Posts Tagged ‘Tänkande’

h1

Autistisk teori 2: Affekt och mönsterfinnande

april 29, 2013

αυτος, det grekiska ordet för självet är själva roten till ordet autism, vilket myntades av psykiatrikern Eugen Bleuler 1912 för att beteckna kommunikationssvårigheterna hos vissa personer med schizofreni. Ordet autism kan begripas som försjunkenhet i eller upptagenhet med självet, en betydelse som inte längre finns kvar i samma mening. Som beteckning på ett neuropsykiatriskt tillstånd dök det upp strax före andra världskriget hos Leo Kanner och, samtidigt, hos Hans Asperger. Deras arbete, parallella i tiden och vid olika platser, har sedan kommit att ligga till grund för autism som den idag diagnosticeras och behandlas.

Idag finns det kanske inte så stor poäng med att ta vara på den gamla meningen av ordet; att det autistiska självet liksom skulle sitta där inne, fängslad innanför en barriär av felaktigt processad kognitiv information och således oförmögen till sanna varseblivanden av verkligheten. Inte minst är denna mening poänglös för att vår traditionella uppfattning av självet i sig knappast stämmer; det finns,  vad vi vet, ingenting sådant som ett ”sjäv” inuti icke-autisterna heller. Det är ingen som sitter där inne, inget spöke i maskinen, utan det vi tänker på som, upplever som och kallar för ett själv är snarare en konsekvens av neural verksamhet. Självet uppstår efteråt; först efter att vi upplevt något blir vi varse att vi upplevt det och tolkar det som om det var ”jag” som upplevde det. Detta (retroaktivt) medvetna själv är inte heller något som funnits hos oss sedan födseln, utan något som utvecklats gradvis under livet i och med att vi får ordning på kognitionen och motoriken, lär oss språket, relaterar till andra människor och så vidare. Denna diskussion är förstås en vars implikationer är omvälvande för de flesta, och som själv förtjänar en massa utrymme, men jag lämnar den för ögonblicket till en senare bloggpost. (Den som är intresserad kan googla Thomas Metzinger, Benjamin Libet, Antonio Damasio eller varför inte helt enkelt medvetandefilosofi). Dock har självet och dess beskaffenhet relevans för varje försök att formulera en autistisk teori.

Just självet verkar nämligen vara en bra position att påbörja sökandet efter vad det autistiska är ändå. Vad självet är i sig ”är”, så är det ändå resultatet av vår kognition (alltså inte dess källa, utan dess effekt). Vilken sorts själv skapas av den kognition som avviker från det vis på vilket det mänskliga samhället är konstruerat för att man skall vara? Hur lever denne verkligheten istället?

Ett vanligt neurotypiskt sätt att begripa det autistiska jaget är att autisten själv saknar en ”theory of mind”, vad som vanligtvis kallas inlevelseförmåga eller empati; förmågan att se sig själv i andra, att begripa att andra människor har ett ”jag” – ett själv – som skiljer sig från det egna, samt att förstå att och vad dessa människor kommunicerar. Denna hypotes formulerades av Simon Baron-Cohen m.fl. i journalen Cognition 1985 i artikeln Does the autistic child have a ”theory of mind?” (ladda ned den här!) och ligger förmodligen till grund för den vanliga fördomen att autister och aspergare saknar empati med andra människor. Sedan blev Baron-Cohen ännu värre och teoretiserade glatt vidare att den autistiska hjärnan var en extremform av den ”manliga” hjärnan, och var en del av ett tänkt polariserat biologiskt system han kallade empatiserings-systematiserings-teori. Enligt denna teori är den kvinnliga hjärnan en som i högre utsträckning fungerar empatiskt, genom identifiering mellan den andre och en själv (snarare än att räkna ut det med förnuftet), samtidigt som den manliga är intellektuell och istället räknar ut vad andra människor vill (snarare än att känna det). Därmed lägger han också grunden för det vis på vilket t.ex. Annica Dahlström här hemma i Sverige resonerar kring biologiskt befäst könsskillnad. Detaljkritik av detta resonemang ger jag i bloggposten Optimera särarten! och kan väl sammanfattas såhär: Glöm att det är manliga och kvinnliga hjärnor då skillnaderna dem emellan rör sig om något olika normalfördelningar, fäst istället uppmärksamhet vid den enorma diversitet som finns inom varje grupp och anpassa samhället för denna spännvidd istället för att befästa de skillnader vi tillskriver könen.

Jag tycker att Baron-Cohens teorier är rätt läskiga. De är svårt normie-biased och utgår från att den neurotypiska kognitionen är den enda rätta, med den senare könsteorin slår han fast något liknande med könen. Att upprepa att autister saknar en theory of mind är bara att upprepa klyschan om den empatilöse autisten, kanske även att anknyta till den äldre idén om det instängda autistiska självet. Ingenting säger heller att autister skulle sakna de känslor neurotypen har – snarare är det så att autisten är mindre skyddad mot dessa sina känslor än neurotypen. Dock finns det ändå orsak att begripa empatisering och systematisering som två skilda kognitiva profiler, men man måste nog formulera om dem lite grann för att de skall ge utrymme för vidare typer av kognitionsfigurationer än blott den neurotypiska människobildens.

