka krav neurodiversitetsrörelsen bör kräva rättigheter och jag håller inte med om nånting som står i den egentligen, trots alla dess goda intentioner. Den slutsats som i artikeln lämnas är att högfungerande autister, det vi brukar kalla aspergare eller aspies, bör ta vara på den distinktion som finns mellan dem och lågfungerande autister – detta för att kunna hävda att den ”autistiska kultur” som finns i diverse internetfora är tillräcklig grund för att kunna avkräva välfärdssamhället ekonomiska medel.  Jag kan ta saker i tur och ordning om ni vill. Men titta först på hur arg jag blev på artikeln då jag läste den:

dumneuro

Artikeln

Upplägget: ”Neurodiversitetsrörelsen”, en social rörelse som främst i artikeln representeras av autister och aspergare, hävdar sina nervsystem vara en del av ett naturligt kontinuum – en variant som kommit med evolutionen – snarare än ett naturens kontinuerligt upprepade misstag, såsom de behandlats av psykiatri och samhälle. För neurodiversitetsrörelsen utgör detta ett hävstångsargument utifrån vilket man hävdar att neurologiskt avvikande utgör en grupp med gemensamma intressen, samt i sin konsekvens att samhället i stort är hjälpt av att även autister ges utrymme och möjlighet att utveckla sina intressen och förmågor. I min tolkning betyder dessa neurodiversitetsrörelsens anspråk följande: ”alla, även de normala (”neurotypen”) tillhör naturen, ingen av oss är misstag och alla behövs”.

Just den aspekten går dock förlorad för artikelförfattarna Jaarsma och Welin. Den fråga de ställer i artikeln är alltså: På vilka grunder kan neurodiversitetsrörelsen hävda rättigheter och kräva att majoritetssamhället skall avsätta särskilda resurser till dem som grupp? I stället för att ta vara på just just diversitetsbegreppet gör de tvärtom; de talar om att de högfungerande autister som driver rörelsen bör avskilja sig från de lågfungerande i sökandet av anslag och liknande medel. I konsekvens med detta menar de också att det är olyckligt att diagnosen Aspergers syndrom skall tas bort ur den i maj kommande versionen av diagnosmanualen DSM: även om Aspergers blott betraktas som en mindre grav form av autism menar författarna att en sak är vunnen med att medelst detta namn hålla grupperna ”högfungerande” och ”lågfungerande” autister separata. Detta är att de högfungerande har lättare att hävda att deras autism är en del av den naturliga variationen om de inte behöver filieras till de lågfungerande.

Den grund författarna föreslår att neurodiversitetsrörelsen, nu alltså nedbantad till endast aspergare, skall hävda rättigheter utifrån är en helt annan; något författarna kallar ”Autism Culture”, autistkulturen. Denna kultur utgörs främst av de många webbfora och internetsidor där högfungerande autister kommunicerar med varandra, och de är liksom andra internetbaserade kulturyttringar internationella och gränsöverskridande. Genom att utgå från att ”autistkulturen” är en distinkt kulturform skall man utgå från denna kulturforms rätt till bevarande (och alltså inte be om allmosor och stöd för sitt funktionshinder, eftersom man ju är en del av den naturliga variationen och således inte alls kan vara funktionshindrade).

Tycker jag:

I mitt tycke missar författarna det enda verkligt viktiga med neurodiversitetsrörelsens budskap: att det är NÖDVÄNDIGT för mänskligheten att det finns en neurologisk varians, att det alltid funnits det, och att just denna varians är något avgörande för mänsklighetens fortlevnad och framgång; att människor är olika och det skall vara så, av vilket följer att samhället bör arbeta för möjligheterna att ge svängrum för olikheter istället för att agera som om alla människor egentligen var exakt likadana. Det är alltså ett argument som stödjer sig på att blandning är nödvändig, att mångfald ger komplexitet och med detta kraft. Ytterlighetsvarianterna – ADHD-personer, aspergare, autister, tourettare med mera – skall inte uteslutas utan integreras, deras funktionsskillnad skall inte behöva slipas bort (vilket ju förstås inte går ändå) utan hellre kunna renodlas och vässas extra. Alla vinner på det, men vägen dit är förstås lång.

