Posts Tagged ‘Skolan’

h1

Den biokemiska pastöriseringsmaskinen

januari 9, 2013

Svenska Dagbladet, idag:

Sömnmedel till barn ökar. Oroliga och ledsna barn med sömnbesvär ges läkemedel som är utprovade för gruppen 55 och uppåt. De får ingen kompletterande terapi. Och allt fler diagnosticeras med ADHD; medicin enda lösningen där också. Kemin skall rädda etablissemanget från neurologiska kaoskaskader. Ny slasktratt: ADHD. Har man mycket ADHD i skolan får man extra resurser, eller i sämsta fall tillträde till neurokemisk utslätning i form av metamfetamin och melatonin. Den överskjutande energin liksom den underskottsliga tas om hand av kemiska små hjälptomtar.

Även andra preparat för att klara vardag och skola blir vanligare. På sex år har antalet barn som medicineras för adhd ökat med 178 procent. Antalet pojkar i förskoleåldern har ökat med 220 procent. Totalt fick 26 000 barn mellan 0 och 17 år adhd-läkemedel förra året, varav 541 förskolebarn.

Anna Lundh, överläkare på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm, anser att ökningen till stor del beror på en bättre kunskap om både adhd och medicinering.

Hon pekar däremot på studier som visar att barn som medicineras får sämre stöd på annat sätt, till exempel med terapi och familjestöd, trots att detta rekommenderas – även vid medicinering.

– Det är helt emot de kliniska riktlinjer som finns, säger hon.

(…)

De senaste sex åren har även 32 procent fler barn fått antidepressiva, varav två av fyra medel i toppskiktet inte är godkända för barn. Ändå medicinerades över 1 000 barn under tolv år förra året, en ökning på 50 procent.

Även lugnande medel ökar. Förra året fick 12 000 barn och unga lugnande medel. Av dessa var knappt 3500 i förskoleålder och 880 stycken spädbarn.

Samtidigt ökar trycket på landets BUP-kliniker. Trots att all fler barn utreds, ökar inflödet från skolorna och köerna växer.

Psykiater Anna Lundh tar också upp att förändringar i vårt sätt att leva har en del i barns ökade psykiska besvär. När det gäller sömn lider barn med neuropsykologiska störningar, som adhd, ofta av sömnstörningar. Men även barn som utsätts för stress och överkrav kan få sömnstörningar och ångest, även om de inte syns i läkemedelsstatistiken.

– Vi måste fråga oss om vi ska ha ett samhälle där 10 procent av barnen kvalar in under diagnosen adhd eller om det också har att göra med hur vi organiserar vårt samhälle?

Jag är ju för större diagnosticering av ADHD, eftersom det är ett underdiagnosticerat tillstånd. Jag vill att alla vi som faller utanför normen också skall givas ett kvitto på just detta. Det ger nämligen också ”samhället” ett kvitto på att något inte stämmer i dess nuvarande tillstånd; om en så stor andel människor är så pass annorlunda att deras annorlundahet innebär ett handikapp, så måste det vara så att det finns en felaktigt ställd gemensam mediannivå för hur hjärnan måste vara skapad för att kunna leva här.

Jag inbillar mig alltså att något i samhället måste ändras då man inser att en naturlig variabel av människans neurologiska kontinuum måste ges kemisk kompression för att funka, att man kommer att tvingas inse att insatsen för att ändra på samhället är betydligt mindre än den för att låta det vara som det är. ADHD är en resurs för samhället och samtidigt en gigantisk ekonomisk minuspost, då så mycket energi tvingas ut i omlopp i samhällets utmarker. (Ni vet, det där att nästan hälften av landets fängelseinterner har odiagnosticerad ADHD och dylikt. Kollar man landets hemlösa samt tunga droganvändare är jag övertygad om att man finner samma sak.) Vi MÅSTE, som Anna Lundh säger, fundera över om ett samhälle som utesluter så många människor från möjligheten att göra något annat än att ligga till last verkligen är vad vi vill ha. Men det funkar ju inte om diagnosen bara blir en diskho som leder till en biokemisk slasktratt med uppgift att slipa av alla kanter och strömlinjeforma alla. Det funkar inte. Och att sorgsna barn bara ges artificiell insomning är sorgligt bortom jävla sans och vett.

 

*UPDATE* Torsdag 10/1-12 – Viss nyansering:

”Artificiell insomning”, som jag avslutar ovanstående med, är en sanning med modifikation; det rör sig förvisso om att kroppen tillförs substanser, men det preparat som nämns i artikeln och i min post – melatonin – är ingen kemiskt framställt insomningspreparat utan en kroppsegen substans. Man tillför alltså mer av ett hormon som redan tillverkas av/finns i kroppen. Hormonet tillhandager förutsättningar för att somna men är ej sövande i sig – det behövs fortfarande en sömnvänlig miljö. Att ett barn tillförs melatonin innebär alltså inte att man kan fortsätta som förut, utan kräver komplettering i form av en insats av barnets närmiljö (dvs. familj eller motsvarande). Läs om ni vill posten och kommentarerna på bloggen Sömn för barn.

