Posts Tagged ‘Superuppmärksamhet’

h1

Definition: Hypertunnel

december 18, 2012

Hypertunnel: Objekt och subjekt uppgår i en gemensam aktivitet med en sådan intensitetsgrad att gränserna mellan dem försvinner och etablerar en lokal tids- och rumslighet.

h1

Hyperkognitivt lexikon: Hypertunnel

december 18, 2012

Ordet hypertunnel är sammansatt av prefixet hyper-, som refererar till en förhöjning/intensifiering av något, samt tunnel, som refererar till en kognitivt tillstånd där subjekt och objekt sammansmälter i en uppgift. Hyper- är den grekiska formen av latinets super-. Tunnel kan läsas som inom fysiken, där det engelska verbet tunnel betyder passerandet av en potentiell barriär (Oxford Dictionaries); i detta fall barriärer mellan de olika objekt som formar tunneln.

Att det är just en tunnel beror på att det innehåller en riktning (den gemensamma uppgiften, det som ger kraften framåt), att det har en insida och att det som finns där är alltsammans – det som finns på utsidan är oväsentligt. Tunneln har således sin egen tid och sin egen rumslighet. Tiden uppfattas alltså annorlunda för det subjekt som ingår i tunneln. Att det är just en hypertunnel beror alltså på att ett antal olika aktörer så att säga sugs in i och blir ett med en uppgift; gränserna mellan aktörerna överskrids, och sådant som finns utanför tunneln upphör att vara betydelsefullt.

Hypertunneln sätts upp av subjektet. Den innehåller dock inte bara subjektet själv utan även alla de föremål det den samlar för att genomföra uppgiften. Hypertunneln underlättas om subjektets kognitionsapparat har förmågan att fungera kairoskopiskt; kairoskopin kan, omvänt betraktas som förmågan att sätta upp en hypertunnel.

Den ”uppgift” som samlar hypertunneln är oftast en aktivitet, i vilket subjekt och objekt blir ett. Gitarristen och gitarren i gitarrspeladet; stickaren, garnet och stickorna i stickandet; barnet och klossarna i klosshusbyggandet. I vissa aktiviteter, som t.ex. löpning, kan hypertunneln utgöras bara av löparens kropp och löpandet i sig. Ibland är medveten kognition en del av hypertunneln, men oftare opererar den kairoskopiska kognitionsapparaten på en förmedveten nivå.

h1

Den svarta lågan

september 15, 2012

Kan ni er black metal-historia? Black metal, den satanistiska formen av extrem hårdrock, som originerades under det tidiga 80-talet av ett fåtal halvspexiga band med plastdödskallar och clownsmink i rekvisitan, togs vidare av gravallvarliga norska tonårsgossar som tagit förstagenerationens budskap på allvar (och som allihop verkade döda varandra under groteska former under hela 90-talet) och som idag för en besynnerlig tillvaro överst på grammisnomineringar och försäljningslistor världen över samtidigt som den ändå verkar vara underligt hängiven och underground. Well, scenens extramusikaliska egenheter har ju tillräckigt med snaskigheter för att fylla bok efter bok och dokumentär efter annan varför det är onödigt att förlora sig i dylika irrspår här, varför jag ser mig nödd att gå rakt på väsentligheterna: måste man vara satanist för att man har ADHD?

Bakgrund

Jag hörde genren för första gången ungefär 1995 i skivaffären som min dåvarande flickvän jobbade i. (Jag talar självfallet inte om den buskisartade 80-talsvarianten utan om den fanatiska helgalna norska 90-talssvarta.) Mest på skoj satte jag på en skiva med vad som såg ut som ett blyertstecknat omslag föreställande en väg genom en skogsglänta där ett lik låg och ruttnade i ett dike. Burzum var det, skivan hette Hvis lyset tar oss (uj uj uj, ”Om ljuset tar oss”…) och jag visste förstås att det var dåtida mediefasan ”Greven”:s enmansband, jag hade en och annan gång småfnissat åt att han tagit sin musikerpseudonym direkt från en jättejätteläskig skurkfigur  från Sagan om ringen. Likväl hade förstås jag också ryst åt den särdeles vidriga historia där han figurerade. Aftonpressen hade varit behjälplig med alla detaljer, sanna eller ej. Även detta är av mindre vikt; grejen är att jag bara blev stående då musiken började forsa ut ur högtalarna där i skivaffären.

