Posts Tagged ‘Perception’

h1

The Knife och autismen

augusti 10, 2013

Jaha ja. I kväll står alltså The Knife för andra gången på en Göteborgsk scen. Eller gör de verkligen det? Den senaste turnén, Shaking the Habitual Tour, har satt myror i huvudet på ganska många. De personer som glr den musik som ges ut under namnet The Knife, Olof och Karin Dreijer, är till exempel väldigt svåra att hitta på scenen bland de – hur många? Tio? – färgglatt kåpbeklädda gestalter som mer eller mindre planerad koreografi för sig över scenen. Fram och tillbaka, ömsom i formation och ömsom mer eller mindre kaotiskt, då och då går alla av och ibland är det bara någon där. Betraktaren har för det mesta ingen aning om i fall själva artisterna Dreijer verkligen är på scenen eller inte, och publiken uppmanas att ta del i en konstig ”danceoke”. Shaking the Habitual Tour är uppföljaren till Silent Shout – An audiovisual Experience 2006-2007, då The Knife för första gången faktiskt uppträdde i konsertform. Då var de bara två på scenen, men två maskerade med svarta luvbeklädda kroppsstrumpor och flourescenta masker som skiftade kulör beroende på hur de belystes. Karin och Olof Dreijer har aldrig stått på en scen utan en väldigt tydlig maskering. Väldigt provocerande tycker vissa. Jättespännande tycker jag, som ser en helt unik väg till hur de mänskliga kognitionerna ordnas i The Knifes olika varianter av konsertformen.

e096208c

Över The Knifes fyra fullängdsalbum har de odlat en radikal aktivistisk agenda, som – allra främst på den senaste skapelsen Shaking the Habitual – också blivit väldigt uppmärksammad i media. Titeln är ett citat av radikale franske filosofen Michel Foucault, en tänkare vars politiska preferenser sällan var explicita men vars metod var att vända på våra dominerande tankefigurer. I Foucaults trebandsverk om den mänskliga sexualiteten är de olika sexualiteterna något som, av obestämt grundmaterial, skapas av människan. Konsekvensen blir förstås att de fortfarande är lika verkliga och lika sanna – dock är det ett mänskligt konstruerande som fått dem att framträda i verkligheten på det vis de gjort. Foucault själv älskade det klubbliv och det bögsamhälle som blev den förlängda konsekvensen av att vissa sexuella beteenden en gång i tiden klumpades samman under namnet ”homosexualitet”, även om detta vid tiden för sin skapelse var en patologisering. På liknande vis analyserade Foucault arkitektur, samhällsplanering, brottslighet, vansinne och sjukdomar samt en hel uppsjö andra mänskliga företeelser.

Jag dristar mig att säga att Foucault fortfarande inte riktigt har begripits utan allt för ofta i den allmänna diskussionen tas som en ”socialkonstruktivist”, att både anhängare och motståndare allt för ofta tolkar hans verk som att det handlar om hur en ursprunglig verklighet sedan maskeras av en massa språk och sociala manövrar. Men för Foucault fanns det ingen djupdimension av verkligheten som kunde döljas – i stället för att försöka tränga ”under” konstruktionerna intresserade han sig för de materiella villkoren för hur dessa konstruktioner kunde framträda materiellt i verkligheten och hur de således själva sedan kunde skapa ny materiell verklighet. Som jag ser saken en väldigt vetenskaplig metod, näst intill bokstavligen realistisk: ”Finns det, så undersöker jag vad som får det att finnas.” samtidigt gick han runt allt det på vilket vi tänker som vetenskap; det oändliga kategoriserandet och instoppandet av saker i fack, den blinda tilliten till att språket är ett genomskinligt medium som neutralt ”beskriver” verkligheten, det samvetsgranna undersökandet av detaljer ryckta ur sitt sammanhang. Hos Foucault fanns det inga föredettagivna kategorier; stötte han på en ”kategori”, som t.ex. melankoli, människa eller heterosexualitet, så riktades hans intresse inte mot att stoppa in saker i den utan att undersöka vad det var som fick den att finnas och hur villkoren för dess existens var ordnade. Om man så vill: ett kairoskopiskt förhållningssätt till den verklighet han som forskare undersökte. (Jag har skrivit om Foucault i posten Psykodiagnostik och på lite andra ställen, han är alltså väldigt användbar i autistisk teori.)