Bara så att det är sagt.

h1

Intryck från den nya världen

november 7, 2012

Det var nu ungefär två veckor sedan jag kom hem från den här USA-resan. Jag var bara borta en vecka men har en mängd intryck som ännu måste bearbetas, och några reflekktioner som måste fås på pränt innan jag kan gå vidare och vara sådär dramatisk och skriva om de där neuronauterna som balanserar på avgrundens rand etc. osv. mm. Var inte oroliga, snart är jag tillbaka där igen.

Vi var en liten koloni överflugna svenskar som var där för att närvara vid kusin Pauls bröllop med sin Megan. Allt som allt var det 171 gäster, de flesta från olika delar av USA och så vi sju svenskar. En vecka var jag i USA; tre av dessa dagar varade festen. På torsdagen anlände de flesta gästerna, då togs dessa emot på en pizzeria med senare fortsättning by the poolside på det hotell som de flesta inresta bodde. Spontanbar fanns, allting gratis. Fredagkvällen var det rehearsal dinner i en för tillfället hyrd och tömd busshall. Sydstatstraditionell förtäring; balja full med grillade alltmöjligt samt tomatsalsa. Bar med personal; allt fanns, allting gratis. Lördagen bröllop i lokalitet en bit utanför staden. Sedan dans med fantastisk DJ. Fri bar. Då de hyrda skolbussarna gick tillbaka till hotellet var det först häng i lobbyn med portabel kylvagn full med kryddad IPA från lokalbryggerier, sedan avslutningsvis  utgång i Charlestons nattliv tills alltihop stängde. Sen var det äntligen slut. Fantastiskt. Och hela tiden pratade jag med nya människor. Tror aldrig jag gjort så många nya bekantskaper och eventuellt vänskaper på så kort tid förut.

Det rörde sig som sagt om södra USA, och allt var väldigt southern. (Det verkar vara ett fenomen, det där med ”southern”; jag har aldrig i varit med om att det i nordstaternna skulle vara något speciellt med ”northern” folk, ”northern” traditioner eller ”northern” matlagning.) Folk kom förstås från hela USA och de flesta hade rest över kontinenten från något annat hörn, de flesta hade ju dessutom redan flyttat fram och tillbaka över kontinenten mellan collage och jobb och så.

Allt var ”family”, alla som träffades skulle hädanefter komma att höra ihop, och vi svenskar var stjärnorna; vi som hade rest över ett världshav, ända från den gamla världen, för att få bli family med dem. Den amerikanska trevligheten och hängivenheten till family var alldeles uppenbar, kändes i nästan varje handslag och varje mött blick. Men det fanns hela tiden något mer än artig inställsamhet eller den typ av låtsat intresse som man kan uppleva då man vid släktträffar och liknande träffar en syssling man aldrig träffat och knappast kommer att se igen; det fanns ett allvar i alla de där handslagen och blickmötena, allt det där som betydde en medvetenhet om att man skulle komma att höra ihop. Jag berättade om mitt jobb; folk var artigt intresserade. Jag berättade om mitt Hjärkolluppdrag; folk blev engagerade och började prata direkt. Psykisk ohälsa var något alla verkade ha en närhet till att tala om och de allra flesta hade i sin närmaste omgivning. Och ingen var rädd att prata om sådant.

USA är ett hårt samhälle. Det har stigit ur ett tillstånd av mångfaldig konflikt och funnit centrering genom beredandet av möjligheten att ta sig fram som individ genom konkurrens. Du kan klättra högt, mycket högre än här i Sverige, men när du faller, då kan du falla hela vägen direkt. När du faller faller du hårt. Inga skyddsnät tar emot dig; botten är verkligen en botten. Samhället firar den som tar sig högst upp men skiter i den som finns längst ned. Vad finns där när du fallit? Vad är det sista som kan lindra ditt fall och ta hand om dig om du skulle störta? Family. Family är din sista försäkring. Alla känner någon som störtat, alla känner närvaron av den avgrund som finns där strax bredvid, och alla vet att försäkringen är att knyta människor till sig, så nära som möjligt. Family blir viktigt i ett samhälle som saknar botten.

Men det är genom närheten till avgrunden och den hårda individualismen som man också har respekt för det från normen avvikande. Amerikanerna vet att den förre presidenten och den dessförinnan förmodligen var ADHD-personer; de är fullt klara på att både Gates och Jobs har hjärnor med största sannolikhet ingår i det autistiska spektrat och att de största idrottsmännen är neuronauter. Jag träffar en man i min ålder och börjar direkt prata intensivt med honom; det visar sig att han liksom jag har en ADHD-diagnos. Han har erfarenhet från den mest beryktade vapengrenen inom USA:s väpnade styrkor; han säger att ungefär 75 procent delar hans och min kognitiva begåvningsprofil. Jag själv frågar ”Vad gör de andra 25 procenten där?” och han svarar ”De blir inte lika avancerade som oss, men är de ambitiösa normalpersoner som lyckas ta sig dit.” Han menar att USA faktiskt, till viss del, förmår att ta vara på sina specialbegåvade och att den offentliga diskussionen om ADHD väldigt sällan handlar om patologisering.