Hos Jaarsma och Welin blir neurodiversitetsrörelsen något annat; ett särintresse hos vissa individer, vilket skall tillvaratas genom särskiljande. Deras lösning är motsatsen till en integrativ lösning; det är en separatistisk lösning. Mot slutet av artikeln talar de till och med om ”de neurodiversiva”, och efter att ha fört in distinktioner först mellan ”högfungerande autister” (aspergarna) och ”lågfungerande autister” (de som kräver andra människors dagliga stöd) och sedan mellan den ”breda definitionen av neurodiversitet” (dvs alla) och ”den smala definitionen av neurodiversitet” (som alltså bara omfattar aspisarna) så återstår det ingen diversitet alls utan det är just bara aspisarna kvar. För att hävda sin, mestadels internetbaserade, interna kultur i det neurotypiska majoritetssamhället skall dessa kapa sina band till alla de varianter som utgör den egentliga diversiteten som mänskligheten utgör, och viktigast är att kapa den till de lågfungerande autisterna. En, i mitt tycke, ytterst kortsynt seger, dessutom ett devalverande och omyndigförklarande av det ytterligt kraftfulla diversitetsbegreppet.

Enter autistisk teori

Okej, det var en salva från undertecknad. Jag tror förstås inte att artikelförfattarna Jaarsma och Welin vill något illa, men det är en sannerligt neurotypisk, fyrkantig och visionslös lösning. Att de hävdar att Aspergers borde kvarstå som diagnos i DSM-V blir lite som en väckarklocka för mig, måste jag säga; faktum är att artikeln genom omvänd logik fått mig att läsa in mig på en hel del källor om vad autism är, vad den gör med det kognitiva systemet, vilken sorts upplevare denna kognition skapar. Ju mer jag läser, desto mindre ser jag några andra skäl än möjligtvis medicinska att inte låta alla atypiska neurologiska varianter samlas under ordet ”autism” som samlande begrepp. Således kommer jag i det närmsta att börja fundera i termer av autistisk teori, för att ha ett begrepp som talar om hur man skall förstå det bidrag som lämnas av atypiska kognitioner av verkligheten.

Varför skulle ”autistisk teori” vara bra? Jo, för att det skulle kunna åskådliggöra hur andra kognitioner än den neurotypiska är en odelbar komponent av vår sociala verklighet, hur den finns integrerad, men hela tiden från utsidan. Den behövs och har alltid utgjort en enorm influens på samhället, från urtida jägarbefolkningars neurologiskt specialbegåvade jägare (läs om Thom Hartmanns jägare vs. Bonde-teori!) över romantikens romantiska djupdimension (framskapad som en ny kognition av verkligheten genom konst och litteratur) fram till dagens nobelpristagare (som har en statistisk överrepresentation av neurologiska avvikare) och med miljontalsstationer på vägen.

Nu har jag börjat. Nu har det börjat!

h1

Neurosociologi, neuropolitik

april 9, 2013

Det där med ”biomedicinskt” kontra ”sociologistiskt” perspektiv på sjukdomsstatusen hos de neuropsykiatriska diagnoserna (NPF) är en debatt som fortsätter med att inte kunna föras. I dagarna är det en dialog i socialistiska tidningen Internationalen, där skribenten Lars Lundström ansluter sig till en variant av det senare.

Under rubriken Pillerlinjen – för arbetarklassens barn?, den 21 januari 2013, påpekar han att det är anmärkningsvärt att det främst är barn i de lägre inkomstgrupperna som tilldelas diagnosen ADHD. Han tar sig sedan  den inte alldeles självklara friheten att koppla detta till tidigare erors rasbiologi och de ansatser som under tidigare århundraden gjorts för att medelst den då nya vetenskapen eugenik bevisa att vissa raser är av naturen underlägsna andra och att det förhåller sig likadant med samhällsklasser – att arbetarklassens underlägsenhet alltså beror på en undermålig arvsmassa. Att ADHD är en diagnos som tillskrivs ärftlighet samt tilldelas fattiga verkar enligt Lundström betyda att de som hävdar att ADHD är en legitim diagnos därmed indirekt hävdar att arbetarklassen är genetiskt underlägsen.

