Posts Tagged ‘psykisk ohälsa’

h1

Varför tänkande om mänsklig skillnad absolut inte får överlåtas till medicinare och psykiatriker

november 13, 2014

Hej allihop!  Håll i hatten, för nu blir det galenskaper. Så här står det i nya numret av Läkartidningen (en utomordentligt välrenommerad tidskrift som läses av alla landets läkare):

Det finns studier som framhäver genetikens roll för kriminellt beteende, men att även miljöfaktorer har betydelse. En ny svensk studie slår nu dock fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer och därför saknar betydande inverkan på huruvida barnen i familjen utvecklar brottsligt beteende eller ej.

Visst häpnadsväckande? Det är alltså inte Expressen utan Läkartidningen som delger oss en studie som visar att det i och för sig finns en sjufaldigt ökad risk för hemfallande till våldsam brottslighet för barn vars föräldrar tillhör en lägre inkomstgrupp än för de rika. Men denna sjuhundraprocentiga skillnad kan enligt vissa metoder som studiens forskare typ känner till förklaras av andra faktorer än föräldrars inkomst, förmodligen genetiska. Därför måste mer pengar till för att utreda kopplingen mellan gener och kriminalitet, allt efter artikelns slutkläm.

Det är läkaren och kriminologen Ardavan Khoshnood som i Läkartidningen skriver detta om en färsk artikel i British Journal of Psychiatry. Under rubriken ”Nya rön” publiceras Khooshnoods text med titeln Socioekonomisk status har enbart en svag koppling till kriminalitet. Den refererade forskningsartikeln bygger på en svensk statistisk studie av Amir Sariaslan, Henrik Larsson, Brian D’Onofrio, Niklas Långström och Paul Lichtenstein. Herrarna Sariaslan et.al har kommit fram till detta faktum genom statistiska studier av personuppgifter. Jämfört föräldrars inkomst med hur det gått för barnen då de växt upp; har de hemfallit åt våldsam kriminalitet eller drogmissbruk? Och studien visar alltså att det har de förvisso gjort, i sju gånger större omfattning än de vars föräldrar har medel- eller hög inkomst, men att även andra variabler – ”unobserved familial risk factors” – kan förklara beteendet, faktiskt i så hög utsträckning att hela inkomstvariabeln liksom trollas bort! Fantastiskt.

Jag är ju inte sämre än att jag fattar att det förmodligen är en dedikerad forskargrupp, att de på något vis förmodligen ändå vill väl och att de – kanske först och främst – vill visa att det finns en koppling mellan genetik och kriminalitet som måste utforskas mycket mer, helst av dem själva och med rejäl bemedling. Men när det gäller denna koppling – genetik, kriminalitet och inkomstnivå – måste man ha silkesvantar på händerna i analysen och redovisandet, och desto mer så när man passar på att använda sina rön till att underkänna kopplingen mellan socioekonomisk status och våldsam brottslighet.

För naturligtvis lyckas de inte underkänna någon sådan koppling, trots alla sina siffror. Än mindre ”slår de fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer [som har betydelse för kriminellt beteende]”. Vad de har gjort är ju i stället att ha tillfogat en rad andra variabler som OCKSÅ påvisar ett samband mellan vissa individer och kriminellt beteende. Sedan har de försökt få det till att dessa variabler gradvis gör att inkomstnivån som förklaringsvärde bleknar bort tills det bara finns en ”svag koppling” kvar. Men det stämmer ju inte; den ofattbart höga snedfördelningen, den sjufaldigt högre kriminaliteten bland de fattiga, står ju exakt lika stark även efter att man visat att även genetik existerar och har stor påverkan.

Vad de undersökt är definitivt inte heller ”sociokulturell status” utan inkomstnivå. Detta är inte samma sak. Inkomstnivå refererar till en siffra, det är ett väldigt enkelt begrepp. Begreppet sociokulturell, däremot, betecknar ett komplext sammanhang som inbegriper mycket mer än vad någon intjänar för lön i reda kronor. Faktum är att det inte har på denna plats i analysen att göra: det skall komma in i nästa skede. Låt mig förklara varför.

Som jag ser saken så har de inte visat något alls om den genetiska betingadheten att begå brott, men väl något om samhället: att det finns funktioner i samhället, varför inte använda det gamla slitstarka begreppet ”strukturer”, som ser till att människor med vissa genetiskt betingade egenskaper skjuts utanför möjligheten till medel- eller höginkomst och därmed är sju gånger mer utsatta för risken att behöva bli våldsamma eller brottsliga. (Dubbelt så stor risk till drogmissbruk, dessutom.)

