Posts Tagged ‘Superkrafter’

h1

Hyperkognitivt lexikon: Hypertunnel

december 18, 2012

Ordet hypertunnel är sammansatt av prefixet hyper-, som refererar till en förhöjning/intensifiering av något, samt tunnel, som refererar till en kognitivt tillstånd där subjekt och objekt sammansmälter i en uppgift. Hyper- är den grekiska formen av latinets super-. Tunnel kan läsas som inom fysiken, där det engelska verbet tunnel betyder passerandet av en potentiell barriär (Oxford Dictionaries); i detta fall barriärer mellan de olika objekt som formar tunneln.

Att det är just en tunnel beror på att det innehåller en riktning (den gemensamma uppgiften, det som ger kraften framåt), att det har en insida och att det som finns där är alltsammans – det som finns på utsidan är oväsentligt. Tunneln har således sin egen tid och sin egen rumslighet. Tiden uppfattas alltså annorlunda för det subjekt som ingår i tunneln. Att det är just en hypertunnel beror alltså på att ett antal olika aktörer så att säga sugs in i och blir ett med en uppgift; gränserna mellan aktörerna överskrids, och sådant som finns utanför tunneln upphör att vara betydelsefullt.

Hypertunneln sätts upp av subjektet. Den innehåller dock inte bara subjektet själv utan även alla de föremål det den samlar för att genomföra uppgiften. Hypertunneln underlättas om subjektets kognitionsapparat har förmågan att fungera kairoskopiskt; kairoskopin kan, omvänt betraktas som förmågan att sätta upp en hypertunnel.

Den ”uppgift” som samlar hypertunneln är oftast en aktivitet, i vilket subjekt och objekt blir ett. Gitarristen och gitarren i gitarrspeladet; stickaren, garnet och stickorna i stickandet; barnet och klossarna i klosshusbyggandet. I vissa aktiviteter, som t.ex. löpning, kan hypertunneln utgöras bara av löparens kropp och löpandet i sig. Ibland är medveten kognition en del av hypertunneln, men oftare opererar den kairoskopiska kognitionsapparaten på en förmedveten nivå.

h1

Definition: Kairoskopi

december 18, 2012

Kairoskopi: Tillstånd av spontant och empiribaserat fungerande hos kognitivt system

h1

Hyperkognitivt lexikon

november 18, 2012

Femtionde posten på bloggen! Den har redan hållit mycket längre än vad jag trodde att den skulle, och jag har inte tröttnat ännu. Det får man fira med att sjösätta ett nytt projekt här, nämligen ett som handlar om begrepp. Det behövs begrepp, allra mest sådana som jag själv har hittat på för att benämna de delar av ADHD-personernas funktionsuppsättning som inte redan har något vettigt namn. Alltså: ett hyperkognitivt lexikon.

Jag har ju redan konstaterat att de gamla vanliga orden inte duger att definiera hyperkognitionens specifika fördelar och superkrafter. Ingen medicinare verkar ha besvärat sig med att uppfinna termer för de goda egenskaper som genereras av ADHD-hjärnan och själva termen ADHD är ju också bara ett namn på de mindre lyckade effekterna av en sådan hjärna (”Attention Deficit Hyperactivity Disorder”, på svenska ”uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet”). Att bara de negativa sidorna av denna speciella kognitionsapparat har namn betyder att det är jäkligt svårt att tala om något positivt med ADHD äver huvud taget – det finns liksom inget positivt med störningar och överaktivitet i sig, utan vi som vill framhävadet positiva är tvungna att försöka finna andra saker helt utanför diagnoskriterierna som är positivt. Så brukar det sluta med att vi bara står där och säger ”Jomen vi med ADHD är väldigt kreativa”, men det betyder liksom ingenting i sig och dessutom finns det ju en väldig massa personer med diagnosen som inte alls får nåt kreativt ur sig.