Den 1 februari kom ett genmäle från David Munck, som – utan att explicit adressera Lundström – ger en historisk översikt över de senaste decenniernas utveckling mot en större tolerans av NPF-personer samt ett gryende medvetande hos dem själva, att de kanske är en grupp med egna rättigheter att hävda. Artikeln avslutas med orden ”Men de som menar att allt, eller nästan allt, är ”hjärnspöken” bör tas på samma allvar som president Ahmadinejad när denne hävdar att det inte finns några homosexuella i Iran.” Under rubriken Måste man ha diagnos för att bli accepterad? 15 februari 2013  är Lundström sårad då han tycker sig ha blivit liknad vid Ahmadinejad. Lundström försöker förtydliga sitt argument genom att föra in Kriminalvårdsstyrelsens uppgift att ”två tredjedelar (63 procent) av fängelseinternerna i barndomen uppfyllde kriterierna för ADHD och att närmare hälften (43 procent) fortfarande uppfyller dessa kriterier”. Detta tycker Lundström ännu tydligare talar för att psykiatrin är dagens rashygien och neurobiologi dess teoretiska underbyggnad.

I sitt sista inlägg i frågan, Det där med hjärnskada. Vem hävdar det? 2 mars 2013 försöker han sätta punkt genom att – återigen i polemik mot Munck – visa  att psykiatrin visst betraktar NPF som hjärnskador, nedärvda sådana, medan ” Diagnoskritiken [till vilken Lundström ansluter sig] ifrågasätter denna neuropsykiatriska förklaringsmodell som hävdar att ADHD orsakas av biologiska/medicinska förändringar i hjärnan och som ser ärftlighet som den viktigaste bakgrundsfaktorn.”

Naturligtvis är både debatten och argumenteringen rikare än så här, men de linjer argumenteringen följer torde i denna genomgång vara tydliga. Munck underbetonar enligt min mening den farmakologiska industrins roll i framdrivandet av diagnosticeringen under 70- och 80-talen men skriver fint om den glädje och vilja som börjar växa fram mellan NPF-personer och dess rörelse mot ökad tolerans i samhället. Lundström verkar dock hävda att psykiatrin är helt av ondo pga girighet, och att vad som möjligtvis i verkligheten är skilda personlighetsdrag av neuropsykiatrin ges en teoretisk inramning som antyder att fattiga och kriminella är underlägsna människor då det är dessa som får de flesta ADHD-diagnoserna.

Jag har ju tidigare skrivit om ”biologism noveaux”, ett begrepp jag förstås hittat på själv och som betecknar ett nytt sätt att försöka argumentera med biologin som utgångspunkt. Allting börjar med vad som finns, och vad som finns är kroppen. Hjärnan är kroppen, kroppen är hjärnan. Människors hjärnor är olika; de fungerar redan från födseln på olika sätt. Detta är en del av mänsklighetens historiska biologiska framgång. Mänskligheten är alltså en heterogen grupp och skall så vara. Evolutionen har gjort den sådan. Samhällsutvecklingen har dock drivit fram ett mentalt klimat som premierar en sorts medianhjärna, vilket också utesluter många av de mer specialiserade hjärnorna. Genom den farmakologiska industrins försorger har dessa uteslutna hjärnvarianter givits namn, dock i form av ohälsodiagnoser, men ändå namn – vilket gör dem synliga och möjliga att prata om. Vare sig psykiatrin är ”ond” eller ”god” så har den försett oss med begrepp som påvisar existensen av hjärnor som inte följer nån sorts medianfungerande. Detta är vad vi har att utgå från i varje typ av politisk kamp som skall föras av oss ADHD-personer, aspergare, tourettare, autister eller vad vårt avvikande nu rubricerats som. Människor är inte exakt likadana – de är olika.

Det är just den sista frågan som testas i sådana här diskussioner. Är alla människor likadana? Förmodligen skulle de allra flesta svara ”nej”, men de skulle inte mena det på riktigt. Lundström är en av dessa. Det är även alla politiska partier. Trots all retorik om alla människors unicitet och de mänskliga individernas absoluta fantastiskhet så är både liberala, socialistiska, konservativa och nationalistiska politiska aktörer nedsänkta i sina respektive idéhistoriska strömfåror vad individens egentliga beskaffenhet beträffar. Ingen av dem verkar ha märkt att samhällsutvecklingen skapat sin egen strömfåra, utanför alla idealistiska moralföreställningar, och att dess verklighet är att endast den majoritet som inte har alltför specialiserade hjärnor klarar av att navigera sina liv i vardagen – specialisering kostar nämligen. Kreativitet, till exempel, kostar uppmärksamhet. (Påpekar gärna igen: allt detta stöder sig på forskning, dock inte forskning som kopplats samman på just detta vis – biologism noveaux – förut. Länkar på slutet!)

