Posts Tagged ‘Socioneurologi’

h1

Varför tänkande om mänsklig skillnad absolut inte får överlåtas till medicinare och psykiatriker

november 13, 2014

Hej allihop!  Håll i hatten, för nu blir det galenskaper. Så här står det i nya numret av Läkartidningen (en utomordentligt välrenommerad tidskrift som läses av alla landets läkare):

Det finns studier som framhäver genetikens roll för kriminellt beteende, men att även miljöfaktorer har betydelse. En ny svensk studie slår nu dock fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer och därför saknar betydande inverkan på huruvida barnen i familjen utvecklar brottsligt beteende eller ej.

Visst häpnadsväckande? Det är alltså inte Expressen utan Läkartidningen som delger oss en studie som visar att det i och för sig finns en sjufaldigt ökad risk för hemfallande till våldsam brottslighet för barn vars föräldrar tillhör en lägre inkomstgrupp än för de rika. Men denna sjuhundraprocentiga skillnad kan enligt vissa metoder som studiens forskare typ känner till förklaras av andra faktorer än föräldrars inkomst, förmodligen genetiska. Därför måste mer pengar till för att utreda kopplingen mellan gener och kriminalitet, allt efter artikelns slutkläm.

Det är läkaren och kriminologen Ardavan Khoshnood som i Läkartidningen skriver detta om en färsk artikel i British Journal of Psychiatry. Under rubriken ”Nya rön” publiceras Khooshnoods text med titeln Socioekonomisk status har enbart en svag koppling till kriminalitet. Den refererade forskningsartikeln bygger på en svensk statistisk studie av Amir Sariaslan, Henrik Larsson, Brian D’Onofrio, Niklas Långström och Paul Lichtenstein. Herrarna Sariaslan et.al har kommit fram till detta faktum genom statistiska studier av personuppgifter. Jämfört föräldrars inkomst med hur det gått för barnen då de växt upp; har de hemfallit åt våldsam kriminalitet eller drogmissbruk? Och studien visar alltså att det har de förvisso gjort, i sju gånger större omfattning än de vars föräldrar har medel- eller hög inkomst, men att även andra variabler – ”unobserved familial risk factors” – kan förklara beteendet, faktiskt i så hög utsträckning att hela inkomstvariabeln liksom trollas bort! Fantastiskt.

Jag är ju inte sämre än att jag fattar att det förmodligen är en dedikerad forskargrupp, att de på något vis förmodligen ändå vill väl och att de – kanske först och främst – vill visa att det finns en koppling mellan genetik och kriminalitet som måste utforskas mycket mer, helst av dem själva och med rejäl bemedling. Men när det gäller denna koppling – genetik, kriminalitet och inkomstnivå – måste man ha silkesvantar på händerna i analysen och redovisandet, och desto mer så när man passar på att använda sina rön till att underkänna kopplingen mellan socioekonomisk status och våldsam brottslighet.

För naturligtvis lyckas de inte underkänna någon sådan koppling, trots alla sina siffror. Än mindre ”slår de fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer [som har betydelse för kriminellt beteende]”. Vad de har gjort är ju i stället att ha tillfogat en rad andra variabler som OCKSÅ påvisar ett samband mellan vissa individer och kriminellt beteende. Sedan har de försökt få det till att dessa variabler gradvis gör att inkomstnivån som förklaringsvärde bleknar bort tills det bara finns en ”svag koppling” kvar. Men det stämmer ju inte; den ofattbart höga snedfördelningen, den sjufaldigt högre kriminaliteten bland de fattiga, står ju exakt lika stark även efter att man visat att även genetik existerar och har stor påverkan.

Vad de undersökt är definitivt inte heller ”sociokulturell status” utan inkomstnivå. Detta är inte samma sak. Inkomstnivå refererar till en siffra, det är ett väldigt enkelt begrepp. Begreppet sociokulturell, däremot, betecknar ett komplext sammanhang som inbegriper mycket mer än vad någon intjänar för lön i reda kronor. Faktum är att det inte har på denna plats i analysen att göra: det skall komma in i nästa skede. Låt mig förklara varför.

Som jag ser saken så har de inte visat något alls om den genetiska betingadheten att begå brott, men väl något om samhället: att det finns funktioner i samhället, varför inte använda det gamla slitstarka begreppet ”strukturer”, som ser till att människor med vissa genetiskt betingade egenskaper skjuts utanför möjligheten till medel- eller höginkomst och därmed är sju gånger mer utsatta för risken att behöva bli våldsamma eller brottsliga. (Dubbelt så stor risk till drogmissbruk, dessutom.)

Det är här begreppet ”sociokulturell” skulle ha kommit in; för att visa hur dessa strukturella funktioner exekveras. Det är ju nämligen så att det inte är själva brottsligheten som går i arv, eller benägenheten därtill. Det handlar inte om genetiskt nedärvd ondska, vilket kontentan faktiskt blir om man nu skalar bort det sociokulturella och endast ser till det genetiska som kauserande för brottsligt beteende. Det handlar i stället om att vissa egenskaper – låt mig ta det inte helt långväga exemplet uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet – har starkt ärftlighet, men att dessa lättare kan få en positiv utkomst (kreativitet, anpasslighet) för den som har en trygg ekonomisk struktur och ett gott självförtroende med sig från barndomen. ADHD-personer uppväxta under utsatta förhållanden har oändligt mycket svårare att finna användbarhet för sina förmågor än ADHD-personer från trygga förhållanden där ekonomin varit god. Detta beror på att samhället är ordnat för en annan typ av nervsystem, det vi hyperskallar kallar för neurotypen (dvs. normisarna). Det beror på samhällets ordnadhet, dess socioekonomiska strukturer, inte på ADHD-personernas nedärvda ondska.

Även drogmissbruk och våldsbrottsliga tendenser är nämligen något människor utsätts för. Att fattiga oftare än rika missbrukar och är våldsamma och kriminella beror inte på deras nedärvda ondska utan på att de har en särskild utsatthet inför det. Återigen: en socioekonomisk utsatthet, ej reducerbar till antalet kronor deras föräldrar tjänat eller huruvida deras släktingar fällts för våldsbrott.