 

 

Mycket skiljer mellan USA och Sverige, mer än vad vi kan fatta då vi ser romcoms på TV eller Hollywoodfilmer. Vi tror att Sverige är amerikaniserat, men det är en väldigt liten del av sanningen; det som finns här bygger vidare på vad som funnits här länge, berikat av alla de människor och impulser från hela världen som vi under landets historia hela tiden tagit emot. Den amerikanska relationen mellan staten, kyrkan och Gud är obegriplig för en europé. Individen och familjen är också komponenter i den konstellation som skapar det amerikanska personskapet. De är på långt håll besäktade med vad vi har här, men det går inte riktigt att översätta. Självfallet finns det något väldigt attraktivt i att man faktiskt gör ansatser att ta vara på och uppmuntra sina medborgares speciella förmågor medan man här i Sverige förlorar sig i tröstlösa debatter om huruvida de neuropsykiatriska diagnoserna motsvarar tillstånd som ”finns” eller inte. Visst finns det också något djupt rörande i det allvar med vilket man tar emot en ny familjemedlem; ”Vi kommer hädanefter att höra ihop”. Men vi får inte glömma en sak: detta har en grund i att det saknas sociala skyddsnät och att alla kommer att behöva någon som tar hand om dem i det fall man skulle misslyckas i denna hårda värld.

Med viss avsmak minns jag vår troskyldige statsminister Fredrik Reinfeldt för något år sedan uttala sig om de som faller utanför de nya, försämrade sociala skyddsnäten. En fråga ställdes om vad man skall göra om man förlorar jobbet, blir utförsäkrad och besparingarna tar slut. Man skulle vända sig till sin familj och låta dem ta hand om en, löd svaret från statsministern, i en markering att samhället inte skulle göra det. Ett närmande till en amerikanskt influerad individualism, och ett farligt närmande:

Vårt individualiserade sociala skyddsnät är en fantastisk tillgång, liksom vår förstatliga skola är det; det svenska välfärdssamhället är det i världen som lyckats komma närmast den utopi där varje individ skall kunna erbjudas ett band till staten som kan mobiliseras i det fall man fötts i en familj utan pengar, kontakter, anseende eller kulturellt kapital. Att det sitter ett parti vid makten som troskyldigt föreslår att familjen skall träda in i samhällets ställe är väldigt, väldigt illa, inte minst då man – även det enligt amerikans modell – sänker ingångslöner och privatiserar allt fler tillgångar som tidigare varit gemensamma. Till skillnad från i USA finns det dock här inte någon respekt för eller något intresse av att låta de individer som avviker att utveckla sina förmågor till egen och samhällets bästa; det enda som erbjuds är patologiseringar. Det enda som erbjuds är påpekanden att de är fel som avviker från kollektivet. Det går inte att bygga USA av Sverige; det blir det sämsta av båda världar.

Det vi skall lära oss av USA är inte att krossa de som förlorar fotfästet. Det vi skall lära oss är att respektiera avvikaren och erbjuda alla chansen att utveckla sin individualitet.

 

h1

Två disputationer

september 7, 2012

Hej små vänner,

idag var jag på två disputationer. För er som inte vet så är en disputation den akt då flera års arbete resulterar i en doktor. Det är alltså antagandet av en vetenskaplig text – avhandlingen – såsom liksom äkta vetenskap, och av den som skrivit den som en riktig forskare. Då man doktorerar blir man, i vetenskapssamhällets ögon, vuxen.

För många blir arbetet med avhandlingen det mest omfattande man gör som forskare. För det mesta sträcker det sig över flera år, minst fyra, men det kan röra sig om betydligt mer också. Detta medför att det material som analysen baseras på, kan vara flera år gammalt. Ibland är det en styrka, ibland en svaghet – då man skriver om ett fält i snabb omvandling så lutar det nog mot det senare, även om ett dokument över en lyss förfluten historia absolut kan ha ett värde. Det två avhandlingar jag idag sett eleveras till vetenskaplig status får nog båda betraktas som en del av bakgrunden till dagens situation i svensk skola, då fältarbetena verkade ligga mellan fem och femton år bakåt i tiden.