Det är här begreppet ”sociokulturell” skulle ha kommit in; för att visa hur dessa strukturella funktioner exekveras. Det är ju nämligen så att det inte är själva brottsligheten som går i arv, eller benägenheten därtill. Det handlar inte om genetiskt nedärvd ondska, vilket kontentan faktiskt blir om man nu skalar bort det sociokulturella och endast ser till det genetiska som kauserande för brottsligt beteende. Det handlar i stället om att vissa egenskaper – låt mig ta det inte helt långväga exemplet uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet – har starkt ärftlighet, men att dessa lättare kan få en positiv utkomst (kreativitet, anpasslighet) för den som har en trygg ekonomisk struktur och ett gott självförtroende med sig från barndomen. ADHD-personer uppväxta under utsatta förhållanden har oändligt mycket svårare att finna användbarhet för sina förmågor än ADHD-personer från trygga förhållanden där ekonomin varit god. Detta beror på att samhället är ordnat för en annan typ av nervsystem, det vi hyperskallar kallar för neurotypen (dvs. normisarna). Det beror på samhällets ordnadhet, dess socioekonomiska strukturer, inte på ADHD-personernas nedärvda ondska.

Även drogmissbruk och våldsbrottsliga tendenser är nämligen något människor utsätts för. Att fattiga oftare än rika missbrukar och är våldsamma och kriminella beror inte på deras nedärvda ondska utan på att de har en särskild utsatthet inför det. Återigen: en socioekonomisk utsatthet, ej reducerbar till antalet kronor deras föräldrar tjänat eller huruvida deras släktingar fällts för våldsbrott.

Jag vet att många humanister och samhällsvetare är väldigt mycket emot all typ av forskning som vill undersöka genetisk betingadhet till brottslighet. Detta gäller i synnerhet vänsterorienterade tänkare, som ofta är väldigt provocerade av konceptet mänsklig skillnad. Vi minns ju till exempel Internationalens Lars Lundström, som såg den ökade ADHD-diagnosticeringen och dess bundenhet till klassbakgrund som ett eko av äldre tiders frenologi eller till väldigt tveksamma rasbiologiska experiment. Men vi får inte glömma att människor faktiskt är olika – även genetiskt – men att samhället är ordnat för de som är lika, eller mest lika, en idealtyp. Det är samhället som gör människor ”onda” genom att tvinga dem till det och utsätta dem för det – det är inte generna.

Jag hävdar alltså att sambanden mellan genetik och kriminalitet måste undersökas. Detta måste undersökas för att visa något om samhället – vilka som utesluts, vilka som premieras, hur man kan förändra samhället för att ge utrymme för de avvikande att utveckla något positivt i stället för att behöva skjutas utanför och tvingas in i brottslighet, missbruk eller psykisk ohälsa. Men då är det också absolut nödvändigt att vara väldigt försiktig med begreppen – begreppen är samhällsforskarens skalpell, slinter eller man eller håller dem bakochfram så kan man råka skära av något väsentligt.

Forskning är viktigt. Att forska om mänsklig skillnad och hur denna tar sig uttryck i samhället är dessutom oerhört viktigt, av allra yttersta vikt för alla oss som bor här. Därför måste man som forskare vara försiktig med hur man analyserar data och hur detta sedan presenteras. Den sortens forskare som vetenskapar om kroppen och den mänskliga biologin är allt som oftast en som går från det stora – en funktion, ett samband – och försöker gå inåt, mot allt mindre beståndsdelar, helst bara tills en enda gen eller neuron finns kvar, och förklara allt utifrån denna sista beståndsdel. Då blir också förklaringarna därefter – oändligt avancerad forskning, men lika oändligt förenklade svar. Sådana forskare skall inte behöva använda ord som ”socioekonomisk”, då de uppenbarligen bara förstör dem, utan det är då forskare skall ta vid som är mer lämpade att förstå de komplexa sammanhang i vilka det mänskliga uppstår som alltid är mycket mer än summan av sina gener, neuroner eller inkomstuppgifter.

h1

Artikelrecension: The ESSENCE in child psychiatry av Christopher Gillberg

juli 20, 2013

Christopher Gillberg är lätt svensk barnpsykiatris grand old man. Under 80-talet lanserade han tillsammans med kollegor diagnosen DAMP, sedan dess har han varit drivande i lanserandet av MBD, Asperger syndrom, ADHD och flera andra neuropsykiatriska diagnoser. Hans publiceringslista är lång, och denna artikel är en nyckeltext för arbetet på Gillbergcentrum för neuropsykiatri och utvecklingsneurologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Sedan det tidiga 80-talet har Gillberg påpekat det problematiska med begreppet ”komorbiditet”, som dyker upp allt som oftast då det gäller NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ett begrepp som en gång även det lanserats av Gillberg). Begreppet används på olika vis av olika praktiker, men dess mest bokstavliga mening är förekomsten av flera orelaterade diagnoser hos samma patient. Hos barn med NPF är den särdeles hög; Gillberg påpekar att den är mer regel än undantag, och att barn som diagnosticerats med t.ex. ASD löper mycket högre risk att senare i livet också diagnosticeras med ADHD, Tourettés disorder eller någon annan diagnos under NPF-paraplyet. Dessutom förändras ofta diagnoserna under livsspannet; exempelvis kan en individ som givits diagnosen ADD vid 5 år vara utan ADD-symptom som 10-åring, men i stället fylla kriterierna för diagnosen Aspergers syndrom. De neuropsykiatriska diagnoserna har en speciell porositet, de skiftar och blandas hos individer på ett vis som antyder att den allt mer differentierade diagnosbilder psykiatrin arbetar fram faktiskt inte nödvändigtvis är det bästa sättet att begripa kognitiva avvikelser. Kanske finns det ett underliggande problemområde som, i olika skeden av livet, ger olika yttringar?