Jag vet att många humanister och samhällsvetare är väldigt mycket emot all typ av forskning som vill undersöka genetisk betingadhet till brottslighet. Detta gäller i synnerhet vänsterorienterade tänkare, som ofta är väldigt provocerade av konceptet mänsklig skillnad. Vi minns ju till exempel Internationalens Lars Lundström, som såg den ökade ADHD-diagnosticeringen och dess bundenhet till klassbakgrund som ett eko av äldre tiders frenologi eller till väldigt tveksamma rasbiologiska experiment. Men vi får inte glömma att människor faktiskt är olika – även genetiskt – men att samhället är ordnat för de som är lika, eller mest lika, en idealtyp. Det är samhället som gör människor ”onda” genom att tvinga dem till det och utsätta dem för det – det är inte generna.

Jag hävdar alltså att sambanden mellan genetik och kriminalitet måste undersökas. Detta måste undersökas för att visa något om samhället – vilka som utesluts, vilka som premieras, hur man kan förändra samhället för att ge utrymme för de avvikande att utveckla något positivt i stället för att behöva skjutas utanför och tvingas in i brottslighet, missbruk eller psykisk ohälsa. Men då är det också absolut nödvändigt att vara väldigt försiktig med begreppen – begreppen är samhällsforskarens skalpell, slinter eller man eller håller dem bakochfram så kan man råka skära av något väsentligt.

Forskning är viktigt. Att forska om mänsklig skillnad och hur denna tar sig uttryck i samhället är dessutom oerhört viktigt, av allra yttersta vikt för alla oss som bor här. Därför måste man som forskare vara försiktig med hur man analyserar data och hur detta sedan presenteras. Den sortens forskare som vetenskapar om kroppen och den mänskliga biologin är allt som oftast en som går från det stora – en funktion, ett samband – och försöker gå inåt, mot allt mindre beståndsdelar, helst bara tills en enda gen eller neuron finns kvar, och förklara allt utifrån denna sista beståndsdel. Då blir också förklaringarna därefter – oändligt avancerad forskning, men lika oändligt förenklade svar. Sådana forskare skall inte behöva använda ord som ”socioekonomisk”, då de uppenbarligen bara förstör dem, utan det är då forskare skall ta vid som är mer lämpade att förstå de komplexa sammanhang i vilka det mänskliga uppstår som alltid är mycket mer än summan av sina gener, neuroner eller inkomstuppgifter.

h1

Artikelrecension: The ESSENCE in child psychiatry av Christopher Gillberg

juli 20, 2013

Christopher Gillberg är lätt svensk barnpsykiatris grand old man. Under 80-talet lanserade han tillsammans med kollegor diagnosen DAMP, sedan dess har han varit drivande i lanserandet av MBD, Asperger syndrom, ADHD och flera andra neuropsykiatriska diagnoser. Hans publiceringslista är lång, och denna artikel är en nyckeltext för arbetet på Gillbergcentrum för neuropsykiatri och utvecklingsneurologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Sedan det tidiga 80-talet har Gillberg påpekat det problematiska med begreppet ”komorbiditet”, som dyker upp allt som oftast då det gäller NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ett begrepp som en gång även det lanserats av Gillberg). Begreppet används på olika vis av olika praktiker, men dess mest bokstavliga mening är förekomsten av flera orelaterade diagnoser hos samma patient. Hos barn med NPF är den särdeles hög; Gillberg påpekar att den är mer regel än undantag, och att barn som diagnosticerats med t.ex. ASD löper mycket högre risk att senare i livet också diagnosticeras med ADHD, Tourettés disorder eller någon annan diagnos under NPF-paraplyet. Dessutom förändras ofta diagnoserna under livsspannet; exempelvis kan en individ som givits diagnosen ADD vid 5 år vara utan ADD-symptom som 10-åring, men i stället fylla kriterierna för diagnosen Aspergers syndrom. De neuropsykiatriska diagnoserna har en speciell porositet, de skiftar och blandas hos individer på ett vis som antyder att den allt mer differentierade diagnosbilder psykiatrin arbetar fram faktiskt inte nödvändigtvis är det bästa sättet att begripa kognitiva avvikelser. Kanske finns det ett underliggande problemområde som, i olika skeden av livet, ger olika yttringar?

En lång karriär har fått Gillberg att tvivla på komorbiditetsbegreppets validitet; snarare än att samma olycksaliga individer drabbas av en mängd orelaterade funktionsnedsättningar kanske de olika symptombilder som hos individer uppträder vid olika livsskeden borde ses som relaterade; att symptom inom en NPF-diagnos borde ses som en antydan om att en vidare kognitiv undersökning behöver göras. Många diagnoser verkar höra samman med varandra, och borde kanske samlas med ett gemensamt begrepp då de verkar tillhöra en gemensam domän. Det är denna domän Gillberg namnger ESSENCE. Akronymen står för Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations, alltså ungefär Tidiga symptomatiska syndrom som framkallar utvecklingsneurologiska undersökningar. Genom referenser till litteratur beläggs i artikeln den vanliga samexistensen mellan olika NPF-diagnoser i samma personers liv och deras respektive utveckling under livsspannet.

Slutsatsen är att en mer holistiskt orienterad undersökning torde vidtas då ett barn uppvisar symptom var som helst inom ESSENCE-området, en slutsats som går stick i stäv med psykiatrins allmänna utveckling mot allt smalare, mer differentierade diagnoser. Gillberg menar att det borde inrättas ESSENCE-centrum, alltså holistiskt orienterade barnpsykiatriska centrum, i stället för de allt vanligare centrum som specialiserar sig på smala diagnoser som ADHD, DCD eller ASD. Vid sådana centrum skulle många olika, i sig specialiserade, kliniska yrkespersoner finnas tillgängliga för att kunna utföra undersökningar med djup och bredd – något som kunde ge en helhetlig bild av en individs kognitiva komposition, till skillnad från det kriterielistavprickande som är praxis i dagens diagnosticeringsförfarande. En individuell bild snarare än en jämförelse med en kriterielista, således.

