Posts Tagged ‘Substanser’

h1

Varför tänkande om mänsklig skillnad absolut inte får överlåtas till medicinare och psykiatriker

november 13, 2014

Hej allihop!  Håll i hatten, för nu blir det galenskaper. Så här står det i nya numret av Läkartidningen (en utomordentligt välrenommerad tidskrift som läses av alla landets läkare):

Det finns studier som framhäver genetikens roll för kriminellt beteende, men att även miljöfaktorer har betydelse. En ny svensk studie slår nu dock fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer och därför saknar betydande inverkan på huruvida barnen i familjen utvecklar brottsligt beteende eller ej.

Visst häpnadsväckande? Det är alltså inte Expressen utan Läkartidningen som delger oss en studie som visar att det i och för sig finns en sjufaldigt ökad risk för hemfallande till våldsam brottslighet för barn vars föräldrar tillhör en lägre inkomstgrupp än för de rika. Men denna sjuhundraprocentiga skillnad kan enligt vissa metoder som studiens forskare typ känner till förklaras av andra faktorer än föräldrars inkomst, förmodligen genetiska. Därför måste mer pengar till för att utreda kopplingen mellan gener och kriminalitet, allt efter artikelns slutkläm.

Det är läkaren och kriminologen Ardavan Khoshnood som i Läkartidningen skriver detta om en färsk artikel i British Journal of Psychiatry. Under rubriken ”Nya rön” publiceras Khooshnoods text med titeln Socioekonomisk status har enbart en svag koppling till kriminalitet. Den refererade forskningsartikeln bygger på en svensk statistisk studie av Amir Sariaslan, Henrik Larsson, Brian D’Onofrio, Niklas Långström och Paul Lichtenstein. Herrarna Sariaslan et.al har kommit fram till detta faktum genom statistiska studier av personuppgifter. Jämfört föräldrars inkomst med hur det gått för barnen då de växt upp; har de hemfallit åt våldsam kriminalitet eller drogmissbruk? Och studien visar alltså att det har de förvisso gjort, i sju gånger större omfattning än de vars föräldrar har medel- eller hög inkomst, men att även andra variabler – ”unobserved familial risk factors” – kan förklara beteendet, faktiskt i så hög utsträckning att hela inkomstvariabeln liksom trollas bort! Fantastiskt.

Jag är ju inte sämre än att jag fattar att det förmodligen är en dedikerad forskargrupp, att de på något vis förmodligen ändå vill väl och att de – kanske först och främst – vill visa att det finns en koppling mellan genetik och kriminalitet som måste utforskas mycket mer, helst av dem själva och med rejäl bemedling. Men när det gäller denna koppling – genetik, kriminalitet och inkomstnivå – måste man ha silkesvantar på händerna i analysen och redovisandet, och desto mer så när man passar på att använda sina rön till att underkänna kopplingen mellan socioekonomisk status och våldsam brottslighet.

För naturligtvis lyckas de inte underkänna någon sådan koppling, trots alla sina siffror. Än mindre ”slår de fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer [som har betydelse för kriminellt beteende]”. Vad de har gjort är ju i stället att ha tillfogat en rad andra variabler som OCKSÅ påvisar ett samband mellan vissa individer och kriminellt beteende. Sedan har de försökt få det till att dessa variabler gradvis gör att inkomstnivån som förklaringsvärde bleknar bort tills det bara finns en ”svag koppling” kvar. Men det stämmer ju inte; den ofattbart höga snedfördelningen, den sjufaldigt högre kriminaliteten bland de fattiga, står ju exakt lika stark även efter att man visat att även genetik existerar och har stor påverkan.

Vad de undersökt är definitivt inte heller ”sociokulturell status” utan inkomstnivå. Detta är inte samma sak. Inkomstnivå refererar till en siffra, det är ett väldigt enkelt begrepp. Begreppet sociokulturell, däremot, betecknar ett komplext sammanhang som inbegriper mycket mer än vad någon intjänar för lön i reda kronor. Faktum är att det inte har på denna plats i analysen att göra: det skall komma in i nästa skede. Låt mig förklara varför.

Som jag ser saken så har de inte visat något alls om den genetiska betingadheten att begå brott, men väl något om samhället: att det finns funktioner i samhället, varför inte använda det gamla slitstarka begreppet ”strukturer”, som ser till att människor med vissa genetiskt betingade egenskaper skjuts utanför möjligheten till medel- eller höginkomst och därmed är sju gånger mer utsatta för risken att behöva bli våldsamma eller brottsliga. (Dubbelt så stor risk till drogmissbruk, dessutom.)

