Posts Tagged ‘Svart’

h1

Ondskans estetik

mars 4, 2013

Jag gör ju grejer ibland som vare sig har att göra med det för Hypertunneln vanliga materialet. De når nästan aldrig hit, även om det ibland finns något sorts släktskap. Man hade ju till exempel kunnat tänka sig att jag skulle ha gjort affär av att jag under hösten gjorde musik till den här föreställningen med buthodansaren Frauke till projektioner av konstnären Peter Eccher, eller att jag gavs äran att få leda och moderera ett kollektivt artist talk på finnissagen till samma Ecchers utställning Rapport 2012:1 på Galleri Box i Göteborg.

En annan sådan grej var när jag föreläste på Landskrona museum förra veckan på ämnet Ondskans estetik. Det var en föreläsning till en presentation bestående helt av bilder, från helvetesskildringarnas framväxt efter det första millennieskiftet till aktuellt reklammaterial, och utgjordes av en sorts exposé över olika symboliserande sammanhang. Utgångspunkten var liknande den jag har i mitt intresse för svart; idag används i vardagen många symboler och visuella estetiker som tidigare förknippats med ondska. Varför? Är ondskan inte ond längre? Eller är de där symbolerna – dödskallar, uppochnedpåvända kors et cetera, liksom inte onda längre? Och: vad gör egentligen de kommersiella aktörer som använder sig av symbolspråk som alluderar på våld, ockultism och extrema tillstånd? Vad uppnår de och hur har det kommit sig att de kan och får göra det? Då jag några dagar innan gjorde en intervju med City Landskrona insåg jag att jag egentligen inte talade så mycket om själva symbolerna i sig. Journalistens frågor rörde sig mestadels om enskilda symboler och utgick ifrån att det var även min ingång i ämnet, men se det var det ju egentligen inte.

Landskrona är tydligen rätt pigga på att dokumentera vad som händer i kommunen, för redan senare samma kväll publicerades det här reportaget från begivenheten. (Jag ser ut som jävulens lammunge på bilderna, lämpligt nog.) När jag läser reportaget och kommentarerna känns det förstås som om jag tydligen inte alls kom fram med det som var budskapet, utan som om det handlade om själva symbolerna igen. Dessutom känner jag inte helt igen mig i att tala så oproblematiserat om ”ondska” och folks behov av att ”provocera”, men vad tusan, det är inte mitt namn som står som artikelns avsändare och alla får väl ha sin tolkning (även om det ofta känns lätt strävt när någon annan lägger ord i ens mun). Den övervägande känslan efter artiklarna är ändå att det faktiskt känns lite kul att samarbeta med journalister igen i stället för att, såsom tidigare under mitt forskarskap, bara vara jättearg för att inte bli citerad precis som jag hade velat.

Men, för protokollet:

Jag vill inte med föreläsningen påstå att det finns något sådant som onda symboler. Jag vill inte heller påstå att jag vet vad ondska är. Grejen är snarare att visa hur ondska växer fram – alltså, hur kontextbundna UPPFATTNINGAR om vad ondska är växer fram – och hur den gör detta t.ex. med hjälp av att binda upp mening i visuella representationer; i symboler. Symbolerna i sig är inte så viktigt vilka de är. De är grafik, vilket används i särskilda syften och med vissa konsekvenser. Vilka syften och konsekvenserna är beror på det meningssammanhang som omger dem, liksom vad som uppfattas som gott eller ont.

Hur gott respektive ont ordnas i olika historiska och samhälleliga kontexter analyserar jag i termer av hur uppfattningar om världens, tillvarons och universums beskaffenhet genererar sina egna riktlinjer om hur livet på mest framgångsrika vis bör föras. Detta är något jag kallar för religion. Det handlar alltså om att etik och kosmologi hänger samman, inte egentligen är avskiljbara från varandra. Det gäller för gamla testamentets skapelseberättelse/tio guds bud såväl som dagens vetenskap/teoretisk moralfilosofi; finns det en etisk asopekt, så finns det alltid också en kosmologisk aspekt på vilken den beror. Därför är, så vitt jag ser saken, även dagens ateism en religion, då gudar och gudadyrkan är en tänkbar konsekvens av religion, men inte en förutsättning. Vad som är gott och ont finns inte före det religiösa systemet, utan även det som en konsekvens av hur det ordnas.