Helt sjukt var det, två vemodiga men dissonanta ackord uthamrade alldeles för länge, inget egentligt riff så man fattade att det inte alls var någon metal det var frågan om utan bara ursinnigt stålregnande grå eld,  kappskenande med trumkomp som blastbeatade i en säregen kombination av totalt vansinne och total stasis. Det gick så fort att det stod alldeles stilla, i sin orörlighet sprängde det fram genom molnen så vi kände hur vinden höll på att slita köttet från våra kinder i störtfärden mot  marken. Över stock och sten, genom skogen mot avgrundens rand. Rösten, skrikande med en så bindgalen fasa att hjärtat stannar i kroppen på vem som än hör det. Titelspåret på den fyra spår långa fullängdaren Hvis lyset tar oss är åtta minuter långt och innehåller två ackord. Jag tror ärligt talat att det var en musikupplevelse som förändrade mitt liv lite, lite grann – när man ställts inför evigheten minns man den, bär den med sig , även om den har ett osympatiskt ansikte.

Jag hade ju vid det här laget slutat vara ”-are” för länge sen, så blackmetalare blev jag just aldrig. Skönt att slippa. Jag har dock hållit genren kvar vid mig hela tiden och sett till att mitt känsloflöde alltid har en viss grad black metal ändå; black metal, åtminstone den mindre riffbaserade och med mer av det extatiska elementet, är naturligtvis hypertunnelmusik. Den är det mest kollektivistiska man kan tänka sig; inga ekvilibristiska gitarrsolon utan bara ett störtregnande stålgrått ursinne, ingen alllsmäktig sexualiserad frontfigur utan istället ett avkönat, ordlöst och röstlöst skrikande på den mänskliga röstkapacitets yttersta rand, gärna lite utanför. Inget stilande på batteriet utan istället ett tvåtaktsraseri där början och slut saknas. En svart ström in i evigheten, individlös som regnet, ensam och evig som naket urberg, rasande som materien genom våra kroppars cellstruktur. Allt har upphört att betyda något; det är intensiteten som är det enda som betyder. Och den betyder bara bara just evighet och intensitet.

 

Svart andlighet

Black metal vet att den är hypertunnelmusik. Musikerna som spelar vet det också; jag utgår från att många av dem är hypertunnelmänniskor. (Att unga hyperneuronauter ofta har en dragning mot extrema konstformer och högre intensitetsgrader i livet ingår i de flesta informationsmaterial till lärare och socialarbetare, även iakttaget av psykologin. Kort sagt, ADHD:are kickar sig på olika sätt genom vardagen.) Liksom tunneln både är transcendental (överskridande) och immanent (super-härochnu) är också black metal det. En mer materialistisk musikstil är också svår att tänka sig; den är designad för att täcka hela det hörda och kända registret, påverkar hela hörseln och hela kroppen. Finns det en genre som till sitt själva väsen är andlig så vill jag med bestämdhet hävda att det är black metal; även detta vet musiken och dess utövare om. Ofta, som hos Burzum eller Wolves In The Throne Room, formulerar sig andligheten som en naturromantisk  hednism, ibland med mystiska förtecken. Hos  andra, som Watain eller Gorgoroth, yttrar den sig som en teistisk eller ateistisk satanism. Individualism är ofta ett starkt inslag, främst inom den satansistiska grenen. Jag hade ganska länge svårt att fatta varför; en mer visuellt homogen massa än blackmetalhorden är svår att finna, scennärvaron saknar förgrundsgestalter, i ljudbilden är allting lika viktigt, texterna hörs inte och ofta kan ett band byta sångare utan att någonting förändras nämnvärt – själva sångstilen är liksom designad att vara utompersonlig, antimänsklig, avhumaniserad.

Reportageboken Blod Eld Död av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg från 2011 innehåller material av ett slag jag knappast tagit del av förut. I femton långa kapitel får vi ta del av material insamlat under en lång tid av personer som levt nära metalscenen sedan 80-talet. Tonen är således  respektfull och i total brist på sensationslystnad; nyckelfigurer inom scenen tillåts ge svar på och utveckla sig om kontroversiella händelser, handlingar och trosuppfattningar. Satanismen är ett tema många förhåller sig till, på det ena eller andra sättet; mest fascinerande är det att läsa hur de uttalade satanisterna talar om sin religion, för ingen värjer sog mot ordet ”religion” trots att satanismen sedan Anton Szandor LaVey i 60-talets början varit en uttalat ateistisk trosinriktning.

