Posts Tagged ‘Saga’

h1

Origo

januari 11, 2013

Du och jag är flöten, guppande på en kall och vidsträckt vattenyta. Mörk himmel välver sig högt ovanför. Genom gråskimrande moln lätt upplysta från ljuskälla långt bortom synfältets horisont spränger intensivt mörker fram, genomborrar sig av ljus från källor så långt bort att det som hit når kanske alstrats före sjön och molnen fanns här. Allt speglas i vattnets lugna yta. Vattnet speglar sig i himlen. Vi finns där, i fasskiftet, kritisk punkt, suspenderade, hängande vid det moment där skillnaden uppstår mellan den ena evigheten och den andra. Mellan två bråddjup finns en lätt ytspänning. Tack vare denna ytspänning hänger vi kvar där vi är.

 
Tåget forsar mjukt och rasande fram genom natten, det åker inte till nånting, det åker ifrån, om ens det. Rälsen läggs eller finns plötsligt till av sig själv precis där bortom den horisont vi har framför oss. Den försvinner så fort den hamnat bortom den horisont som finns bakom. Kanske är det likadant med den skog genom vilken vi åker, möjligtvis även med det urberg skogen bekläder. Alla är tillfälliga gäster till tillfälliga gäster, eviga parasiter på eviga parasiter. Nollpunkten uppstår spontant då vi färdas i magen på det snabbaste ångdrivna djur universum skådat. Allt annat är temporär evighet medan vi ser hur träden utanför väjer av draget från det fordon som kom att utgöra vårt enda livsvillkor.

h1

Vad jag tror att politik är

december 20, 2012

Detta är vad jag tror att politik är.

Det finns fyra varianter. Tittar man närmare går det inte riktigt att se, de blandar sig med varandra och blir svårartade och krångliga. Det är som tvärtom: ju närmare man går, desto mindre ser man att de är sina egna. Men om man håller ett visst avstånd kan man lätt iaktta fyra distinkta flöden  genom tiden. De har andra namn, de slutar alla på ”-ism” precis som om de vore syskon. Men börjar man använda de namnen så blir allting krångligare igen; då flödenas mikroinstanser heter likadant som själva den historiska huvudströmningen så är det lätt att göra dem arga eller förväxla dem med varandra igen. För enkelhetens skull kan vi  därför kalla dem Thorm, Grelt, Atram och Ilmandine.

Thorm, Grelt och Ilmandine håller mest på med fördelning av värde. Generaliserat, ackumulerat värde; pengar. Detta är vad de primärt tycker att politik skall syssla med. Thorm och Ilmandine tror att gruppen är det primära, att folk är en gruppvarelse. Atram tror istället tvärtom; att grupper består av ihopklustrade individer. Grelt tror att det är gruppen som är det primära, men måste låtsas att den tror på individen. Det är listigt av Grelt; hen är nämligen beroende av gruppen, men det är som individer hen tilltalar folk. Ilmandine tror på territoriet. Gruppen och territoriet hör samman; politik är enligt Ilmandine att se till att det blir så. Grelt och Thorm är äldst och Atram är nog yngst. Ilmandine vet man inte riktigt, det beror på hur man räknar.

Thorm delar upp mellan rika och fattiga. Politik skall vara att skydda de fattiga från de rika, så att de rika inte blir ännu rikare på de fattigas bekostnad. Thorm litar på att de fattigas nödvändigt numerära överläge skall utgöra hens hävkraft. För att liksom hålla ihop de fattiga hör ihop får dessa Solidaritet. Men eftersom inte Solidaritet riktigt finns i tillräckliga kvantiteter, och är svår att framställa, så tror Thorm att det krävs en starkt stat som ser till att de rika hålls någorlunda kort.

Grelt tycker i stället att politik skall vara att skydda de rika från de fattiga så att inte de fattiga tar de rikas pengar. Grelt har använt två sätt att se till att det är så. Förr i tiden trodde även Grelt att det fanns både fattiga och rika, och att de var två distinkta grupper. Då var det viktigt att se till att det bara var den rika gruppen som dominerade. Det var kvalitet som var Grelts hävstång; de med mycket pengar var de som bar upp Grelt och underbyggde hens kraft. Medlena var att, medelst en stark stat, se till att de fattiga hölls utan inflytande över denna stat.