Då olika symboler flyttas mellan olika tider, med olika kosmologiska system och därtill bundna etiker, så hänger förstås inte hela de gamla systemen med; endast, genom minnen, konnotationer och associationer från dem.

h1

Värnmoll

oktober 11, 2012

Mer om (H)järnkollambassadörssutbildningen. Stjärntroll, spjärnroll.

 

Tre dagar har vi varit här nu, imorgon åks det hem. Femton stycken blivande är vi, inkvarterade på ett konferenscenter i norra Värmland, ägnande dagarna åt att utforma våra historier för att de skall kunna översätta våra liv till linjära berättningsbara förlopp som skall ges vidare till andra då vi åkt härifrån. Lite som apostlar är vi. Jag är egentligen en apostel som tillhör Västra Götaland, men jag fick delta i Värmlands utbildning i stället; jag hade ingen möjlighet de datum då västragötalänningarna skulle utbildas. Det få bli så här i stället.

Femton människor som har det gemensamt att de lever nära inpå det smärtsamma mörker som omger, penetrerar och genomkorsar det mänskliga samhället. Ingen av oss är konstig, men vi är skitkonstiga allihop. Alla har varit med om något som det är meningen att man inte skall vara med om. Gud vet varför en regering vill skicka ut en sådan församling att berätta sina historier för medborgarna. ­­

Jag och några till är NPF-personer; ADHD, Aspergers syndrom. Andra har levt sina liv med ångestsyndrom, klamrat sig fast utanpå normalitetsrymdskeppet i dess färd genom den oändliga tomheten men på nåt sätt lyckats klättra i från vacuumet därute. Några av oss har barn som fortfarande lever där på skeppets utsida, några har det inte längre – ytan är glatt, men kan lätt tappa taget eller släppa det avsiktligt. Vissa av oss har gjort förluster av det slag ingen kan fatta.

Det är konstiga och intensiva dagar. Hoppet skiner som en jävla supernova. Livet är starkt som fan. Alla bär på ljus, det skimrar om oss, tränger upp genom huden. Här finns ingen som inbillar sig vara normal. Ändå är alla helt vanliga människor. Det är först när man kastas ut från normaliteten som man fattar att man inte varit normal på hela tiden, att inte någon är det. Gå där i era bubblor, ni balanserar på avgrundens rand men tror att den försvinner om ni pratar om något trevligt istället. Men det kommer den aldrig att göra! Det är avgrunden som är sann, det är vår trygga ordning som är illusorisk. Ett ärligt liv måste vara bättre än ett liv i en bubbla. Välja tröst i stället för förnekelse. Du tror att det blir svårare. Men det blir lättare.

h1

Tunnelsomna

september 19, 2012

Jag ligger på rygg i sängen med armarna längs sidorna. Det är mörkt i rummet; det är mörkt i kroppen. Det är lika bra att blunda. Mörker är tryggt och varmt, mörker är bra. Mörker vänder seendet till närvaron: kroppen upplever inte längre världen på avstånd, istället är kroppen på den plats den är – är kroppen den plats den är. Kännandet är världen flyttad till kroppen. Men kännandet är också hjärnan utflyttad ur huvudet, ut i hela kroppen. Vi glömmer ibland bort att hjärnan inte begränsar sig till skallen, men den förgrenar sig ju ner genom halsen, medelst bröstkorgen ut i alla lemmar för att sträcka sig ända ut i de yttersta hudlagren. Hjärnan finns i hela kroppen. Hjärnan känner, kroppen tänker. Hela kroppen tänker.

Jag blundar och tänker på mina fötter. Det räcker. Då jag tänkt en stund märker jag att fötterna tänker på sig själva; de finns plötsligt, jag känner dem, jag finns i mina fötter. Fötterna framkallas ur det förmedvetna för att plötsligt, genom kännandet, framträda som en del av medvetandet. De känns tunga, fysiska, stilla. Vilar tungt mot lakanet. Då kan man tänka på vristerna istället, och vaderna. Snart finns de också. Knäna, låren. Då en ny del är framkallad stannar den kvar, fortsätter att tänka sig själv utan att jag behöver bry mig om den längre. Nedifrån och upp blir kroppen verkligare, allt mer sammanhängande, alltmer tydlig. Världen flyttas till kroppen utifrån, medvetandet flyttas till kroppen inifrån. Till slut ligger hela jag själv framtänkt i min säng, alldeles fysisk, alldeles nu. Min vilja behöver inte se till att någon enda del av den rör sig; jag vet, med hela min kropp, att jag består av den ändå. Tanken har stillats; behövs inte längre. Min kropp är verklig. Jag ligger i mörkret. Jag ligger på Jorden.

