Posts Tagged ‘Självet’

h1

När jag är i mig själv finns det ingen där

maj 31, 2013

En fras dyker upp i mitt huvud då jag promenerar från min sons förskola, där jag just lämnat honom, och mitt arbete, dit jag är på väg. ”När jag helt och hållet är i min egen kropp, så finns det ingen där.” När jag är helt och hållet i min kropp så finns det ingen där. Vid de tillfällen då jag är allra mest närvarande, oftast till följd av att först på något vis ha arbetat för att kunna vara det, så försvinner det i mig som tänker. Till tillståndet hör ett själv; ett Jag, däremot, finns inte där. Även det som är uppgiftens mål försvinner. Kvar finns görandet och mitt varande i görandet.

Efter de senaste posterna, med tillhörande diskussioner, har jag blivit uppmärksam på en aspekt av det hyperkognitiva lexikonet och de ord jag skapat där. Jag inser nu att alla begrepp på ena eller andra viset handlar om från normen avvikande typer av själv, typer som saknar ett medvetet Jag. Det är Jagets frånvaro som varit avgörande i alla de förmågor och situationer jag ansett vara definierande för min person, mitt liv och mina preferenser, i relation till den diagnos – ADHD – som jag givits för att det finns aspekter av dessa förmågor som är mer opraktiska än praktiska. Eller åtminstone för att det år min tendens mot Jaglösa tillstånd som blivit problemet – jag har inte, av min skolgång eller genom min kultur, givits möjlighet och verktyg att använda mig av de förmågor som följer med denna tendens mot Jaglöst fungerande. Det svenska moderna samhället behöver ett Jag att arbeta med i var och en av sina medborgare. Det räknar inte med andra varianter av själv – hela den västerländska kulturen är genomsyrad av ett premierande av det medvetna Jaget och ett förträngande av det Jaglösa självet.

Och vet ni? Detta är inget jag har kommit på under arbetet med denna blogg. Det är mycket äldre, i mitt fall såklart lika gammalt som mig själv, och jag har hållit på och formulerat det mycket längre än det 1,5 år bloggen funnits. Jag har skrivit en doktorsavhandling. En dylik är något av det mest Jag-drivna man kan göra, enligt det gängse sättet att se på saken – den gängse uppfattningen om att sammanställa ett så omfattande intellektuellt arbete är att det rör sig om ett starkt subjekt som sitter och tänker, medvetet och kritiskt granskar och slutligen sammanställer något som skall vara så genomskinligt och arbetat att det håller för varje typ av kritisk granskning. ”Hur tänkte du när du skrev det här?” ”Hur förhåller sig detta enligt de teorier du använt till de mer etablerade idéerna på området?”

Men då jag lade sista händerna vid min doktorsavhandling så skrev jag nedanstående text som en sorts introduktion. Den handlar om hur det inte är ett Jag som skriver avhandlingen utan en kropp, i sömlös organisation med andra kroppar, vilka alla tillsammans bildar något jag idag bara kan kalla för en hypertunnel. Thus:

Nu sitter jag vid min dator och arbetar mot en text som växer fram framför mina ögon.Egentligen inte så mycket framför som i – det finns en loop mellan datorn och ögonen som hela tiden aktiverar minnen, känslor, idéer, sådana som tas fram i mig och sträcker ut trådar till travarav böcker och anteckningar som ligger runt omkring mig här på mitt skrivbord. Allt det där är mitt externaliserade minne, allt hålls samman av associationer som väcks i mig av texten på skärmen och anteckningarna och böckerna. När jag skriver tänker jag inte på att jag skriver – händerna gör det själva. Utan alla dessa vänner så hade jag inte kunnat bli någon doktor. Jag sitter just nu inne i ett rum som designat sig själv för att en doktor så småningom skall framträda – att det finns något sådant som en doktorsgrad har gjort så att rummet har assemblerats på just detta sätt och med en person i sig som jag alltid kallar Jag, eller som jag upplevt alltid kallar sig själv för Jag. Jag tror att det är jag som säger det, men det kanske är för att jag hört den säga ”jag” så många gånger. Ett begär, emergerat genom doktorsgradens själva befintlighet i konjunktion med en uppsättning kroppar, går som en ström genom hela sammansättningen och drar kropparna mot varandra, kopplar ihop dem på specifika vis som får dem att kunna göra saker som de omöjligt hade kunnat göra utan varandra.

(Ovanstående är ett utdrag ur en ungefär dubbelt så lång text. Jag tror faktiskt att jag på sluttampen ändå beslutade mig för att inte inkludera texten i själva avhandlingen. Så här heter avhandlingen, så här tyckte opponenten.)

Jag har alltså redan i många år sökt mig mot ett språk och ett sätt att tänka som tar fram självets spontana orientering i miljön och som underbetonar den väljande agensen Jag. Jag har alltid uppfattat det som om det är detta som är sakernas egentliga ordning, att Jaget finns där som något som infogas retroaktivt men som vårt språk lurar oss att tro att det kommer före och redan finns på plats då man upplever saker. Visst är det spännande?

h1

Autistisk teori 5: Den som förnimmer

maj 14, 2013

Från förra posten: ”Bildens natur är att vara just bara en bild. Inte en bild av något, bara en bild. Ingen representation. Hjärnan är en maskin som utifrån sina förutsättningar skapar bilder.” En mening till behövs här; en om den som ”ser” bilden.
Om bildens natur blott är att vara en bild leder kanske vårt tänkande oss ändå att tro att det är någon som ”ser” den bild som skapas av hjärnan/piktogrammet; att det, innanför perceptionen, sitter ett själv, ett ”jag”, som ser, hör och känner objekt utanför sig själv. Tänker vi så, så luras vi av vårt eget tänkande. Det som primärt existerar är inte ett jag som ser ut över världen, utan ett jaglöst seende ovanpå vilket det ibland, inte alltid men då det behövs, uppstår ett självrefererande tänkande som kallar sig själv för ”jag”. Det är vad vi är: ett perceptionssystem som ibland kallar sig själv för Jag.

Vad Jag tar miste på är alltså ordningen. Jaget tror sig vara ”den som ser”, alltså den aktive, men är blott en funktion hos perceptionssystemet – på samma sätt som balansen, smakpreferenserna, seendet själv. Därmed inte sagt att det inte existerar, eller att det saknar en vilja som kan kallas dess egen – bara att det inte kommer före sina sinnesintryck, utan efter.

Det förnimmande hjärnan/piktogrammet skapar är i sig en del av organismens orienterande i världen. Förnimmandet är, vill jag mena, ett ”omedvetet själv” – ett själv som finns redan då Jaget kommer till platsen. Det sinnliga upplevandet av världen är självet.

Med denna post vill jag införa en distinktion mellan Jaget, det medvetna, och Självet – αυτος – det ständigt upplevande/upplevda. Självet, då jag talar om det framledes, betecknar alltså inte ett neurotypiskt ”jag” utan ett förmedvetet upplevande vars gränser definieras av sina möjligheter att skapa bild av världen. Jag tänker mig att en sådan distinktion är nödvändig om man skall tala om autistisk kognition som något som går utanför och är åtskilt från neurotypisk kognition.