Mycket pekar ju nu på att ADHD inte heller är någon skada utan något en del av mänskligheten alltid bär på. De ”positiva sidorna” av ADHD –hjärnorna är något vars effekter mänskligheten alltid har haft behov av. Vi som har diagnosen, eller jag åtminstone, har dessutom en medvetenhet om att de olika sidorna – de ”positiva” och de ”negativa” – är just olika sidor, eller olika utkomster, av samma kognitiva funktioner. Det som gör vissa saker enklare än för människor utan ADHD är samma sak som gör andra saker svårare för oss med ADHD än de utan. Det är det där ”samma sak” som det behövs nya ord för, för det är de sakerna – eller de kognitiva grundfungeranden som kopplar samman dem mellan dem – som vetenskapen inte gjort sig besvär med att benämna.

Mina egna begrepp kretsar kring det jag tycker är den centrala superkraften, alltså själva hypertunneln, och de konsekvenser den får i livet.

Först ut, och nästa post: kairoskopi, ett skitbra ord.

h1

Intryck från den nya världen

november 7, 2012

Det var nu ungefär två veckor sedan jag kom hem från den här USA-resan. Jag var bara borta en vecka men har en mängd intryck som ännu måste bearbetas, och några reflekktioner som måste fås på pränt innan jag kan gå vidare och vara sådär dramatisk och skriva om de där neuronauterna som balanserar på avgrundens rand etc. osv. mm. Var inte oroliga, snart är jag tillbaka där igen.

Vi var en liten koloni överflugna svenskar som var där för att närvara vid kusin Pauls bröllop med sin Megan. Allt som allt var det 171 gäster, de flesta från olika delar av USA och så vi sju svenskar. En vecka var jag i USA; tre av dessa dagar varade festen. På torsdagen anlände de flesta gästerna, då togs dessa emot på en pizzeria med senare fortsättning by the poolside på det hotell som de flesta inresta bodde. Spontanbar fanns, allting gratis. Fredagkvällen var det rehearsal dinner i en för tillfället hyrd och tömd busshall. Sydstatstraditionell förtäring; balja full med grillade alltmöjligt samt tomatsalsa. Bar med personal; allt fanns, allting gratis. Lördagen bröllop i lokalitet en bit utanför staden. Sedan dans med fantastisk DJ. Fri bar. Då de hyrda skolbussarna gick tillbaka till hotellet var det först häng i lobbyn med portabel kylvagn full med kryddad IPA från lokalbryggerier, sedan avslutningsvis  utgång i Charlestons nattliv tills alltihop stängde. Sen var det äntligen slut. Fantastiskt. Och hela tiden pratade jag med nya människor. Tror aldrig jag gjort så många nya bekantskaper och eventuellt vänskaper på så kort tid förut.

Det rörde sig som sagt om södra USA, och allt var väldigt southern. (Det verkar vara ett fenomen, det där med ”southern”; jag har aldrig i varit med om att det i nordstaternna skulle vara något speciellt med ”northern” folk, ”northern” traditioner eller ”northern” matlagning.) Folk kom förstås från hela USA och de flesta hade rest över kontinenten från något annat hörn, de flesta hade ju dessutom redan flyttat fram och tillbaka över kontinenten mellan collage och jobb och så.

Allt var ”family”, alla som träffades skulle hädanefter komma att höra ihop, och vi svenskar var stjärnorna; vi som hade rest över ett världshav, ända från den gamla världen, för att få bli family med dem. Den amerikanska trevligheten och hängivenheten till family var alldeles uppenbar, kändes i nästan varje handslag och varje mött blick. Men det fanns hela tiden något mer än artig inställsamhet eller den typ av låtsat intresse som man kan uppleva då man vid släktträffar och liknande träffar en syssling man aldrig träffat och knappast kommer att se igen; det fanns ett allvar i alla de där handslagen och blickmötena, allt det där som betydde en medvetenhet om att man skulle komma att höra ihop. Jag berättade om mitt jobb; folk var artigt intresserade. Jag berättade om mitt Hjärkolluppdrag; folk blev engagerade och började prata direkt. Psykisk ohälsa var något alla verkade ha en närhet till att tala om och de allra flesta hade i sin närmaste omgivning. Och ingen var rädd att prata om sådant.