Jag Ligger På Jorden.

Just då är det som om kropp, medvetande och värld är samma sak. Det är det förkroppsligade mörkret. Mitt ansikte är vänt mot den kosmiska rymden, men jag känner också rymden under mig, på andra sidan den större fysiska kropp mot vilken min egen vilar; evigheten fortsätter på andra sidan Jorden. Jag är just då alltsammans.

När det förkroppsligade medvetandet långsamt klingar av tar det med sig det som är kvar av Jag in i mörkret. Kvar finns min kropp, liggande på Jorden.

h1

Den svarta lågan

september 15, 2012

Kan ni er black metal-historia? Black metal, den satanistiska formen av extrem hårdrock, som originerades under det tidiga 80-talet av ett fåtal halvspexiga band med plastdödskallar och clownsmink i rekvisitan, togs vidare av gravallvarliga norska tonårsgossar som tagit förstagenerationens budskap på allvar (och som allihop verkade döda varandra under groteska former under hela 90-talet) och som idag för en besynnerlig tillvaro överst på grammisnomineringar och försäljningslistor världen över samtidigt som den ändå verkar vara underligt hängiven och underground. Well, scenens extramusikaliska egenheter har ju tillräckigt med snaskigheter för att fylla bok efter bok och dokumentär efter annan varför det är onödigt att förlora sig i dylika irrspår här, varför jag ser mig nödd att gå rakt på väsentligheterna: måste man vara satanist för att man har ADHD?

Bakgrund

Jag hörde genren för första gången ungefär 1995 i skivaffären som min dåvarande flickvän jobbade i. (Jag talar självfallet inte om den buskisartade 80-talsvarianten utan om den fanatiska helgalna norska 90-talssvarta.) Mest på skoj satte jag på en skiva med vad som såg ut som ett blyertstecknat omslag föreställande en väg genom en skogsglänta där ett lik låg och ruttnade i ett dike. Burzum var det, skivan hette Hvis lyset tar oss (uj uj uj, ”Om ljuset tar oss”…) och jag visste förstås att det var dåtida mediefasan ”Greven”:s enmansband, jag hade en och annan gång småfnissat åt att han tagit sin musikerpseudonym direkt från en jättejätteläskig skurkfigur  från Sagan om ringen. Likväl hade förstås jag också ryst åt den särdeles vidriga historia där han figurerade. Aftonpressen hade varit behjälplig med alla detaljer, sanna eller ej. Även detta är av mindre vikt; grejen är att jag bara blev stående då musiken började forsa ut ur högtalarna där i skivaffären.

Helt sjukt var det, två vemodiga men dissonanta ackord uthamrade alldeles för länge, inget egentligt riff så man fattade att det inte alls var någon metal det var frågan om utan bara ursinnigt stålregnande grå eld,  kappskenande med trumkomp som blastbeatade i en säregen kombination av totalt vansinne och total stasis. Det gick så fort att det stod alldeles stilla, i sin orörlighet sprängde det fram genom molnen så vi kände hur vinden höll på att slita köttet från våra kinder i störtfärden mot  marken. Över stock och sten, genom skogen mot avgrundens rand. Rösten, skrikande med en så bindgalen fasa att hjärtat stannar i kroppen på vem som än hör det. Titelspåret på den fyra spår långa fullängdaren Hvis lyset tar oss är åtta minuter långt och innehåller två ackord. Jag tror ärligt talat att det var en musikupplevelse som förändrade mitt liv lite, lite grann – när man ställts inför evigheten minns man den, bär den med sig , även om den har ett osympatiskt ansikte.

Jag hade ju vid det här laget slutat vara ”-are” för länge sen, så blackmetalare blev jag just aldrig. Skönt att slippa. Jag har dock hållit genren kvar vid mig hela tiden och sett till att mitt känsloflöde alltid har en viss grad black metal ändå; black metal, åtminstone den mindre riffbaserade och med mer av det extatiska elementet, är naturligtvis hypertunnelmusik. Den är det mest kollektivistiska man kan tänka sig; inga ekvilibristiska gitarrsolon utan bara ett störtregnande stålgrått ursinne, ingen alllsmäktig sexualiserad frontfigur utan istället ett avkönat, ordlöst och röstlöst skrikande på den mänskliga röstkapacitets yttersta rand, gärna lite utanför. Inget stilande på batteriet utan istället ett tvåtaktsraseri där början och slut saknas. En svart ström in i evigheten, individlös som regnet, ensam och evig som naket urberg, rasande som materien genom våra kroppars cellstruktur. Allt har upphört att betyda något; det är intensiteten som är det enda som betyder. Och den betyder bara bara just evighet och intensitet.