Modern satanism rör sig alltså inte om någon sorts ”djävulsdyrkan”; i Gudens ställe sätts istället jaget, den egna individen (då ett simpelt ersättande av Gud med Satan bara skulle vara att ersätta en överhet med en annan). Ritualen, helst av det extatiska slaget, är av vikt då den är ett materiellt medel att införliva individen med övertygelse och egen styrka; vilket medel som helst är tillåtet i ritual, men sådana som ger kickar och extra intensifierade kroppstillstånd – narkotika, sex, självskador, starka känslor av vilket slag som helst – är premierade. Satan eller andra demoniska figurer ur religionen kan vara lämpliga att använda sig av härtillsvid, då människan låter sig påverkas av deras deras symbolkraft vare sig det finns några demoner på riktigt eller ej. Här finns förstås den första parallellen till black metal; själva hypertunneln, här i form av extatisk intensitet och förhöjda kroppstillstånd.

Den svarta flamman

Men det finns mer. I Blod Eld Död talar Jon Nödtveidt, förut sångare i Dissection och sedemera rituellt självmördad, i flera intervjuer om satanismens kosmiska konnotationer, sådana som lämnas därhän i LaVeys väldigt amerikanska popsatanism. (LaVey var ärligt talat inte särskilt djupsinnig. Eller spirituell.) För Nödtveidt är kaos den ursprungliga kraften, som finns överallt och genomströmmar allt. Kosmos är således ett problem; kosmos är kaosets ordnande, ett instängande av den eviga kaotiska kraften som endast kan befrias genom förstörelse. Människans problem är att hon existerar just som organism, som människa, och således begränsas av den mänskliga hjärnans rent fysiska förutsättningar.  Bortom den kosmiska ordningen finns kaos; ritualens mening (och således musikens, då black metal är magisk rituell musik), är att tränga bortom det vardagliga och sätta oss i samröre med det som finns utanför den vanliga mänskliga sfären. Den mänskliga komponent som svarar och söker sig mot kaos, och som således är denna satanisms motsvarighet till själen, kallar Nödtveidt för den svarta flamman. Flamman är beviset på att vi blivit individer, att vi börjat skilja oss från kosmos, och flamman söker kroppens, mänsklighetens och alltets förstörelse.

Watain, förra årets osannolika grammisvinnare, uttrycker sig på ett liknande vis. Deras faiblesse för förruttnelse, djurdelar och blod är ett sätt på vilket de tar fram en ständigt pågående del av verkligheten från skuggan och sätter folk i dess mitt. Förruttnelsen och avförmänskligandet, av-organismandet, symboliserar och visar på passagen från livet till det okända. Och, just det: omslagsbilden till Lawless Darkness föreställer en hypertunnel.

Black metal är en hypertunnel.

Är således hypertunneln satanistisk? Eller typ, är den logiska konsekvensen av ADHD att man blir satanist? Är det barn som idag förses med diagnosen (vilket antyder den neurala kompositionen som är tunnelns substrat) dömda att växa upp att bli superkonforma individualister som skär sig i armarna, dricker grisblod och ändar sina egna liv?

Såklart den inte är! Bara för att black metal är en konkret och förandligad instantiering av hypertunneln behöver inte detta betyda någonting. Vad den specifika black metal-andligheten lägger till är nämligen, just, individualismen, och med den – själen. Den svarta flamman är den kristna drömmen om en odödlig själ som förenar sig med sin skapare efter fullgånget värv. Satanismen är kristendomen uppochned, och tron att  man lyckats avsätta Gud genom att säga att man själv är sin egen gud och byta själen mot flamman är blott en fortsättning på den kristna logik black metal-satanismen säger sig förakta. Musiken skall vara en extatisk, destruktiv kraft, operationell i avorganiserandet av kosmos. Tunneln skall leda mot ett ursprungligt kaos och när man kommer ur den på andra sidan är man någon annanstans, i en himmelsk dimension.

Tunneln leder mot kaos; jag har skrivit det en massa gånger här på bloggen. Men själen tror jag inte på. Ingenting i tunnlandet säger att den finns; vad tunneln säger är att den den inte finns. Tunneln tar ut en ur individen, låter en tillfälligtvis närma sig det kaos som finns – inte bortom denna världen, utan i den, hela tiden. Kaos är inte något bortom kosmos – det finns här, alltid, men våra sinnen är konstruerade och tränade för att bortse från det (men i små portioner kan man närma sig det, och hypertunnlare kan det förmodligen lättare en neurotyper). Extatiska tillstånd är inte transcendentala och utomkroppsliga utan immanenta och hyperkroppsliga. Och de är tillfälliga. Tunneln har ingen bortre öppning genom vilken man kan träda till en annan välrd, utan är ständigt kvar i den här. Medvetandet och allt som kan (miss)tas för själen är inte heller något som begränsas av den mänskliga hjärnan – hjärnan är förutsättningen för att våra kroppar skall tro att de är medvetna. Var inte oroliga, kära föräldrar till ADHD-barn (alltså även mina egna föräldrar); hypertunneln går att använda till en massa konstruktiva och bra saker, den leder inte nödvändigtvis åt helvete. Jag tycker till exempel att den har givit mig en massa bra saker. Jag är älskad, bara det.