Både Thorm och Grelt tror på ett monster som vi kan kalla för w’Rrenk, och som byggs upp av pengar – på ungefär samma vis som Thorm byggs upp av kvalitet och Grelt byggs upp av kvantitet. De tror att w’Rrenk är ett vidunder som måste hållas tjudrat. Båda tror sig vara beroende av dess kraft, men har olika vis på vilket de vill fjättra w’Rrenk. Thorm tror på lagar och stat; om vi binder fast liksom en tentakel i taget, och w’Renk har många sådana, om vi alltså binder fast en i taget och på många ställen kan vi leva uppe på henne, av hennes kroppsvärme. Grelt tror mer på att man medelst ceremoniella ritualer, såsom normer och traditioner, kan skapa tvingande mönster, banor vilka w’Renk inte förmår bryta. Då blir det viktiga att se till att dessa mönster gynnar de rika; får de fattiga inflytande över w’Renk och normmagin bryts kommer w’Renk att bliu förvirrad och förmodligen kasta sig över sin herre, förmodligen förstöra allt i sin väg.

På det sista har Grelt ändrat sig lite; hen tror inte längre, säger hen, på att rika och fattiga är distinkta grupper. Det nya tricket är att skapa kvantitet genom att lova tillgång till kvalitet. Alla kan färdas mellan socialgrupperna! Det finns ingen gräns längre, säger Grelt. Genom att få så många ur folket som möjligt att tro att de kan bli en av de få rika så är kvantitet numera även Grelts hävstång. Och då behövs det egentligen ingen stat! w’Renk, säger man, är inget vidunder som måste styras av ritualmagi – vi har nu upptäckt att det är som en rolig pastellfärgad godisdrake som man får rida på om man vill. Om man kvalificerar sig. Thorm vet inte hur hen skall handskas med situationen och talar ömsom om vidundret, ömsom om godisdraken.

Atram tror inte på grupper alls, knappt ens på pengar. Atram vill ordna världen så att det var som om pengar inte ens fanns! Alla kan bli en godisdrake själv, bara de arbetar tillräckligt mycket. W’Renk är i själva verket mest en symbol; det vi alla har att sträva efter att bli, det som motiverar oss. Bli w’Renk. När man väl blivit det ligger världen under ens fötter. Det enda verkliga vidunder som erkänns av Atram är det som Thorm vill skapa med sin Solidaritet. Atram tycker att Solidaritet är ett monster som äter individer, ju fler individer desto större blir Solidaritet. I värsta fall kommer Solidaritet att äta upp godisdraken w’Renk; detta måste hindras. Liksom på senare tid Grelt så kommer även Atrams kraft från de drömmar man skapar hos människor genom w’Renks magiska kraft.

Ilmandine tror inte på solidaritet, godisdrakar eller monster. Men hen tror på en sorts vidunder; den fasansfulle men starke, som personifierar folkets band med jorden och som folket vill följa. Vi kan, mest för att de skall ha ett samlande namn, kalla dem för milifanter. Milifanterna utgörs av vissa särskilt märkvardiga individer, men dessa finns där för gruppens skull. Gruppen är nämligen också vad som skapar även Ilmandines kraft. Men inte genom att den matas med solidaritet eller drömmar om att få bli en godisdrake, utan genom att ha det gemensamt att det är gruppen som bygger upp milifanterna och försvarar de gränser som man måste ha för att få kalla ett område för sitt. Den här manövern har ett rykte om att vara korkad och lättköpt, men är faktiskt ganska intrikat; för att få folket att bygga upp milifanterna får de något som vi kan kalla Ghaal. Det är en sorts magisk nektar som utvinns ur naturresurser. Men för att naturen skall ge Ghaal måste den som utvinner det tro på att det finns! Ju mer man tror, desto mer Ghaal blir det. Ingen vet hur det går till, men det verkar faktiskt vara sant.

Detta är alltså vad jag tror om politik. Som sagt, man måste stå en bit ifrån för att begripa allt det här, det går inte att stå för nära för då bara luras Thorm, Grelt, Atram och Ilmandine. Lite avstånd måste till.