Självklart vill farmakologin att våra avvikanden skall rubriceras som ett hälsoproblem – det är vad de tjänar pengar på. Det betyder inte att vi behöver ta ställning ”för” eller ”emot” psykiatrin som fenomen. Psykiatrin är en apparat som visar saker som den själv inte riktigt kan tolka. Men alla fakta finns där, vi behöver bara finna den mest korrekta tolkningen, under alla värderande eller ideologiskt laddade ord såsom ”handikapp”, ”sjukdom”, ”funktionsnedsättning”, ”medicin” och så vidare.

Min slutledning, eller om det möjligtvis är min startpunkt, är: vi måste släppa alla förutfattade idéer om vilka som är de goda och de onda här, hur människan ”skall” se ut och vara ordnad, kanske till och med vad vi tror att hon är (en individ). Om hypotesen att de avvikande neuropsykiatriska funktionssätten är ärftliga ­stämmer, vilket mer och mer forskning pekar mot, ­betyder detta att det är en del av hur mänskligheten är ordnad – de individer som ingår är mer olika varandra än vad vi tidigare trott. Detta betyder också att det är som GRUPPVARELSE människans framgång ligger, inte i att alla individerna är väldigt högstående var och en för sig.

Vad som görs osynligt i argumenteringen hos personer som Lundberg är att vi som är annorlunda ordnade faktiskt utesluts från samhället av diverse automatiska funtkioner, vare sig det rör sig om skador eller inte. Det är väl belagt att personer med fattig bakgrund och exempelvis ADHD klarar sig sämre än sådana som har en ekonomisk infrastruktur ordnad för sig redan från början. Halten ADHD-personer är självfallet inte lägre i en högre samhällsklass bara för att det är lägre diagnosticeringsgrad. Den är lika hög, men dessa personer har ett nätverk omkring sig som kan ta hand om sådant som är deras egen svaghet så att de själva kan koncentrera sig på sina styrkor i stället. Denna fördel finns inte för ADHD-personer i lägre inkomstklasser. De högre stånden har dessutom olika typer av förberedda ursäkter för avvikare – de är särbegåvade, exentriska eller nåt annat smickrande i stället för problembarn. Vi som kommer från något enklare förhållanden utan dessa traditioner får det svårare. Många stängs tidigt ute från samhället, och det  behov av adrenalinkickar som ADHD-hjärnan ofta behöver för att hålla sig uppe leder oftare till destruktivitet.

Då har jag ändå inte ännu nämnt den andra sidan av det; att ADHD är en vanlig egenskap även i den absoluta toppen av precis vad som helst. Liksom samhällets botten har en stor statistisk överrepresentation av ADHD-personer som oftast kommer från enklare förhållanden, så har toppskiktet inom konsten, politiken, musiken, idrotten, näringslivet etc osv en statistisk överrepresentation av ADHD-personer – oftare då sådana som kommer från något mer stabila förhållanden.

Biologism utesluter absolut inte en strukturell analys av samhället. Dessutom är en biologism den idélinje som allra starkast skulle kunna uttrycka mänsklighetens särart som heterogen, multipel och mångdimensionell. Låt inte gamla inkörda vanor stå i vägen för denna möjlighet för sakens egen skull.

 

Min postserie Biologism Noveaux:

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/

Tredje delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/26/biologism-noveaux-del-3-accelererad-essensialism/

Fjärde delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/08/09/biologism-nouveaux-del-4-varfor-biologism/

h1

Värnmoll

oktober 11, 2012

Mer om (H)järnkollambassadörssutbildningen. Stjärntroll, spjärnroll.

 

Tre dagar har vi varit här nu, imorgon åks det hem. Femton stycken blivande är vi, inkvarterade på ett konferenscenter i norra Värmland, ägnande dagarna åt att utforma våra historier för att de skall kunna översätta våra liv till linjära berättningsbara förlopp som skall ges vidare till andra då vi åkt härifrån. Lite som apostlar är vi. Jag är egentligen en apostel som tillhör Västra Götaland, men jag fick delta i Värmlands utbildning i stället; jag hade ingen möjlighet de datum då västragötalänningarna skulle utbildas. Det få bli så här i stället.

Femton människor som har det gemensamt att de lever nära inpå det smärtsamma mörker som omger, penetrerar och genomkorsar det mänskliga samhället. Ingen av oss är konstig, men vi är skitkonstiga allihop. Alla har varit med om något som det är meningen att man inte skall vara med om. Gud vet varför en regering vill skicka ut en sådan församling att berätta sina historier för medborgarna. ­­

Jag och några till är NPF-personer; ADHD, Aspergers syndrom. Andra har levt sina liv med ångestsyndrom, klamrat sig fast utanpå normalitetsrymdskeppet i dess färd genom den oändliga tomheten men på nåt sätt lyckats klättra i från vacuumet därute. Några av oss har barn som fortfarande lever där på skeppets utsida, några har det inte längre – ytan är glatt, men kan lätt tappa taget eller släppa det avsiktligt. Vissa av oss har gjort förluster av det slag ingen kan fatta.