Så här ser det ut när man disputerar:

Image

Det man kan läsa på opponentens sista slide är hennes oändligt dystra slutkommentar till de resultat som responedenten (avhandlingsförfattaren) Camilla Blomqvist kommit fram till. Avhandlingens ämne rörde alltså samarbeten mellan BUP, skola, familj och soc. Hennes avhandling vid institutionen för socialt arbete bär titeln SAMARBETE MED FÖRHINDER. OM SAMARBETE MELLAN BARNPSYKIATRI, SOCIALTJÄNST, SKOLA OCH FAMILJ, och det visar sig minsann att en och annan BUP-psykolog gått på kurs och fått lära sig att samarbeten mellan olika sociala myndigheter och privata parter är en bra idé då det gäller att rädda barn som det verkar vara på väg åt helvete för precis. ”Samarbete” är ett högt värderat ord, men vad det skall fyllas av verkar det inte råda nåt vidare konsensus runt. Processerna tar oändligt lång tid, omfattar många möten med olika parter inbjudna där barnen ibland får äran att delta och ibland får sitta i ett väntrum med en jävla serietidning medans de viktiga stora dricker kaffe och bedömer föräldrars lämplighet (med mera) i själva mötesrummet. Det kan gå månader mellan mötena. Deras utkomst kan vara boendeplaceringar eller beslut av olika slag, jag hade fortfarande efter två timmars disputation vare sig någon uppfattning om deras innehåll (verkar diffust) eller vad de tänks skulla resultera i (förutom snygga poster i socialarbetares och socionomers CV:n). Även om jag är säker på alla samarbetsdeltagandes goda intentioner så kändes hela upplägget som välfärdssamhället då det är som sämst.

Två timmar, som sagt. Tro för den delen inte att jag somnade efter halva. Tog inte ens någon rökpaus, för det blev bra med adrenalinpåslag ändå. Ett material av hundratals möten och olika fall kokades i avhandlingen ned till tre individuella personers historia, från det första samtalet till det sista mötet. Tre pojkar, 10, 15 och 16 år (tror jag? Kollar sen.) Självmordsförsök, koncentrationssvårigheter, aggressivitet, raseriutbrott och allmänt trassel i bakgrunden. Föräldrar som engagerade sig, men det var för sent. Då det kommit ända hit verkar det redan vara det. Jag grät som en tvååring där på min bänk i auditoriet; tre pojkar med problem som var som grövre varianter av mina egna upplevelser. Varenda gång jag hör om sådana här livsöden är det som om det betingar något hos mig och jag ser mig själv där, i en verklighet som lyckligtvis aldrig blev för mig, men som olyckligtvis blev det för någon annan.

En slutkommentar från en medlem i betygskommittén (den fristående grupp ämnesexperter som fäller avgörandet om huruvida avhandlingen skall godkännas eller ej) var att det var lite synd att materialet var så pass gammalt; det neuropsykiatriska genombrottet har kommit efter den period då det samlades in. (Dito diagnoser förekom, daturligtvis, dock ändå i avhandlingen.)  Och verkligen, jag kunde inte hålla med mer; vad har hänt med denna kultur av samarbeten, förvisso rätt rutten men ändå en ansats till helhetssyn, sedan skolorna börjat använda snabbdiagnosticerande av problembarn som väg till ekonomiska resurser från stat och kommun? Avhändar man sig allt till diagnosställare idag? Har man vett att gå in tidigare?

Mitt intryck är att man har ryckt in då allt är för sent, då en människa redan hamnat utanför har man samlat ihop en större grupp experter och dragit igång en stor jävla apparat med syfte att skjuta hen ännu längre utanför. Oändligt sorgligt.

[Denna text är som ni förstår ingen objektiv redogörelse utan mina egna intryck och känslor. Den som är intresserad laddar förstås ned avhandlingen härifrånhttps://gupea.ub.gu.se/handle/2077/29248, och låter den tala för sig själv.]

Den andra avhandlingen var på ett ännu äldre material, innehöll en högre halt av kostymbeklädda män och såg ut så här:

Image

Följaktligen var halten asymmetriskt klädda kulturtanter med asiatiskt skurna tunikor också lägre, vilket är dåligt eftersom kulturtanter är den överlägset bäst klädda kategorin svenskar (och högtidsbeklädda män bland de mindre framstående). Det var okej ändå, för seminariet var hyfsat intressant för mig ur social synvinkel. Om tidssnittet för det förra seminariet befann sig lades innan det neuropsykiatriska genombrottet så var en av de där två grupperna mer än välrepresenterad här, även om avhandlingen handlade om DAMP-diagnosen som nu inte varit speciellt på tapeten de senaste tio åren. Referenserna till Eva Kärfve och författarna till artiklarna i boken Diagnosens makt duggade tätt, på bänkraden framför satt bokens redaktör.

Det rörde sig om Bo-Lennart Ekström som försvarade sin avhandling KONTROVERSEN OM DAMP. EN KONTROVERSSTUDIE AV VETENSKAPLIGT GRÄNSARBETE OCH ÖVERSÄTTNING MELLAN OLIKA KUNSKAPSPARADIGM. Materialet var en mängd tidningsartiklar från Läkartidningen och Dagens Medicin, och ämnade visa hur den så kallade DAMP-kontroversen slutat med att neuropsykiatrin fått ett idag nästan allenrådande tolkningsföreträde då det gäller behandling av problematiska barn. Resultatet var tydligt; medicinen vann, barn som tidigare setts som egensinniga fick diagnosen DAMP (vilken ju idag heter DCD eller ADHD) och den mjukare, mer socialt orienterade pedagogiken har fått stryka på foten.