Varför gräver jag ned mig i en utsvävning om en fransk filosof i en post som skall handla om The Knife? För att det finns ett liknande tillvägagångssätt hos dem båda. Även The Knife har kommit till musiken på ett vis liknande det som Foucault kom till filosofin; liksom från sidan, utan att egentligen ta någon hänsyn till vad ”popband” eller ens ”musik” var för något. Och liksom Foucault har deras metod blivit allt radikalare ju mer de arbetat på den. Deras politiska radikalitet har det skrivits en hel del om, de har dessutom varit väldigt tydliga med den och gärna påtalat en vänsteragenda i de intervjuer syskonen Dreijer har gjort (inte så många). Den är jag inte så intresserad av egentligen. Det spännande för mig är den betydligt mer radikala agendan  de faktiskt, medvetet eller omedvetet, exekverar genom att skapa en väldigt autistisk konst; en konst som inte representerar, inte söker färdiga kategorier och inte symboliserar utan rör sig framåt medelst ett väldigt neutralt, intuitivt och materiellt undersökande av olika aspekter av den kognitiva majoritetens kategorier; sådana som rösten, artisten, autenciteten eller känslan.

Honey+is+Cool+John+Staffan+Karin+and+Hkan

En gång i tiden spelade en annan idag känd och etablerad musiker, Håkan Hellström, i samma band som Karin. Håkan är idag en väldigt känd artist – och person. Håkkan sjunger hela tiden ordet ”jag”, och han verkar också mena sig själv. Hans publik utgår från att hans sånger handlar om hans eget liv, mer eller mindre rakt av, och att han då han sjunger ”jag” på konserterna, samtidigt som han möter  publiken med hela sin kropp och sitt yviga, vidöppna kroppsspråk, faktiskt menar precis det han säger och att det han berättar i texterna är sanningar om hans liv.

Håkan är en väldigt neurotypisk artist. Det råder en närmast total identitet mellan den avsändare som finns i texterna samt  i musiken och den person han uppträder som i medieintervjuer. Ofta handlar hans texter om verkliga personer och platser och om händelser som faktiskt har hänt. Hans scenpersona uttrycker känslor vi väntar oss att den verklige Håkan har; det är verkligen den riktige Håkan som står på scenen, känslorna kommer inifrån honom och går rakt in i oss; vi känner hans känslor. Den spruckenhet hans röst ibland har är för hans publik en intäkt på hur sanna känslorna verkligen är, han måste ta i med hela kroppen och lite till för att verkligen kunna rymma de stormar som flödar mellan honom och oss. Musiken är ett medium för något som finns bakom; ett uttryck. En mänsklig artist, sjunger med sin sanna röst, uttrycker sina känslor med mycket stor autencitet.

3845032645

Då Honey is Cool splittrades i 2000-talets början gick Karin åt ett helt annat håll från den gitarrbaserade indiepop som var både hennes och Håkans grund. Den första skivan med The Knife, som också hette The Knife, var minimalistisk men tämligen konventionell elektropop med naturlig, ibland dubbad sång (alltså dubbla röstspår). Karins sång började dock fungera annorlunda än hur den gjort i Honey is Cool.

Den första gången jag hörde skivan var på en fest hos en vän; en av oss sade efter några låtar: ”Vilket språk sjunger hon på egentligen?” Och språket var ju engelska, men något hade hänt. Karins sång hade innan ibland varit lite kantig och skev, men nu var det något med hur hon behandlade språket som var annorlunda. Det var som om hon använde själva språket – dess klanger, diftonger, dess konsonanter och vokaler, dess rytm och dess flöde – som ett material i sig, där det viktiga inte var vad språket sade utan vilka möjligheter dess själva materialitet gav att liksom förändra det inifrån. Experimentet var inte med språkets innehåll eller ens dess form, utan i stället rörde det sig om utforskanden av och interaktioner med dess materialitet.