Personligen reagerar jag på artikeln med både viss förtjusning och viss förfäran. Förtjusning för det holistiska greppet att vilja koppla samman olika funktionsavvikelser snarare än att se dem som individuella, samexisterande symptom. Den skarpa markeringen mot komorbiditetsbegreppet känner jag stark sympati för, liksom förstås det engagemang som kommer till uttryck för barn som idag bollas fram och tillbaka mellan olika expertinstanser. Förfäran känner jag inför den sjukdomsorienterade vokabulär genom vilket ESSENE-begreppet framskrivs. Beakta följande rad: ”The overlap of problems encountered in the field of ESSENCE indicates that we are not dealing with discrete disorders or syndromes, but with brain dysfunctions/neurodevelopmental problems that reflect circuitry breakdowns, network dysfunctions and decreased/aberrant/increased connectivity […]”. Min reaktion blir förstås: varför skulle denna mer grundläggande annorlundahet behöva betraktas som patologisk? Dysfunktionell, förvisso, men dysfunktionalitet i sig sitter inte fast i hjärnan utan är en effekt av samspelet mellan en miljö (samhället, skolan…) och de funktioner denna miljö ställer krav på, och ett kognitivt system som kan eller inte kan bemöta dessa krav. Ingenstans i denna artikel finns det belägg för att avvikandet skulle behöva betraktas som störningar, felfungeranden eller sammanbrott. (Detta gäller för övrigt all psykiatrisk litteratur jag läst, inte bara denna enskilda artikel: sjukdomsperspektivet finns endast i språket, inte i forskningsdatan eller ens i analysen av densamma.)

Dock tror jag ju att artikeln betecknar en väg som kan vara gynnsam även i den kamp för annorlundaskapets legitimitet och fördelar som förs av neurodiversitetsrörelsen. Psykiatrin värjer sig mot nyanseringar av den alltmer särskiljande tendens som kännetecknar den nyutkomna DSM-V. Kraftfulla röster som Gillbergs kan bli goda bundsförvanter i arbetet med att påvisa naturgivenheten och nödvändigheten av det mänskliga spektrat av kognitiv variation.

 

Cristopher Gillberg, 2010, The ESSENCE in child psychiatry: Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations. Research in Developmental Disabilities Volume 31, Issue 6, November–December 2010, Ss 1543–1551

Länk, PubMed: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20634041

h1

Neurodiversitet kan inte vara separatistisk

april 22, 2013

Jag läste en artikel i den skojigt benämnda journalen Health Care Anal. (Jorå, jag googlade fram den.) Artikeln heter Autism as a natural human variation: reflections on the claims of the neurodiversity movement (här på PubMed) av Pier Jaarsma & Stellan Welin. Det rör sig alltså om ett försök att utvärdera utifrån vilka krav neurodiversitetsrörelsen bör kräva rättigheter och jag håller inte med om nånting som står i den egentligen, trots alla dess goda intentioner. Den slutsats som i artikeln lämnas är att högfungerande autister, det vi brukar kalla aspergare eller aspies, bör ta vara på den distinktion som finns mellan dem och lågfungerande autister – detta för att kunna hävda att den ”autistiska kultur” som finns i diverse internetfora är tillräcklig grund för att kunna avkräva välfärdssamhället ekonomiska medel.  Jag kan ta saker i tur och ordning om ni vill. Men titta först på hur arg jag blev på artikeln då jag läste den:

dumneuro

Artikeln

Upplägget: ”Neurodiversitetsrörelsen”, en social rörelse som främst i artikeln representeras av autister och aspergare, hävdar sina nervsystem vara en del av ett naturligt kontinuum – en variant som kommit med evolutionen – snarare än ett naturens kontinuerligt upprepade misstag, såsom de behandlats av psykiatri och samhälle. För neurodiversitetsrörelsen utgör detta ett hävstångsargument utifrån vilket man hävdar att neurologiskt avvikande utgör en grupp med gemensamma intressen, samt i sin konsekvens att samhället i stort är hjälpt av att även autister ges utrymme och möjlighet att utveckla sina intressen och förmågor. I min tolkning betyder dessa neurodiversitetsrörelsens anspråk följande: ”alla, även de normala (”neurotypen”) tillhör naturen, ingen av oss är misstag och alla behövs”.

Just den aspekten går dock förlorad för artikelförfattarna Jaarsma och Welin. Den fråga de ställer i artikeln är alltså: På vilka grunder kan neurodiversitetsrörelsen hävda rättigheter och kräva att majoritetssamhället skall avsätta särskilda resurser till dem som grupp? I stället för att ta vara på just just diversitetsbegreppet gör de tvärtom; de talar om att de högfungerande autister som driver rörelsen bör avskilja sig från de lågfungerande i sökandet av anslag och liknande medel. I konsekvens med detta menar de också att det är olyckligt att diagnosen Aspergers syndrom skall tas bort ur den i maj kommande versionen av diagnosmanualen DSM: även om Aspergers blott betraktas som en mindre grav form av autism menar författarna att en sak är vunnen med att medelst detta namn hålla grupperna ”högfungerande” och ”lågfungerande” autister separata. Detta är att de högfungerande har lättare att hävda att deras autism är en del av den naturliga variationen om de inte behöver filieras till de lågfungerande.

Den grund författarna föreslår att neurodiversitetsrörelsen, nu alltså nedbantad till endast aspergare, skall hävda rättigheter utifrån är en helt annan; något författarna kallar ”Autism Culture”, autistkulturen. Denna kultur utgörs främst av de många webbfora och internetsidor där högfungerande autister kommunicerar med varandra, och de är liksom andra internetbaserade kulturyttringar internationella och gränsöverskridande. Genom att utgå från att ”autistkulturen” är en distinkt kulturform skall man utgå från denna kulturforms rätt till bevarande (och alltså inte be om allmosor och stöd för sitt funktionshinder, eftersom man ju är en del av den naturliga variationen och således inte alls kan vara funktionshindrade).

Tycker jag:

I mitt tycke missar författarna det enda verkligt viktiga med neurodiversitetsrörelsens budskap: att det är NÖDVÄNDIGT för mänskligheten att det finns en neurologisk varians, att det alltid funnits det, och att just denna varians är något avgörande för mänsklighetens fortlevnad och framgång; att människor är olika och det skall vara så, av vilket följer att samhället bör arbeta för möjligheterna att ge svängrum för olikheter istället för att agera som om alla människor egentligen var exakt likadana. Det är alltså ett argument som stödjer sig på att blandning är nödvändig, att mångfald ger komplexitet och med detta kraft. Ytterlighetsvarianterna – ADHD-personer, aspergare, autister, tourettare med mera – skall inte uteslutas utan integreras, deras funktionsskillnad skall inte behöva slipas bort (vilket ju förstås inte går ändå) utan hellre kunna renodlas och vässas extra. Alla vinner på det, men vägen dit är förstås lång.