Jag tänker dock förtsätta äta black metal resten av livet.

h1

Mikrokalibrering en sommareftermiddag

augusti 27, 2012

Kognition. Visste ni det, att för biologerna Humberto Maturana och Francisco Varela är ”liv” synonymt med ”kognitivt system”? Det betyder ungefär: en livsform är ett självorganiserande och självreglerande system som för sin egen vidare existens i världen använder sig av utvalda drag från sin omgivning (kognition), en interaktion mellan en individ och dess miljö i vilken en ny värld frambringas; varje iakttagelse av världen är i sig skapande av den värld som iakttas, en aktiv handling i ett skapande snarare än ett passivt iakttagande av vad som redan finns där. Liv, varseblivning (kognition) och skapande (kreation) är samma sak.

Hjärnan är så kul. Den är liksom redan en själv, innan man hunnit dit. Då jaget kommer till platsen gör det så för att hjärnan hunnit med det där med kognition. En vacker dag skall jag skriva om Libets fördröjning, ett av mina favoritfenomen. Kognitionen liksom föregår det vi själva tänker på som vårt ”jag” – allt det vi upplever har vi i själva verket redan upplevt, eftersom kroppens fysiska kognitionsprocess tar mellan 0,2 upp till 1,5 sekunder – ALLT vi upplever har redan hänt. Den där lilla stunden mellan att det händer och att ”jaget” fattar att det hänt – eller egentligen, att hjärnan då det behövs frambringar jaget – är vad som kallas Libets fördröjning. Men det var inte det jag skulle berätta om nu; istället skulle jag ju berätta att jag och min unge varit på Orust i min mammas hus, och med en kamera modell avancerad, något jag inte är van vid att hantera.

Först var allting frid och fröjd och kaffe på terrassen, men sen började jag kolla på kameran. Vacker pjäs vad jag kunde bedöma, kamerahus stort som ett utedass och vad som för mina okunniga ögon ser ut som ett riktigt jävla livsbejakande objektiv. Jag tog några bilder på vad jag såg; huset och flaggstången, skogsbrynet. Lilleman som skuttar omkring med sin dockvagn på trädäcket. Lilla klippsluttningen, stenparti och pergolan med rosor som klättrar, sånt som man tycker är snyggt då man är på landet.

Men sen var det som om det blev tråkigt att liksom bara titta på sånt man brukar se och bara avbilda det, om än med en aldrig så förnämlig kamera. Jag sögs aldrig riktigt in i det, linsen blev bara som något som fjärmade. Sen gick det aldrig riktigt att få in så mycket som jag ville i bilden; för att växthuset skulle komma till sin rätt skulle det vara bäst om man också fick in lillstugan i bilden, och skogsbrynet behövdes för kompositionen, men då funkade varken skärpan eller linsens vidd och jag hade liksom känslan av att det inte gick att få till det som det verkligen kändes som då jag själv satt där och som var det jag ville spara med bilderna. I stället för att backa började jag då istället krypa närmare saker. La mig först ned på träterrassen för att få en bra vinkel på gräset som växte upp vid dess kant; upptäckte att ådringen i plankorna faktiskt var alldeles speciell. Tittade på plankorna genom objektivet. Zoomade; en dykning rakt ned i fibreringens fantastiska evighet. Tog bort kameran och tittade på plankorna: alldeles vanliga träplankor. Genom linsen, ännu närmare: fantastiskt. Tusen färger, ljusets spelande över träets textur, årsringarna som blev fler och mer intrikat omfamnande varandra.

