Posts Tagged ‘Resumé’

h1

Snarare mot biologin än mot medicinen, då.

augusti 20, 2012

Den här bloggen är inte alldeles ny längre. Kanske är det dags att kolla lite på vad jag gjort och vad som bör göras. Jag har lovat mig att den skall vara aktiv åtminstone detta året ut (men kanske tvåtrehundra år till, vem vet), varför det kan vara idé att göra nån sorts enkel summering.

Under några månaders tid har jag så stillsamt sett mig omkring för att försöka finna var det finns potential att utveckla ett tänkande om neurodiversitet, och just inte funnit så mycket. Väldigt få goda ansatser, dock en del områden som kan annekteras (notera krigföringsvokabulären; det är inga speciellt välkomnande platser, de här). Främst finns förstås den kunskap som behövs inom biologi, närmare bestämt genetik och till viss del fysiologi och ekologi, samt medicin, närmare bestämt alltså psykiatri och neurologi. Båda har sina problem, båda har sina vinster.

Biologin är förstås viktig för att den förutsättningslöst griper sig an människan som det djur hon är. Ämnet intresserar sig föga för den normalitet i människobilden utifrån vilken de flesta andra discipliner börjar. Inom biologin blir inte brott mot ett tänkt normaltillstånd en anomali; allt är bara historia. Genetiska varianter är inte onaturliga eller patologiska; de är just varianter, vilka kan visa sig ha god förmåga till anpassning. Själva den biologiska vetenskapliga vokabulären intresserar sig inte för ”sjukdomar”; vad neurologiska minoriteter inom en art beträffar så bedöms de inte som naturens felaktigheter och misstag, utan som den natur de är. Ekologiskt orienterad biologi har dessutom en begreppsbildning som studerar arter inte bara som lösryckta exemplar utan som ingående i system, både med andra individer av samma art och med det omgivande biologiska systemet. These are good things.

Medicinen är viktig i och med all den ackumulerade kunskap som finns där, snarare än för dess ontologiska utgångspunkter. Dessutom har medicinen en fortgående kontakt med människor i den kontinueliga praktiken och även, till viss del, vid experimentstadiet. Här finns det dock ett jättejättejätteproblem (utifrån mitt perspektiv just här, that is) i den inomvetenskapliga  vokabuläret då den helt och hållet orienterar sig utifrån ett normalitetsperspektiv och dessutom verkar sakna varje reflexiv ansats. Ord som sjukdom, störning eller funktionsnedsättning förekommer inte bara i den patientbehandlande praktiken utan även i vetenskapliga artiklar; hela det medicinska fältet orienterar (och motiverar?) sig utifrån dem. Att dessa ord är perspektiverade och utgår från en på förhand bestämd norm verkar helt omedvetet och oreflekterat inom fältet.

Neurologi kunde ju vara en brygga mellan medicinen och biologin, och förmodligen finns det en hel del ansatser i den riktningen som inte jag funnit ännu. Vad den neurologiska mainstreamen beträffar så är mitt intryck att dess historia kommer från medicinen, men att den bär större potential att tänka utanför kulturellt bestämda normer än vad psykiatrin har då neurologin mer explicit måste använda sig av en biologisk fysiologisk vokabulär, vilken jag alltså uppfattar som betydligt mer förutsättningslös.

Vad Christopher Gillbergs ESSENCE-begrepp beträffar måste man nog förhålla sig intresserat avvaktande. Att beakta genetiska strukturer som substrat till vad som i vissa ekologier kan generera ”störningar” = bra. Att inte utgå från att de olika neuropsykiatriska diagnoserna är yttringar av separata, underliggande ”sjukdomar” = bra. Att det fortfarande då är väldigt störningsorienterat = inte alls bra. Men vi får se vart det tar vägen – vid Gillberg centrum (Sahlgrenska akademin), som är den plats där projektet om ESSENCE drivs, finns det projekt som verkar bära viss potential – kolla t.ex. Bibbi Hagbergs halvtidsseminarium, i vars titel ordet ”skills” faktiskt förekommer! Och utan att ursäktas med nån sjukdomsomskrivning! HURRAAAA!!!!

(Ja, man får liksom vara glad för det lilla.)

h1

Resumé: Ego

januari 9, 2012

Så här kan ett liv se ut:

Man börjar, man har pressat sig genom den första tunneln, den av slemhinnor och kött, och man drabbas av ljus och ljud vars intensitet är så genomträngande att resten av den tillvaro som utspelar sig därute går åt till att finna sätt att värja sig mot det, att ta in energin, att fördela den och släppa fram den genom sig själv i lagom doser. Det är utmattande, för det hela är förbannat starkt.