Det är konstiga och intensiva dagar. Hoppet skiner som en jävla supernova. Livet är starkt som fan. Alla bär på ljus, det skimrar om oss, tränger upp genom huden. Här finns ingen som inbillar sig vara normal. Ändå är alla helt vanliga människor. Det är först när man kastas ut från normaliteten som man fattar att man inte varit normal på hela tiden, att inte någon är det. Gå där i era bubblor, ni balanserar på avgrundens rand men tror att den försvinner om ni pratar om något trevligt istället. Men det kommer den aldrig att göra! Det är avgrunden som är sann, det är vår trygga ordning som är illusorisk. Ett ärligt liv måste vara bättre än ett liv i en bubbla. Välja tröst i stället för förnekelse. Du tror att det blir svårare. Men det blir lättare.

h1

Två disputationer

september 7, 2012

Hej små vänner,

idag var jag på två disputationer. För er som inte vet så är en disputation den akt då flera års arbete resulterar i en doktor. Det är alltså antagandet av en vetenskaplig text – avhandlingen – såsom liksom äkta vetenskap, och av den som skrivit den som en riktig forskare. Då man doktorerar blir man, i vetenskapssamhällets ögon, vuxen.

För många blir arbetet med avhandlingen det mest omfattande man gör som forskare. För det mesta sträcker det sig över flera år, minst fyra, men det kan röra sig om betydligt mer också. Detta medför att det material som analysen baseras på, kan vara flera år gammalt. Ibland är det en styrka, ibland en svaghet – då man skriver om ett fält i snabb omvandling så lutar det nog mot det senare, även om ett dokument över en lyss förfluten historia absolut kan ha ett värde. Det två avhandlingar jag idag sett eleveras till vetenskaplig status får nog båda betraktas som en del av bakgrunden till dagens situation i svensk skola, då fältarbetena verkade ligga mellan fem och femton år bakåt i tiden.

Så här ser det ut när man disputerar:

Image

Det man kan läsa på opponentens sista slide är hennes oändligt dystra slutkommentar till de resultat som responedenten (avhandlingsförfattaren) Camilla Blomqvist kommit fram till. Avhandlingens ämne rörde alltså samarbeten mellan BUP, skola, familj och soc. Hennes avhandling vid institutionen för socialt arbete bär titeln SAMARBETE MED FÖRHINDER. OM SAMARBETE MELLAN BARNPSYKIATRI, SOCIALTJÄNST, SKOLA OCH FAMILJ, och det visar sig minsann att en och annan BUP-psykolog gått på kurs och fått lära sig att samarbeten mellan olika sociala myndigheter och privata parter är en bra idé då det gäller att rädda barn som det verkar vara på väg åt helvete för precis. ”Samarbete” är ett högt värderat ord, men vad det skall fyllas av verkar det inte råda nåt vidare konsensus runt. Processerna tar oändligt lång tid, omfattar många möten med olika parter inbjudna där barnen ibland får äran att delta och ibland får sitta i ett väntrum med en jävla serietidning medans de viktiga stora dricker kaffe och bedömer föräldrars lämplighet (med mera) i själva mötesrummet. Det kan gå månader mellan mötena. Deras utkomst kan vara boendeplaceringar eller beslut av olika slag, jag hade fortfarande efter två timmars disputation vare sig någon uppfattning om deras innehåll (verkar diffust) eller vad de tänks skulla resultera i (förutom snygga poster i socialarbetares och socionomers CV:n). Även om jag är säker på alla samarbetsdeltagandes goda intentioner så kändes hela upplägget som välfärdssamhället då det är som sämst.