Till att börja med vill jag i stället för ”empatisering” tala om kategorisering, samt byta ut ”systematisering ”mot mönsterfinnande. Jag menar att dessa begrepp är precisare i att de är mer abstrakta, alltså mindre generaliserade till den neurotypiska mänskliga erfarenheten, samt att de är mer rättvisande; mina begrepp innehåller samma distinktion som Baron-Cohens och innesluter dem utan att dock göra den neurotypiska värderingen.

Varför tala om kategorisering i stället för ”empatisering”? För att det enligt de senaste årens forskning – liksom från de högfungerande autister som själva skriver om saken – snarast verkar som om verkligheten kommer omedierad av den kategorisering som filtrerar neurotypens varseblivning. Neurotypen ser ett bord och agerar omedvetet som om det vore ett bord. Neurotypen går in i ett kök och agerar som om det vore ett kök; hen har mentala, tillochmed närmast förmentala, kategorier för det mesta hen ser och hör omkring sig, och kategorierna hjälper hen att orientera sig i tillvaron. Autisten går in i ett kök och har ingen aning om vad ett kök är; det hen ser bär ingen egen mening, ordnas inte av förbestämda kategorier. Verkligheten presenterar sig omedierad av kategorier och måste ordnas på annat vis; mönster måste sökas momentant och i varje stund i upplevandet av nuet. Det finns inget ”bakom” det som ses och hörs; det finns inga förutfattade meningar om vad saker betyder utan ett ”nu” i vilket allting måste ordnas. Ett ansikte är inte ett ansikte, betyder inget i sig och har inte nödvändigtvis ett upplevande subjekt med egna intentioner bakom sig. Den autistiske söker inte före, bakom eller bortom den bild av verkligheten hen ser: bilden är verkligheten.

Verklighetsbilden är också den reaktion den framkallar hos det autistiska kännande, upplevande jaget: för att låna ett begrepp från den sinnesutvidgade filosofen Gilles Deleuze (tusen spänn på att han ingick i spektrat!) är bilden ren affekt. Verklighetsbilden är alltså inte en bild av något annat utan är blott sin egen effekt på den seende. Snarare än att autisten är ”instängd” i förfelade, störda perceptioner av världen är hen alltså utkastad i den, oskyddad av de vanemässiga tolkningar som innebärs av den ”jagbarriär” neurotypen bär med sig. Neurotypen har kategorierna som en interfas mot verkligheten, ett gränssnitt, som saknas av autisten.

Således vill jag alltså också byta ut termen ”systematisering” mot mönsterfinnande; autisten infogar inte det den ser i ett föredettagivet system utan söker, till viss del aktivt skapar, mönstret spontant och i det monentana. I stället för att kognitiva vanor är vad som orienterar individen i världen så är det den direkta empiriska erfarenheten. Verkligheten är fysisk och direkt snarare än tolkad och symbolisk. Meningen måste skapas i nuet,utan ledning av kartor och chiffernycklar. Tillståndet är en extremvariant av vad jag i mitt hyperkognitiva lexikon kallat kairoskopi: ett ”tillstånd av spontant och empiribaserat fungerande hos ett kognitivt system”. (Detta är också en länk mellan autism och ADHD.)

Detta är det första ledet i vad jag vill kalla autistisk teori: perceptionen är ren, omedierad affekt och bär ingen mening bortom sig själv och de mönster den innehåller. En autistisk analys av verkligheten bör försöka ta vara på det immanenta, det som finns här, och inte peka bortom den, mot det transcendenta. Den bör också behandla bild som egen verklighet; inte en bild av något annat, utan en bild som är något i kraft av sin affekt.

h1

Neurodiversitet kan inte vara separatistisk

april 22, 2013

Jag läste en artikel i den skojigt benämnda journalen Health Care Anal. (Jorå, jag googlade fram den.) Artikeln heter Autism as a natural human variation: reflections on the claims of the neurodiversity movement (här på PubMed) av Pier Jaarsma & Stellan Welin. Det rör sig alltså om ett försök att utvärdera utifrån vilka krav neurodiversitetsrörelsen bör kräva rättigheter och jag håller inte med om nånting som står i den egentligen, trots alla dess goda intentioner. Den slutsats som i artikeln lämnas är att högfungerande autister, det vi brukar kalla aspergare eller aspies, bör ta vara på den distinktion som finns mellan dem och lågfungerande autister – detta för att kunna hävda att den ”autistiska kultur” som finns i diverse internetfora är tillräcklig grund för att kunna avkräva välfärdssamhället ekonomiska medel.  Jag kan ta saker i tur och ordning om ni vill. Men titta först på hur arg jag blev på artikeln då jag läste den:

dumneuro

Artikeln

Upplägget: ”Neurodiversitetsrörelsen”, en social rörelse som främst i artikeln representeras av autister och aspergare, hävdar sina nervsystem vara en del av ett naturligt kontinuum – en variant som kommit med evolutionen – snarare än ett naturens kontinuerligt upprepade misstag, såsom de behandlats av psykiatri och samhälle. För neurodiversitetsrörelsen utgör detta ett hävstångsargument utifrån vilket man hävdar att neurologiskt avvikande utgör en grupp med gemensamma intressen, samt i sin konsekvens att samhället i stort är hjälpt av att även autister ges utrymme och möjlighet att utveckla sina intressen och förmågor. I min tolkning betyder dessa neurodiversitetsrörelsens anspråk följande: ”alla, även de normala (”neurotypen”) tillhör naturen, ingen av oss är misstag och alla behövs”.

Just den aspekten går dock förlorad för artikelförfattarna Jaarsma och Welin. Den fråga de ställer i artikeln är alltså: På vilka grunder kan neurodiversitetsrörelsen hävda rättigheter och kräva att majoritetssamhället skall avsätta särskilda resurser till dem som grupp? I stället för att ta vara på just just diversitetsbegreppet gör de tvärtom; de talar om att de högfungerande autister som driver rörelsen bör avskilja sig från de lågfungerande i sökandet av anslag och liknande medel. I konsekvens med detta menar de också att det är olyckligt att diagnosen Aspergers syndrom skall tas bort ur den i maj kommande versionen av diagnosmanualen DSM: även om Aspergers blott betraktas som en mindre grav form av autism menar författarna att en sak är vunnen med att medelst detta namn hålla grupperna ”högfungerande” och ”lågfungerande” autister separata. Detta är att de högfungerande har lättare att hävda att deras autism är en del av den naturliga variationen om de inte behöver filieras till de lågfungerande.

Den grund författarna föreslår att neurodiversitetsrörelsen, nu alltså nedbantad till endast aspergare, skall hävda rättigheter utifrån är en helt annan; något författarna kallar ”Autism Culture”, autistkulturen. Denna kultur utgörs främst av de många webbfora och internetsidor där högfungerande autister kommunicerar med varandra, och de är liksom andra internetbaserade kulturyttringar internationella och gränsöverskridande. Genom att utgå från att ”autistkulturen” är en distinkt kulturform skall man utgå från denna kulturforms rätt till bevarande (och alltså inte be om allmosor och stöd för sitt funktionshinder, eftersom man ju är en del av den naturliga variationen och således inte alls kan vara funktionshindrade).

Tycker jag:

I mitt tycke missar författarna det enda verkligt viktiga med neurodiversitetsrörelsens budskap: att det är NÖDVÄNDIGT för mänskligheten att det finns en neurologisk varians, att det alltid funnits det, och att just denna varians är något avgörande för mänsklighetens fortlevnad och framgång; att människor är olika och det skall vara så, av vilket följer att samhället bör arbeta för möjligheterna att ge svängrum för olikheter istället för att agera som om alla människor egentligen var exakt likadana. Det är alltså ett argument som stödjer sig på att blandning är nödvändig, att mångfald ger komplexitet och med detta kraft. Ytterlighetsvarianterna – ADHD-personer, aspergare, autister, tourettare med mera – skall inte uteslutas utan integreras, deras funktionsskillnad skall inte behöva slipas bort (vilket ju förstås inte går ändå) utan hellre kunna renodlas och vässas extra. Alla vinner på det, men vägen dit är förstås lång.

Hos Jaarsma och Welin blir neurodiversitetsrörelsen något annat; ett särintresse hos vissa individer, vilket skall tillvaratas genom särskiljande. Deras lösning är motsatsen till en integrativ lösning; det är en separatistisk lösning. Mot slutet av artikeln talar de till och med om ”de neurodiversiva”, och efter att ha fört in distinktioner först mellan ”högfungerande autister” (aspergarna) och ”lågfungerande autister” (de som kräver andra människors dagliga stöd) och sedan mellan den ”breda definitionen av neurodiversitet” (dvs alla) och ”den smala definitionen av neurodiversitet” (som alltså bara omfattar aspisarna) så återstår det ingen diversitet alls utan det är just bara aspisarna kvar. För att hävda sin, mestadels internetbaserade, interna kultur i det neurotypiska majoritetssamhället skall dessa kapa sina band till alla de varianter som utgör den egentliga diversiteten som mänskligheten utgör, och viktigast är att kapa den till de lågfungerande autisterna. En, i mitt tycke, ytterst kortsynt seger, dessutom ett devalverande och omyndigförklarande av det ytterligt kraftfulla diversitetsbegreppet.