En lång karriär har fått Gillberg att tvivla på komorbiditetsbegreppets validitet; snarare än att samma olycksaliga individer drabbas av en mängd orelaterade funktionsnedsättningar kanske de olika symptombilder som hos individer uppträder vid olika livsskeden borde ses som relaterade; att symptom inom en NPF-diagnos borde ses som en antydan om att en vidare kognitiv undersökning behöver göras. Många diagnoser verkar höra samman med varandra, och borde kanske samlas med ett gemensamt begrepp då de verkar tillhöra en gemensam domän. Det är denna domän Gillberg namnger ESSENCE. Akronymen står för Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations, alltså ungefär Tidiga symptomatiska syndrom som framkallar utvecklingsneurologiska undersökningar. Genom referenser till litteratur beläggs i artikeln den vanliga samexistensen mellan olika NPF-diagnoser i samma personers liv och deras respektive utveckling under livsspannet.

Slutsatsen är att en mer holistiskt orienterad undersökning torde vidtas då ett barn uppvisar symptom var som helst inom ESSENCE-området, en slutsats som går stick i stäv med psykiatrins allmänna utveckling mot allt smalare, mer differentierade diagnoser. Gillberg menar att det borde inrättas ESSENCE-centrum, alltså holistiskt orienterade barnpsykiatriska centrum, i stället för de allt vanligare centrum som specialiserar sig på smala diagnoser som ADHD, DCD eller ASD. Vid sådana centrum skulle många olika, i sig specialiserade, kliniska yrkespersoner finnas tillgängliga för att kunna utföra undersökningar med djup och bredd – något som kunde ge en helhetlig bild av en individs kognitiva komposition, till skillnad från det kriterielistavprickande som är praxis i dagens diagnosticeringsförfarande. En individuell bild snarare än en jämförelse med en kriterielista, således.

Personligen reagerar jag på artikeln med både viss förtjusning och viss förfäran. Förtjusning för det holistiska greppet att vilja koppla samman olika funktionsavvikelser snarare än att se dem som individuella, samexisterande symptom. Den skarpa markeringen mot komorbiditetsbegreppet känner jag stark sympati för, liksom förstås det engagemang som kommer till uttryck för barn som idag bollas fram och tillbaka mellan olika expertinstanser. Förfäran känner jag inför den sjukdomsorienterade vokabulär genom vilket ESSENE-begreppet framskrivs. Beakta följande rad: ”The overlap of problems encountered in the field of ESSENCE indicates that we are not dealing with discrete disorders or syndromes, but with brain dysfunctions/neurodevelopmental problems that reflect circuitry breakdowns, network dysfunctions and decreased/aberrant/increased connectivity […]”. Min reaktion blir förstås: varför skulle denna mer grundläggande annorlundahet behöva betraktas som patologisk? Dysfunktionell, förvisso, men dysfunktionalitet i sig sitter inte fast i hjärnan utan är en effekt av samspelet mellan en miljö (samhället, skolan…) och de funktioner denna miljö ställer krav på, och ett kognitivt system som kan eller inte kan bemöta dessa krav. Ingenstans i denna artikel finns det belägg för att avvikandet skulle behöva betraktas som störningar, felfungeranden eller sammanbrott. (Detta gäller för övrigt all psykiatrisk litteratur jag läst, inte bara denna enskilda artikel: sjukdomsperspektivet finns endast i språket, inte i forskningsdatan eller ens i analysen av densamma.)

Dock tror jag ju att artikeln betecknar en väg som kan vara gynnsam även i den kamp för annorlundaskapets legitimitet och fördelar som förs av neurodiversitetsrörelsen. Psykiatrin värjer sig mot nyanseringar av den alltmer särskiljande tendens som kännetecknar den nyutkomna DSM-V. Kraftfulla röster som Gillbergs kan bli goda bundsförvanter i arbetet med att påvisa naturgivenheten och nödvändigheten av det mänskliga spektrat av kognitiv variation.

 

Cristopher Gillberg, 2010, The ESSENCE in child psychiatry: Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations. Research in Developmental Disabilities Volume 31, Issue 6, November–December 2010, Ss 1543–1551

Länk, PubMed: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20634041

h1

Neurosociologi, neuropolitik

april 9, 2013

Det där med ”biomedicinskt” kontra ”sociologistiskt” perspektiv på sjukdomsstatusen hos de neuropsykiatriska diagnoserna (NPF) är en debatt som fortsätter med att inte kunna föras. I dagarna är det en dialog i socialistiska tidningen Internationalen, där skribenten Lars Lundström ansluter sig till en variant av det senare.

