Posts Tagged ‘Politik’

h1

Neurosociologi, neuropolitik

april 9, 2013

Det där med ”biomedicinskt” kontra ”sociologistiskt” perspektiv på sjukdomsstatusen hos de neuropsykiatriska diagnoserna (NPF) är en debatt som fortsätter med att inte kunna föras. I dagarna är det en dialog i socialistiska tidningen Internationalen, där skribenten Lars Lundström ansluter sig till en variant av det senare.

Under rubriken Pillerlinjen – för arbetarklassens barn?, den 21 januari 2013, påpekar han att det är anmärkningsvärt att det främst är barn i de lägre inkomstgrupperna som tilldelas diagnosen ADHD. Han tar sig sedan  den inte alldeles självklara friheten att koppla detta till tidigare erors rasbiologi och de ansatser som under tidigare århundraden gjorts för att medelst den då nya vetenskapen eugenik bevisa att vissa raser är av naturen underlägsna andra och att det förhåller sig likadant med samhällsklasser – att arbetarklassens underlägsenhet alltså beror på en undermålig arvsmassa. Att ADHD är en diagnos som tillskrivs ärftlighet samt tilldelas fattiga verkar enligt Lundström betyda att de som hävdar att ADHD är en legitim diagnos därmed indirekt hävdar att arbetarklassen är genetiskt underlägsen.

Den 1 februari kom ett genmäle från David Munck, som – utan att explicit adressera Lundström – ger en historisk översikt över de senaste decenniernas utveckling mot en större tolerans av NPF-personer samt ett gryende medvetande hos dem själva, att de kanske är en grupp med egna rättigheter att hävda. Artikeln avslutas med orden ”Men de som menar att allt, eller nästan allt, är ”hjärnspöken” bör tas på samma allvar som president Ahmadinejad när denne hävdar att det inte finns några homosexuella i Iran.” Under rubriken Måste man ha diagnos för att bli accepterad? 15 februari 2013  är Lundström sårad då han tycker sig ha blivit liknad vid Ahmadinejad. Lundström försöker förtydliga sitt argument genom att föra in Kriminalvårdsstyrelsens uppgift att ”två tredjedelar (63 procent) av fängelseinternerna i barndomen uppfyllde kriterierna för ADHD och att närmare hälften (43 procent) fortfarande uppfyller dessa kriterier”. Detta tycker Lundström ännu tydligare talar för att psykiatrin är dagens rashygien och neurobiologi dess teoretiska underbyggnad.

I sitt sista inlägg i frågan, Det där med hjärnskada. Vem hävdar det? 2 mars 2013 försöker han sätta punkt genom att – återigen i polemik mot Munck – visa  att psykiatrin visst betraktar NPF som hjärnskador, nedärvda sådana, medan ” Diagnoskritiken [till vilken Lundström ansluter sig] ifrågasätter denna neuropsykiatriska förklaringsmodell som hävdar att ADHD orsakas av biologiska/medicinska förändringar i hjärnan och som ser ärftlighet som den viktigaste bakgrundsfaktorn.”

Naturligtvis är både debatten och argumenteringen rikare än så här, men de linjer argumenteringen följer torde i denna genomgång vara tydliga. Munck underbetonar enligt min mening den farmakologiska industrins roll i framdrivandet av diagnosticeringen under 70- och 80-talen men skriver fint om den glädje och vilja som börjar växa fram mellan NPF-personer och dess rörelse mot ökad tolerans i samhället. Lundström verkar dock hävda att psykiatrin är helt av ondo pga girighet, och att vad som möjligtvis i verkligheten är skilda personlighetsdrag av neuropsykiatrin ges en teoretisk inramning som antyder att fattiga och kriminella är underlägsna människor då det är dessa som får de flesta ADHD-diagnoserna.