USA är ett hårt samhälle. Det har stigit ur ett tillstånd av mångfaldig konflikt och funnit centrering genom beredandet av möjligheten att ta sig fram som individ genom konkurrens. Du kan klättra högt, mycket högre än här i Sverige, men när du faller, då kan du falla hela vägen direkt. När du faller faller du hårt. Inga skyddsnät tar emot dig; botten är verkligen en botten. Samhället firar den som tar sig högst upp men skiter i den som finns längst ned. Vad finns där när du fallit? Vad är det sista som kan lindra ditt fall och ta hand om dig om du skulle störta? Family. Family är din sista försäkring. Alla känner någon som störtat, alla känner närvaron av den avgrund som finns där strax bredvid, och alla vet att försäkringen är att knyta människor till sig, så nära som möjligt. Family blir viktigt i ett samhälle som saknar botten.

Men det är genom närheten till avgrunden och den hårda individualismen som man också har respekt för det från normen avvikande. Amerikanerna vet att den förre presidenten och den dessförinnan förmodligen var ADHD-personer; de är fullt klara på att både Gates och Jobs har hjärnor med största sannolikhet ingår i det autistiska spektrat och att de största idrottsmännen är neuronauter. Jag träffar en man i min ålder och börjar direkt prata intensivt med honom; det visar sig att han liksom jag har en ADHD-diagnos. Han har erfarenhet från den mest beryktade vapengrenen inom USA:s väpnade styrkor; han säger att ungefär 75 procent delar hans och min kognitiva begåvningsprofil. Jag själv frågar ”Vad gör de andra 25 procenten där?” och han svarar ”De blir inte lika avancerade som oss, men är de ambitiösa normalpersoner som lyckas ta sig dit.” Han menar att USA faktiskt, till viss del, förmår att ta vara på sina specialbegåvade och att den offentliga diskussionen om ADHD väldigt sällan handlar om patologisering.

 

 

Mycket skiljer mellan USA och Sverige, mer än vad vi kan fatta då vi ser romcoms på TV eller Hollywoodfilmer. Vi tror att Sverige är amerikaniserat, men det är en väldigt liten del av sanningen; det som finns här bygger vidare på vad som funnits här länge, berikat av alla de människor och impulser från hela världen som vi under landets historia hela tiden tagit emot. Den amerikanska relationen mellan staten, kyrkan och Gud är obegriplig för en europé. Individen och familjen är också komponenter i den konstellation som skapar det amerikanska personskapet. De är på långt håll besäktade med vad vi har här, men det går inte riktigt att översätta. Självfallet finns det något väldigt attraktivt i att man faktiskt gör ansatser att ta vara på och uppmuntra sina medborgares speciella förmågor medan man här i Sverige förlorar sig i tröstlösa debatter om huruvida de neuropsykiatriska diagnoserna motsvarar tillstånd som ”finns” eller inte. Visst finns det också något djupt rörande i det allvar med vilket man tar emot en ny familjemedlem; ”Vi kommer hädanefter att höra ihop”. Men vi får inte glömma en sak: detta har en grund i att det saknas sociala skyddsnät och att alla kommer att behöva någon som tar hand om dem i det fall man skulle misslyckas i denna hårda värld.

Med viss avsmak minns jag vår troskyldige statsminister Fredrik Reinfeldt för något år sedan uttala sig om de som faller utanför de nya, försämrade sociala skyddsnäten. En fråga ställdes om vad man skall göra om man förlorar jobbet, blir utförsäkrad och besparingarna tar slut. Man skulle vända sig till sin familj och låta dem ta hand om en, löd svaret från statsministern, i en markering att samhället inte skulle göra det. Ett närmande till en amerikanskt influerad individualism, och ett farligt närmande:

Vårt individualiserade sociala skyddsnät är en fantastisk tillgång, liksom vår förstatliga skola är det; det svenska välfärdssamhället är det i världen som lyckats komma närmast den utopi där varje individ skall kunna erbjudas ett band till staten som kan mobiliseras i det fall man fötts i en familj utan pengar, kontakter, anseende eller kulturellt kapital. Att det sitter ett parti vid makten som troskyldigt föreslår att familjen skall träda in i samhällets ställe är väldigt, väldigt illa, inte minst då man – även det enligt amerikans modell – sänker ingångslöner och privatiserar allt fler tillgångar som tidigare varit gemensamma. Till skillnad från i USA finns det dock här inte någon respekt för eller något intresse av att låta de individer som avviker att utveckla sina förmågor till egen och samhällets bästa; det enda som erbjuds är patologiseringar. Det enda som erbjuds är påpekanden att de är fel som avviker från kollektivet. Det går inte att bygga USA av Sverige; det blir det sämsta av båda världar.