Det är här begreppet ”sociokulturell” skulle ha kommit in; för att visa hur dessa strukturella funktioner exekveras. Det är ju nämligen så att det inte är själva brottsligheten som går i arv, eller benägenheten därtill. Det handlar inte om genetiskt nedärvd ondska, vilket kontentan faktiskt blir om man nu skalar bort det sociokulturella och endast ser till det genetiska som kauserande för brottsligt beteende. Det handlar i stället om att vissa egenskaper – låt mig ta det inte helt långväga exemplet uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet – har starkt ärftlighet, men att dessa lättare kan få en positiv utkomst (kreativitet, anpasslighet) för den som har en trygg ekonomisk struktur och ett gott självförtroende med sig från barndomen. ADHD-personer uppväxta under utsatta förhållanden har oändligt mycket svårare att finna användbarhet för sina förmågor än ADHD-personer från trygga förhållanden där ekonomin varit god. Detta beror på att samhället är ordnat för en annan typ av nervsystem, det vi hyperskallar kallar för neurotypen (dvs. normisarna). Det beror på samhällets ordnadhet, dess socioekonomiska strukturer, inte på ADHD-personernas nedärvda ondska.

Även drogmissbruk och våldsbrottsliga tendenser är nämligen något människor utsätts för. Att fattiga oftare än rika missbrukar och är våldsamma och kriminella beror inte på deras nedärvda ondska utan på att de har en särskild utsatthet inför det. Återigen: en socioekonomisk utsatthet, ej reducerbar till antalet kronor deras föräldrar tjänat eller huruvida deras släktingar fällts för våldsbrott.

Jag vet att många humanister och samhällsvetare är väldigt mycket emot all typ av forskning som vill undersöka genetisk betingadhet till brottslighet. Detta gäller i synnerhet vänsterorienterade tänkare, som ofta är väldigt provocerade av konceptet mänsklig skillnad. Vi minns ju till exempel Internationalens Lars Lundström, som såg den ökade ADHD-diagnosticeringen och dess bundenhet till klassbakgrund som ett eko av äldre tiders frenologi eller till väldigt tveksamma rasbiologiska experiment. Men vi får inte glömma att människor faktiskt är olika – även genetiskt – men att samhället är ordnat för de som är lika, eller mest lika, en idealtyp. Det är samhället som gör människor ”onda” genom att tvinga dem till det och utsätta dem för det – det är inte generna.

Jag hävdar alltså att sambanden mellan genetik och kriminalitet måste undersökas. Detta måste undersökas för att visa något om samhället – vilka som utesluts, vilka som premieras, hur man kan förändra samhället för att ge utrymme för de avvikande att utveckla något positivt i stället för att behöva skjutas utanför och tvingas in i brottslighet, missbruk eller psykisk ohälsa. Men då är det också absolut nödvändigt att vara väldigt försiktig med begreppen – begreppen är samhällsforskarens skalpell, slinter eller man eller håller dem bakochfram så kan man råka skära av något väsentligt.

Forskning är viktigt. Att forska om mänsklig skillnad och hur denna tar sig uttryck i samhället är dessutom oerhört viktigt, av allra yttersta vikt för alla oss som bor här. Därför måste man som forskare vara försiktig med hur man analyserar data och hur detta sedan presenteras. Den sortens forskare som vetenskapar om kroppen och den mänskliga biologin är allt som oftast en som går från det stora – en funktion, ett samband – och försöker gå inåt, mot allt mindre beståndsdelar, helst bara tills en enda gen eller neuron finns kvar, och förklara allt utifrån denna sista beståndsdel. Då blir också förklaringarna därefter – oändligt avancerad forskning, men lika oändligt förenklade svar. Sådana forskare skall inte behöva använda ord som ”socioekonomisk”, då de uppenbarligen bara förstör dem, utan det är då forskare skall ta vid som är mer lämpade att förstå de komplexa sammanhang i vilka det mänskliga uppstår som alltid är mycket mer än summan av sina gener, neuroner eller inkomstuppgifter.

h1

Biologism nouveaux, del 1

juli 20, 2012

Hej kamrater, jag har en idé vilken i vanlig ordning brukar falla på hälleberget då jag tar upp den med folk. Ändå måste jag visst testa den i detta forum också. Det är för att jag tänker att den får nya konsekvenser satt i neurodiversitetskontexten, hurra hurra hurra! Well, så här låter själva iden:

Jag har ibland argumenterat att vänner och bekanta inom queer-rörelsen borde vända sig mer mot biologin i stället för bort från den. Inte för att jag själv har en massa goda kunskaper i ämnet som skulle komma till användning (för det har jag inte), utan för att människor i allmänhet tenderar att lyssna mer till argument som grundats i biologiskt motiverat tänkande än i filosofiska abstraktioner. Som ämne har biologin exakt lika stor relevans för att förklara mänskligt beteende som filosofi har. Människan är ett djur, en biologisk varelse. Hos människan liksom hos andra djur finns det en sexualdrift, en fysiologiskt betingad drift mot andra varelser av samma art. Denna drift genererar hos alla djur ett stort antal beteenden; ju mer komplexa djurens hjärnor är, desto fler och mer avancerade tycks dessa beteenden bli. Vissa av dessa beteenden resulterar i konception och indirekt till artens reproduktion, men de allra flesta gör det inte.