Två timmar, som sagt. Tro för den delen inte att jag somnade efter halva. Tog inte ens någon rökpaus, för det blev bra med adrenalinpåslag ändå. Ett material av hundratals möten och olika fall kokades i avhandlingen ned till tre individuella personers historia, från det första samtalet till det sista mötet. Tre pojkar, 10, 15 och 16 år (tror jag? Kollar sen.) Självmordsförsök, koncentrationssvårigheter, aggressivitet, raseriutbrott och allmänt trassel i bakgrunden. Föräldrar som engagerade sig, men det var för sent. Då det kommit ända hit verkar det redan vara det. Jag grät som en tvååring där på min bänk i auditoriet; tre pojkar med problem som var som grövre varianter av mina egna upplevelser. Varenda gång jag hör om sådana här livsöden är det som om det betingar något hos mig och jag ser mig själv där, i en verklighet som lyckligtvis aldrig blev för mig, men som olyckligtvis blev det för någon annan.

En slutkommentar från en medlem i betygskommittén (den fristående grupp ämnesexperter som fäller avgörandet om huruvida avhandlingen skall godkännas eller ej) var att det var lite synd att materialet var så pass gammalt; det neuropsykiatriska genombrottet har kommit efter den period då det samlades in. (Dito diagnoser förekom, daturligtvis, dock ändå i avhandlingen.)  Och verkligen, jag kunde inte hålla med mer; vad har hänt med denna kultur av samarbeten, förvisso rätt rutten men ändå en ansats till helhetssyn, sedan skolorna börjat använda snabbdiagnosticerande av problembarn som väg till ekonomiska resurser från stat och kommun? Avhändar man sig allt till diagnosställare idag? Har man vett att gå in tidigare?

Mitt intryck är att man har ryckt in då allt är för sent, då en människa redan hamnat utanför har man samlat ihop en större grupp experter och dragit igång en stor jävla apparat med syfte att skjuta hen ännu längre utanför. Oändligt sorgligt.

[Denna text är som ni förstår ingen objektiv redogörelse utan mina egna intryck och känslor. Den som är intresserad laddar förstås ned avhandlingen härifrånhttps://gupea.ub.gu.se/handle/2077/29248, och låter den tala för sig själv.]

Den andra avhandlingen var på ett ännu äldre material, innehöll en högre halt av kostymbeklädda män och såg ut så här:

Image

Följaktligen var halten asymmetriskt klädda kulturtanter med asiatiskt skurna tunikor också lägre, vilket är dåligt eftersom kulturtanter är den överlägset bäst klädda kategorin svenskar (och högtidsbeklädda män bland de mindre framstående). Det var okej ändå, för seminariet var hyfsat intressant för mig ur social synvinkel. Om tidssnittet för det förra seminariet befann sig lades innan det neuropsykiatriska genombrottet så var en av de där två grupperna mer än välrepresenterad här, även om avhandlingen handlade om DAMP-diagnosen som nu inte varit speciellt på tapeten de senaste tio åren. Referenserna till Eva Kärfve och författarna till artiklarna i boken Diagnosens makt duggade tätt, på bänkraden framför satt bokens redaktör.

Det rörde sig om Bo-Lennart Ekström som försvarade sin avhandling KONTROVERSEN OM DAMP. EN KONTROVERSSTUDIE AV VETENSKAPLIGT GRÄNSARBETE OCH ÖVERSÄTTNING MELLAN OLIKA KUNSKAPSPARADIGM. Materialet var en mängd tidningsartiklar från Läkartidningen och Dagens Medicin, och ämnade visa hur den så kallade DAMP-kontroversen slutat med att neuropsykiatrin fått ett idag nästan allenrådande tolkningsföreträde då det gäller behandling av problematiska barn. Resultatet var tydligt; medicinen vann, barn som tidigare setts som egensinniga fick diagnosen DAMP (vilken ju idag heter DCD eller ADHD) och den mjukare, mer socialt orienterade pedagogiken har fått stryka på foten.

Vad som slog mig som besynnerligt var att jag inte fattade vilken den nämnda kontroversen var. Teorikapitlet presenterade saken som att en kontrovers bör ha två kontrahenter mellan vilka det råder inkommensurabilitet, alltså omöjlighet att översätta ett gemensamt kunskapsobjekt mellan två olika vetenskapliga skolor, och meningskampen mellan dessa två kontrahenter. Mitt intryck var snarare att det rörde sig om ett maktövertagande från medicinen, ett gerillakrig som trappats upp för att sluta med ett diskursivt maktövertagande. Syftet i avhandlingen följs av tre delfrågeställningar:

– Hur uttrycker medicinska företrädare sina kunskapsanspråk i kontroversen?

– Hur använder medicinska företrädare grundskolan som en arena för strävan efter formuleringsrätt och jurisdiktion?

– Hur definierar medicinska företrädare pedagogisk kunskap i förhållande till det kunskapsparadigm som beskriver neuropsykiatriska diagnoser?