Vad som slog mig som besynnerligt var att jag inte fattade vilken den nämnda kontroversen var. Teorikapitlet presenterade saken som att en kontrovers bör ha två kontrahenter mellan vilka det råder inkommensurabilitet, alltså omöjlighet att översätta ett gemensamt kunskapsobjekt mellan två olika vetenskapliga skolor, och meningskampen mellan dessa två kontrahenter. Mitt intryck var snarare att det rörde sig om ett maktövertagande från medicinen, ett gerillakrig som trappats upp för att sluta med ett diskursivt maktövertagande. Syftet i avhandlingen följs av tre delfrågeställningar:

– Hur uttrycker medicinska företrädare sina kunskapsanspråk i kontroversen?

– Hur använder medicinska företrädare grundskolan som en arena för strävan efter formuleringsrätt och jurisdiktion?

– Hur definierar medicinska företrädare pedagogisk kunskap i förhållande till det kunskapsparadigm som beskriver neuropsykiatriska diagnoser?

Hur jag än räknar kan jag här bara finna en kontrahent. Det är uppenbarligen medicinen som är vad som studeras i avhandlingen, inte en kontrovers mellan två parter. Snarast kändes det under seminariet som att höra om en annekteringsoperation, som medelst diverse manövrar lyckas lägga ett under sig och vinna dominans över ett främmande territorium. Frånvaron av synlig motpart till medicinen påtalades av opponent och medlemmar ur betygskommitté, och Ekström gjorde allt ett rätt fint jobb i att hålla anfäktarna på armslängds avstånd och ryggen rak. (Att disputera är sjukt tufft, jag vet ju för att jag har gjort det själv.) Dock framstod det för mig som om hans egna utgångspunkter faktiskt varit ganska blinda för honom själv; han hade det inte helt lätt med att förklara hur den förmodat tidigare dominerande, tydligen mer pedagogiskt orienterade modell som numera undanträngts av medicinen faktiskt såg ut.

Under samtalet mellan Ekström och (den skojige, utomordentligt samvetsgranne och rätt hårdhudade) opponenten Staffan Selander berördes många ämnen, och på konstruktiva sätt. En given tid, med speciella kunskapsmässiga och teknologiska villkor, handikappar individer på olika vis – något som innebär att vara handikappad under en viss tid och plats behöver inte innebära samma sak i en annan. Ett beteende hos en elev som av en pedagog betraktas som lite egenartat kan betraktas som helt sinnessjukt av en annan – det är i vår tid som uppmärksamhet och hyperaktivitet blir handikapp, ”förr” kanske man lyckades skjutsa igenom de där eleverna ändå. som sagt, många spännande ämnen. Men en grupp berördes aldrig, som rimligtvis borde ha visst inflytande i den process där medicinska förklaringsmodeller vinner insteg över en där även lätt bristfälliga skjutsas igenom. Gissa vilken grupp? Rätt svar: en som inte finns, och förmodligen just bara för att den inte finns. Ändå finns ju vi människor som skulle kunna utgöra den.

Jag talar om oss, vi som är tvungna att resa oss efter en timme av disputationsseminarietid, traska rakt igenom salen till dess enda dörr för att ge oss ut och inhalera en kvadratmeter centralstimulerande gas och dryck för att kicka oss över det kontinuerligen annalkande sömntåget då samtalet började kännas trögt. Vi som visste oss utanför och avvikande hela skoltiden, men fick nöja oss med att tänka att det berodde på vår lathet att vi inte fixade en hel dags hoppande mellan olika, till synes godtyckligt uppdelade ämnesdomäner där man skulle lära sig lösryckta siffror och årtal utantill, till obestämd nytta. Vi som underkastades/underkastade oss en skola utformad av och för en typ av cerebral kompetensfördelning som helt enkelt inte var vår. En orsak till att det neuropsykiatriska paradigmet faktiskt vunnit insteg är, vill jag absolut hävda, att det faktiskt erbjuder förklaring, förlåtelse och ontologisk legitimering för annorlunda hjärnor. Vi finns nämligen på riktigt.

Efter dagens två disputationer är alltså det kvarhängande intrycket att det en gång fanns ett folkhem, ett välfärdssamälle, som fostrade en kår psykologer, pedagoger och socialarbetare vilka trodde starkt på människans förmåga och rätt till självförverkligande. Tyvärr trodde de också att alla människor var ungefär likadana. Av oss som faktiskt avvek är det inte så speciellt många det gått så bra för. Även om många av oss kanske fick slutbetyg från högstadiet så var det fritt fram för livet att föra oss rätt åt helvete efter avslutad skolgång, med mindervärdskomplex och självmedicinering och fan vet vad. Neurovetenskaperna erbjuder oss något; en identitet, en förklaring och – faktiskt – en i många fall fungerande behandling. Välfärdssamhället var snällt och tolerant och lät oss glida igenom skolan för att först efteråt låta det gå åt helsike om det så låg oss för, det nya Björklundska tvåtredjedelselitsamhället vill istället tvinga in oss i en otroligt likriktande och fragmentiserad tävlingsskola där vi ständigt behöver tvinga bort all tänkbar kreativitet – men i och med den centralstimulerande medicinen har vi åtminstone ett medel att, våldsledes, tvinga in våra fungeranden i något som åtminstone funkar någorlunda i de givna villkoren. Det kunde faktiskt inte sossarnas välfärdssamhälle erbjuda.