Hos Jaarsma och Welin blir neurodiversitetsrörelsen något annat; ett särintresse hos vissa individer, vilket skall tillvaratas genom särskiljande. Deras lösning är motsatsen till en integrativ lösning; det är en separatistisk lösning. Mot slutet av artikeln talar de till och med om ”de neurodiversiva”, och efter att ha fört in distinktioner först mellan ”högfungerande autister” (aspergarna) och ”lågfungerande autister” (de som kräver andra människors dagliga stöd) och sedan mellan den ”breda definitionen av neurodiversitet” (dvs alla) och ”den smala definitionen av neurodiversitet” (som alltså bara omfattar aspisarna) så återstår det ingen diversitet alls utan det är just bara aspisarna kvar. För att hävda sin, mestadels internetbaserade, interna kultur i det neurotypiska majoritetssamhället skall dessa kapa sina band till alla de varianter som utgör den egentliga diversiteten som mänskligheten utgör, och viktigast är att kapa den till de lågfungerande autisterna. En, i mitt tycke, ytterst kortsynt seger, dessutom ett devalverande och omyndigförklarande av det ytterligt kraftfulla diversitetsbegreppet.

Enter autistisk teori

Okej, det var en salva från undertecknad. Jag tror förstås inte att artikelförfattarna Jaarsma och Welin vill något illa, men det är en sannerligt neurotypisk, fyrkantig och visionslös lösning. Att de hävdar att Aspergers borde kvarstå som diagnos i DSM-V blir lite som en väckarklocka för mig, måste jag säga; faktum är att artikeln genom omvänd logik fått mig att läsa in mig på en hel del källor om vad autism är, vad den gör med det kognitiva systemet, vilken sorts upplevare denna kognition skapar. Ju mer jag läser, desto mindre ser jag några andra skäl än möjligtvis medicinska att inte låta alla atypiska neurologiska varianter samlas under ordet ”autism” som samlande begrepp. Således kommer jag i det närmsta att börja fundera i termer av autistisk teori, för att ha ett begrepp som talar om hur man skall förstå det bidrag som lämnas av atypiska kognitioner av verkligheten.

Varför skulle ”autistisk teori” vara bra? Jo, för att det skulle kunna åskådliggöra hur andra kognitioner än den neurotypiska är en odelbar komponent av vår sociala verklighet, hur den finns integrerad, men hela tiden från utsidan. Den behövs och har alltid utgjort en enorm influens på samhället, från urtida jägarbefolkningars neurologiskt specialbegåvade jägare (läs om Thom Hartmanns jägare vs. Bonde-teori!) över romantikens romantiska djupdimension (framskapad som en ny kognition av verkligheten genom konst och litteratur) fram till dagens nobelpristagare (som har en statistisk överrepresentation av neurologiska avvikare) och med miljontalsstationer på vägen.

Nu har jag börjat. Nu har det börjat!

h1

Neurosociologi, neuropolitik

april 9, 2013

Det där med ”biomedicinskt” kontra ”sociologistiskt” perspektiv på sjukdomsstatusen hos de neuropsykiatriska diagnoserna (NPF) är en debatt som fortsätter med att inte kunna föras. I dagarna är det en dialog i socialistiska tidningen Internationalen, där skribenten Lars Lundström ansluter sig till en variant av det senare.

Under rubriken Pillerlinjen – för arbetarklassens barn?, den 21 januari 2013, påpekar han att det är anmärkningsvärt att det främst är barn i de lägre inkomstgrupperna som tilldelas diagnosen ADHD. Han tar sig sedan  den inte alldeles självklara friheten att koppla detta till tidigare erors rasbiologi och de ansatser som under tidigare århundraden gjorts för att medelst den då nya vetenskapen eugenik bevisa att vissa raser är av naturen underlägsna andra och att det förhåller sig likadant med samhällsklasser – att arbetarklassens underlägsenhet alltså beror på en undermålig arvsmassa. Att ADHD är en diagnos som tillskrivs ärftlighet samt tilldelas fattiga verkar enligt Lundström betyda att de som hävdar att ADHD är en legitim diagnos därmed indirekt hävdar att arbetarklassen är genetiskt underlägsen.

Den 1 februari kom ett genmäle från David Munck, som – utan att explicit adressera Lundström – ger en historisk översikt över de senaste decenniernas utveckling mot en större tolerans av NPF-personer samt ett gryende medvetande hos dem själva, att de kanske är en grupp med egna rättigheter att hävda. Artikeln avslutas med orden ”Men de som menar att allt, eller nästan allt, är ”hjärnspöken” bör tas på samma allvar som president Ahmadinejad när denne hävdar att det inte finns några homosexuella i Iran.” Under rubriken Måste man ha diagnos för att bli accepterad? 15 februari 2013  är Lundström sårad då han tycker sig ha blivit liknad vid Ahmadinejad. Lundström försöker förtydliga sitt argument genom att föra in Kriminalvårdsstyrelsens uppgift att ”två tredjedelar (63 procent) av fängelseinternerna i barndomen uppfyllde kriterierna för ADHD och att närmare hälften (43 procent) fortfarande uppfyller dessa kriterier”. Detta tycker Lundström ännu tydligare talar för att psykiatrin är dagens rashygien och neurobiologi dess teoretiska underbyggnad.

I sitt sista inlägg i frågan, Det där med hjärnskada. Vem hävdar det? 2 mars 2013 försöker han sätta punkt genom att – återigen i polemik mot Munck – visa  att psykiatrin visst betraktar NPF som hjärnskador, nedärvda sådana, medan ” Diagnoskritiken [till vilken Lundström ansluter sig] ifrågasätter denna neuropsykiatriska förklaringsmodell som hävdar att ADHD orsakas av biologiska/medicinska förändringar i hjärnan och som ser ärftlighet som den viktigaste bakgrundsfaktorn.”

Naturligtvis är både debatten och argumenteringen rikare än så här, men de linjer argumenteringen följer torde i denna genomgång vara tydliga. Munck underbetonar enligt min mening den farmakologiska industrins roll i framdrivandet av diagnosticeringen under 70- och 80-talen men skriver fint om den glädje och vilja som börjar växa fram mellan NPF-personer och dess rörelse mot ökad tolerans i samhället. Lundström verkar dock hävda att psykiatrin är helt av ondo pga girighet, och att vad som möjligtvis i verkligheten är skilda personlighetsdrag av neuropsykiatrin ges en teoretisk inramning som antyder att fattiga och kriminella är underlägsna människor då det är dessa som får de flesta ADHD-diagnoserna.