Man går igenom alltihop. Man är ett lillgammalt och brådmoget barn, det skaver i tillvaron, ibland blir den så intensiv så att man måste explodera och slå sönder saker omkring sig. Man tar in mer energi än vad man kan släppa ut i en lagom takt. Man finner tunneln; medvetandet försvinner där, ändrar form, blir en del av kroppen och aktiviteten. Man skapar den själv. Att rita något, bygga en värld i sanden, förlora sig i en fantasybok, spela fotboll och äntligen och återigen lyckas lämna det skyddande metalagret av ”jag” som jämt annars sitter och iakttar allt man gör sisådär en halv våning ovanför; man är i tunneln. Man är koncentration. I tunneln är koncentrationen och dess energigenomsläpp inte bara i harmoni med resten av världen; i tunneln ÄR energin en del av, samma som, världen, det med vilket tunneln upprättas.

Men tunneln är uttröttande. Då den lämnar en kan outlöst energi studsa runt i kroppen länge efteråt, eller så är man så utmattad att man är oanvändbar. Och förmågan att finna den är kostsam; lika utmattad som man kan bli av tunneln, lika utmattad kan man bli av när någon sätter en i en skolbänk med en räknebok framför som man inte vill begripa något av. Då startar maskinen inuti en, börjar generera mängder med energi som omöjligt kan användas till att skapa en tunnel tillsammans med räkneboken, växer sig så förbannat stor att kroppen inte kan härbärgera den. Man finner nya sätt att dämpa eller kanalisera energipåslaget; man kan tänka på annat, man kan använda boken att rita i (och upprätta tunneln där istället), man kan somna (och således medelst moteld bränna ut energipåslaget; en dubbelt aggressiv teknik). Allt detta gör man.

Men man växer ju. Sen blir det tonåren. Då känner man utanförskap, och det är meningen att det skall vara så; vissa, som tänkt jäkligt mycket på sånt här, menar att det är då personen skall skiljas från familjen för att istället kunna infoga sig i Samhället. Samhället skall vara den nya familjen. Och då tänker man själv ofta, så fan heller, samhället är inte till för människor, det är i alla fall inte för mig. Men, se det är allt meningen att man skall tänka så också! För det slutar man med i god til till att man skall skaffa sig en egen familj, med egna barn, och så är hela karusellen igång igen.

Men vissa finner just inte lugnet. De kommer liksom inte in från det tonåriga utanförskapet, det som skall finnas men också vara temporärt. Den som har tunneln har fortfarande svårt att få sin kropp att fungera i transparent harmoni med det som pågår omkring. I stället fortsätter man att somna då något är tråkigt. Man känner hur maskinen startar och besten inuti bröjar frusta och rycka i sina fjättrar då man åläggs något som man VET är omöjligt att utföra i tunnelform. Man har samma känsloeruptioner som då man var liten, men man lär sig härbergera dem så att de inte syns så mycket utåt. De flesta explosionerna blir dova, som på havets botten, nedsvalda och dolda i mörker. Alltmer sällan resulterar de i okontrollerbara flodvågor. Vissa saker är fortfarande mycket svåra; allt som är tråkigt är svårt. Det blir mycket, det. Jobb, sociala sammanhang (som man inte valt själv), vardagslivets obönhörliga behov av att administreras. Av ett brådmoget och lillgammalt barn blir det en omogen och barnslig vuxen.

Har man tur finner man sätt att fortsätta att upprätta tunneln, men det är svårt att finna sätt som, på det vis som det är meningen att den speciella livsformen Samhällsmedborgare skall kunna göra, kan infogas i penningagenererande aktiviteter. Men med lite tur finner man plötsligt ett sådant maskhål: det visar sig att den stora myrstacken Samhället har en liten, liten buffertzon installerad ganska högt upp i hierarkin, men det är ett lufthål där det annars allerstädes närvarande nyttokravet är formulerat på ett sådant sätt så att även en tunnelperson skulle kunna leva där ett slag.

Att ta sig högt upp i formella samhälleliga hierarkier kan vara svårt. Men det går; man kan få tunneln att leda dit, så länge alla steg på vägen dit är tunnelbara. Det visar de sig faktiskt vara! (Du kan läsa om just min buffertzon här om du vill.)