Under rubriken Pillerlinjen – för arbetarklassens barn?, den 21 januari 2013, påpekar han att det är anmärkningsvärt att det främst är barn i de lägre inkomstgrupperna som tilldelas diagnosen ADHD. Han tar sig sedan  den inte alldeles självklara friheten att koppla detta till tidigare erors rasbiologi och de ansatser som under tidigare århundraden gjorts för att medelst den då nya vetenskapen eugenik bevisa att vissa raser är av naturen underlägsna andra och att det förhåller sig likadant med samhällsklasser – att arbetarklassens underlägsenhet alltså beror på en undermålig arvsmassa. Att ADHD är en diagnos som tillskrivs ärftlighet samt tilldelas fattiga verkar enligt Lundström betyda att de som hävdar att ADHD är en legitim diagnos därmed indirekt hävdar att arbetarklassen är genetiskt underlägsen.

Den 1 februari kom ett genmäle från David Munck, som – utan att explicit adressera Lundström – ger en historisk översikt över de senaste decenniernas utveckling mot en större tolerans av NPF-personer samt ett gryende medvetande hos dem själva, att de kanske är en grupp med egna rättigheter att hävda. Artikeln avslutas med orden ”Men de som menar att allt, eller nästan allt, är ”hjärnspöken” bör tas på samma allvar som president Ahmadinejad när denne hävdar att det inte finns några homosexuella i Iran.” Under rubriken Måste man ha diagnos för att bli accepterad? 15 februari 2013  är Lundström sårad då han tycker sig ha blivit liknad vid Ahmadinejad. Lundström försöker förtydliga sitt argument genom att föra in Kriminalvårdsstyrelsens uppgift att ”två tredjedelar (63 procent) av fängelseinternerna i barndomen uppfyllde kriterierna för ADHD och att närmare hälften (43 procent) fortfarande uppfyller dessa kriterier”. Detta tycker Lundström ännu tydligare talar för att psykiatrin är dagens rashygien och neurobiologi dess teoretiska underbyggnad.

I sitt sista inlägg i frågan, Det där med hjärnskada. Vem hävdar det? 2 mars 2013 försöker han sätta punkt genom att – återigen i polemik mot Munck – visa  att psykiatrin visst betraktar NPF som hjärnskador, nedärvda sådana, medan ” Diagnoskritiken [till vilken Lundström ansluter sig] ifrågasätter denna neuropsykiatriska förklaringsmodell som hävdar att ADHD orsakas av biologiska/medicinska förändringar i hjärnan och som ser ärftlighet som den viktigaste bakgrundsfaktorn.”

Naturligtvis är både debatten och argumenteringen rikare än så här, men de linjer argumenteringen följer torde i denna genomgång vara tydliga. Munck underbetonar enligt min mening den farmakologiska industrins roll i framdrivandet av diagnosticeringen under 70- och 80-talen men skriver fint om den glädje och vilja som börjar växa fram mellan NPF-personer och dess rörelse mot ökad tolerans i samhället. Lundström verkar dock hävda att psykiatrin är helt av ondo pga girighet, och att vad som möjligtvis i verkligheten är skilda personlighetsdrag av neuropsykiatrin ges en teoretisk inramning som antyder att fattiga och kriminella är underlägsna människor då det är dessa som får de flesta ADHD-diagnoserna.

Jag har ju tidigare skrivit om ”biologism noveaux”, ett begrepp jag förstås hittat på själv och som betecknar ett nytt sätt att försöka argumentera med biologin som utgångspunkt. Allting börjar med vad som finns, och vad som finns är kroppen. Hjärnan är kroppen, kroppen är hjärnan. Människors hjärnor är olika; de fungerar redan från födseln på olika sätt. Detta är en del av mänsklighetens historiska biologiska framgång. Mänskligheten är alltså en heterogen grupp och skall så vara. Evolutionen har gjort den sådan. Samhällsutvecklingen har dock drivit fram ett mentalt klimat som premierar en sorts medianhjärna, vilket också utesluter många av de mer specialiserade hjärnorna. Genom den farmakologiska industrins försorger har dessa uteslutna hjärnvarianter givits namn, dock i form av ohälsodiagnoser, men ändå namn – vilket gör dem synliga och möjliga att prata om. Vare sig psykiatrin är ”ond” eller ”god” så har den försett oss med begrepp som påvisar existensen av hjärnor som inte följer nån sorts medianfungerande. Detta är vad vi har att utgå från i varje typ av politisk kamp som skall föras av oss ADHD-personer, aspergare, tourettare, autister eller vad vårt avvikande nu rubricerats som. Människor är inte exakt likadana – de är olika.

Det är just den sista frågan som testas i sådana här diskussioner. Är alla människor likadana? Förmodligen skulle de allra flesta svara ”nej”, men de skulle inte mena det på riktigt. Lundström är en av dessa. Det är även alla politiska partier. Trots all retorik om alla människors unicitet och de mänskliga individernas absoluta fantastiskhet så är både liberala, socialistiska, konservativa och nationalistiska politiska aktörer nedsänkta i sina respektive idéhistoriska strömfåror vad individens egentliga beskaffenhet beträffar. Ingen av dem verkar ha märkt att samhällsutvecklingen skapat sin egen strömfåra, utanför alla idealistiska moralföreställningar, och att dess verklighet är att endast den majoritet som inte har alltför specialiserade hjärnor klarar av att navigera sina liv i vardagen – specialisering kostar nämligen. Kreativitet, till exempel, kostar uppmärksamhet. (Påpekar gärna igen: allt detta stöder sig på forskning, dock inte forskning som kopplats samman på just detta vis – biologism noveaux – förut. Länkar på slutet!)