Jag har ju tidigare skrivit om ”biologism noveaux”, ett begrepp jag förstås hittat på själv och som betecknar ett nytt sätt att försöka argumentera med biologin som utgångspunkt. Allting börjar med vad som finns, och vad som finns är kroppen. Hjärnan är kroppen, kroppen är hjärnan. Människors hjärnor är olika; de fungerar redan från födseln på olika sätt. Detta är en del av mänsklighetens historiska biologiska framgång. Mänskligheten är alltså en heterogen grupp och skall så vara. Evolutionen har gjort den sådan. Samhällsutvecklingen har dock drivit fram ett mentalt klimat som premierar en sorts medianhjärna, vilket också utesluter många av de mer specialiserade hjärnorna. Genom den farmakologiska industrins försorger har dessa uteslutna hjärnvarianter givits namn, dock i form av ohälsodiagnoser, men ändå namn – vilket gör dem synliga och möjliga att prata om. Vare sig psykiatrin är ”ond” eller ”god” så har den försett oss med begrepp som påvisar existensen av hjärnor som inte följer nån sorts medianfungerande. Detta är vad vi har att utgå från i varje typ av politisk kamp som skall föras av oss ADHD-personer, aspergare, tourettare, autister eller vad vårt avvikande nu rubricerats som. Människor är inte exakt likadana – de är olika.

Det är just den sista frågan som testas i sådana här diskussioner. Är alla människor likadana? Förmodligen skulle de allra flesta svara ”nej”, men de skulle inte mena det på riktigt. Lundström är en av dessa. Det är även alla politiska partier. Trots all retorik om alla människors unicitet och de mänskliga individernas absoluta fantastiskhet så är både liberala, socialistiska, konservativa och nationalistiska politiska aktörer nedsänkta i sina respektive idéhistoriska strömfåror vad individens egentliga beskaffenhet beträffar. Ingen av dem verkar ha märkt att samhällsutvecklingen skapat sin egen strömfåra, utanför alla idealistiska moralföreställningar, och att dess verklighet är att endast den majoritet som inte har alltför specialiserade hjärnor klarar av att navigera sina liv i vardagen – specialisering kostar nämligen. Kreativitet, till exempel, kostar uppmärksamhet. (Påpekar gärna igen: allt detta stöder sig på forskning, dock inte forskning som kopplats samman på just detta vis – biologism noveaux – förut. Länkar på slutet!)

Självklart vill farmakologin att våra avvikanden skall rubriceras som ett hälsoproblem – det är vad de tjänar pengar på. Det betyder inte att vi behöver ta ställning ”för” eller ”emot” psykiatrin som fenomen. Psykiatrin är en apparat som visar saker som den själv inte riktigt kan tolka. Men alla fakta finns där, vi behöver bara finna den mest korrekta tolkningen, under alla värderande eller ideologiskt laddade ord såsom ”handikapp”, ”sjukdom”, ”funktionsnedsättning”, ”medicin” och så vidare.

Min slutledning, eller om det möjligtvis är min startpunkt, är: vi måste släppa alla förutfattade idéer om vilka som är de goda och de onda här, hur människan ”skall” se ut och vara ordnad, kanske till och med vad vi tror att hon är (en individ). Om hypotesen att de avvikande neuropsykiatriska funktionssätten är ärftliga ­stämmer, vilket mer och mer forskning pekar mot, ­betyder detta att det är en del av hur mänskligheten är ordnad – de individer som ingår är mer olika varandra än vad vi tidigare trott. Detta betyder också att det är som GRUPPVARELSE människans framgång ligger, inte i att alla individerna är väldigt högstående var och en för sig.

Vad som görs osynligt i argumenteringen hos personer som Lundberg är att vi som är annorlunda ordnade faktiskt utesluts från samhället av diverse automatiska funtkioner, vare sig det rör sig om skador eller inte. Det är väl belagt att personer med fattig bakgrund och exempelvis ADHD klarar sig sämre än sådana som har en ekonomisk infrastruktur ordnad för sig redan från början. Halten ADHD-personer är självfallet inte lägre i en högre samhällsklass bara för att det är lägre diagnosticeringsgrad. Den är lika hög, men dessa personer har ett nätverk omkring sig som kan ta hand om sådant som är deras egen svaghet så att de själva kan koncentrera sig på sina styrkor i stället. Denna fördel finns inte för ADHD-personer i lägre inkomstklasser. De högre stånden har dessutom olika typer av förberedda ursäkter för avvikare – de är särbegåvade, exentriska eller nåt annat smickrande i stället för problembarn. Vi som kommer från något enklare förhållanden utan dessa traditioner får det svårare. Många stängs tidigt ute från samhället, och det  behov av adrenalinkickar som ADHD-hjärnan ofta behöver för att hålla sig uppe leder oftare till destruktivitet.

Då har jag ändå inte ännu nämnt den andra sidan av det; att ADHD är en vanlig egenskap även i den absoluta toppen av precis vad som helst. Liksom samhällets botten har en stor statistisk överrepresentation av ADHD-personer som oftast kommer från enklare förhållanden, så har toppskiktet inom konsten, politiken, musiken, idrotten, näringslivet etc osv en statistisk överrepresentation av ADHD-personer – oftare då sådana som kommer från något mer stabila förhållanden.

Biologism utesluter absolut inte en strukturell analys av samhället. Dessutom är en biologism den idélinje som allra starkast skulle kunna uttrycka mänsklighetens särart som heterogen, multipel och mångdimensionell. Låt inte gamla inkörda vanor stå i vägen för denna möjlighet för sakens egen skull.

 

Min postserie Biologism Noveaux:

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/

Tredje delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/26/biologism-noveaux-del-3-accelererad-essensialism/

Fjärde delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/08/09/biologism-nouveaux-del-4-varfor-biologism/

h1

Neurism. Finns den?

augusti 12, 2012

Vad jag vet finns det tre nästan säkra sätt på vilka man känner igen en rasist:

1. Vederbörande säger väldigt ofta ”Jag är inte rasist”, allra helst inledande i meningar;

2. hen tycker att människor runtomkring sig väldigt ofta använder sig av debattmetoden ”guilt by association”, samt

3. använder sig av uttrycket ”Nu föll du på Godwins lag!”.

Lätt som en plätt! Och med nästan säkert resultat.