 

Svart andlighet

Black metal vet att den är hypertunnelmusik. Musikerna som spelar vet det också; jag utgår från att många av dem är hypertunnelmänniskor. (Att unga hyperneuronauter ofta har en dragning mot extrema konstformer och högre intensitetsgrader i livet ingår i de flesta informationsmaterial till lärare och socialarbetare, även iakttaget av psykologin. Kort sagt, ADHD:are kickar sig på olika sätt genom vardagen.) Liksom tunneln både är transcendental (överskridande) och immanent (super-härochnu) är också black metal det. En mer materialistisk musikstil är också svår att tänka sig; den är designad för att täcka hela det hörda och kända registret, påverkar hela hörseln och hela kroppen. Finns det en genre som till sitt själva väsen är andlig så vill jag med bestämdhet hävda att det är black metal; även detta vet musiken och dess utövare om. Ofta, som hos Burzum eller Wolves In The Throne Room, formulerar sig andligheten som en naturromantisk  hednism, ibland med mystiska förtecken. Hos  andra, som Watain eller Gorgoroth, yttrar den sig som en teistisk eller ateistisk satanism. Individualism är ofta ett starkt inslag, främst inom den satansistiska grenen. Jag hade ganska länge svårt att fatta varför; en mer visuellt homogen massa än blackmetalhorden är svår att finna, scennärvaron saknar förgrundsgestalter, i ljudbilden är allting lika viktigt, texterna hörs inte och ofta kan ett band byta sångare utan att någonting förändras nämnvärt – själva sångstilen är liksom designad att vara utompersonlig, antimänsklig, avhumaniserad.

Reportageboken Blod Eld Död av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg från 2011 innehåller material av ett slag jag knappast tagit del av förut. I femton långa kapitel får vi ta del av material insamlat under en lång tid av personer som levt nära metalscenen sedan 80-talet. Tonen är således  respektfull och i total brist på sensationslystnad; nyckelfigurer inom scenen tillåts ge svar på och utveckla sig om kontroversiella händelser, handlingar och trosuppfattningar. Satanismen är ett tema många förhåller sig till, på det ena eller andra sättet; mest fascinerande är det att läsa hur de uttalade satanisterna talar om sin religion, för ingen värjer sog mot ordet ”religion” trots att satanismen sedan Anton Szandor LaVey i 60-talets början varit en uttalat ateistisk trosinriktning.

Modern satanism rör sig alltså inte om någon sorts ”djävulsdyrkan”; i Gudens ställe sätts istället jaget, den egna individen (då ett simpelt ersättande av Gud med Satan bara skulle vara att ersätta en överhet med en annan). Ritualen, helst av det extatiska slaget, är av vikt då den är ett materiellt medel att införliva individen med övertygelse och egen styrka; vilket medel som helst är tillåtet i ritual, men sådana som ger kickar och extra intensifierade kroppstillstånd – narkotika, sex, självskador, starka känslor av vilket slag som helst – är premierade. Satan eller andra demoniska figurer ur religionen kan vara lämpliga att använda sig av härtillsvid, då människan låter sig påverkas av deras deras symbolkraft vare sig det finns några demoner på riktigt eller ej. Här finns förstås den första parallellen till black metal; själva hypertunneln, här i form av extatisk intensitet och förhöjda kroppstillstånd.

Den svarta flamman

Men det finns mer. I Blod Eld Död talar Jon Nödtveidt, förut sångare i Dissection och sedemera rituellt självmördad, i flera intervjuer om satanismens kosmiska konnotationer, sådana som lämnas därhän i LaVeys väldigt amerikanska popsatanism. (LaVey var ärligt talat inte särskilt djupsinnig. Eller spirituell.) För Nödtveidt är kaos den ursprungliga kraften, som finns överallt och genomströmmar allt. Kosmos är således ett problem; kosmos är kaosets ordnande, ett instängande av den eviga kaotiska kraften som endast kan befrias genom förstörelse. Människans problem är att hon existerar just som organism, som människa, och således begränsas av den mänskliga hjärnans rent fysiska förutsättningar.  Bortom den kosmiska ordningen finns kaos; ritualens mening (och således musikens, då black metal är magisk rituell musik), är att tränga bortom det vardagliga och sätta oss i samröre med det som finns utanför den vanliga mänskliga sfären. Den mänskliga komponent som svarar och söker sig mot kaos, och som således är denna satanisms motsvarighet till själen, kallar Nödtveidt för den svarta flamman. Flamman är beviset på att vi blivit individer, att vi börjat skilja oss från kosmos, och flamman söker kroppens, mänsklighetens och alltets förstörelse.