Efter det har The Knife gått mer och mer i denna riktning för varje nytt album. På den andra fullängdaren Deep Cuts hade de börjat pitcha ned sången (alltså spela den långsammare/djupare än orginalrösten), vilket gav intrycket av en stereotypisk men skruvad mansröst med en liksom övermänskig, overklig klang. Ibland fanns här i texterna en sorts karaktärer som sjöng dem, och dessa karaktärer var män. Inte sällan harmonierade rösternas klang med ett politiskt budskap i queertrakten.

På nästa album Silent Shout var själva karaktärerna nedtonade och de allt mer avancerade experimenten med först språkets, sedan även röstens materialitet var mindre underkastade ett budskap och gavs allt större utrymme att bara betyda sig själva. Titelspåret på Silent Shout sjungs av vad som är minst tio röstspår, sjungande nästan samma melodi, vilket ger lyssnaren ett kusligt intryck av en personlös röst, eller en röst från en gestalt som samtidigt är många. Kopplandet av rösterna till identifierbara stereotypiska karaktärer blev betydligt svårare än på den föregående skivan.

Vid den här tiden träffade jag Olof och Karin och intervjuade dem för min avhandling. Det var en väldigt spännande intervju; jag var inte så intresserad av Karin och Olof och deras åsikter, utan av The Knife. Vad var The Knife? Vad ville The Knife, och hur jobbade och fungerade The Knife? Karin och Olof kunde inte hjälpa mig genom att berätta saken. I stället följde de mig i undersökandet och frågandet till vad som under vårt möte framstod som en tredje, mystisk part som inte var närvarande under vårt möte. Karin och Olof visste inte; de var intresserade, men de visste inte. The Knife var något som blev då de gjorde musik, inte resultatet av när de ville uttrycka sina känslor. De hävdade ingen som helst identitet mellan sina egna personer och The Knife eller ens de karaktärer som befolkade låtarna. Konsertsituationen hade de ännu inte löst; de kände sig väldigt obekväma med tanken på att, med sina personer, stå på en scen inför en publik och representera The Knife. Och de gav väldigt få intervjuer, av samma skäl.

00014275_TheKnife200

Hur de strax efteråt löste situationen vet vi ju nu; genom att uppträda maskerade, sedan genom att uppträda i massa. Genom att inte tillåta några fotograferingar under de intervjuer som gavs utan bara förse pressen med de egna, stämningsfulla och egenproducerade pressbilder där de också var maskerade. (Och för Shaking the Habitual, inte ens några begripliga pressbilder!) Genom att skicka någon annan att ta emot de sex (yeah!) grammisar de kammade hem för Silent Shout på den svenska Grammisgalan.

Det intressanta är hur de, genom att ständigt vägra identifikation mellan sig själva och The Knife, värjer sig för att – på till exempel Håkan Hellströms vis – behandla The Knife som ett uttryck, som ett medium för något annat än The Knife självt. The Knife kan inte härledas bakåt till Karin och Olof; det är sin egen entitet. Full av kraft, av känslor, historier, ljud och färger, hot och löften, raseri och ömhet – men det är inte något som betyder något annat än vad vi hör och den verkan musiken har på oss, på våra kroppar och känslor. Karin och Olof kan inte förklara vad det betyder. The Knife är deras undersökande och interageranden med olika materialiteter – röst, poesi, låtformen, färgkombinationer, hur en synt kan fås att låta, hur länge en mänsklig röst är igenkännbar som mänsklig röst. The Knife träffar sin publik – The Knife gör intryck på den mänskliga perceptionsapparaten; motsatsen till uttryck.