Självklart vill farmakologin att våra avvikanden skall rubriceras som ett hälsoproblem – det är vad de tjänar pengar på. Det betyder inte att vi behöver ta ställning ”för” eller ”emot” psykiatrin som fenomen. Psykiatrin är en apparat som visar saker som den själv inte riktigt kan tolka. Men alla fakta finns där, vi behöver bara finna den mest korrekta tolkningen, under alla värderande eller ideologiskt laddade ord såsom ”handikapp”, ”sjukdom”, ”funktionsnedsättning”, ”medicin” och så vidare.

Min slutledning, eller om det möjligtvis är min startpunkt, är: vi måste släppa alla förutfattade idéer om vilka som är de goda och de onda här, hur människan ”skall” se ut och vara ordnad, kanske till och med vad vi tror att hon är (en individ). Om hypotesen att de avvikande neuropsykiatriska funktionssätten är ärftliga ­stämmer, vilket mer och mer forskning pekar mot, ­betyder detta att det är en del av hur mänskligheten är ordnad – de individer som ingår är mer olika varandra än vad vi tidigare trott. Detta betyder också att det är som GRUPPVARELSE människans framgång ligger, inte i att alla individerna är väldigt högstående var och en för sig.

Vad som görs osynligt i argumenteringen hos personer som Lundberg är att vi som är annorlunda ordnade faktiskt utesluts från samhället av diverse automatiska funtkioner, vare sig det rör sig om skador eller inte. Det är väl belagt att personer med fattig bakgrund och exempelvis ADHD klarar sig sämre än sådana som har en ekonomisk infrastruktur ordnad för sig redan från början. Halten ADHD-personer är självfallet inte lägre i en högre samhällsklass bara för att det är lägre diagnosticeringsgrad. Den är lika hög, men dessa personer har ett nätverk omkring sig som kan ta hand om sådant som är deras egen svaghet så att de själva kan koncentrera sig på sina styrkor i stället. Denna fördel finns inte för ADHD-personer i lägre inkomstklasser. De högre stånden har dessutom olika typer av förberedda ursäkter för avvikare – de är särbegåvade, exentriska eller nåt annat smickrande i stället för problembarn. Vi som kommer från något enklare förhållanden utan dessa traditioner får det svårare. Många stängs tidigt ute från samhället, och det  behov av adrenalinkickar som ADHD-hjärnan ofta behöver för att hålla sig uppe leder oftare till destruktivitet.

Då har jag ändå inte ännu nämnt den andra sidan av det; att ADHD är en vanlig egenskap även i den absoluta toppen av precis vad som helst. Liksom samhällets botten har en stor statistisk överrepresentation av ADHD-personer som oftast kommer från enklare förhållanden, så har toppskiktet inom konsten, politiken, musiken, idrotten, näringslivet etc osv en statistisk överrepresentation av ADHD-personer – oftare då sådana som kommer från något mer stabila förhållanden.

Biologism utesluter absolut inte en strukturell analys av samhället. Dessutom är en biologism den idélinje som allra starkast skulle kunna uttrycka mänsklighetens särart som heterogen, multipel och mångdimensionell. Låt inte gamla inkörda vanor stå i vägen för denna möjlighet för sakens egen skull.

 

Min postserie Biologism Noveaux:

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/

Tredje delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/26/biologism-noveaux-del-3-accelererad-essensialism/

Fjärde delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/08/09/biologism-nouveaux-del-4-varfor-biologism/

h1

Avvikarskapande i media: Johnny Skalin och Sandy Hook Elementary School

december 19, 2012

Jag efterlyste för några månader sedan exempel på neurism, som jag tänkte som en neurologiskt koncentrerad motsvarighet till rasism. Sen tappade jag tråden; den finns ju överallt men är stillsam och tyst och har inget riksdagsparti som talar i sin sak, såsom rasismen har. Men se, idag har flera riktigt goda exempel uppenbarat sig!

Först var det den fasansfulla massakern på Sandy Hook Elementary school häromdagen. En 20-åring gick in på en förskola och mejade vilt omkring sig. 20 barn och ett antal vuxna strök med, detta i ett av USA:s vapentäta områden. Den annorledes väldigt starka och talföra vapenlobbyn höll sin käft några dagar. Vad skulle de säga, att problemet var att inte alla barnen hade haft maskingevär de också, så att de kunde försvara sig? Men så kom man förstås på att problemet varken var att det finns vapen i varje hushåll i hela delstaten eller att barnen saknade försvarsmedel; i stället passade det bra att koncentrera sig på  att gärningsmannen Adam Lanza förmodligen hade Aspergers syndrom. Ett avvikande projicerades på gärningsmannen, vilket skulle motivera helt andra åtgärder än ett allmänt vapenförbud. (Att sedan Lanza inte alls har diagnosticerats med Aspergers syndrom, samt att diagnosen inte innebär våldsamhet eller empatistörning, som populärt  antas – se även Peter Mangs-fallet  – spelar ingen större roll. Diagnosnamnet är tillräckligt bekant för folk i gemen, men samtidigt tillräckligt okänt i sig, för att det skall kunna användas som en ”förklaring” stark nog att urskulda vapenlobbyn, eller åtinstone att göra ett försök.)