Men nu är det förstås också så att ordet ”rasist” inte är så enkelt. För en del år sen var det vanligare med utsagor som faktiskt röjde att dess uttalare hyste den formulerade åsikten att personer av en annan hudfärg också var kvalitativt annorlunda gentemot den med den egna. Idag är knappast problemet med ängslan inför personer med icke-svenskt namn eller utseende mindre, men vaksamheten mot rasism är däremot större än tidigare. Ingen vill bli bärare av korkade fördomar, och alla (som vill bli tagna på allvar i en debatt) måste istället framhäva sig själva som faktiskt helt opartiska och bara liksom passiva inför de stumma fakta som för dem presenteras. Kanske måste man sålunda formulera om idén om rasism; vare sig den grundar sig i en åsikt om andras underlägsenhet eller ej, så är det en rasistisk handling att reproducera och förstärka de strukturer som ser till att människor med främmande hudfärg eller namn får svårare liv än vad de haft om deras namn/utseenden varit ”svenska”.  Samma sak med sexismen; rasistiska och sexistiska handlingar kan lätt spåras, men personer som tillerkänner sig identiteterna ”rasist” eller ”sexist” är svårare att finna; det är omgivningen som kallar en för en, eller antyder att man gjort sig till kanal för åsikter med rasistiskta implikationer. Således de tre givna kriterierna för den som söker rasism.

Finns det något sådant som en ”neurism”, en diskurs som bidrar till att människor med ett gentemot normen annorlunda nervsystem skjuts längre ut mot samhällets marginaler? Biologer har sedan länge refuterat idén om att det finns mänskliga raser, och könens olikheter är förvisso påvisbara som närliggande normalpopulationer men försumbara beaktat hur stor variationen är inom båda könen. De strukturer som håller isär raser och kön är således ganska synliggjorda, och människor vet att de förhåller sig till debatten via identitetspolitik. De strukturer som ser till att samhället följer en allt snävare anpassning för neuronormaler, vilket till sin konsekvens får en hårdare uteslutning av NPF-personer (det vill säga de med mer specialiserade nervsystem), är inte synliga genom identitetspolitik.

Icke-domestiska, icke-vita och icke-heterosexuella har under många år arbetat för att synliggöra dessa strukturer. Idag kanske orden ”sexism” och ”rasism” till viss del spelat ut sin roll; de är inte effektiva längre. Rasistiska och sexistiska strukturer tar andra vägar än genom identiteter. Neurosamhället har däremot inte arbetat på samma sätt, förmodligen för att idén om neurodivertsitet inte är speciellt gammal. Strukturerna är inte mindre starka – dessutom har de sociala strukturer som sorterar bort neuroavvikare ett biologiskt korrelat, vilket varken sexism eller rasism längre har.

Mer och mer tror jag att det är viktigt att formulera en positiv identitet för de personer som faller utanför neuronormalens träffradie. Kanske skulle en sådan ha som konsekvens att det samtidigt formeras en mer explicit neurism också, alltså att människor börjar skaffa sig liksom neuristiska åsikter och neuristiska identiteter. Dock kan det också vara så att  vi faktiskt här är betjänta av att människor helst inte vill associeras till korkade åsikter. I varje fall: det torde falla på den undanträngdes privilegium att få formulera sig runt de strukturer medelst vilka den utesluts. Detta är helt säkert enklare om man faktiskt är en grupp, inte bara en ansamling helt separata individer.

 

Not: Godwins lag, enligt Wikipedia, kan sägas vara att ”den som liknar sin åsiktsmotståndare vid nazister kan anses ha förlorat diskussionen”. I nåt helt annat sammanhang formulerade jag själv Godwins lag 2.0; ”den som under en diskussion, utan att bemöta sakfrågor, hävdar att den andre fallit på Godwins lag kan anses ha förlorat diskussionen.” Smart, eh?

h1

Biologism nouveaux, del 2: Optimera särarten!

juli 22, 2012

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Jag experimenterar glatt vidare, helt utan att egentligen ha nån större kunskap själv i biologiämnet. Kanske är det här den sjukaste idé jag fått/sämsta alliansen jag försökt smida, men min erfarenhet har visat att det blir bäst om man helt enkelt bara tutar och kör. Förra posten var kul, nu blir det bättre! Kanske.

 

I den förra posten annonserade jag min idé om att queertänkande personer inte borde vara så rädda för biologi som de rätt ofta är. Det behövs ju inte; naturen i sig är redan på deras sida, det är vissa biologer som inte är det. Naturen är queer, så till den grad att själva ordet queer (typ ’konstig’ eller ’vriden’) är ganska förfelat. Människan är queer eftersom hon är en del av naturen, vare sig hon låtsas om det eller inte. Dock är hon jäkligt förtjust i att hitta på restriktiva normer som hon måste hålla sig inom. Dessa har förstås vuxit fram historiskt och funnits integrerade i kulturella kosmologier/kosmogonier och kommit att strukturera de sociala och ekonomiska system människogrupper levat i. Dock, point is: de behövs nog inte längre. Vi är djur, sociala djur som hittar på en massa grejer och bygger städer och rymdraketer och så vidare, men vi har också möjligheten att ha en kunskapsmässig överblick över vår situation. Många av de restriktioner vi ålägger oss själva är dumma och får människor att må illa. De kan vi lika gärna göra oss av med.

Sedan annonserade jag mot slutet, något oförsiktigt, att jag skulle ta upp Annica Dahlström och Rigmor Robèrt i nästa post på ämnet, och här står jag nu med mössan i hand. Jag tror dock att jag struntar i den jungianska psykoanalytikern och särartsfeministen Robèrt, jag minns verklligen inte vad jag skulle med henne till och dessutom var det ju ett rätt bra tag sedan hon var på någon som helst tapet. Dahlström, däremot, är ju desto mer aktuell sedan hon avgick som styrelsemedlem i Hjärnfonden efter en plötsligt uppblossad anstormning av kränkta pappor i januari i år. 2007 skrev hon sin mest kända bok, den populärvetenskapliga Könet sitter i hjärnan, vilken vållade mycken debatt. Hon föreläste ett tag för fulla hus (jag försökte själv förgäves ta mig in i en fullsatt aula på Handelshögskolan i Göteborg för att bevittna kalaset), sen falnade debatten tills den plötsligt blossade upp i år då en äldre artikel  började cirkulera på nätet igen.