Enter autistisk teori

Okej, det var en salva från undertecknad. Jag tror förstås inte att artikelförfattarna Jaarsma och Welin vill något illa, men det är en sannerligt neurotypisk, fyrkantig och visionslös lösning. Att de hävdar att Aspergers borde kvarstå som diagnos i DSM-V blir lite som en väckarklocka för mig, måste jag säga; faktum är att artikeln genom omvänd logik fått mig att läsa in mig på en hel del källor om vad autism är, vad den gör med det kognitiva systemet, vilken sorts upplevare denna kognition skapar. Ju mer jag läser, desto mindre ser jag några andra skäl än möjligtvis medicinska att inte låta alla atypiska neurologiska varianter samlas under ordet ”autism” som samlande begrepp. Således kommer jag i det närmsta att börja fundera i termer av autistisk teori, för att ha ett begrepp som talar om hur man skall förstå det bidrag som lämnas av atypiska kognitioner av verkligheten.

Varför skulle ”autistisk teori” vara bra? Jo, för att det skulle kunna åskådliggöra hur andra kognitioner än den neurotypiska är en odelbar komponent av vår sociala verklighet, hur den finns integrerad, men hela tiden från utsidan. Den behövs och har alltid utgjort en enorm influens på samhället, från urtida jägarbefolkningars neurologiskt specialbegåvade jägare (läs om Thom Hartmanns jägare vs. Bonde-teori!) över romantikens romantiska djupdimension (framskapad som en ny kognition av verkligheten genom konst och litteratur) fram till dagens nobelpristagare (som har en statistisk överrepresentation av neurologiska avvikare) och med miljontalsstationer på vägen.

Nu har jag börjat. Nu har det börjat!

h1

Ondskans estetik

mars 4, 2013

Jag gör ju grejer ibland som vare sig har att göra med det för Hypertunneln vanliga materialet. De når nästan aldrig hit, även om det ibland finns något sorts släktskap. Man hade ju till exempel kunnat tänka sig att jag skulle ha gjort affär av att jag under hösten gjorde musik till den här föreställningen med buthodansaren Frauke till projektioner av konstnären Peter Eccher, eller att jag gavs äran att få leda och moderera ett kollektivt artist talk på finnissagen till samma Ecchers utställning Rapport 2012:1 på Galleri Box i Göteborg.

En annan sådan grej var när jag föreläste på Landskrona museum förra veckan på ämnet Ondskans estetik. Det var en föreläsning till en presentation bestående helt av bilder, från helvetesskildringarnas framväxt efter det första millennieskiftet till aktuellt reklammaterial, och utgjordes av en sorts exposé över olika symboliserande sammanhang. Utgångspunkten var liknande den jag har i mitt intresse för svart; idag används i vardagen många symboler och visuella estetiker som tidigare förknippats med ondska. Varför? Är ondskan inte ond längre? Eller är de där symbolerna – dödskallar, uppochnedpåvända kors et cetera, liksom inte onda längre? Och: vad gör egentligen de kommersiella aktörer som använder sig av symbolspråk som alluderar på våld, ockultism och extrema tillstånd? Vad uppnår de och hur har det kommit sig att de kan och får göra det? Då jag några dagar innan gjorde en intervju med City Landskrona insåg jag att jag egentligen inte talade så mycket om själva symbolerna i sig. Journalistens frågor rörde sig mestadels om enskilda symboler och utgick ifrån att det var även min ingång i ämnet, men se det var det ju egentligen inte.

Landskrona är tydligen rätt pigga på att dokumentera vad som händer i kommunen, för redan senare samma kväll publicerades det här reportaget från begivenheten. (Jag ser ut som jävulens lammunge på bilderna, lämpligt nog.) När jag läser reportaget och kommentarerna känns det förstås som om jag tydligen inte alls kom fram med det som var budskapet, utan som om det handlade om själva symbolerna igen. Dessutom känner jag inte helt igen mig i att tala så oproblematiserat om ”ondska” och folks behov av att ”provocera”, men vad tusan, det är inte mitt namn som står som artikelns avsändare och alla får väl ha sin tolkning (även om det ofta känns lätt strävt när någon annan lägger ord i ens mun). Den övervägande känslan efter artiklarna är ändå att det faktiskt känns lite kul att samarbeta med journalister igen i stället för att, såsom tidigare under mitt forskarskap, bara vara jättearg för att inte bli citerad precis som jag hade velat.

Men, för protokollet:

Jag vill inte med föreläsningen påstå att det finns något sådant som onda symboler. Jag vill inte heller påstå att jag vet vad ondska är. Grejen är snarare att visa hur ondska växer fram – alltså, hur kontextbundna UPPFATTNINGAR om vad ondska är växer fram – och hur den gör detta t.ex. med hjälp av att binda upp mening i visuella representationer; i symboler. Symbolerna i sig är inte så viktigt vilka de är. De är grafik, vilket används i särskilda syften och med vissa konsekvenser. Vilka syften och konsekvenserna är beror på det meningssammanhang som omger dem, liksom vad som uppfattas som gott eller ont.