0

Detta kairoskopiska utforskande samt nedtonandet av mänsklig subjektivitet i form av igenkännbara ”Jag” är autistiska egenskaper. De bryter helt mot den neurotypiska kognitionen, deras kognition tar en annan värld till verkligheten. Det är heller ingen föreställande bild de presenterar; det är en bild som i egenskap av sig själv påverkar sin betraktare, alltså sin piktograf, oavsett vad den föreställer. Känslorna vi hör i musiken är inte underordnade någon orsak, på det vis vi hör hos Håkan; det är själva känslorna vi hör, träffas av, och Olof och Karin tänker inte ta ansvar för dem – de är våra att göra vad vi vill med. Symboliken och representeradet och uttryckandet har, i och med att The Knifes karriär forstkridit, givit plats åt ett allt mer kairoskopiskt utforskande av musikens materialitet och av kognitionskonfigurationens möjligheter.

the-knife-3-body

Nu skulle jag tro att de spelat klart sin konsert där på andra sidan Slottsskogen, några hundra meter här ifrån. Jag går ut på balkongen, tar en cigg och önskar förstås att jag hade lyckats krångla mig in där på Way Out West på något vis trots att biljettpriset blev mig övermäktigt. Äh. Nu fick jag ju skrivet det här istället; en första autistisk analys på ett givet material. The Knife, som piktograf. The Knife som autistisk konst, med autistisk verkan på våra piktografer.

God bless & natt.

h1

Autistisk teori 6: Psykodiagnostik

maj 29, 2013

Jag har återigen insett att det är rätt svårt att tala om sådant som vad ADHD är eller vad autism är, då det varken är patientens upplevelse eller symptomens orsak som beskrivs med termerna ADHD och autism. Den forskning som handlar om upplevelser och orsaker är forskning som görs efter att dagnoserna är satta (och inom andra discipliner än medicinen, som är den diagnossättande). Man måste uppenbarligen gå en lite annorlunda väg om man nu är ute efter att skapa något sådant som autistisk teori. Jag testar med denna post en väg som iakttar själva diagnosticerandet och dess villkor.

Vad är egentligen en diagnos? Ordet används ofta som om det vore synonymt med själva den sjukdom eller det tillstånd det betecknar, men diagnosen är ju faktiskt bara själva betecknandet. Diagnosen är läkarens utlåtande över hur patientens symptom förhåller sig till en kriterielista. För att begripa hur det kommer sig att en diagnos förändras över tid, vissa kommer till och andra försvinner, måste man undersöka hur själva denna kriterielista har komponerats.

Vad är en diagnos?

  • Diagnosen är ett sätt att gruppera symptom enligt en tillfälligtvis rådande logik.
  • Utifrån hur dessa symptom grupperas konstrueras kriterielistor.
  • Människors symptom jämförs med kriterielistorna.
  • Stämmer tillräckligt många kriterier ställs diagnosen.

Vad är ett symptom?

  • Det sätt att tänka som dominerar under en given historisk period bestämmer vilka system som tillsammans bildar en diagnos.
  • Varje ”symptom” utgörs av ett avvikande från en norm (annars skulle de inte vara patologiska)
  • Normen sätts utifrån vilken profil det normgivande samhället är konstruerat för

I böcker som Vansinnets historia och Sexualitetens historia I-III visade Michel Foucault hur de normer som fick bestämma avvikandet på en rad områden hela tiden finns inbegripna i ett mycket större skeende, omfattande hela det mänskliga samhället. Eftersom Foucault varit normavvikandets stora teoretiker och affischnamn behöver jag just inte citera sönder honom här, men konstaterar att det finns en god poäng med att använda hans systemorienterade tänkande då man talar om neuropsykiatri eller vilken diagnosticeringsaktör som helst. För Foucault var samhället en sorts stor apparat vars delar var tvärkopplade till varandra och som det omöjligtvis gick att stå utanför; han använde för denna apparat begreppet dipositif. Även gränserna för vårt tänkandes möjligheter genereras av denna apparat.