Det vi skall lära oss av USA är inte att krossa de som förlorar fotfästet. Det vi skall lära oss är att respektiera avvikaren och erbjuda alla chansen att utveckla sin individualitet.

 

h1

Bli musik

september 14, 2012

Jag tror att allt jag gör är musik. Då jag läser blir det inget läst om jag inte kan göra musik av det jag läser. Då jag talar vill jag att det skall vara musik, jag hör om är det. Då andra talar vill jag göra musik av det inuti mig. Jag tror att det är musik jag gör då jag skriver också. Jag har alltid varit musik. Tror jag. Musik är när allt blir form, när ingenting är något utöver det sätt det presenteras men presentationens vis innehåller universum.

Min första egna kärlek var metal. Jag var i stort sett ensam om det på mellanstadieskolan. Dio, Queensrÿche, Great White (OBS endast den första plattan VIKTIGT!). Då högstadiet började (1985) blev det svårt; alla andra började lyssna på ”hårdrock”, Bon Jovi och Def Leppard och så. Hockeykillarna och  snyggtjejerna och rikebarnen och alla de jag inte ville vara som och då var det – konstigt nog – som om själva musiken inte kunde tala till mig på samma sätt längre. Även om det inte var riktigt samma slags hård musik som jag själv gillat så fick jag liksom känslan av att folk inte skulle tro att de visste var de hade mig, så då fick det istället bli något nytt lika intensivt men för gemene hen obegripligt. Skinny Puppy, Klinik, à;GRUMH, Einstürzende Neubauten. Ännu mörkare, ännu  aggressivare. Förlora sansen mot kylslagna industrirytmer mellan betongväggarna på Draupner på bakgården på Pusterviksgatan, svettas sig in i evigheten med Psyche på Errols. Och sedan vidare. Vid 21 hade jag avverkat så många olika varianter att jag började känna mig mätt på olika identitetspaket som slutade på ”-are”. Jag fortsatte förstås att äta musik och har egentligen inte övergivit någonting jag nånsin älskat. Att kunna vara en musikstil, ha den i sin kropp och veta hur man skall kunna få sitt eget känsloregister att resonera i just en given frekvens är en förmåga man inte skall kasta bort då man lärt sig den. Då är man dum i huvet.

Tunneln är musik. Tunneln gör musik. Motorväg mot kosmos, autostrada utåt mot mörkrets hjärta och mot kroppens galaktiska nätverk av galaktiska nätverk. Du släpper något innanför  befästningarna och sparar det resten av ditt liv som en ömsint vårdad sjukdom. Det formar dig och vägleder ditt navigerande genom världen. Musik är beviset på att du inte är ensam; som all kärlek är det uppgåendet i något som aldrig kan vara dig själv, som alltid bara kan komma utifrån.

h1

Resumé: Ego

januari 9, 2012

Så här kan ett liv se ut:

Man börjar, man har pressat sig genom den första tunneln, den av slemhinnor och kött, och man drabbas av ljus och ljud vars intensitet är så genomträngande att resten av den tillvaro som utspelar sig därute går åt till att finna sätt att värja sig mot det, att ta in energin, att fördela den och släppa fram den genom sig själv i lagom doser. Det är utmattande, för det hela är förbannat starkt.