Redan 2007 stötte förstås Dahlström på patrull; det påpekades från vetenskapligt håll att hon i sin bok sammanfattade forskning som visar att könen är olika, men att hon negligerade forskning som säger emot saken. Boken var skriven för att argumetnera för en åsikt och var således snarare politisk än populärvetenskaplig, ett hävdande som  gavs viss tyngd av det faktum att Dahlströms egen forskning inte hade mycket med neurologi att göra utan om vävnad, ett helt annat område. I den mest spridda kritiska artikeln angrips Dahlström av fyra kollegor vid Göteborgs universitet för att hon missbrukat sin forskarroll för att föra ut en ideologisk skrift full av tolkade resultat som samtliga vridits i riktning mot hennes egen ideologiska ståndpunkt.

Faktum kvarstår att folk verkligen lyssnade på Dahlström då Könet sitter i hjärnan kom. Själv tyckte jag att den var rejält kymig. Populistisk dynga som försökte befästa hierarkiska maktrelationer biologiskt, som hävdade att det inte fanns kvinnliga genier på grund av hur kvinnans hjärna var ordnad, att mannen är farlig för barnen då hans uppmärksamhetsspann är begränsat och han saknar kapacitet att begripa att man inte får skaka ett spädbarn så huvet flyger omkring varför männen helst borde förbjudas att ta pappaledigt alls, att det fanns ett (mystiskt, ej belagt men liksom ändå ”upplevt”) band mellan mor och barn. Om en kvinna var framgångsrik i karriären var det för att hon hade en manlig hjärna, var en man närvarande och ömsint som pappa så var det för att hans hjärna var kvinnlig. Idéerna presenterades inte som tolkningar som kunde ha sett ut på ett helt annat sätt utan som stumma resultat. Det hela var ett resultat av tankar som väckts hos henne som ung forskare; i en artikel av Per Snaprud från Forskning & Framsteg från tiden strax före boksläppet kan vi läsa om saken:

Annica Dahlström drogs in i frågan i samband med att hon blev vald till prorektor vid Göteborgs universitet år 1994. Hon satt i universitetets jämställdhetsgrupp och fick även hantera fall där kvinnliga studenter blivit sexuellt trakasserade. Med nyväckt intresse läste hon om könsskillnader i en neurobiologisk lärobok. Hon drog slutsatsen att det finns skillnader som politiker och allmänhet borde känna till. Men hur ser dessa könsskillnader ut?

På det lilla soffbordet framför oss ligger Annica Dahlströms bild som med två enkla kurvor beskriver könsskillnader i ett brett spektrum av psykologiska egenskaper.

Men den vetenskapliga litteraturen visar att skillnaderna varierar beroende på vad man mäter, och under vilka omständigheter. Det finns alltså inget stöd för svepande slutsatser om vitt skilda egenskaper. Män och kvinnor är till exempel lika bra på att förstå skriven text. Samtidigt är fler män än kvinnor intresserade av tillfälliga sexuella förbindelser, och män är i genomsnitt mer aggressiva. Det framgår av en artikel i den vetenskapliga tidskriften American Psychologist som Janet Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison i USA, publicerade i september år 2005. Artikeln är en mycket omfattande sammanställning av resultat som gäller psykologiska skillnader mellan könen. Mot bakgrund av detta, kan man verkligen klumpa samman egenskaper på det sätt som du gör i din bok?

– Om det här hade varit en vetenskaplig bok skulle jag tycka att du har alldeles rätt. Men nu är det så att jag försöker få fram ett budskap till befolkningen i allmänhet, och då måste man göra sådana här förenklingar, säger hon.

Ja, hon är ju ganska öppen med sina avsikter, det får man ge henne. Samhället skulle bli bättre om det anpassades efter de könsskillnader hennes tolkning tar fram, tycker hon. Och, som sagt: folk lyssnade, folk älskade att höra att de skillnader som redan fanns befästa i samhället sedan tider långt före folkhemmets framväxt var biologiskt grundade och berodde på att det helt enkelt fanns en skillnad som satt i hjärnan. Det är så mycket lättare att leva i och reproducera en hierarkisk maktstruktur om någon auktoritet kan försäkra en om att denna struktur är riktig och nödvändig och finns befäst rent av på självaste neurologisk nivå, så att alla försök att ändra på den går emot naturen. Ansvaret är förlagt nånannanstans än hos en själv, liksom; det är faktiskt hjärnans fel! Givetvis älskas Dahlström också av just sådana organisationer och sammanslutningar som gör till sin grej att försöka slippa att ta ansvar för maktstrukturer de själva reproducerar. ”Moderatmännen”, ”jämställdisterna” och andra såna där, ni vet. Carte blanche från självaste naturen, hurra!

Men en sak som kommer fram i kritiken mot Dahlström, och som finns antydd redan i den ovan citerade artikeln och faktiskt i själva boken också, är att det faktiskt inte rör sig om två skilda populationer. Snarare rör det sig om något skilda normalfördelningar för grupperna Män och Kvinnor. Dessutom; innebörden av skillnaderna mellan fördelningarna var väldigt tolkade i boken. Varför skulle till exempel ett mer koncenterat uppmärksamhetsspann vara en sämre föräldraegenskap? Dessutom har båda könen kapaciteten att anta mer av de egenskaper som brukar associeras till det andra könet då normaltillvaron genomgår förändringar; att män likväl som kvinnor kan producera bröstmjölk är allmänt känt, men förändringarna kan även då det krävs ske på kognitionsnivå. Kanske är det en skyddsfunktion för det fall en vuxen blir ensam med ett barn, det är åtminstone så det ofta tolkas. De två populationerna är inte naturgivna; de är flytande och högst föräldeliga normalfördelningar. Och så, den viktigaste invändningen: skillnaderna inom grupperna var väldigt mycket större än de mellan grupperna. Kanske är det inte könssegmenteringen som är den mest relevanta, beaktat hur vid den totala människopopulationens hjärnkapacitet egentligen är?

Ja, det är ju här jag anländer, då, med stolt springare och skinande rustning och så vidare. Jag själv the dragonslayers sammanfattning:

Vi har ett stort spektrum av mänsklig hjärnkapacitet. Olika hjärnor är något skiftande i vad de klarar av och är bra på. Om man delar upp alla hjärnor efter könen på de kroppar de sitter i får man två normalpopulationer som placerar sig ganska nära varandra i spektrumet som helhet, och som dessutom är överlappande och kan ta varandras positioner. De olika könade kropparna utsöndrar hormoner beroende på situation som gör dem mer eller mindre utbytbara. Den fråga som min läsning således genererar: Varför då segmentera efter dessa två normalpopulationer?