Det andra exemplet är dagsfärskt och rör SD-toppen Johnny Skalin, som av Sundsvalls tidning outats såsom havande en ”neuropsykiatrisk diagnos” (enligt Flashback-källor och det allmänna ordet på Twitter rör det sig om ADHD) och för denna uppburit ersättning från Försäkringskassan under 13 år. Några månader i början av Skalins återkomst till arbetslivet, alltså i början av karriären som yrkespolitiker, skall ersättning och lön ha överlappat. Detta är skälet till uthängningen; dubbelmoral, lurat skattebetalarna. Och kunde han verkligen jobba i riksdagen, han som lyckats så dåligt i korvkiosken där han skulle rehabiliteras 2007?

Jag personligen har ingenting, verkligen ingenting, till övers för hans parti (som är ett nyligen reformerat nazistparti), dess partitopp (där samtliga verkar ha en bakgrund som rassar, något som visar sig så fort någon av dem tagit några glas för mycket, vilket verkar hända precis hela tiden) eller deras idéer (i korthet: ta bort allt avvikande, skärp in och lagstadga alla norm- och territoriegränser och försvara dem med ord och vapen). Dock har mediedrevet mot dem under denna höst skötts så otroligt dåligt, lika ruttet som behandlingen av Håkan Juholt härom året eller sämre. Och i min uppfattning har Sundsvalls Tidning, som denna gång stod för scoopet, ridit på en redan befintlig skandalvåg för att tjäna några spänn på drevet mot SD och – liksom vapenlobbyn i Sandy Hook-fallet – gladeligen offrat alla neurologiskt avvikande på ett bräde för att kunna tjäna några spänn själva. Cyniskt så det förslår.

En neuropsykiatrisk diagnos innebär nämligen inte på något sätt i sig att man inte kan jobba. Givet rätt förutsättningar så går det alldeles utmärkt – dock kan dessa förutsättningar vara svåra att finna. Samhället är utformat utifrån neurotypen, därför är också de flesta jobb anpassade för densamma. De flesta klarar av att vara korvgubbe, men inte alla. De flesta skulle nog inte klara av att vara riksdagsledamot, men vissa gör det. Är det en omöjlig tanke att det finns människor som klarar av att vara riksdagsledamot men som inte klarar av att vara korvgubbe? Kanske, om man tänker sig att alla människor är likadane, bara mer eller mindre kompetenta. Men så är det inte. Människor är olika.

Som ADHD-person kan man mycket väl klara av arbeten med hög komplexitetsgrad och hård press, men vara en jävla sopa på allt som rör det egna livets administrering. Detta betyder inte att man är lat, att man fuskar, att man lurar någon eller liknande. Gör man något man gillar kan man göra det på ett sätt tusen gånger intressantare och effektivare än vilken neurotyp som helst skulle gjort det. Gör man något man inte står ut med så kommer man helt enbkelt inte att göra det.

Låt mig få berätta en sak om mig själv. Jag har hållit fyra föreläsningar i proffessionella sammanhang i år. två av dem har jag tagit betalt för, trots att jag haft kontrakt för dem allihop – de två har jag rapporterat in efter vänliga påtryckningar från arbetskamrater, månader i efterskott, och de två övriga har jag inte tagit betalt för alls. Det lilla pappersarbete som jag vet krävs för att få de pengar som rätterligen är mina innebär för stora påfrestningar. Jag har skrivit en godkänd doktorsavhandling, recensioner, artiklar och bokkapitel i akademiskt granskade publikationer, men att fylla i en timrapport kan få mig att – bokstavligen – kasta mig på golvet i mitt tjänsterum och skrika blint in i vilket mjukt material som finns till hands för att inte min vanmakt skall höras in till grannen. Då jag doktorerade 2007 och lämnade min tjänst vid institutionen övertalade mig instistutionssekreteraren att med hennes hjälp fylla i timrapporter för tiotalet föreläsningar jag hållit under de senaste åren för att pengarna inte skulle frysa inne. Det är inte så att jag ”tycker illa om” eller är ”för lat för” pappersarbete. Det är så att min hjärna slutar funka och adrenalinet pumpar som vore en kärnreaktor ansluten till centrala nervsystemet då jag ställs inför pappersarbete. Jag fattar inte hur det över huvud taget skall gå till – det är nästintill oöverstigligt. Jag somnar eller exploderar.