Men livet fortsätter ju att skava. Man omger sig med tiden med en älskad flock. Där kan man förlora sig själv, där går energin ofta i någorlunda harmoni (ibland, när det går sämre, istället i någorlunda redundans). Alla vet att flocken och dess förmåga att distribuera det där i en som egentligen gör allt för att slippa upprätthålla illusionen att vara isolerat och enhetligt, på ena eller andra sättet är ett mål i sig. Men då man ändå skall vara individ igen, då man skall sköta livets krassa administration och utföra förutbestämda arbetsuppgifter, då är fortfarande energin hela tiden farligt nära att skena och förstöra allt omkring sig. Ju mer papper man omger sitt krut med, desto mer ödeläggande blir smällen då man väl tänt stubinen. Man försöker gå genom sitt medborgarliv med ett sorts jämnmod som egentligen inte alls är i takt med ens eget temperament.

Plötsligt en dag händer något. Man uppfattar en signal på en frekvens man inte visste fanns, men som man omedvetet alltid varit uppkopplad på. Det är som en röst som säger: Du är inte en av dem, du är en av oss. Du har alltid varit det. Och man vet att man måste följa efter, undersöka saken vidare, måste söka signalens källa, och – om den inte har en källa – försöka spåra de många samverkande element som fick den att framträda för en. Man vet att det på något vis gäller tunneln. Man vet plötsligt att den särskiljer en.

Det gör man, söker. Man söker information överallt, främst på Internet; personliga bloggar, underjordiska fora, akademiska artiklar, läkarjournaler, tidningsartiklar. Överallt finns informationen. Men den är kodad; ingen nämner tunneln, den finns bara som något liksom frånvarande närvarande under alla sätt att benämna dess mindre extatiska konsekvenser. Den superkraft som alltid tillhört en kvot som utgörs av ungefär var tjugonde människa som föds, finns bara benämnd som ett funktionshinder; den har inget eget namn, bara dess skugga har det. Man måste läsa under, bakom och utanför det som står. Men det står där. Och det är sant. Man gör allt för att undersöka förhållandet; tar kontakt med människor som lever under skuggans namn, med sådana som är experter på att spåra den hos andra, man underkastar sig krävande utredningar och man har slutligen en papperslapp i sin hand där det står, svart på vitt; du är en, du är inne. Du har den magiska kraften, är född med den och kommer alltid att ha kvar den, och med den också dess förvridna tvilling; patologiseringen. För en sjukförklaring är det enda sätt genom vilket det samhälle i vilket man växt upp faktiskt kan förlåta sig själv för att den dogm genom vilken det strukturerat sin egen ideologi faktiskt är sann: att människor inte är likadana.

Det finns egentligen inget ”vi” här, inget sådant vi som den där rösten tycktes nämna i alla fall. Det finns ingen grupp vilken man automatiskt tillhör för att man har särskilda förmågor – inte om man inte vill söka sig till någon form av patientförening eller intresseorganisation, och det är kanske inte på det viset man vill finna bekräftelse för sin misstanke om den egna kroppshjärnans storslagenhet och det egna utmärkandet. Men det är i alla fall ett erkännande. Man är speciell. Enastående, en stjärna vars energioutput är så intensiv att det normbestämmande måste värja sig mot en.

Här börjar en gladhet, som föds ur insikten att det finns en möjlighet att fostra och rikta den energi man besitter och som alltför ofta bara skenar. Men här börjar också en ledsenhet över det samhälle som inte förmår att förvalta den kraft och den potential som finns nedlagd i den biomassa som utgör dess huvudsakliga substrat. Hur i helvete gick det till att man skulle behöva vänta i 39 år bara på själva möjligheten att se att det eventuellt finns en potential i ens explosiva neurologiska fungerande? Och, inte minst, hur kan det komma sig att en patologisering är det enda vis på vilket man kan få tillgång till de vägar som finns, vilka de nu månde vara, att realisera denna potential? Varför måste den som faktiskt är speciell underordna sig något som bestämts för att passa alla de som motsvarar ett neurologiskt snittstypfungerande?

Detta är vad jag hoppas att jag kan använda denna blog till att förstå. Som sagt, den blir ett minne. Mitt minne, mitt aktiva externa minne, ett som kompenserar för alla de data, all den information och alla de idéer som passerar mit system men som inte klarar av att få fäste i min uppmärksamma, hyperaktiva hjärna.