Hur gott respektive ont ordnas i olika historiska och samhälleliga kontexter analyserar jag i termer av hur uppfattningar om världens, tillvarons och universums beskaffenhet genererar sina egna riktlinjer om hur livet på mest framgångsrika vis bör föras. Detta är något jag kallar för religion. Det handlar alltså om att etik och kosmologi hänger samman, inte egentligen är avskiljbara från varandra. Det gäller för gamla testamentets skapelseberättelse/tio guds bud såväl som dagens vetenskap/teoretisk moralfilosofi; finns det en etisk asopekt, så finns det alltid också en kosmologisk aspekt på vilken den beror. Därför är, så vitt jag ser saken, även dagens ateism en religion, då gudar och gudadyrkan är en tänkbar konsekvens av religion, men inte en förutsättning. Vad som är gott och ont finns inte före det religiösa systemet, utan även det som en konsekvens av hur det ordnas.

Då olika symboler flyttas mellan olika tider, med olika kosmologiska system och därtill bundna etiker, så hänger förstås inte hela de gamla systemen med; endast, genom minnen, konnotationer och associationer från dem.

h1

Hyperkognitivt lexikon

november 18, 2012

Femtionde posten på bloggen! Den har redan hållit mycket längre än vad jag trodde att den skulle, och jag har inte tröttnat ännu. Det får man fira med att sjösätta ett nytt projekt här, nämligen ett som handlar om begrepp. Det behövs begrepp, allra mest sådana som jag själv har hittat på för att benämna de delar av ADHD-personernas funktionsuppsättning som inte redan har något vettigt namn. Alltså: ett hyperkognitivt lexikon.

Jag har ju redan konstaterat att de gamla vanliga orden inte duger att definiera hyperkognitionens specifika fördelar och superkrafter. Ingen medicinare verkar ha besvärat sig med att uppfinna termer för de goda egenskaper som genereras av ADHD-hjärnan och själva termen ADHD är ju också bara ett namn på de mindre lyckade effekterna av en sådan hjärna (”Attention Deficit Hyperactivity Disorder”, på svenska ”uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet”). Att bara de negativa sidorna av denna speciella kognitionsapparat har namn betyder att det är jäkligt svårt att tala om något positivt med ADHD äver huvud taget – det finns liksom inget positivt med störningar och överaktivitet i sig, utan vi som vill framhävadet positiva är tvungna att försöka finna andra saker helt utanför diagnoskriterierna som är positivt. Så brukar det sluta med att vi bara står där och säger ”Jomen vi med ADHD är väldigt kreativa”, men det betyder liksom ingenting i sig och dessutom finns det ju en väldig massa personer med diagnosen som inte alls får nåt kreativt ur sig.

Mycket pekar ju nu på att ADHD inte heller är någon skada utan något en del av mänskligheten alltid bär på. De ”positiva sidorna” av ADHD –hjärnorna är något vars effekter mänskligheten alltid har haft behov av. Vi som har diagnosen, eller jag åtminstone, har dessutom en medvetenhet om att de olika sidorna – de ”positiva” och de ”negativa” – är just olika sidor, eller olika utkomster, av samma kognitiva funktioner. Det som gör vissa saker enklare än för människor utan ADHD är samma sak som gör andra saker svårare för oss med ADHD än de utan. Det är det där ”samma sak” som det behövs nya ord för, för det är de sakerna – eller de kognitiva grundfungeranden som kopplar samman dem mellan dem – som vetenskapen inte gjort sig besvär med att benämna.

Mina egna begrepp kretsar kring det jag tycker är den centrala superkraften, alltså själva hypertunneln, och de konsekvenser den får i livet.

Först ut, och nästa post: kairoskopi, ett skitbra ord.

h1

Diagnostik, fraktalmagi

augusti 24, 2012

Hej hej, nu blir det introspektion igen! Det var väl kul för mig tycker jag, och naturligtvis rena festen för er, alla jävlar är ju mest av allt intresserade av just mig och mina djupa tankar om varför jag är som jag är. Håll till godo, era gamar!

Det har behövts mig ett tag för att fatta vad ADHD är, eller hur det kan bli begripligt för mig. OK, en diagnos, visst, men det är liksom bara ett ord. Vad är ”en diagnos”? En diagnos är i sig inte en sjukdom, ett handikapp, en förmåga eller något sådant alls; det är inte heller en läkares konstaterande av befintlig sjukdom. Den enda definition som jag kan se fungerar är denna rätt fina från svenska Wikipedia om teknisk diagnostik;

Teknisk diagnostik är att från givna insignaler, utlästa givarvärden och en modell av hur systemet uppför sig i dess olika tillstånd bestämma i vilket av tillstånden ett system befinner sig

…alltså en definition som koncentrerar sig på ett rent fungerande och – åtminstone på definitionsplanet – bortser från de exempel fungerandet genererar. Det mest abstrakta är ofta det mest konkreta. Annars är det helt enkelt inte abstrakt nog.