Jag har ju tidigare skrivit om ”biologism noveaux”, ett begrepp jag förstås hittat på själv och som betecknar ett nytt sätt att försöka argumentera med biologin som utgångspunkt. Allting börjar med vad som finns, och vad som finns är kroppen. Hjärnan är kroppen, kroppen är hjärnan. Människors hjärnor är olika; de fungerar redan från födseln på olika sätt. Detta är en del av mänsklighetens historiska biologiska framgång. Mänskligheten är alltså en heterogen grupp och skall så vara. Evolutionen har gjort den sådan. Samhällsutvecklingen har dock drivit fram ett mentalt klimat som premierar en sorts medianhjärna, vilket också utesluter många av de mer specialiserade hjärnorna. Genom den farmakologiska industrins försorger har dessa uteslutna hjärnvarianter givits namn, dock i form av ohälsodiagnoser, men ändå namn – vilket gör dem synliga och möjliga att prata om. Vare sig psykiatrin är ”ond” eller ”god” så har den försett oss med begrepp som påvisar existensen av hjärnor som inte följer nån sorts medianfungerande. Detta är vad vi har att utgå från i varje typ av politisk kamp som skall föras av oss ADHD-personer, aspergare, tourettare, autister eller vad vårt avvikande nu rubricerats som. Människor är inte exakt likadana – de är olika.

Det är just den sista frågan som testas i sådana här diskussioner. Är alla människor likadana? Förmodligen skulle de allra flesta svara ”nej”, men de skulle inte mena det på riktigt. Lundström är en av dessa. Det är även alla politiska partier. Trots all retorik om alla människors unicitet och de mänskliga individernas absoluta fantastiskhet så är både liberala, socialistiska, konservativa och nationalistiska politiska aktörer nedsänkta i sina respektive idéhistoriska strömfåror vad individens egentliga beskaffenhet beträffar. Ingen av dem verkar ha märkt att samhällsutvecklingen skapat sin egen strömfåra, utanför alla idealistiska moralföreställningar, och att dess verklighet är att endast den majoritet som inte har alltför specialiserade hjärnor klarar av att navigera sina liv i vardagen – specialisering kostar nämligen. Kreativitet, till exempel, kostar uppmärksamhet. (Påpekar gärna igen: allt detta stöder sig på forskning, dock inte forskning som kopplats samman på just detta vis – biologism noveaux – förut. Länkar på slutet!)

Självklart vill farmakologin att våra avvikanden skall rubriceras som ett hälsoproblem – det är vad de tjänar pengar på. Det betyder inte att vi behöver ta ställning ”för” eller ”emot” psykiatrin som fenomen. Psykiatrin är en apparat som visar saker som den själv inte riktigt kan tolka. Men alla fakta finns där, vi behöver bara finna den mest korrekta tolkningen, under alla värderande eller ideologiskt laddade ord såsom ”handikapp”, ”sjukdom”, ”funktionsnedsättning”, ”medicin” och så vidare.

Min slutledning, eller om det möjligtvis är min startpunkt, är: vi måste släppa alla förutfattade idéer om vilka som är de goda och de onda här, hur människan ”skall” se ut och vara ordnad, kanske till och med vad vi tror att hon är (en individ). Om hypotesen att de avvikande neuropsykiatriska funktionssätten är ärftliga ­stämmer, vilket mer och mer forskning pekar mot, ­betyder detta att det är en del av hur mänskligheten är ordnad – de individer som ingår är mer olika varandra än vad vi tidigare trott. Detta betyder också att det är som GRUPPVARELSE människans framgång ligger, inte i att alla individerna är väldigt högstående var och en för sig.

Vad som görs osynligt i argumenteringen hos personer som Lundberg är att vi som är annorlunda ordnade faktiskt utesluts från samhället av diverse automatiska funtkioner, vare sig det rör sig om skador eller inte. Det är väl belagt att personer med fattig bakgrund och exempelvis ADHD klarar sig sämre än sådana som har en ekonomisk infrastruktur ordnad för sig redan från början. Halten ADHD-personer är självfallet inte lägre i en högre samhällsklass bara för att det är lägre diagnosticeringsgrad. Den är lika hög, men dessa personer har ett nätverk omkring sig som kan ta hand om sådant som är deras egen svaghet så att de själva kan koncentrera sig på sina styrkor i stället. Denna fördel finns inte för ADHD-personer i lägre inkomstklasser. De högre stånden har dessutom olika typer av förberedda ursäkter för avvikare – de är särbegåvade, exentriska eller nåt annat smickrande i stället för problembarn. Vi som kommer från något enklare förhållanden utan dessa traditioner får det svårare. Många stängs tidigt ute från samhället, och det  behov av adrenalinkickar som ADHD-hjärnan ofta behöver för att hålla sig uppe leder oftare till destruktivitet.