Resten av eftermiddagen tillbringades i ett fantastiskt resande över ytor jag knappt fattat fanns. Två centimeter ifrån den mossbeklädda granithällen sögs jag genom kameralinsen ut över en urskogsbeklädd mångtusenårig tundra där kontintdriften och mossbeväxtnaden gled in i och över varandra, och jag var där nere, mitt i alltihop. Den aggressiva dramatiken i det landskap som breder ut sin taggiga yta i frakturen på en av stormen bruten trädstam; lavars framvällande över en svartnad björks bark, grottor av spindelväv där ljuset bryts, studsar och reflekteras tusen gånger före det landar som ett svagt dis på den perforerade släta ytan där stammen blottlagts.  Myllret mellan blåbärsriset och granbarren, den majestätiska skönheten i teglets textur två centimeter ifrån dess lerröda yta, som genom linsen lika gärna kunde varit tusen kilometer ovanför. Ett svindlande virrvarr på komposten där livet och döden slingrar sig om varandra mellan och genom ådringen i de torra löven där ordning fjättras av kaos och kaos sprängs av ett minutiöst ordnande. Ytorna upphör att vara ytor och blir hela universa, mikroinstanser av världsalltet där hela kosmos redan finns inneslutet; det grekiska ordet kaos (χάος): den plats som innesluter allt som kommer att finnas.

Själva min kropp var vid det här laget mest ett ganska jobbigt och stort bökigt bihang vars uppgift var att transportera omkring det som egentligen var jag där i mina kosmiska resor över villatomtens arkipelagiska utbrott av fantasm på mikronivå. Varje förflyttning blev ett brott i mikrolivets egna kontinuitet och behövde bara bli gjort så snabbt som möjligt. Kamerans förmåga att begränsa synfältet och välja ut nya strukturer av verklighet, nya världar att fambringa med det kognitiva  system den bildade tillsammans med mitt högra öga, min hjärna och min kropp – plötsligt var det som om jag inte kunde komma nära nog, och ju närmare jag kom, desto närmare ville jag. Sen var det dags att sluta upp och ta en skogspromenad i eftermiddagssolen.

Det var helt galet. Då jag lagt bort kameran och var tillbaka på min kropps normala nivå – den biologiska mesonivån – så kunde jag inte sluta se detaljerna ändå. Då jag tittade in i ett snår tre meter från grusvägen meter ville ögonen fortfarande se varje ojämnhet i barken, varje skugga den kastade över barklagret under, varje frö som letade sig fram där och varje myra som kröp över stammen. Samma sak med grusvägen själv, samma med vattenpölarna i vägens många gropar där skuggorna spelade mot himlen där ovanför. Min syn var liksom helt kalibrerad mot detaljer och ekologiska samspel över ytstrukturer, och det tänkte den fortsätta vara. Jag hade en lättare mesosvindel i säkert en halvtimma, och viljan att verkligen se allt de såg satt kvar i ögonen  i timmar. Då jag lämnat kvar lilla pojken hos farmor i sommarhuset och satt mig på en buss framåt kvällen valde jag att läsa en bok (sällsynt!) istället för att som vanligt titta ut igenom fönstret för att ha något nära att hållla ögonen på. Så hoppade jag av bussen, gick igenom stationen och travade kavat ut på Drottningtorget.

Och så kommer det konstiga; det var som om stadens buller, dess ljud som smälte samman miljontals ljud till ett gemensamt dunder, dess hårda artificiella, väl avgränsade ytor av stål och betong och dess vinkelräta, välordnade geometri innebar  vila. Hela myllrandet, det som vanligtvis brukar störa mig, fanns där förvisso – människor, spårvagnar och spår, reklamskyltar och allt det där. Men det utspelade sig liksom på min egen kognitions nivå. Stadens antiseptiska skräck för alla livsformer som är mindre än en decimeter gjorde att jag kände ett kognitivt lugn. Alltihopa stämde igen.

Jag lämnade kameran där hos mamma på Orust, hon kommer och lämnar tillbaka både den och min lilla pojke imorgon eftermiddag. I kameran finns det några hundra bilder. Några av dem kommer jag nog rätt säkert att lägga upp här.

h1

Diagnostik, fraktalmagi

augusti 24, 2012

Hej hej, nu blir det introspektion igen! Det var väl kul för mig tycker jag, och naturligtvis rena festen för er, alla jävlar är ju mest av allt intresserade av just mig och mina djupa tankar om varför jag är som jag är. Håll till godo, era gamar!

Det har behövts mig ett tag för att fatta vad ADHD är, eller hur det kan bli begripligt för mig. OK, en diagnos, visst, men det är liksom bara ett ord. Vad är ”en diagnos”? En diagnos är i sig inte en sjukdom, ett handikapp, en förmåga eller något sådant alls; det är inte heller en läkares konstaterande av befintlig sjukdom. Den enda definition som jag kan se fungerar är denna rätt fina från svenska Wikipedia om teknisk diagnostik;

Teknisk diagnostik är att från givna insignaler, utlästa givarvärden och en modell av hur systemet uppför sig i dess olika tillstånd bestämma i vilket av tillstånden ett system befinner sig

…alltså en definition som koncentrerar sig på ett rent fungerande och – åtminstone på definitionsplanet – bortser från de exempel fungerandet genererar. Det mest abstrakta är ofta det mest konkreta. Annars är det helt enkelt inte abstrakt nog.