Att den betecknar en verklighet är förstås ställt bortom tvivel, men det finns ett uppenbart problem i att just ADHD-diagnosen egentligen bara är en sammanställning av ett antal brister hos den diagnosticerade, att den vägrar se något utanför dessa brister. Ser man sig omkring bland diagnosticerade personers berättelser blir det dock klart att det finns en uppfattning inom gruppen om att tillståndet är betydligt vidare och innehåller mycket mer än bara uppmärksamhetsbrist med hyperaktivitet (diagnosens svenska namn). Hypertunneln är en av de sakerna. Just hypertunneln är mitt ord, men historien finns hos många fler.

Vad är hypertunneln? Det är ett av de namn jag givit vad jag alltid tänkt på som en av mina definierande förmågor. Det är förmågan att smälta samman med en uppgift eller upplevelse till den grad att man glömmer sig själv. Det är en tendens att vilja ge sig själv till något utanför det egna medvetandet och den egna kroppen. Det är att följa något större, att ansluta. Det kan röra sig om vad som helst; i mitt fall har det oftast handlat om musik, mode, filosofi, konst. Att det blivit just sådana saker har jag tolkat i termer av min psykologi; att det är lättare för mig att ge mig till något som saknar en given lösning. Jag har tänkt på mig själv som en estet; en som ägnar sig åt att ansluta till, följa, sammansmälta med och förfina en typ av uttryck som saknar egentlig praktisk tillämpning. Jag har alltid tänkt att jag nog är väldigt kreativ, men att det är ett problem att vara det. Samhället eftersöker knappast kreativa människor, trots 00-talets glada kreativitetsvurmande; snarare premieras folk som förmår att arbeta reaktivt; man utgår från ett givet ”problem” som måste läsas, sen försöker man finna en lösning till det.

Det där med att sätta upp tunneln och vara i den kräver mycket kraft. Det är också det enda sättet jag upptäckt att jag på allvar kan engagera mig i något; kan jag inte tunnla så kan jag inte lära mig något, hålla mig vaken, fungera kroppsligt eller mentalt. Jag har somnat på möten sedan jag var 14 (innan dess klättrade jag på väggar istället). Det som är tunnelns största kraft i vissa lägen är alltså samma sak som ger dess största svaghet. Det är som om det finns en tröskel för vilka aktiviteter jag kan ge mig till; att tunnla med varje uppgift som ställs framför mig skulle kräva mer energi änn vad vilken människa som helst skulle mäkta med. Att vara tunnelmänniska kräver mycket vila, betydligt mer än för den neurologiskt mer grovkalibrerade normalmänniskan. Det rör sig helt enkelt om att energin inte kommer i ett jämt utflöde utan liksom i kataklysmer, och att det inte resulterar i en jämn utkomst av promemorior och protokoll utan i fyrverkerier och kaskader av fyrvekerier och kaskader. Mmmmmm.

Jag tror att jag börjar närma mig nån sorts för mig acceptabel förståelse av vad ADHD är. Jag tycker förstås fortfarande att det är spännande att ge mig in i nya områden som medicin och biologi och sånt där, men vad som börjar framstå är något mycket vidare, abstraktare. Och det är i min värld när man lyckats utplåna exemplen som man börjar nå något äkta, då allt kött och klägg och smågrejs som står i vägen för det rena fungerandet skalas av som något så vackert som ett rent fungerande framstår; tunneln är vidöppen. Jag har också hittat på rätt många ord (man är tvungen att hitta på om de gamla är skitdåliga, vilket bevisas av själva idén om ”sjukdomen ADHD”); hypertunneln, närminnesskugga, aioskopi och så vidare. Det torde ge näring för en hel del bra tänkande inom andra domäner än det som rör bara själva min egen hjärna. Om man nu vill gå andra vägen, från exemplena till det abstrakta: de där orden har motsvarigheter i historierna från andra med diagnosen också. Jag är inte fel ute; hypertunnelns insida hänger medelst dess specifika sätt att moderedra energi samman med dess utsida. ”Fördelarna” är samma som ”nackdelarna”, eller åtminstone är de utkomster som givs i olika kontexter effekter av samma fungerande.

Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.

 

h1

Biologism nouveaux, del 1

juli 20, 2012

Hej kamrater, jag har en idé vilken i vanlig ordning brukar falla på hälleberget då jag tar upp den med folk. Ändå måste jag visst testa den i detta forum också. Det är för att jag tänker att den får nya konsekvenser satt i neurodiversitetskontexten, hurra hurra hurra! Well, så här låter själva iden:

Jag har ibland argumenterat att vänner och bekanta inom queer-rörelsen borde vända sig mer mot biologin i stället för bort från den. Inte för att jag själv har en massa goda kunskaper i ämnet som skulle komma till användning (för det har jag inte), utan för att människor i allmänhet tenderar att lyssna mer till argument som grundats i biologiskt motiverat tänkande än i filosofiska abstraktioner. Som ämne har biologin exakt lika stor relevans för att förklara mänskligt beteende som filosofi har. Människan är ett djur, en biologisk varelse. Hos människan liksom hos andra djur finns det en sexualdrift, en fysiologiskt betingad drift mot andra varelser av samma art. Denna drift genererar hos alla djur ett stort antal beteenden; ju mer komplexa djurens hjärnor är, desto fler och mer avancerade tycks dessa beteenden bli. Vissa av dessa beteenden resulterar i konception och indirekt till artens reproduktion, men de allra flesta gör det inte.