Många av queertänkandets motståndare tar utgångspunkt i antagandet att människan är det enda djuret som har en massa sexuella beteenden som inte står i reproduktionens tjänst. Dessa beteenden, som givs namn som bisexualitet och homosexualitet och så vidare, döms då ut som onaturliga, som naturens misstag. Men de som tänker på detta vis missar något grundläggande: det är ju inte så att sexualiteten, på något magiskt vis, står i reproduktionens tjänst, att sexualdriften utför någon annans uppdrag. I stället ar det ju reproduktionen som är en konsekvens av sexualdriften.

Sett till vad som verkligen existerar i denna värld är det endast sexualdriften som faktiskt finns, eller åtminstone som har ett korrelat i form av kroppar, drifter, substanser och de beteenden som blir deras konsekvenser. ”Artreproduktionen”, denna mystiske uppdragsgivare, står däremot inte att finna någonstans. Det är för att den blott är en ideell konstruktion, en tankemässig abstraktion som samlar ihop vissa konsekvenser av sexualdriften under ett ord. Det som ryms inom begreppet artreproduktion är det faktum att vissa beteenden resulterar i konception, havande och födsel av nya djur. Men, återigen: detta är en följd, inte en orsak – åtminstone så länge vi inte tar till religiösa eller annorstädes metafysiska argument.

Människan är dock det enda djur som begränsar sin (oerhört rika) sexualitet med att konstruera restriktiva normer och att vilja avgränsa sexualiteten. Frivilligt begränsar hon sig själv och försöker sedan motivera detta ständiga begränsande med något som aldrig kan vara något annat än en konsekvens av begränsningen i sig. Människan har, som jag tänker saken, även ur ett biologiskt perspektiv endast att förlora på att begränsa sig själv. Redan avskiljandet av sexualiteten som en egen kategori av beteenden är problematisk, att sedan dela in densamma i diverse underkategorier som tillmäts större eller mindre naturlighet blir bara ännu mer fel. Att närma sig ett biologistiskt resonemang skulle ge en annan typ av resonans till argumenterande för att samhället skulle röra sig i en mer öppen riktning vad sexualitet(er) beträffar än de vanligare referenserna till ett normkritiskt, filosofiorienterat tankefält eller till diskussioner om mänskliga rättigheter. (Inget fel på de senare, men jag har något problem med argumenteringar som åsyftar att skapa större ‘tolerans’… Själva grejen med diskussionerna då blir liksom att någon försöker få någon annan att ‘tolerera’ något som egentligen är onaturligt och otolererbart, men som den senare skall kunna sträcka sig till att tolerera ändå för att den är så schysst.)

So far en äldre idé. Nytt: den är såklart lika tillämpbar i argumenteringar omkring neurodiversitet som i sådana som angår sexuell diversitet. Men det tar vi lite senare, stay tuned eller så. Och då kan det bli ännu roligare, för då får Rigmor Robert och Annica Dahlström och dom vara med!

h1

Mer knark, sjukdom och brott.

juni 14, 2012

Festen fortsätter! Nästan så att man skulle vilja gå, nämligen på det sköna seminariet ADHD behandling hos psykiskt störda lagöverträdare och vid samtidigt missbruk – kliniska erfarenheter och forskning vid min egen arbetsplats GU. Eller ja, helt uppriktigt skulle jag hemkt gärna vilja vara med och se vinkeln på det hela.

h1

Jennys snabbsubstantiologi

juni 14, 2012

Min J har fått ihop en enkel handledning till signalsubstanser, aminosyror och enzym, mest på skoj. Jag har fått den av henne. Då sparar jag den här i minnet. Alltså:

Signalsubstanser, aminosyror och enzym
Dopamin – bildas av aminosyran tyrosin och enzymet tyrosinas. Reglerar glädje och kreativitet. Den största ansamlingen av dopaminproducerande nervceller finns i substantia nigra, ett område i hjärnan som har betydelse för regleringen av belöning, beroende och rörelse. Minnesträning kan öka halten av dopamin, liksom viss mat (se nedan), alkohol, träning (även yoga och meditation) samt sex.

Tyrosin – aminosyra som omvandlas från en annan aminosyra – fenylalanin – och som ingår i framställningen av flera viktiga hormon och enzymer. Tyrosins normala ämnesomsättning kräver samverkan med c-vitamin, niacin (B3), folinsyra och koppar. Kroppen kan inte själv tillverka fenylalanin, utan den måste man få i sig genom föda; proteinrik mat, ffa mjölkprodukter, avokado, frön, baljväxter, fågel och skaldjur.
Tyrosin behöver järn, magnesium, B6 och B12 för att bilda dopamin.

Noradrenalin – reglerar vakenhet, aktivitet och uppmärksamhet. Bra för aptit och reglerar sömnen. Tyrosin bildar DOPA som kan ombildas till dopamin, noradrenalin och adrenalin, genom en kemisk process som inbegriper enzymer.

Adrenalin – stresshormon, gör att blodflödet till hjärta och skelettmuskulatur ökar medan det minskar till andra organ.

Serotonin – bildas av tryptofan, och är känslobalanserande. Reglerar hunger/mättnad, glädje, ilska, irritation och livslust. Impulskontroll, sömn och sexlust finns också med här.

Tack, min J! Själv har jag redan glömt alltihop, men bloggen minns.