Likriktningssamhälle som likriktningssamhälle? Knappast. Det finns så stora kvalitativa skillnader mellan dagens skola/samhälle  och det i vilket jag växte upp att jag knappt kan fatta det. Jag föredrar inget av dem, men det vi har idag kan åtminstone erbjuda även avvikaren en identitet utöver ”värsting” eller ”problembarn”. Fast vi måste förstås jobba vidare med den.

Och så de goda nyheterna: jag hittade under en tråkig stund på ordet neurolution. Leve neurolutionen!

h1

Två kurser, två fartyg

augusti 28, 2012

Jag har nyss lånat två böcker på Göteborgs Universitetsbibliotek för att orientera mig lite i vad kidsen får sig till livs på sina utbildningar. Båda böckerna är antologier som används i grundutbildningar vid universitetet och som således har bäring på det bemötande människor får i kontakten med soc ala myndigheter och vårdinstitutioner. Böckerna heter ”ADHD/DAMP – en uppdatering”, redaktör Vanna Beckman, och ”Diagnosens makt”, redaktör Gunilla Hallerstedt, och de representerar två vitt skilda syner på fenomenet neuropsykiatriska diagnoser.

image

Jag har inte mer än hunnit kolla på böckerna ännu, men vissa drag är förstås väldigt enkla att urskilja. ”ADHD/DAMP – en uppdatering” är en praktiskt orienterad redogörelse för medicinsk forskning varvad med handfasta råd till sådana studerande och yrkesverksamma som kommer att komma i kontakt med individer med (eller i eventuellt behov av) diagnos. Författarna är neurofysiologer, farmakologer, psykiatriker och så vidare, och den ton i vilken läsaren presenteras för innehållet är självklar och självsäker. Kapitlen heter sådant som ”Om hjärnans kemi vid ADHD” (Elias Eriksson, professor i farmakologi) och ”Om socialisationen vid ADHD” (Sten Levander, professor i psykiatri och Kirsten Rasmussen, professor i psykologi).

Den andra boken, ”Diagnosens makt”, är metabetraktelser över neuropsykiatriska diagnoser och hur de växer fram, byts ut mot varandra över tid, hur de ständigt finns invävda i de olika typer av common sense som dominerar i olika eror och på olika platser i världen, och hur de tenderar att skifta beroende på vilka intressen som dominerar sjukvården. Diagnosernas koppling till samhällelig normalitet är ett genomgående tema i artiklarna och diagnoserna sätts oavlåtligen i historiska kontexter. Tonen är kritisk och gör inte anspråk på att förklara några sjukdomstillstånd eller ge riktlinjer i bemötandet av individer med eller utan diagnos, utan avser nog snarare förse sin läsare med ett kritiskt sinnelag inför den självklarhet  med vilken de neuropsykiatriska störningarna, sjukdomarna, handikappen et cetera presenteras i publikationer såsom ovanstående ”ADHD/DAMP – en uppdatering”.

Jag har valt just dessa böcker på grund av att de representerar de två tankeriktningar som dominerar diskussionen om NPF, och som ibland kallas ”biologism” och ”sociologism”. (De kallar inte sig själva så; båda beteckningarna är sådana de givs av sina meningsmotståndare.) Då böckerna diskuteras i allmän debatt framstår det som om de båda perspektiven är varandra uteslutande och att man inte kan välja båda två. Praktiker i bekantskapskretsen som jag pratat med, både bland läkare och psykologer och lärare och socionomer, ger för handen att det stämmer; man kan inte både vara bokstavstroende biologist och kritisk sociologist.

Jag kommer att återkomma om båda böckerna. Och så här är det då jag läser: jag tror på allt jag läser, vare sig det är fantasyromaner, pixiböcker eller vetenskapliga artiklar. Tror jag inte på det orkar jag inte med det och bara går därifrån. Jag är inte kritisk. Jag tänker tro på alltihop, både Hallerstedts och Beckmans ansträngningar, och jag tänker banne mig få ihop det också. I vissa fall sker i min lläsning något som ”liknar” kritik; det står nämligen inte ovan mig att faktiskt kunna iaktta de vis på vilka texternas interna meningsflöden är ordnade, vilka möjliga tankar som utesluts och vilka som blir möjliga bara man ändrar lite grann. Återkommer i ämnet framöver.