Många av queertänkandets motståndare tar utgångspunkt i antagandet att människan är det enda djuret som har en massa sexuella beteenden som inte står i reproduktionens tjänst. Dessa beteenden, som givs namn som bisexualitet och homosexualitet och så vidare, döms då ut som onaturliga, som naturens misstag. Men de som tänker på detta vis missar något grundläggande: det är ju inte så att sexualiteten, på något magiskt vis, står i reproduktionens tjänst, att sexualdriften utför någon annans uppdrag. I stället ar det ju reproduktionen som är en konsekvens av sexualdriften.

Sett till vad som verkligen existerar i denna värld är det endast sexualdriften som faktiskt finns, eller åtminstone som har ett korrelat i form av kroppar, drifter, substanser och de beteenden som blir deras konsekvenser. ”Artreproduktionen”, denna mystiske uppdragsgivare, står däremot inte att finna någonstans. Det är för att den blott är en ideell konstruktion, en tankemässig abstraktion som samlar ihop vissa konsekvenser av sexualdriften under ett ord. Det som ryms inom begreppet artreproduktion är det faktum att vissa beteenden resulterar i konception, havande och födsel av nya djur. Men, återigen: detta är en följd, inte en orsak – åtminstone så länge vi inte tar till religiösa eller annorstädes metafysiska argument.

Människan är dock det enda djur som begränsar sin (oerhört rika) sexualitet med att konstruera restriktiva normer och att vilja avgränsa sexualiteten. Frivilligt begränsar hon sig själv och försöker sedan motivera detta ständiga begränsande med något som aldrig kan vara något annat än en konsekvens av begränsningen i sig. Människan har, som jag tänker saken, även ur ett biologiskt perspektiv endast att förlora på att begränsa sig själv. Redan avskiljandet av sexualiteten som en egen kategori av beteenden är problematisk, att sedan dela in densamma i diverse underkategorier som tillmäts större eller mindre naturlighet blir bara ännu mer fel. Att närma sig ett biologistiskt resonemang skulle ge en annan typ av resonans till argumenterande för att samhället skulle röra sig i en mer öppen riktning vad sexualitet(er) beträffar än de vanligare referenserna till ett normkritiskt, filosofiorienterat tankefält eller till diskussioner om mänskliga rättigheter. (Inget fel på de senare, men jag har något problem med argumenteringar som åsyftar att skapa större ‘tolerans’… Själva grejen med diskussionerna då blir liksom att någon försöker få någon annan att ‘tolerera’ något som egentligen är onaturligt och otolererbart, men som den senare skall kunna sträcka sig till att tolerera ändå för att den är så schysst.)

So far en äldre idé. Nytt: den är såklart lika tillämpbar i argumenteringar omkring neurodiversitet som i sådana som angår sexuell diversitet. Men det tar vi lite senare, stay tuned eller så. Och då kan det bli ännu roligare, för då får Rigmor Robert och Annica Dahlström och dom vara med!

h1

Ståhl

juli 9, 2012

Kidsen idag skriver mycket bättre än de från igår. Bland 80 –och 90-talisterna finns det ungefär etthundra miljoners miljarder gånger fler riktigt bra skribenter än det fanns bland oss 70-talister. Min favorit bland de där unga skribenterna heter Isabelle Ståhl. Hon skriver inte skönlitterärt eller facklitterärt eller nånting sånt där som tidigare generationers litterära kandidater behövde förhålla sig till, hon skriver krönikor och bloggposter och sånt. Ändå vill alla de gamla författarnamnen hänga med henne och ha henne på sin FB-wall och så vidare. Hon utnyttjar kortformatet genom att på nåt sätt koppla sina egna erfarenheter rakt in i nervsystemet på en, fast inte medelst kablar som i Matrix utan medelst någon sorts affektmagi.

Sista dagarna har Isabelle skrivit om sådant som engagerar mig som ämne också (och inte bara som affektmagiknark). Två krönikor har lagts upp på olika håll. 6 juli publicerades en krönika i GP; ”Fyra dagar med samhällsanpassade människor”, om ett besök på en fest på landsbygden som blir en påminnelse om vad man en gång flydde, eller en sorts varning från det förflutna som kommer till liv.

Vi anländer till en enorm villa vid havet där vi skall bo i fyra dagar och får hälsa på tjugo välanpassade människor som jobbar med ekonomi. […] Auototunade röster. Allmänna samtalsämnen. Vänliga, intresserade leenden. De är så socialt välfungerande att jag blir rädd. De måste väl genomskåda att min normalitet än något jag lärt mig på tv.