Grejen med att introducera dispositif här är att påpeka hur samhällets tekniska  och organisatoriska apparation i sig bildar en norm, nämligen de med kognitiva system som klarar av att använda systemen. Här är alltså normen inte nödvändigtvis något som finns i människors värderingssystem; det är något som finns inbyggt i tekniken genom vilka den premierar och vilka den utesluter. Till den tekniska apparationen hör de mer eller mindre framträdande teknologier som omger oss i vardagen, utgör vad som blivit vår naturliga livsmiljö. Till den organisatoriska hör till exempel kapitalismen (och således förmågan att anpassa sig till detta system), byråkratisk administration (och dito förmågor här) och diskurs (hur idéer hänger samman med varandra). Dessa apparationer hänger ihop och genererar en normativitet. Det som avviker från normativiteten är vad som, i psykiatrin, bildar ett symptom.

Då teknologin, organisationen, diskursen ständigt står under förändring så kommer olika symptom under olika tider att ingå i olika diagnoser och tillskrivas olika egenskaper. Mycket av det som idag karakteriserar autism ingick under 1970-talet i diagnosen schizofreni – två diagnoser som tillskrivs väldigt olika symptombilder, orsaker och förlopp. Olika typer av normavvikanden monteras alltså under olika tidseror ihop till olika typer av diagnoser. Tendensen är nog liknande inom de flesta forskningssfärer och institutioner men blir väldigt tydlig just inom psykiatrin, som ju i diagnosticeringen endast går på symptom – dvs. Iakttagbara yteffekter, ”yttringar” av något förmodat underliggande.

Slutsats: psykiatriska diagnoser = tidstypiska sätt att avgränsa människans kognitiva potential. Just nu, under 2010-talet, är (olika chatteringar av) autism det vanligaste sättet att diagnostiskt representera avvikande från neurotypen.

h1

Autistisk teori 5: Den som förnimmer

maj 14, 2013

Från förra posten: ”Bildens natur är att vara just bara en bild. Inte en bild av något, bara en bild. Ingen representation. Hjärnan är en maskin som utifrån sina förutsättningar skapar bilder.” En mening till behövs här; en om den som ”ser” bilden.
Om bildens natur blott är att vara en bild leder kanske vårt tänkande oss ändå att tro att det är någon som ”ser” den bild som skapas av hjärnan/piktogrammet; att det, innanför perceptionen, sitter ett själv, ett ”jag”, som ser, hör och känner objekt utanför sig själv. Tänker vi så, så luras vi av vårt eget tänkande. Det som primärt existerar är inte ett jag som ser ut över världen, utan ett jaglöst seende ovanpå vilket det ibland, inte alltid men då det behövs, uppstår ett självrefererande tänkande som kallar sig själv för ”jag”. Det är vad vi är: ett perceptionssystem som ibland kallar sig själv för Jag.

Vad Jag tar miste på är alltså ordningen. Jaget tror sig vara ”den som ser”, alltså den aktive, men är blott en funktion hos perceptionssystemet – på samma sätt som balansen, smakpreferenserna, seendet själv. Därmed inte sagt att det inte existerar, eller att det saknar en vilja som kan kallas dess egen – bara att det inte kommer före sina sinnesintryck, utan efter.

Det förnimmande hjärnan/piktogrammet skapar är i sig en del av organismens orienterande i världen. Förnimmandet är, vill jag mena, ett ”omedvetet själv” – ett själv som finns redan då Jaget kommer till platsen. Det sinnliga upplevandet av världen är självet.

Med denna post vill jag införa en distinktion mellan Jaget, det medvetna, och Självet – αυτος – det ständigt upplevande/upplevda. Självet, då jag talar om det framledes, betecknar alltså inte ett neurotypiskt ”jag” utan ett förmedvetet upplevande vars gränser definieras av sina möjligheter att skapa bild av världen. Jag tänker mig att en sådan distinktion är nödvändig om man skall tala om autistisk kognition som något som går utanför och är åtskilt från neurotypisk kognition.