h1

Den tjugondes alteritet

juli 3, 2012

Jag tänker visst utveckla mig om den schysste psykologen som har fel, nämligen Bo Hejlskov Elvén, leg. psykolog och fackboksförfattare, som skriver i SvD ”Att vägra ge diagnoser är att svika barnen”. Han har inte fel. Eller okej då, det där med att han liksom i förbifarten verkar mena att Prusselusskan tar ansvar för barnens inlärning ekar läskige Nathan Shacharspojkars uppstudsighet skall kväsas av skolan, religionen och familjen”-position, förmodligen helt utan att det var meningen. Men det han ville säga var väl egentligen något annat. (Som ni förstår har jag alltså bestämt mig för att gilla Bo Hejlskov Elvén, men för att ogilla Nathan Shachar. Eller ja, deras positioner i debatten. Eller nej, det jag gillar är nog Bo Hejlskov Elvéns goda intentioner och ogillar Nathan Shachars position i debatten. Deras ordval är jag rätt oförtjust i båda två. Speciellt Nathan Shachars. Håll käft nu, jag! Äsch det var inte jag, det var adhd.)

Alla har vi en viss aktivitetsnivå, en viss uppmärksamhetsförmåga och en viss impulskontroll. Vi fördelar oss på ett kontinuum av dessa, där vissa ligger lågt, de flesta mitt emellan och vissa ligger högt. Det kan man i viss mån kalla almenmänskliga egenskaper. De som får en adhd-diagnos ligger ofta lågt på uppmärksamhet och impulskontroll och högt på aktivitetsnivå. Det är nog ingen oense om. Problemet är att de som oftast pratar om överdiagnostik glömmer bort det viktigaste kriterium: Att svårigheterna leder till problem i vardagen.

Roligt i citatet: ”almenmänskliga egenskaper”. Rättstavningsprogrammet tyckte tydligen att den arboretiska antropomirfismen lät helt rimlig. ”Almen” i bestämd form dessutom, skall det vara så skall det vara ordentligt.

Artikelns idé: att det är samhället som inte tillåter alla skolelever att utvecklas utifrån deras egna förutsättningar. (Vet inte hur detta går ihop med anekdoten om Prusselusskan, men vad fan. Jag är redo att betrakta den som en slip of mind, jag är inte obekant med sådana.) Det bästa vore om alla kunde ges möjligheter att utvecklas på det vis som var gynnsamt för just deras förutsättningar.

Slutkläm:

Vi ställer diagnos när skolan och föräldrarna inte lyckas möta barnets förutsättningar i vardagen. Så adhd är inte något man har eller inte har. Det är en diagnos man kan ha eller inte ha. Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd. Därför är kritiken mot adhd-diagnosen meningslös. Man bör hellre kritisera samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje barns behov. Diagnosen kan för den enstaka människan betyda skillnaden mellan att klara sig eller gå under.

Artikelns intention: Så god så, förmodligen avsedd att avlasta de som finns längst ut i det neurologiska spektrat och vända blicken mot att samhället faktsikt skulle kunna åläggas ett visst ansvar att tillse att även dessa borde ges förutsättningar som är gynnsamma för deras utveckling istället för någon annans. Gott så. Men, så är det också vad jag uppfattar som…

Artikelns problem: ”Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd.” Dessa tre problemområden kopplas loss ifrån varandra och görs till tre oberoende variabler som var och en på sitt håll kan, eller inte behöver, vara till besvär. Typ som att alla är bra på olika saker, men om man är mindre bra på just de tre sakerna uppmärksamhet, aktivitetsnivå eller impulskontroll så kan man få diagnosen adhd.

Varför är det problemet ett problem? För att det utgår ifrån något annat än hjärnans fungerande. De tre områdena uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll förefaller i artikeln snarast vara nån sorts kompetenser, snarare än en utkomst av ett sätt på vilken hjärnan faktiskt är ordnad. 

Det finns rätt stor orsak att anta att de tre variablerna hör ihop, genereras av en typ av hjärna som i vissa sammanhang orsakar subjektet problem på dessa tre områden. De är inte oberoende variabler; de hör samman. Man har inte funnit ”orsaken” till adhd, men betänk: adhd-konstellationen har så vitt man vet alltid funnits. Betänk också att att tre problemområdena uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll väldigt ofta sammanfaller hos historiska och samtida personer med en speciell typ av icke-linjärt tänkande som ofta tagit mänskligheten oväntade steg framåt. Adhd antas ha hög ärftlighet; således har det utvecklats en hel del teorier om vad de mänskliga samhällena har kunnat ha haft neuropersonerna till. Detta är inte belagt med bevis, men det finns goda skäl att anta att personer med speciellt höga förmågor i mänsklighetens historia har kunnat ges utrymme att utveckla dessa förmågor för att samhållet/gruppen skall kunna tas vidare och framåt.  Och egentligen, vilket skulle alternativet vara? Att utgå ifrån att dessa individer alltid tidigare, såsom nu idag, skulle ha stigmatiserats, kallats lata och skjutsas in i fängelser och på andra förvaringsplatser för oanpassningsbara?