Man går igenom alltihop. Man är ett lillgammalt och brådmoget barn, det skaver i tillvaron, ibland blir den så intensiv så att man måste explodera och slå sönder saker omkring sig. Man tar in mer energi än vad man kan släppa ut i en lagom takt. Man finner tunneln; medvetandet försvinner där, ändrar form, blir en del av kroppen och aktiviteten. Man skapar den själv. Att rita något, bygga en värld i sanden, förlora sig i en fantasybok, spela fotboll och äntligen och återigen lyckas lämna det skyddande metalagret av ”jag” som jämt annars sitter och iakttar allt man gör sisådär en halv våning ovanför; man är i tunneln. Man är koncentration. I tunneln är koncentrationen och dess energigenomsläpp inte bara i harmoni med resten av världen; i tunneln ÄR energin en del av, samma som, världen, det med vilket tunneln upprättas.

Men tunneln är uttröttande. Då den lämnar en kan outlöst energi studsa runt i kroppen länge efteråt, eller så är man så utmattad att man är oanvändbar. Och förmågan att finna den är kostsam; lika utmattad som man kan bli av tunneln, lika utmattad kan man bli av när någon sätter en i en skolbänk med en räknebok framför som man inte vill begripa något av. Då startar maskinen inuti en, börjar generera mängder med energi som omöjligt kan användas till att skapa en tunnel tillsammans med räkneboken, växer sig så förbannat stor att kroppen inte kan härbärgera den. Man finner nya sätt att dämpa eller kanalisera energipåslaget; man kan tänka på annat, man kan använda boken att rita i (och upprätta tunneln där istället), man kan somna (och således medelst moteld bränna ut energipåslaget; en dubbelt aggressiv teknik). Allt detta gör man.

Men man växer ju. Sen blir det tonåren. Då känner man utanförskap, och det är meningen att det skall vara så; vissa, som tänkt jäkligt mycket på sånt här, menar att det är då personen skall skiljas från familjen för att istället kunna infoga sig i Samhället. Samhället skall vara den nya familjen. Och då tänker man själv ofta, så fan heller, samhället är inte till för människor, det är i alla fall inte för mig. Men, se det är allt meningen att man skall tänka så också! För det slutar man med i god til till att man skall skaffa sig en egen familj, med egna barn, och så är hela karusellen igång igen.

Men vissa finner just inte lugnet. De kommer liksom inte in från det tonåriga utanförskapet, det som skall finnas men också vara temporärt. Den som har tunneln har fortfarande svårt att få sin kropp att fungera i transparent harmoni med det som pågår omkring. I stället fortsätter man att somna då något är tråkigt. Man känner hur maskinen startar och besten inuti bröjar frusta och rycka i sina fjättrar då man åläggs något som man VET är omöjligt att utföra i tunnelform. Man har samma känsloeruptioner som då man var liten, men man lär sig härbergera dem så att de inte syns så mycket utåt. De flesta explosionerna blir dova, som på havets botten, nedsvalda och dolda i mörker. Alltmer sällan resulterar de i okontrollerbara flodvågor. Vissa saker är fortfarande mycket svåra; allt som är tråkigt är svårt. Det blir mycket, det. Jobb, sociala sammanhang (som man inte valt själv), vardagslivets obönhörliga behov av att administreras. Av ett brådmoget och lillgammalt barn blir det en omogen och barnslig vuxen.

Har man tur finner man sätt att fortsätta att upprätta tunneln, men det är svårt att finna sätt som, på det vis som det är meningen att den speciella livsformen Samhällsmedborgare skall kunna göra, kan infogas i penningagenererande aktiviteter. Men med lite tur finner man plötsligt ett sådant maskhål: det visar sig att den stora myrstacken Samhället har en liten, liten buffertzon installerad ganska högt upp i hierarkin, men det är ett lufthål där det annars allerstädes närvarande nyttokravet är formulerat på ett sådant sätt så att även en tunnelperson skulle kunna leva där ett slag.

Att ta sig högt upp i formella samhälleliga hierarkier kan vara svårt. Men det går; man kan få tunneln att leda dit, så länge alla steg på vägen dit är tunnelbara. Det visar de sig faktiskt vara! (Du kan läsa om just min buffertzon här om du vill.)