Då har jag ändå inte ännu nämnt den andra sidan av det; att ADHD är en vanlig egenskap även i den absoluta toppen av precis vad som helst. Liksom samhällets botten har en stor statistisk överrepresentation av ADHD-personer som oftast kommer från enklare förhållanden, så har toppskiktet inom konsten, politiken, musiken, idrotten, näringslivet etc osv en statistisk överrepresentation av ADHD-personer – oftare då sådana som kommer från något mer stabila förhållanden.

Biologism utesluter absolut inte en strukturell analys av samhället. Dessutom är en biologism den idélinje som allra starkast skulle kunna uttrycka mänsklighetens särart som heterogen, multipel och mångdimensionell. Låt inte gamla inkörda vanor stå i vägen för denna möjlighet för sakens egen skull.

 

Min postserie Biologism Noveaux:

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/

Tredje delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/26/biologism-noveaux-del-3-accelererad-essensialism/

Fjärde delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/08/09/biologism-nouveaux-del-4-varfor-biologism/

h1

Vad jag tror att politik är

december 20, 2012

Detta är vad jag tror att politik är.

Det finns fyra varianter. Tittar man närmare går det inte riktigt att se, de blandar sig med varandra och blir svårartade och krångliga. Det är som tvärtom: ju närmare man går, desto mindre ser man att de är sina egna. Men om man håller ett visst avstånd kan man lätt iaktta fyra distinkta flöden  genom tiden. De har andra namn, de slutar alla på ”-ism” precis som om de vore syskon. Men börjar man använda de namnen så blir allting krångligare igen; då flödenas mikroinstanser heter likadant som själva den historiska huvudströmningen så är det lätt att göra dem arga eller förväxla dem med varandra igen. För enkelhetens skull kan vi  därför kalla dem Thorm, Grelt, Atram och Ilmandine.

Thorm, Grelt och Ilmandine håller mest på med fördelning av värde. Generaliserat, ackumulerat värde; pengar. Detta är vad de primärt tycker att politik skall syssla med. Thorm och Ilmandine tror att gruppen är det primära, att folk är en gruppvarelse. Atram tror istället tvärtom; att grupper består av ihopklustrade individer. Grelt tror att det är gruppen som är det primära, men måste låtsas att den tror på individen. Det är listigt av Grelt; hen är nämligen beroende av gruppen, men det är som individer hen tilltalar folk. Ilmandine tror på territoriet. Gruppen och territoriet hör samman; politik är enligt Ilmandine att se till att det blir så. Grelt och Thorm är äldst och Atram är nog yngst. Ilmandine vet man inte riktigt, det beror på hur man räknar.

Thorm delar upp mellan rika och fattiga. Politik skall vara att skydda de fattiga från de rika, så att de rika inte blir ännu rikare på de fattigas bekostnad. Thorm litar på att de fattigas nödvändigt numerära överläge skall utgöra hens hävkraft. För att liksom hålla ihop de fattiga hör ihop får dessa Solidaritet. Men eftersom inte Solidaritet riktigt finns i tillräckliga kvantiteter, och är svår att framställa, så tror Thorm att det krävs en starkt stat som ser till att de rika hålls någorlunda kort.

Grelt tycker i stället att politik skall vara att skydda de rika från de fattiga så att inte de fattiga tar de rikas pengar. Grelt har använt två sätt att se till att det är så. Förr i tiden trodde även Grelt att det fanns både fattiga och rika, och att de var två distinkta grupper. Då var det viktigt att se till att det bara var den rika gruppen som dominerade. Det var kvalitet som var Grelts hävstång; de med mycket pengar var de som bar upp Grelt och underbyggde hens kraft. Medlena var att, medelst en stark stat, se till att de fattiga hölls utan inflytande över denna stat.