Jag menar att det finns en mening med, och ett behov av, att ge ett namn till den typ av hjärna som är speciellt bra på hypernärvaro, kreativ association och icke-linjärt fungerande. Det finns inget sådant namn. Det enda som finns är ett namn på de problem som uppstår då en sådan hjärna tvingas in i ett för densamma onaturligt sammanhang; namnet adhd (eller add). Problemen framstår således som tre helt oberoende variabler, utan någon sammankoppladhet och utan någon egentlig kontakt med själva adhd-subjektets egentliga förutsättningar.

Dessa subjekt framstår då också som om de var helt fristående personer utan något som helst gemensamt förutom att de råkar vara dåliga på samma saker. De har egentligen inga gemensamma intressen, de är inte likadana i någon positiv bemärkelse, de har inget att vara stolta över och inget som förenar dem. De är bara sämst. (Att vara lika förtryckt som någon annan skapar knappast hos någon en gemenskap med denne andra. Snarare brukar det vara tvärtom, att den långt ned på samhällsstegen vill trampa andra som är lika långt ned som en själv ännu längre ned för att själv inte behöva stå lägst.)

Kan man istället anta att det finns en särskild hjärntyp, lagrad som en potential i det allmänmänskliga genomet och som har 5% chans till utfall vid varje befruktning, så blir det något annat. Mänskligheten har alltid, alltid behövt den tjugonde. Den tjugonde står vid randen, men endast vid randen är kvantsprånget möjligt. Den tjugonde är mänsklighetens försäkring om att något oväntat alltid kommer att hända, och om att det alltid finns en potential mot det oförutsedda. Den tjugonde har förmågan till en total nu-orientering som kan vara nödvändig i skarpt läge då neuronormisarna fortfarande står och funderar på vad man enligt rationalitetens lagar borde göra nu.

Jag har använt en massa olika namn för den tjugonde bara i de nitton posterna på denna blogg; neurokids, neuronauter, tunnelmänniskor, hyperskallar och alltmöjligt. Ord är bra. Ord möjliggör. Man måste hitta ett ord för vad som förenar; det är alldeles nödvändigt. Jag är övertygad om att om ”samhället”, vad det nu är, skall kunna förändras i riktning mot att kunna omfatta större neurodiversietet, så måste det finnas samfällda ageranden från många individer. Det behövs en identitet. Vi behöver ha något gemensamt som betecknar det som förenar oss. Än så länge finns bara diagnosen och de tre helt frikopplade undermåliga kompetenserna.

Så ja, nu var det sagt. Nu behövs det bara sägas tio tusen miljoners miljarders skitmånga hundratals gånger till. Så, så, ut och säg nu, allihopa!

h1

Välmenande herre gör fel! FEEEL.

juli 3, 2012

Snabbis, bara för att komma ihåg:

återigen har en gubbe publicerat sig i borgarpressen med ett minnesvärt budskap om ADHD. Så här beskrivs situationen:

Och här kommer vi in på något väldigt spännande: Antalet remisser från skolan har ökat ständigt sedan 1970-talet. Personligen tror jag att det handlar om den utveckling skolan har genomgått sedan 1970. Jag började själv skolan i 1972. Vi hade en lärare som hette fröken Jensen. Hon hade inget förnamn. Hon undervisade utifrån läsebok för första klass och räknebok för första klass. Hon var tydlig och uppmuntrade inte kreativitet. Hon förväntade inte heller att vi kunde tänka själva eller ta ansvar för eget lärande. 1975 fick jag en ny lärare, Sven. Han hade inget efternamn. Han undervisade utifrån stenciler och försökte stimulera vår lust att lära genom utflykter till vattendrag och museer. Han förväntade dessutom att vi kunde reda ut konflikter genom att prata om dem.

Denna utveckling har fortsatt fram tills i dag, där vi ofta har åldersblandade klasser, ansvar för eget lärande och en skola som satsar på att utveckla abstrakt tänkande och perpektivtagande. Utvecklingen har varit nödvändig för Sverige, inte minst i övergången från industri- till kunskapssamhälle. Men den har inneburit att barn med uppmärksamhetssvårigheter, svårigheter att hantera abstrakt information samt att ta ansvar för eget lärande har fått betala ett pris.

 

Den här farbrorn är, till skillnad från monsieur Shachar (som jag ägnat alldelse för mycket plats tidigare), hemskt välvillig och tycker att det vore att svika barn i utsatta positioner att inte ge dem en massa ADHD-diagnoser. Ändå blir det inte riktigt bra, tycker jag, utan landar i nåt jättekonstigt som jag har svårt att sätta fingret på, men har med den där fröken Jensen att göra. Hur kom det sig att neurokidsen på den gamla, auktoritetstrogna tiden satt där som ljus och lärde sig? För att fröken Jensen tog ansvar för deras lärande?

Vad jag vet så hette fröken Jensen i själva verket Prusseluskan, och sen gick vi ut  på rasten och nöjesljög hejvilt och frossade i oss godis.