Hur jag än räknar kan jag här bara finna en kontrahent. Det är uppenbarligen medicinen som är vad som studeras i avhandlingen, inte en kontrovers mellan två parter. Snarast kändes det under seminariet som att höra om en annekteringsoperation, som medelst diverse manövrar lyckas lägga ett under sig och vinna dominans över ett främmande territorium. Frånvaron av synlig motpart till medicinen påtalades av opponent och medlemmar ur betygskommitté, och Ekström gjorde allt ett rätt fint jobb i att hålla anfäktarna på armslängds avstånd och ryggen rak. (Att disputera är sjukt tufft, jag vet ju för att jag har gjort det själv.) Dock framstod det för mig som om hans egna utgångspunkter faktiskt varit ganska blinda för honom själv; han hade det inte helt lätt med att förklara hur den förmodat tidigare dominerande, tydligen mer pedagogiskt orienterade modell som numera undanträngts av medicinen faktiskt såg ut.

Under samtalet mellan Ekström och (den skojige, utomordentligt samvetsgranne och rätt hårdhudade) opponenten Staffan Selander berördes många ämnen, och på konstruktiva sätt. En given tid, med speciella kunskapsmässiga och teknologiska villkor, handikappar individer på olika vis – något som innebär att vara handikappad under en viss tid och plats behöver inte innebära samma sak i en annan. Ett beteende hos en elev som av en pedagog betraktas som lite egenartat kan betraktas som helt sinnessjukt av en annan – det är i vår tid som uppmärksamhet och hyperaktivitet blir handikapp, ”förr” kanske man lyckades skjutsa igenom de där eleverna ändå. som sagt, många spännande ämnen. Men en grupp berördes aldrig, som rimligtvis borde ha visst inflytande i den process där medicinska förklaringsmodeller vinner insteg över en där även lätt bristfälliga skjutsas igenom. Gissa vilken grupp? Rätt svar: en som inte finns, och förmodligen just bara för att den inte finns. Ändå finns ju vi människor som skulle kunna utgöra den.

Jag talar om oss, vi som är tvungna att resa oss efter en timme av disputationsseminarietid, traska rakt igenom salen till dess enda dörr för att ge oss ut och inhalera en kvadratmeter centralstimulerande gas och dryck för att kicka oss över det kontinuerligen annalkande sömntåget då samtalet började kännas trögt. Vi som visste oss utanför och avvikande hela skoltiden, men fick nöja oss med att tänka att det berodde på vår lathet att vi inte fixade en hel dags hoppande mellan olika, till synes godtyckligt uppdelade ämnesdomäner där man skulle lära sig lösryckta siffror och årtal utantill, till obestämd nytta. Vi som underkastades/underkastade oss en skola utformad av och för en typ av cerebral kompetensfördelning som helt enkelt inte var vår. En orsak till att det neuropsykiatriska paradigmet faktiskt vunnit insteg är, vill jag absolut hävda, att det faktiskt erbjuder förklaring, förlåtelse och ontologisk legitimering för annorlunda hjärnor. Vi finns nämligen på riktigt.

Efter dagens två disputationer är alltså det kvarhängande intrycket att det en gång fanns ett folkhem, ett välfärdssamälle, som fostrade en kår psykologer, pedagoger och socialarbetare vilka trodde starkt på människans förmåga och rätt till självförverkligande. Tyvärr trodde de också att alla människor var ungefär likadana. Av oss som faktiskt avvek är det inte så speciellt många det gått så bra för. Även om många av oss kanske fick slutbetyg från högstadiet så var det fritt fram för livet att föra oss rätt åt helvete efter avslutad skolgång, med mindervärdskomplex och självmedicinering och fan vet vad. Neurovetenskaperna erbjuder oss något; en identitet, en förklaring och – faktiskt – en i många fall fungerande behandling. Välfärdssamhället var snällt och tolerant och lät oss glida igenom skolan för att först efteråt låta det gå åt helsike om det så låg oss för, det nya Björklundska tvåtredjedelselitsamhället vill istället tvinga in oss i en otroligt likriktande och fragmentiserad tävlingsskola där vi ständigt behöver tvinga bort all tänkbar kreativitet – men i och med den centralstimulerande medicinen har vi åtminstone ett medel att, våldsledes, tvinga in våra fungeranden i något som åtminstone funkar någorlunda i de givna villkoren. Det kunde faktiskt inte sossarnas välfärdssamhälle erbjuda.