Watain, förra årets osannolika grammisvinnare, uttrycker sig på ett liknande vis. Deras faiblesse för förruttnelse, djurdelar och blod är ett sätt på vilket de tar fram en ständigt pågående del av verkligheten från skuggan och sätter folk i dess mitt. Förruttnelsen och avförmänskligandet, av-organismandet, symboliserar och visar på passagen från livet till det okända. Och, just det: omslagsbilden till Lawless Darkness föreställer en hypertunnel.

Black metal är en hypertunnel.

Är således hypertunneln satanistisk? Eller typ, är den logiska konsekvensen av ADHD att man blir satanist? Är det barn som idag förses med diagnosen (vilket antyder den neurala kompositionen som är tunnelns substrat) dömda att växa upp att bli superkonforma individualister som skär sig i armarna, dricker grisblod och ändar sina egna liv?

Såklart den inte är! Bara för att black metal är en konkret och förandligad instantiering av hypertunneln behöver inte detta betyda någonting. Vad den specifika black metal-andligheten lägger till är nämligen, just, individualismen, och med den – själen. Den svarta flamman är den kristna drömmen om en odödlig själ som förenar sig med sin skapare efter fullgånget värv. Satanismen är kristendomen uppochned, och tron att  man lyckats avsätta Gud genom att säga att man själv är sin egen gud och byta själen mot flamman är blott en fortsättning på den kristna logik black metal-satanismen säger sig förakta. Musiken skall vara en extatisk, destruktiv kraft, operationell i avorganiserandet av kosmos. Tunneln skall leda mot ett ursprungligt kaos och när man kommer ur den på andra sidan är man någon annanstans, i en himmelsk dimension.

Tunneln leder mot kaos; jag har skrivit det en massa gånger här på bloggen. Men själen tror jag inte på. Ingenting i tunnlandet säger att den finns; vad tunneln säger är att den den inte finns. Tunneln tar ut en ur individen, låter en tillfälligtvis närma sig det kaos som finns – inte bortom denna världen, utan i den, hela tiden. Kaos är inte något bortom kosmos – det finns här, alltid, men våra sinnen är konstruerade och tränade för att bortse från det (men i små portioner kan man närma sig det, och hypertunnlare kan det förmodligen lättare en neurotyper). Extatiska tillstånd är inte transcendentala och utomkroppsliga utan immanenta och hyperkroppsliga. Och de är tillfälliga. Tunneln har ingen bortre öppning genom vilken man kan träda till en annan välrd, utan är ständigt kvar i den här. Medvetandet och allt som kan (miss)tas för själen är inte heller något som begränsas av den mänskliga hjärnan – hjärnan är förutsättningen för att våra kroppar skall tro att de är medvetna. Var inte oroliga, kära föräldrar till ADHD-barn (alltså även mina egna föräldrar); hypertunneln går att använda till en massa konstruktiva och bra saker, den leder inte nödvändigtvis åt helvete. Jag tycker till exempel att den har givit mig en massa bra saker. Jag är älskad, bara det.

Jag tänker dock förtsätta äta black metal resten av livet.

h1

Bli musik

september 14, 2012

Jag tror att allt jag gör är musik. Då jag läser blir det inget läst om jag inte kan göra musik av det jag läser. Då jag talar vill jag att det skall vara musik, jag hör om är det. Då andra talar vill jag göra musik av det inuti mig. Jag tror att det är musik jag gör då jag skriver också. Jag har alltid varit musik. Tror jag. Musik är när allt blir form, när ingenting är något utöver det sätt det presenteras men presentationens vis innehåller universum.