h1

Autistisk teori 4: Hjärnan, piktografen

maj 14, 2013

Vad är perception egentligen? Och: kan den vara mer eller mindre adekvat, mer eller mindre verklighetstrogen? En blind person har förvisso mindre adekvat syn i det att den inte kan orientera sig efter ljusets egenskaper på samma sätt som en seende. Men synen, som sådan, är inte ett passivt mottagande av visuell information, inte för de seende heller. Synintryck, såsom alla sinnesbilder, skapas i våra hjärnor. Sinnesbilden som sådan är inte världen, är inte det sedda eller hörda – det är en av hjärnan skapad fantombild, men en där det sedda har lämnat spår.
Hjärnan är alltså inte bara mottagare av data utan är främst en kreatör av bilder. Som kreatör arbetar den på ett råmaterial av sinnesdata intaget genom organen. Dessa sinnesdata är egentligen även de artificiellt skapade – nämligen skapade av organen utifrån organens egna förutsättningar att reagera på stimuli, och därefter vidareskickade till hjärnan, det centrala nervsystemet, där det omvandlas till en bild. Även ett ljud är en bild i denna mening – det är något som skapats av hjärnan av ett råmaterial bestående av den frekvens i vilken trumhinnan dallrar då den utsätts för luft som rör sig i en frekvens som förmår få den att dallra. För stora eller för små vibrationer får inte trumhinnan att vibrera, kan således inte skickas vidare till hjärnan för att där göras om till ljud/sinnesbilder.
Organen väljer alltså ut ett skikt av världen, en tunn skiva av allt det där som myllrar omkring en, de låter det som finns där bli en ström som skickas vidare inåt, mot den fettbaserade biologiska maskin som besitter förmågan att utifrån denna ström skapa en bild. Bildens natur är att vara just bara en bild. Inte en bild av något, bara en bild. Ingen representation. Hjärnan är en maskin som utifrån sina förutsättningar skapar bilder. En piktograf.
Bilderna använder vi för att orientera oss i världen. Men vi kommer aldrig åt de objekt som är deras källa; vi har tillgång till dem endast genom mediering via våra organ och hur dessa organ ordnar de processer medelst vilka bilderna framträder. Nervsystemet är en bildmaskin; den gör audiella bilder av luftvågor, visuella bilder av elektromagnetisk strålning, olfaktoriska bilder av kemiska substanser, taktila bilder av mekaniskt tryck. Och bilderna, eller den ständiga strömmen av föränderlig bildkreation i nervsystemets dialog med omvärlden, är vad som orienterar hela systemet i dess framlevande i denna omvärld. Så blir perceptionen en komponent i den mänskliga kognitionsfigurationen.
Härifrån utgår mina vidare formuleringar om autistisk teori; perception, autistisk som neurotypisk, handlar om producerandet av bild. Hur bilden skapas, och hur denna bild utger sig för att förhålla sig till en omgivande värld, blir en del av den autistiska teorins uppgift att försöka begripa och framvisa.

h1

Autistisk teori 3: Autistisk perception

maj 8, 2013

Som psykologiskt begrepp kan perception enklast förstås som människans tolkande av sina egna sinnesintryck, alltså alla de biofysikaliska processer som är aktiva då världen kommer till människan genom sinnesinformation. Då man vetenskapligt talar om perceptionen delas den ofta upp efter sinnena; man talar då om visuell perception (synen), auditiv (hörseln), haptisk (känsel) och olfaktorisk (smak och lukt) perception. Svenska Wikipedia föreslår även kognitiv perception (själva informationssolkandet, här betraktat som en del av perceptionen själv) och subliminal perception (all den information vi tar emot som aldrig når medvetandet, vilket är den absolut övervägande delen); dessa två sensoriska fakulteter har inga ”egna” informationsmottagande organ utan agerar på signaler från de sinnen som har det.

Att skilja perception och kognition från varandra är inte alldeles enkelt. På en mer vardaglig nivå kan man tala om hur perception är erhållandet av information genom sinnena, medan kognition är bearbetandet av denna information, inklusive den respons till vilken detta leder. Dock är det inte alldeles enkelt att införa en distinktion mellan dem; vetenskapen håller på med det mest hela tiden, men de förblir överlappande vilket får till följd att perception och kognition betyder lite olika saker beroende på om det är psykologer, neurologer, fysiologer, filosofer eller något annat som talar om dem. Även om det bara finns ett antal organ på människokroppen vars funktion är att ta in information – ögon, öron, näsa, mun, hud (well, dess delvisa funktion i alla fall) – så är inte själva hjärnan uppdelad på samma vis. I hjärnan (det centrala nervsystemet, CNS) sker processandet av de signaler som kommer från sinnesorganen (det perifera nervsystemet, PNS) via korsreferens, via övergripande system, i neurala nätverksformationer.