Likriktningssamhälle som likriktningssamhälle? Knappast. Det finns så stora kvalitativa skillnader mellan dagens skola/samhälle  och det i vilket jag växte upp att jag knappt kan fatta det. Jag föredrar inget av dem, men det vi har idag kan åtminstone erbjuda även avvikaren en identitet utöver ”värsting” eller ”problembarn”. Fast vi måste förstås jobba vidare med den.

Och så de goda nyheterna: jag hittade under en tråkig stund på ordet neurolution. Leve neurolutionen!

h1

Två kurser, två fartyg I

september 4, 2012

fortsättning på min läsning av två fackböcker om ADHD.

Oh you medics, you sure have a lot to learn. Det är som att se en maskin försöka begripa vad en insekt är.

Jag är ju vänligt inställd till de här böckerna som ni har skrivit, ni biologister och sociologister och farmaceuter och socionomer och vad ni är, men att de skall användas att utbilda fler av er känns helt enkelt inte bra. Ni gör så gott ni kan; hade ni varit med på Enterprise så skulle ni ha filat ned Spocks öron och försökt tvinga honom att uttrycka sig mindre logiskt, hade ni jobbat på S.H.I.E.L.D. då Avengers sattes samman så skulle ni satt Hulken i samtalsterapi. Gud vet vad ni kunnat ställa till med om ni jobbade på the X-Mansion för professor Charles Xavier. Även om ni har rätt allihop, något ni i båda läger förnekar är möjligt, så går ni in från ett jättekonstigt håll. Låt mig ge ett exempel.

Den amerikanske forskaren Russell Barkley menar i sin bok ”ADHD and the nature of self-control” att den bristande förmågan att hindra impulsen till omedelbar handling är kärnan i ADHD-problematiken. Barnet har inte tid att jämföra vad som just inträffat med tidigare händelser och hinner inte reflektera över olika handlingsmöjligheter, utan handlar i stunden, impulsivt. Han eller hon lär sig bara långsamt av sina erfarenheter, har inget inre resonerande om vad som är lämpligt eller gynnsamt, och har därmed också svårt att inordna sig i en grupp eller att acceptera samhällets normer.

(Beckman 2007:25)

Det är förstås korrekt. Men varför beskriver ni det baklänges? Det ni talar om heter faktiskt aioskopi, vilket syftar på en sinnesförmåga att orientera sig i ett nu som är kaotiskt. Det är kaosorientering; greppandet av det komplexa nu som är ögonblickets/evighetens egentliga temporala status, förmågan att koppla bort den kronologiska missuppfattningen. Kort sagt, att använda bara det som finns och inte låta några förutfattade föreställningar om sakernas tillstånd störa en total nu-orientering. Det är kärnan, men inte primärt i en ”problembild” utan i en uppsättning funktioner som centreras runt hypertunneln; den kairologiskt orienterade funktionsuppsättningen (till skillnad från den neurotypiska kronologiskt orienterade funktionsuppsättningen.) Jag borde veta, för det är jag som hittat på ordet.

Om ni vill kan jag komma och hjälpa er en dag, ni har hjälpt mig och skrivit de här mycket användbara böckerna om ADHD och DAMP som berättar en massa saker för mig som jag behöver veta. Men det blir faktiskt onödigt mycket problem för mig när ni bara vill se brister och jag som läsare således måste vända på allt jag läser och skriva om det med de riktiga orden för att kunna ha någon användning av det ni skriver. Jag vill så gärna hjälpa er att förstå något av det ni har så svårt med. En dag kommer jag redan att ha besökt er, ni vaknar och har ett minne som från en dröm om en dröm, går ut i köket för att sätta på kaffet som vanligt men upptäcker att kaffet redan är färdigt. Har du redan varit uppe en gång, satt på kaffet, sedan gått och lagt dig och somnat och glömt alltihop? Satte du kanske på kaffet i sömnen? Du kommer att fundera på saken hela dagen: om det är så att du har en kropp som handlar automatiskt medan du själv egentligen gör något annat, eller om det är din hjärna som ger befallningar till kroppsmaskinen om allt det som behöver göras men glömmer bort allt det som den inte har användning för att lagra i minnesbanken. Du kommer att gå genom hela dagen med förnimmelsen av att ha blivit kysst på pannan av ett litet barn, det måste ha hänt just när du tittade bort eller när du råkade flacka i tanken för ett ögonblick. Du kommer att tänka: kan man ta något med sig från en dröm?