Min första egna kärlek var metal. Jag var i stort sett ensam om det på mellanstadieskolan. Dio, Queensrÿche, Great White (OBS endast den första plattan VIKTIGT!). Då högstadiet började (1985) blev det svårt; alla andra började lyssna på ”hårdrock”, Bon Jovi och Def Leppard och så. Hockeykillarna och  snyggtjejerna och rikebarnen och alla de jag inte ville vara som och då var det – konstigt nog – som om själva musiken inte kunde tala till mig på samma sätt längre. Även om det inte var riktigt samma slags hård musik som jag själv gillat så fick jag liksom känslan av att folk inte skulle tro att de visste var de hade mig, så då fick det istället bli något nytt lika intensivt men för gemene hen obegripligt. Skinny Puppy, Klinik, à;GRUMH, Einstürzende Neubauten. Ännu mörkare, ännu  aggressivare. Förlora sansen mot kylslagna industrirytmer mellan betongväggarna på Draupner på bakgården på Pusterviksgatan, svettas sig in i evigheten med Psyche på Errols. Och sedan vidare. Vid 21 hade jag avverkat så många olika varianter att jag började känna mig mätt på olika identitetspaket som slutade på ”-are”. Jag fortsatte förstås att äta musik och har egentligen inte övergivit någonting jag nånsin älskat. Att kunna vara en musikstil, ha den i sin kropp och veta hur man skall kunna få sitt eget känsloregister att resonera i just en given frekvens är en förmåga man inte skall kasta bort då man lärt sig den. Då är man dum i huvet.

Tunneln är musik. Tunneln gör musik. Motorväg mot kosmos, autostrada utåt mot mörkrets hjärta och mot kroppens galaktiska nätverk av galaktiska nätverk. Du släpper något innanför  befästningarna och sparar det resten av ditt liv som en ömsint vårdad sjukdom. Det formar dig och vägleder ditt navigerande genom världen. Musik är beviset på att du inte är ensam; som all kärlek är det uppgåendet i något som aldrig kan vara dig själv, som alltid bara kan komma utifrån.

h1

Kairos, eternally

augusti 22, 2012

Tunneln är inte en passage från en plats till en annan. Den är en passage bara, en där man finns och där platserna själva finns de också.  Den är mörk men ljuset är där. Ingenting finns utanför den; då tunneln är där, så finns ingenting utanför den.
Tunneln är ren intensitet. Självet upphör att vara avdelat från sin omgivning; allt finns tillsammans. Tunneln är gjord av den tid som försvinner in mot vardagmedvetandets djupaste mittpunkt, ut genom arbetsdagens golvbrunn och vidare mot något okänt som befinner sig under det badkar som är ditt medvetna liv.

Kanske är tunneln en passage ändå, men inte en individs passage från en avgränsad plats till en annan utan istället individers och platsers passage in mot en intensiv mittpunkt. Då tiden bytt riktning och mening där inne finns det skäl att anta att tunneln är en singularitet; en punkt där allting finns på samma omätbara yta, utanför tiden eller snarare i dess mest absoluta förtätning, där den inte längre passerar från förr till sedan utan stannar i en intensiv vibration i vilket allting resonerar, för alltid.

h1

Svart

januari 13, 2012

Annat jag tycker om är svart, själva fenomenet. När ingenting, som ställs i en speciell konstellation, genererar någonting. Det någontinget kan inte finnas utanför själva konstellationen. Det fanns inte innan den, och det finns inte heller kvar efter den. En instans av svart är förstås den färg som givit svart dess namn. Jag kan inte påstå att jag gillar den; det finns inte mycket att gilla. Svart i sig är snyggt endast då det uppträder tillsammans med något annat: man kan, då man klär sig, vända uppmärksamheten från individuella plagg och i stället mot silhuetten genom att klä sig i svart, eller så kan man göra svart vackert genom att kombinera den med en färg som är vacker i sig. Preussiskt blå och svart är fantastiskt. Man kan också inreda sitt vardagsrum helt svart; då vänder man uppmärksamheten hos den som är i rummet mot ytor och ljus istället. Det är jäkligt svårt, och ointressant, att förlora sig i det svarta i sig. Jag tror inte att man riktigt kan det.

Jag tror vidare att den kromatiska instansen av svart börjat ingå i ett nytt ontologiskt register de senaste femton åren. Saker tillverkade av människor har börjat vara svarta på ett nytt sätt. (Jodå, det är visst ett nytt ontologiskt register även om det är människotillverkat och perceptionsbundet. Epistemologi är bara en underavdelning till ontologi. Och det subjektiva är bara en division av det objektiva.) Jag försökte ett tag ha en tumblr-blogg om saken, men det blev snart tråkigt. Bilder på svarta kök eller svarta gunghästar funkar liksom bara en gång. Sen har man fattat grejen. Och de är som sagt inte så snygga i sig.

Ja, jag tror det är vad jag vill ha med mig efter den här posten; att jag gillar svart, men inte är övermåttan förtjust i dess kromatiska instans, i alla fall inte undantagen från dess egna synestetiska egenskaper.