Detta är inte psykologi – det är min ADHD- hjärna som är konstruerad på detta vis. Den finner tillfälliga, kreativa lösningar på allt sådant som normhjärnan automatiserar direkt. Detta gör min hjärna elastisk på ett sätt som normhjärnan inte är. Denna elasticitet följer med in i alla aktiviteter, men den kostar på. Att vara ständigt kreativ, hela tiden automatiskt konstruerande nya lösningar för i stort sett allt, kostar mycket mer energi än att ha färdiga rutiner för samma saker. Ofta – flera gånger om dagen – ställs jag inför situationer där jag känner att jag kommer att somna eller explodera. Fattar du? Hjärnan jobbar alltid. Hela tiden på högvarv. Hela tiden.

Det finns många fler exempel ur mitt liv. Tror du mig om jag berättar att jag, om det funkade så, säkert skulle ha tio månadslöner att casha in efter mina år som vårdbiträde inom äldreomsorg och gruppboenden under 90- och tidiga 00-talen? Det är sant i alla fall. Att jobba de där månaderna var en mindre ansträngning än att fylla i timrapporterna. Så fort en uppgift kräver att saker görs på ett förutbestämt och standardiserat sätt närmar sig paniken.

Jag tror således inte att den där sverigedemokraten har velat något illa med de dubbelbetalda månaderna, eller att han givit uttryck för någon dubbelmoral eller nåt sånt över huvud taget. Jag känner igen mig i hans situation. Kanske har jag själv till och med gjort något liknande någon gång, men det omvända – att jag utfört arbete utan att ta betalt för det – är vad som dominerat mitt liv. Historien om Johnny Skalin hade kunnat skrivas på ett helt annat sätt, som inte varit cyniskt, geggigt och spekulativt. Hanteringen har varit lika cynisk (om än mer obetänkt) som den av Sandy Hook-fallet. Neurologiska avvikare offras utan en blinkning. Hela scoopet baserar sig på antagandet att en ADHD-person fungerar likadant som en neurotyp (fast lite sämre), medan sanningen är att ADHD-personen fungerar annorlunda. Ingenting säger att en ADHD-person som är kass på att sälja korv inte klarar av de uppgifter som åligger en politiker, fascistparti eller inte. I princip kunde historien i stället formulerats som en framgångshistoria, om det nu inte var så att det gällde ett parti emot vilket det redan gick ett drev på vilket man själv kunde tjäna några usla kronor. Det är ingen riktigt journalistisk granskning som pågår, det är en rätt sjaskig smutskastning som dessutom drabbar andra med neuropsykiatriska diagnoser.

Ett rätt gott exempel på förutfattade meningar om neurologiskt specialbegåvade, skulle jag säga, och på hur denna grupp – vi – drabbas av okunnighet och omedvetet förutsatta idéer. I stället för att granska Sverigedemokraternas riktigt brungrumliga idéer samt hur dessa uttrycks i diverse språkliga krumbukter och omskrivningar, så väljer både Sundsvalls tidning och senare även alla andra stora tidningar och mediekanaler att inrikta sig på att försöka finna tecken på dubbelmoral hos individuella partimedlemmar, detta på ett vis som går rakt in i och reproducerar uppfattningar om neuropersoner som ”likadana som alla andra fast sämre”.

Jag tror nog att det dröjer ett tag före folk börjar inleda meningar med ”Jag är inte neurist, men…”. dock tror jag att det är sådana här saker cripteoretiker skulle ägna sig åt i stället för att slösa tid på att visa att normisar minsann är lite småsjuka i huvet de också, något ingen borde vara intresserad av att höra.

h1

Värnmoll

oktober 11, 2012

Mer om (H)järnkollambassadörssutbildningen. Stjärntroll, spjärnroll.

 

Tre dagar har vi varit här nu, imorgon åks det hem. Femton stycken blivande är vi, inkvarterade på ett konferenscenter i norra Värmland, ägnande dagarna åt att utforma våra historier för att de skall kunna översätta våra liv till linjära berättningsbara förlopp som skall ges vidare till andra då vi åkt härifrån. Lite som apostlar är vi. Jag är egentligen en apostel som tillhör Västra Götaland, men jag fick delta i Värmlands utbildning i stället; jag hade ingen möjlighet de datum då västragötalänningarna skulle utbildas. Det få bli så här i stället.

Femton människor som har det gemensamt att de lever nära inpå det smärtsamma mörker som omger, penetrerar och genomkorsar det mänskliga samhället. Ingen av oss är konstig, men vi är skitkonstiga allihop. Alla har varit med om något som det är meningen att man inte skall vara med om. Gud vet varför en regering vill skicka ut en sådan församling att berätta sina historier för medborgarna. ­­

Jag och några till är NPF-personer; ADHD, Aspergers syndrom. Andra har levt sina liv med ångestsyndrom, klamrat sig fast utanpå normalitetsrymdskeppet i dess färd genom den oändliga tomheten men på nåt sätt lyckats klättra i från vacuumet därute. Några av oss har barn som fortfarande lever där på skeppets utsida, några har det inte längre – ytan är glatt, men kan lätt tappa taget eller släppa det avsiktligt. Vissa av oss har gjort förluster av det slag ingen kan fatta.