Ur mitt perspektiv blir perceptionen viktig i och med hur den utgör en del av kognitionen (snarare än ovanstående synsätt från Sv Wikipedia, där kognition istället är en perceptuell förmåga); alltså hur perceptionen är en del av en kognitionsfiguration. Remember Maturana och Varelas förståelse av alla livsformer som kognitiva system: ”Kognition åsyftar det vis på vilket ett levande system relaterar till sin omgivning och är en konsekvens av hur det interagerat med denna omgivning. Då kognitionen alltså är en konsekvens utgör den även själva systemets möjligheter att vidare adaptera (anpassa sig) till speciella miljöer”. Hos Maturana och Varela är kognitionen själv varje livsforms framevolverade sätt att inta information om sin miljö och, utifrån vilken information som kan tas in och hur den behandlas, orientera sig i denna miljö samt däruti skapa ett livsutrymme för sig själv.

Vad autisters perception beträffar finns det idéer som går åt olika håll. Det traditionella sättet att se autism är som en utvecklingsstörning, alltså ett naturens misstag; man skulle ha utvecklats på samma sätt som andra människor, men någon form av störning eller missbildning har omöjliggjort detta. Jag värjer mig förstås mot en sådan tolkning. Lyckligtvis finns det modern forskning som reviderar ”naturens misstag”-perspektivet och som snarare lutar mot att undersöka vad autism faktiskt är, utifrån förutsättningen att det kan vara något annat än ett misstag. Kanske är det en extrapolerad variant av ett fungerande som finns hos alla mänskliga hjärnor? Kanske är det så att den autistiska hjärnan kanske är bättre på något än den icke-autistiska, kanske skall den autistiska hjärnan fungera som den gör – men blir ett handikapp i den miljö vårt samhälle utgör, som ju är avpassat efter normalhjärnan? En tanke som prövas är att autisters annorlundaskap börjar redan på perceptionsnivå (och alltså inte på tolkningsnivå eller handlingsnivå), att alltså världen redan då den erfars av autisten ser annorlunda ut än för normisen. Jag återkommer till några sådana teorier alldeles i följande poster.

h1

Origo

januari 11, 2013

Du och jag är flöten, guppande på en kall och vidsträckt vattenyta. Mörk himmel välver sig högt ovanför. Genom gråskimrande moln lätt upplysta från ljuskälla långt bortom synfältets horisont spränger intensivt mörker fram, genomborrar sig av ljus från källor så långt bort att det som hit når kanske alstrats före sjön och molnen fanns här. Allt speglas i vattnets lugna yta. Vattnet speglar sig i himlen. Vi finns där, i fasskiftet, kritisk punkt, suspenderade, hängande vid det moment där skillnaden uppstår mellan den ena evigheten och den andra. Mellan två bråddjup finns en lätt ytspänning. Tack vare denna ytspänning hänger vi kvar där vi är.

 
Tåget forsar mjukt och rasande fram genom natten, det åker inte till nånting, det åker ifrån, om ens det. Rälsen läggs eller finns plötsligt till av sig själv precis där bortom den horisont vi har framför oss. Den försvinner så fort den hamnat bortom den horisont som finns bakom. Kanske är det likadant med den skog genom vilken vi åker, möjligtvis även med det urberg skogen bekläder. Alla är tillfälliga gäster till tillfälliga gäster, eviga parasiter på eviga parasiter. Nollpunkten uppstår spontant då vi färdas i magen på det snabbaste ångdrivna djur universum skådat. Allt annat är temporär evighet medan vi ser hur träden utanför väjer av draget från det fordon som kom att utgöra vårt enda livsvillkor.