Både Thorm och Grelt tror på ett monster som vi kan kalla för w’Rrenk, och som byggs upp av pengar – på ungefär samma vis som Thorm byggs upp av kvalitet och Grelt byggs upp av kvantitet. De tror att w’Rrenk är ett vidunder som måste hållas tjudrat. Båda tror sig vara beroende av dess kraft, men har olika vis på vilket de vill fjättra w’Rrenk. Thorm tror på lagar och stat; om vi binder fast liksom en tentakel i taget, och w’Renk har många sådana, om vi alltså binder fast en i taget och på många ställen kan vi leva uppe på henne, av hennes kroppsvärme. Grelt tror mer på att man medelst ceremoniella ritualer, såsom normer och traditioner, kan skapa tvingande mönster, banor vilka w’Renk inte förmår bryta. Då blir det viktiga att se till att dessa mönster gynnar de rika; får de fattiga inflytande över w’Renk och normmagin bryts kommer w’Renk att bliu förvirrad och förmodligen kasta sig över sin herre, förmodligen förstöra allt i sin väg.

På det sista har Grelt ändrat sig lite; hen tror inte längre, säger hen, på att rika och fattiga är distinkta grupper. Det nya tricket är att skapa kvantitet genom att lova tillgång till kvalitet. Alla kan färdas mellan socialgrupperna! Det finns ingen gräns längre, säger Grelt. Genom att få så många ur folket som möjligt att tro att de kan bli en av de få rika så är kvantitet numera även Grelts hävstång. Och då behövs det egentligen ingen stat! w’Renk, säger man, är inget vidunder som måste styras av ritualmagi – vi har nu upptäckt att det är som en rolig pastellfärgad godisdrake som man får rida på om man vill. Om man kvalificerar sig. Thorm vet inte hur hen skall handskas med situationen och talar ömsom om vidundret, ömsom om godisdraken.

Atram tror inte på grupper alls, knappt ens på pengar. Atram vill ordna världen så att det var som om pengar inte ens fanns! Alla kan bli en godisdrake själv, bara de arbetar tillräckligt mycket. W’Renk är i själva verket mest en symbol; det vi alla har att sträva efter att bli, det som motiverar oss. Bli w’Renk. När man väl blivit det ligger världen under ens fötter. Det enda verkliga vidunder som erkänns av Atram är det som Thorm vill skapa med sin Solidaritet. Atram tycker att Solidaritet är ett monster som äter individer, ju fler individer desto större blir Solidaritet. I värsta fall kommer Solidaritet att äta upp godisdraken w’Renk; detta måste hindras. Liksom på senare tid Grelt så kommer även Atrams kraft från de drömmar man skapar hos människor genom w’Renks magiska kraft.

Ilmandine tror inte på solidaritet, godisdrakar eller monster. Men hen tror på en sorts vidunder; den fasansfulle men starke, som personifierar folkets band med jorden och som folket vill följa. Vi kan, mest för att de skall ha ett samlande namn, kalla dem för milifanter. Milifanterna utgörs av vissa särskilt märkvardiga individer, men dessa finns där för gruppens skull. Gruppen är nämligen också vad som skapar även Ilmandines kraft. Men inte genom att den matas med solidaritet eller drömmar om att få bli en godisdrake, utan genom att ha det gemensamt att det är gruppen som bygger upp milifanterna och försvarar de gränser som man måste ha för att få kalla ett område för sitt. Den här manövern har ett rykte om att vara korkad och lättköpt, men är faktiskt ganska intrikat; för att få folket att bygga upp milifanterna får de något som vi kan kalla Ghaal. Det är en sorts magisk nektar som utvinns ur naturresurser. Men för att naturen skall ge Ghaal måste den som utvinner det tro på att det finns! Ju mer man tror, desto mer Ghaal blir det. Ingen vet hur det går till, men det verkar faktiskt vara sant.

Detta är alltså vad jag tror om politik. Som sagt, man måste stå en bit ifrån för att begripa allt det här, det går inte att stå för nära för då bara luras Thorm, Grelt, Atram och Ilmandine. Lite avstånd måste till.