Det verkar ju alldeles onödigt att befästa de små skillnader som finns; det verkar i ett modernt samhälle mer rimligt att istället försöka vidga den möjliga ytan för populationernas överlagring, åtminstone om det är ett samhälle som utger sig för att ha en stark individualism.

Däremot är det sällan en enda hjärna förmår att täcka hela spektrumet av möjlig mänsklig hjärnkapacitet (det är omöjligt). Det verkar faktiskt som om olika hjärnor är bra på olika saker; vissa verkar mer lämpade för organiserande, andra alstrar idéer, vissa kan specialisera sig oerhört djupt på ett särskilt ämne, andra har kapacitet att hålla många bollar i luften och så vidare och så vidare. De hjärnor som tillser att mänskligheten (tänkandet, teknologin, konsten, vetenskapen…) tar plötsliga språng framåt är ofta hjärnor med större specialisering, placerade längre ut från spektrumets normaler – inte de som ingår i de nämnda normalpopulationerna, utan sådana med något annorlunda fördelning av kapaciteter.

Samhället är redan organiserat för den neurologiska normalpopulationen. Man behöver inte försöka befästa normalhjärnan, den så kallade neurotypen, mer i samhällsstrukturen; densamma är konstruerad för dessa, vare sig fenotyperna kallas ”män” eller ”kvinnor”. Dock är samhället inte direkt optimerat för de som avviker; de som egentligen befinner sig längre ut mot spektrats kanter. Dessa är både män och kvinnor (även om det finns en uppenbar neuropsykiatrisk könskodning som kommer till uttryck; pojkar får diagnosen adhd, flickor får diagnosen add).

Skall samhället nu ändras med hänsyn till neurologisk optimering så skall man naturligtvis inte segmentera efter kön, och det är viktigt att inte vidare stänga in könen i sina statistiska normalpopulationsplaceringar och cementera dessa egentligen rörliga positioner. Det gör bara samhället rigidare och begränsar individerna. I stället skall man se till att de som finns utanför normalpopulationerna ges möjlighet att utvecklas optimalt. Som det är idag slås en överväldigande mängd av de normbrytande hjärnorna ut; fängelserna är fulla av odiagnosticerad adhd (de kostar 50 miljoner kronor om året, enligt en årsaktuell utredning), pensionsfonderna betalar ut åtskilliga miljoner till förtidspensionerade aspies och så vidare. Den som är kreativ och rörlig men rastlös och oorganiserad har inte mycket att hämta i skolsystemet. Den som är socialt ointresserad och oförmögen men har förmågan till extrem detaljfokusering får det ganska svårt att hävda sig på den entreprenöriella arbetsmarknaden. En och annan har det bra förspänt från början; en kreativ person som lyckas ta sig igenom skolan och där någon annan hela tiden sköter livets administration kan nå väldigt långt. Faktiskt hur långt som helst; inom adhd-samhället råder ett ganska grundmurat konsensus om att Steve Jobs, Bill Clinton och George W Bush bär de signum som kännetecknar adhd-profilen. Alltså: toppen av världen.

Skall samhället arbeta för biooptimering, alltså ge möjlighet för den neurologiska mångfalden att ta samhället framåt och göra dess medborgare lyckligare, så skall speciell hänsyn tas till de som står nära randen. Inte bara som humanitär åtgärd, liksom för att vara hygglig mot de som egentligen är kassa, utan för att människan är en gruppvarelse och samhället är ett gruppsamhälle. Samhället är mer än summan av sina individer; samhället är snarare produkten av alla sina individers kapacitet att förstärka varandras förmågor i samverkan. Folkhemmet var okej, det tog många ur fattigdom och hade sin historiska relevans, men det formades efter neurotypen och utgick från den humanistiska normen att alla människor egentligen är lika och att det bästa sättet att ge alla medborgare samma chans att lyckas är att  tvinga dem igenom samma starkt homogeniserade och standardiserade skolsystem – utformat för neurotypen. Den annalkande globala marknadslineralismen har säkert sina poänger den också, men även den är anpassad för neurotypen och lämnar ett mycket trångt utrymme för avvikare. Entreprenörer som lyckas lär kännetecknas av att de har ett sjujävla arbetsminne och är socialt kompetenta – förmågor många människor förvisso kan träna upp, men knappast alla och i låg grad de mer avvikande hjärnorna.

Så, alla ni som förtjusades av Annica Dahlströms neurooptimeringsupprop 2007: skåda vart detta resonemang leder! Skall man vara biologist så får man hålla fast vid det, eller var det bara något som passade bra att heja på då det gällde att legitimera rådande maktstrukturer?

Och, alla vi som mådde illa av samma upprop: det behöver vi inte göra. Vi behöver däremot driva det vidare, längre i sin konsekvens. Vart skall vi ta vägen så här efter det socialdemokratiska folkhemmets likriktande av människosubjekten? Hur skall vi  hantera marknadsliberalismens dito? Hur kan vi skapa ett samhälle som inte moduleras på neurotypen, utan faktiskt tar på allvar människans natur som flockdjur, med en fantastiskt rik neurologisk varians? Det är när ett framtida samhälle börjar komma fram till ett sätt att skapa svängrum för hela det nerurologiska spektrat och utrymme för samverkan och korsbefruktning som det på allvar kommer att börja hända något.

 

[effektfull avslutning, pukor och trumpeter och allt tänkbart pompöst jävelskap]

 

h1

Neuronauter på normvariabelns yttersta rand

juni 14, 2012

Neurologiskt avvikande är alltid överrepresenterade. Utom i  sådan statistik som visar på någon form av medelsvenssonskap, förstås. Bland etniska svenskar mitt i livet finns det väldigt låg representation av ADHD-personer. Däremot bland amerikanska presidenter, toppatleter och visionärer inom vetenskap eller konst är  överrepresentationen av ADHDiter väldigt påfallande.

Ett annat område på kanten av samhället där överrepresentationen är påfallande är i fängelser. Karoliska institutet utförde under 2011 en undersökning av 315 manliga interner vid en svensk anstalt.

Läs och känn hjärtat brista:

The estimated prevalence of adult ADHD among longer-term inmates was 40%. Only 2 out of 30 prison inmates confirmed with ADHD had received a diagnosis of ADHD during childhood, despite most needed health services and educational support. All subjects reported lifetime substance use disorder (SUD) where amphetamine was the most common drug.

Här finns artikeln ur journalen BMC Psychiatry.