Men livet fortsätter ju att skava. Man omger sig med tiden med en älskad flock. Där kan man förlora sig själv, där går energin ofta i någorlunda harmoni (ibland, när det går sämre, istället i någorlunda redundans). Alla vet att flocken och dess förmåga att distribuera det där i en som egentligen gör allt för att slippa upprätthålla illusionen att vara isolerat och enhetligt, på ena eller andra sättet är ett mål i sig. Men då man ändå skall vara individ igen, då man skall sköta livets krassa administration och utföra förutbestämda arbetsuppgifter, då är fortfarande energin hela tiden farligt nära att skena och förstöra allt omkring sig. Ju mer papper man omger sitt krut med, desto mer ödeläggande blir smällen då man väl tänt stubinen. Man försöker gå genom sitt medborgarliv med ett sorts jämnmod som egentligen inte alls är i takt med ens eget temperament.

Plötsligt en dag händer något. Man uppfattar en signal på en frekvens man inte visste fanns, men som man omedvetet alltid varit uppkopplad på. Det är som en röst som säger: Du är inte en av dem, du är en av oss. Du har alltid varit det. Och man vet att man måste följa efter, undersöka saken vidare, måste söka signalens källa, och – om den inte har en källa – försöka spåra de många samverkande element som fick den att framträda för en. Man vet att det på något vis gäller tunneln. Man vet plötsligt att den särskiljer en.

Det gör man, söker. Man söker information överallt, främst på Internet; personliga bloggar, underjordiska fora, akademiska artiklar, läkarjournaler, tidningsartiklar. Överallt finns informationen. Men den är kodad; ingen nämner tunneln, den finns bara som något liksom frånvarande närvarande under alla sätt att benämna dess mindre extatiska konsekvenser. Den superkraft som alltid tillhört en kvot som utgörs av ungefär var tjugonde människa som föds, finns bara benämnd som ett funktionshinder; den har inget eget namn, bara dess skugga har det. Man måste läsa under, bakom och utanför det som står. Men det står där. Och det är sant. Man gör allt för att undersöka förhållandet; tar kontakt med människor som lever under skuggans namn, med sådana som är experter på att spåra den hos andra, man underkastar sig krävande utredningar och man har slutligen en papperslapp i sin hand där det står, svart på vitt; du är en, du är inne. Du har den magiska kraften, är född med den och kommer alltid att ha kvar den, och med den också dess förvridna tvilling; patologiseringen. För en sjukförklaring är det enda sätt genom vilket det samhälle i vilket man växt upp faktiskt kan förlåta sig själv för att den dogm genom vilken det strukturerat sin egen ideologi faktiskt är sann: att människor inte är likadana.

Det finns egentligen inget ”vi” här, inget sådant vi som den där rösten tycktes nämna i alla fall. Det finns ingen grupp vilken man automatiskt tillhör för att man har särskilda förmågor – inte om man inte vill söka sig till någon form av patientförening eller intresseorganisation, och det är kanske inte på det viset man vill finna bekräftelse för sin misstanke om den egna kroppshjärnans storslagenhet och det egna utmärkandet. Men det är i alla fall ett erkännande. Man är speciell. Enastående, en stjärna vars energioutput är så intensiv att det normbestämmande måste värja sig mot en.

Här börjar en gladhet, som föds ur insikten att det finns en möjlighet att fostra och rikta den energi man besitter och som alltför ofta bara skenar. Men här börjar också en ledsenhet över det samhälle som inte förmår att förvalta den kraft och den potential som finns nedlagd i den biomassa som utgör dess huvudsakliga substrat. Hur i helvete gick det till att man skulle behöva vänta i 39 år bara på själva möjligheten att se att det eventuellt finns en potential i ens explosiva neurologiska fungerande? Och, inte minst, hur kan det komma sig att en patologisering är det enda vis på vilket man kan få tillgång till de vägar som finns, vilka de nu månde vara, att realisera denna potential? Varför måste den som faktiskt är speciell underordna sig något som bestämts för att passa alla de som motsvarar ett neurologiskt snittstypfungerande?

Detta är vad jag hoppas att jag kan använda denna blog till att förstå. Som sagt, den blir ett minne. Mitt minne, mitt aktiva externa minne, ett som kompenserar för alla de data, all den information och alla de idéer som passerar mit system men som inte klarar av att få fäste i min uppmärksamma, hyperaktiva hjärna.