Det är konstiga och intensiva dagar. Hoppet skiner som en jävla supernova. Livet är starkt som fan. Alla bär på ljus, det skimrar om oss, tränger upp genom huden. Här finns ingen som inbillar sig vara normal. Ändå är alla helt vanliga människor. Det är först när man kastas ut från normaliteten som man fattar att man inte varit normal på hela tiden, att inte någon är det. Gå där i era bubblor, ni balanserar på avgrundens rand men tror att den försvinner om ni pratar om något trevligt istället. Men det kommer den aldrig att göra! Det är avgrunden som är sann, det är vår trygga ordning som är illusorisk. Ett ärligt liv måste vara bättre än ett liv i en bubbla. Välja tröst i stället för förnekelse. Du tror att det blir svårare. Men det blir lättare.

h1

Stjärnboll

oktober 11, 2012

På den yttersta nivån består vi av ingenting, åtminstone sett till massa. Jag tror att det finns en tröst i det.

Vet du vad (H)järnkoll är? Det är något väldigt bra. Ungefär så här är det: regeringen vill ge pengar till att informera svenskarna om psykisk ohälsa, något en fjärdedel av oss någon gång drabbas av och tre fjärdedelar har i sin omedelbara närhet. För att informera har man inte skickat ut en expertkader som skall informera allmänheten, alls icke. I stället har man snabbutbildat tvåhundra människor utan expertkunskaper men med egen erfarenhet av något som faller inom definitionen av psykisk ohälsa. Detta är mycket bra. Expertkkåren hade kunnat ge teknikalia och detaljer,men den med erfarenhet kan dela med sig av sitt liv. Om människor omkring en pratar så är det lättare för en själv att tala om saker också. Mycket lättare än om bara en expert ger en siffror.

Jag värjer ju mig mot att se hyperskallen som psykisk ohälsa; begreppet ligger lite obekvämt hos mig. Men att den medför mycket ångest, stress, rädsla, sorg och annat jävelskap i och med att den ständigt behöver pressa in sig i ett samhälle utformat för en helt annan hjärntyp går knappast att säga emot. Det är alla dessa restprodukter som är ohälsan. Hos många med ADHD leder de vidare på vindlande stigar ut ur samhällsgemenskapen och till olika regioner av samhällets omgivande avskrädeshög; knark, kriminalitet, ensamhet, sinnessjukdom. Och hos många, många mammor och pappor med diagnosticerade barn finns det ingen större skräck än att deras små skall hamna på någon av de stigarna. Själv var jag också en wide-eyed kicksökare i tonåren, redo att sätta mig i första bästa högintensitetskatapultstol utan att bry mig mycket om åt vilket håll den var riktad och bortom vilken mur den var inställd att skjuta iväg mig. Men det kan gå rätt bra också. Man kan lyckas använda sin speciella förmåga att finna vägar in i samhället och livet också. Chansen att man följer en bred väg, en sådan som de flesta tar, är kanske inte så stor. Men just det kanske inte är livets mening heller.

Jag lyckades bra. Jag kan berätta det för andra. Det var jobbigt som satan; det var en mardröm fast levande. Det var också en dröm, fast levande. Livet är den dröm som kosmos drömmer i den sömn som råder i de molekylära mellanrummen, som aldrig lämnar det kalla stoft av vilket vi alla är byggda. Vi är organiska robotar retroaktivt styrda av en maskin av fett, skyddad bakom en mobil mur av kalk och kisel. Vi är vävnadsstrukturer som ger sig själva namn. Människans medvetanden är jordens dröm. Vi består alla av jorden, vi lånar våra kroppar från den och lämnar tillbaka den då tiden är ute.

Jag är älskad. Jag har en fru och ett barn. Jag har ett styvbarn och ett jobb, vänner och passioner. Det är också ett håll åt vilket det kan gå för den vars hjärna inte var likadan som den majoritet för vilka samhället byggdes. Att det är så är nästan glömt; det glömdes då diagnoserna uppfanns, men det var bra att de uppfanns för då kunde man plötsligt se för vem samhället var stängt och för vilka det var svårt att få till ett hyfsat liv. That’s it; detta är (H)järnkoll. Vi berättar. Det är #talaomdet fast om psyket, fettmaskinens mjukvara, kosmosdrömmens programmatiska struktur. Det är budskapet: ”Du kanske tror att det finns en färdig bana för livet, att du bara kan sätta dig där och åka kvickt och bekvämt fram till mål, men nånting kommer att hända dig, för inget är så enkelt. Eller så är ditt liv en långdragen plåga, men du tror att det är så alla har det, att det är meningen och målet med detta liv och detta samhälle så du håller din käft som du tror att alla andra gör. Eller så förlorar du plötsligt det mest värdefulla du har och står utan redskap att hantera det och gå vidare, och du tror att du nu kommer att splittras och dö av smärtan. Men det finns alltid ett hopp; prata, så finns det ett hopp. Stäng in så kommer du att förstöras. Vi pratar.”