Att den betecknar en verklighet är förstås ställt bortom tvivel, men det finns ett uppenbart problem i att just ADHD-diagnosen egentligen bara är en sammanställning av ett antal brister hos den diagnosticerade, att den vägrar se något utanför dessa brister. Ser man sig omkring bland diagnosticerade personers berättelser blir det dock klart att det finns en uppfattning inom gruppen om att tillståndet är betydligt vidare och innehåller mycket mer än bara uppmärksamhetsbrist med hyperaktivitet (diagnosens svenska namn). Hypertunneln är en av de sakerna. Just hypertunneln är mitt ord, men historien finns hos många fler.

Vad är hypertunneln? Det är ett av de namn jag givit vad jag alltid tänkt på som en av mina definierande förmågor. Det är förmågan att smälta samman med en uppgift eller upplevelse till den grad att man glömmer sig själv. Det är en tendens att vilja ge sig själv till något utanför det egna medvetandet och den egna kroppen. Det är att följa något större, att ansluta. Det kan röra sig om vad som helst; i mitt fall har det oftast handlat om musik, mode, filosofi, konst. Att det blivit just sådana saker har jag tolkat i termer av min psykologi; att det är lättare för mig att ge mig till något som saknar en given lösning. Jag har tänkt på mig själv som en estet; en som ägnar sig åt att ansluta till, följa, sammansmälta med och förfina en typ av uttryck som saknar egentlig praktisk tillämpning. Jag har alltid tänkt att jag nog är väldigt kreativ, men att det är ett problem att vara det. Samhället eftersöker knappast kreativa människor, trots 00-talets glada kreativitetsvurmande; snarare premieras folk som förmår att arbeta reaktivt; man utgår från ett givet ”problem” som måste läsas, sen försöker man finna en lösning till det.

Det där med att sätta upp tunneln och vara i den kräver mycket kraft. Det är också det enda sättet jag upptäckt att jag på allvar kan engagera mig i något; kan jag inte tunnla så kan jag inte lära mig något, hålla mig vaken, fungera kroppsligt eller mentalt. Jag har somnat på möten sedan jag var 14 (innan dess klättrade jag på väggar istället). Det som är tunnelns största kraft i vissa lägen är alltså samma sak som ger dess största svaghet. Det är som om det finns en tröskel för vilka aktiviteter jag kan ge mig till; att tunnla med varje uppgift som ställs framför mig skulle kräva mer energi änn vad vilken människa som helst skulle mäkta med. Att vara tunnelmänniska kräver mycket vila, betydligt mer än för den neurologiskt mer grovkalibrerade normalmänniskan. Det rör sig helt enkelt om att energin inte kommer i ett jämt utflöde utan liksom i kataklysmer, och att det inte resulterar i en jämn utkomst av promemorior och protokoll utan i fyrverkerier och kaskader av fyrvekerier och kaskader. Mmmmmm.

Jag tror att jag börjar närma mig nån sorts för mig acceptabel förståelse av vad ADHD är. Jag tycker förstås fortfarande att det är spännande att ge mig in i nya områden som medicin och biologi och sånt där, men vad som börjar framstå är något mycket vidare, abstraktare. Och det är i min värld när man lyckats utplåna exemplen som man börjar nå något äkta, då allt kött och klägg och smågrejs som står i vägen för det rena fungerandet skalas av som något så vackert som ett rent fungerande framstår; tunneln är vidöppen. Jag har också hittat på rätt många ord (man är tvungen att hitta på om de gamla är skitdåliga, vilket bevisas av själva idén om ”sjukdomen ADHD”); hypertunneln, närminnesskugga, aioskopi och så vidare. Det torde ge näring för en hel del bra tänkande inom andra domäner än det som rör bara själva min egen hjärna. Om man nu vill gå andra vägen, från exemplena till det abstrakta: de där orden har motsvarigheter i historierna från andra med diagnosen också. Jag är inte fel ute; hypertunnelns insida hänger medelst dess specifika sätt att moderedra energi samman med dess utsida. ”Fördelarna” är samma som ”nackdelarna”, eller åtminstone är de utkomster som givs i olika kontexter effekter av samma fungerande.

Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.

 

h1

Resumé: Ego

januari 9, 2012

Så här kan ett liv se ut:

Man börjar, man har pressat sig genom den första tunneln, den av slemhinnor och kött, och man drabbas av ljus och ljud vars intensitet är så genomträngande att resten av den tillvaro som utspelar sig därute går åt till att finna sätt att värja sig mot det, att ta in energin, att fördela den och släppa fram den genom sig själv i lagom doser. Det är utmattande, för det hela är förbannat starkt.

Man går igenom alltihop. Man är ett lillgammalt och brådmoget barn, det skaver i tillvaron, ibland blir den så intensiv så att man måste explodera och slå sönder saker omkring sig. Man tar in mer energi än vad man kan släppa ut i en lagom takt. Man finner tunneln; medvetandet försvinner där, ändrar form, blir en del av kroppen och aktiviteten. Man skapar den själv. Att rita något, bygga en värld i sanden, förlora sig i en fantasybok, spela fotboll och äntligen och återigen lyckas lämna det skyddande metalagret av ”jag” som jämt annars sitter och iakttar allt man gör sisådär en halv våning ovanför; man är i tunneln. Man är koncentration. I tunneln är koncentrationen och dess energigenomsläpp inte bara i harmoni med resten av världen; i tunneln ÄR energin en del av, samma som, världen, det med vilket tunneln upprättas.

Men tunneln är uttröttande. Då den lämnar en kan outlöst energi studsa runt i kroppen länge efteråt, eller så är man så utmattad att man är oanvändbar. Och förmågan att finna den är kostsam; lika utmattad som man kan bli av tunneln, lika utmattad kan man bli av när någon sätter en i en skolbänk med en räknebok framför som man inte vill begripa något av. Då startar maskinen inuti en, börjar generera mängder med energi som omöjligt kan användas till att skapa en tunnel tillsammans med räkneboken, växer sig så förbannat stor att kroppen inte kan härbärgera den. Man finner nya sätt att dämpa eller kanalisera energipåslaget; man kan tänka på annat, man kan använda boken att rita i (och upprätta tunneln där istället), man kan somna (och således medelst moteld bränna ut energipåslaget; en dubbelt aggressiv teknik). Allt detta gör man.

Men man växer ju. Sen blir det tonåren. Då känner man utanförskap, och det är meningen att det skall vara så; vissa, som tänkt jäkligt mycket på sånt här, menar att det är då personen skall skiljas från familjen för att istället kunna infoga sig i Samhället. Samhället skall vara den nya familjen. Och då tänker man själv ofta, så fan heller, samhället är inte till för människor, det är i alla fall inte för mig. Men, se det är allt meningen att man skall tänka så också! För det slutar man med i god til till att man skall skaffa sig en egen familj, med egna barn, och så är hela karusellen igång igen.

Men vissa finner just inte lugnet. De kommer liksom inte in från det tonåriga utanförskapet, det som skall finnas men också vara temporärt. Den som har tunneln har fortfarande svårt att få sin kropp att fungera i transparent harmoni med det som pågår omkring. I stället fortsätter man att somna då något är tråkigt. Man känner hur maskinen startar och besten inuti bröjar frusta och rycka i sina fjättrar då man åläggs något som man VET är omöjligt att utföra i tunnelform. Man har samma känsloeruptioner som då man var liten, men man lär sig härbergera dem så att de inte syns så mycket utåt. De flesta explosionerna blir dova, som på havets botten, nedsvalda och dolda i mörker. Alltmer sällan resulterar de i okontrollerbara flodvågor. Vissa saker är fortfarande mycket svåra; allt som är tråkigt är svårt. Det blir mycket, det. Jobb, sociala sammanhang (som man inte valt själv), vardagslivets obönhörliga behov av att administreras. Av ett brådmoget och lillgammalt barn blir det en omogen och barnslig vuxen.

Har man tur finner man sätt att fortsätta att upprätta tunneln, men det är svårt att finna sätt som, på det vis som det är meningen att den speciella livsformen Samhällsmedborgare skall kunna göra, kan infogas i penningagenererande aktiviteter. Men med lite tur finner man plötsligt ett sådant maskhål: det visar sig att den stora myrstacken Samhället har en liten, liten buffertzon installerad ganska högt upp i hierarkin, men det är ett lufthål där det annars allerstädes närvarande nyttokravet är formulerat på ett sådant sätt så att även en tunnelperson skulle kunna leva där ett slag.

Att ta sig högt upp i formella samhälleliga hierarkier kan vara svårt. Men det går; man kan få tunneln att leda dit, så länge alla steg på vägen dit är tunnelbara. Det visar de sig faktiskt vara! (Du kan läsa om just min buffertzon här om du vill.)

Men livet fortsätter ju att skava. Man omger sig med tiden med en älskad flock. Där kan man förlora sig själv, där går energin ofta i någorlunda harmoni (ibland, när det går sämre, istället i någorlunda redundans). Alla vet att flocken och dess förmåga att distribuera det där i en som egentligen gör allt för att slippa upprätthålla illusionen att vara isolerat och enhetligt, på ena eller andra sättet är ett mål i sig. Men då man ändå skall vara individ igen, då man skall sköta livets krassa administration och utföra förutbestämda arbetsuppgifter, då är fortfarande energin hela tiden farligt nära att skena och förstöra allt omkring sig. Ju mer papper man omger sitt krut med, desto mer ödeläggande blir smällen då man väl tänt stubinen. Man försöker gå genom sitt medborgarliv med ett sorts jämnmod som egentligen inte alls är i takt med ens eget temperament.

Plötsligt en dag händer något. Man uppfattar en signal på en frekvens man inte visste fanns, men som man omedvetet alltid varit uppkopplad på. Det är som en röst som säger: Du är inte en av dem, du är en av oss. Du har alltid varit det. Och man vet att man måste följa efter, undersöka saken vidare, måste söka signalens källa, och – om den inte har en källa – försöka spåra de många samverkande element som fick den att framträda för en. Man vet att det på något vis gäller tunneln. Man vet plötsligt att den särskiljer en.

Det gör man, söker. Man söker information överallt, främst på Internet; personliga bloggar, underjordiska fora, akademiska artiklar, läkarjournaler, tidningsartiklar. Överallt finns informationen. Men den är kodad; ingen nämner tunneln, den finns bara som något liksom frånvarande närvarande under alla sätt att benämna dess mindre extatiska konsekvenser. Den superkraft som alltid tillhört en kvot som utgörs av ungefär var tjugonde människa som föds, finns bara benämnd som ett funktionshinder; den har inget eget namn, bara dess skugga har det. Man måste läsa under, bakom och utanför det som står. Men det står där. Och det är sant. Man gör allt för att undersöka förhållandet; tar kontakt med människor som lever under skuggans namn, med sådana som är experter på att spåra den hos andra, man underkastar sig krävande utredningar och man har slutligen en papperslapp i sin hand där det står, svart på vitt; du är en, du är inne. Du har den magiska kraften, är född med den och kommer alltid att ha kvar den, och med den också dess förvridna tvilling; patologiseringen. För en sjukförklaring är det enda sätt genom vilket det samhälle i vilket man växt upp faktiskt kan förlåta sig själv för att den dogm genom vilken det strukturerat sin egen ideologi faktiskt är sann: att människor inte är likadana.

Det finns egentligen inget ”vi” här, inget sådant vi som den där rösten tycktes nämna i alla fall. Det finns ingen grupp vilken man automatiskt tillhör för att man har särskilda förmågor – inte om man inte vill söka sig till någon form av patientförening eller intresseorganisation, och det är kanske inte på det viset man vill finna bekräftelse för sin misstanke om den egna kroppshjärnans storslagenhet och det egna utmärkandet. Men det är i alla fall ett erkännande. Man är speciell. Enastående, en stjärna vars energioutput är så intensiv att det normbestämmande måste värja sig mot en.

Här börjar en gladhet, som föds ur insikten att det finns en möjlighet att fostra och rikta den energi man besitter och som alltför ofta bara skenar. Men här börjar också en ledsenhet över det samhälle som inte förmår att förvalta den kraft och den potential som finns nedlagd i den biomassa som utgör dess huvudsakliga substrat. Hur i helvete gick det till att man skulle behöva vänta i 39 år bara på själva möjligheten att se att det eventuellt finns en potential i ens explosiva neurologiska fungerande? Och, inte minst, hur kan det komma sig att en patologisering är det enda vis på vilket man kan få tillgång till de vägar som finns, vilka de nu månde vara, att realisera denna potential? Varför måste den som faktiskt är speciell underordna sig något som bestämts för att passa alla de som motsvarar ett neurologiskt snittstypfungerande?

Detta är vad jag hoppas att jag kan använda denna blog till att förstå. Som sagt, den blir ett minne. Mitt minne, mitt aktiva externa minne, ett som kompenserar för alla de data, all den information och alla de idéer som passerar mit system men som inte klarar av att få fäste i min uppmärksamma, hyperaktiva hjärna.