Hear, hear. Jag själv lämnade medelklasshålan som jag kom ifrån för tjugotre år sedan för att göra om och göra rätt och gå vidare och skaffa en miljö jag skulle kunna leva ett bra liv i. Det kändes som om utsikterna för det var små i hemorten. Omedelbart då jag flyttade så försvann kontakten med alla mina gamla skolkamrater, för att plötsligt uppstå då alla de andra skaffade Facebook för två år sedan och började lägga upp bilder på sina villor, båtar och trädgårdar, samtliga relokaliserade till uppväxtorten.

Nåväl. Kommo då en ny Ståhltext för två timmar sedan. Så här blir det då:

På en midsommarfest träffar jag och min kompis 20 samhällsanpassade människor som jobbar med ekonomi. De är vuxna på det där sättet jag aldrig har lyckats bli. De har riktiga jobb, kommer ihåg namn, organiserar lekar, kör bil, väljer bort pommes fritesen till hamburgaren och kan sitta stilla i flera timmar. Jag och min kompis är lika gamla som dem men känner oss 20 år yngre. Jag kommer på mig själv med att önska att jag åtminstone hade haft en diagnos som alibi för att jag inte är som dem.

Enligt WHO är några av symtomen på ADHD att man prokrastinerar och gör vårdslösa misstag när man tvingas arbeta med ointressanta projekt, tappar bort saker och har det rörigt hemma. Även humörsvängningar och koncentrationssvårigheter nämns som en del av symtombilden. Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.

I en tid där ens livsduglighet mäts utifrån hur produktiv och utåtriktad man är och där livet förväntas vara ett företag att investera i, har ADHD-diagnosen något förlåtande över sig: det är inte ens eget fel om man får hjärtklappning av fakturamallar, det beror på ett fabriksfel i hjärnan. I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka om de dagdrömmer för mycket och har svårigheter att slutföra långsiktiga projekt.

Så mycket av allt det här om diagnoser, normalitet och hälsa handlar om ren formuleringskonst. Det gäller förstås tänkande över lag; jag tänker rätt ofta att hela min forskarutbildning handlade om att finna ett sätt att formulera en beskrivning av verkligheten som stämde mer överens med hur den verkligen var än det gamla vanliga dumspråket som jag och alla andra vettiga människor ju vet är helt åt fanders. (Hela mitt liv har liksom varit en sorts anti-common sense; om sunt förnuft säger att det är på, ett speciellt vis så betyder det att det ka vara precis hur som helst utom just så.) Isabelle Ståhl brukar för det mesta liksom bara ta sig förbi dumspråket och använda det riktiga direkt; det är därför jag tycker hon är så bra. Fast i den sista krönikan har jag ju förstås ett och annat att anmäla reservationer mot. Kanske är det just för att jag bryr mig om dess innehåll också, inte bara berörs av dess form. (Så är det; innehåll är nästan alltid skräp. Det är formen som är det riktiga innehållet.)

Okej, invändningarna helt snabbt: 1 ”ADHD-diagnosenharnågotförlåtandeöversig”, 2 ”fabriksfelihjärnan”, 3 ”människorbörjarbetraktasigsomsjuka”. Bemötandet: 1 ADHD-diagnosen har något stolthetsgenerativt medsig, 2 systemfel i samhällsfabriken, 3 människor börjar inse det onaturliga i homogen normalitet. Det var det, bara lite innehåll, inget farligt och nu var vi av med det. Vidare till väsentligheterna:

Grejen med den här posten var en tanke som väcktes då jag läste den senare av texterna, precis när jag läste raden ” I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka…”.

Okej, ytterligare en liiten liten invändning; jag har inget problem med nuet, nuet är ganska enkelt. Det är när nuet skall motiveras med vad som eventuellt skall komma senare som det blir problem, det vill säga då något – tillexempel skitmycket pappersarbete – måste utföras för att något annat – tillexempel att man skall få pengar om en månad – skall hända. Det finns ingen länk däremellan. Mitt medvetande väljer en annan väg då, en som är nu på riktigt; promenad runt huset, samtal med rumsgranne, twitter, mobilspel, knyta om mina skor eller så. Sedanet är det som är problemet.

Hela alliansregeringens ”arbetslinje” är modulerad utifrån en hjärna som fungerar primärt genom sedanet. Högerfolksen tror att man pengar är vad som motiverar alla, att alla människor har den typ av hjärna som kan underordna sig. De måste hela tiden tala om ”frihet” och ”kreativitet”, för det är vad som saknas i högerutopin. All deras frihet är ju sådan som åsyftar konsumtionsval, alltså friheten att välja mellan varor som någon annan ställt framför en, och all kreativiteten är ju sådan som skall kunna hitta på nya konsumtionsvaror som andra inte visste att de ville ha, allt i en oändligt inåtvänd rundgång av ofrihet och okreativitet. Men frihet och kreativitet är förstås något helt annat egentligen; friheten orienterar sig framåt av sig själv, den behöver inte någon snitslad bana eller några färdiga val. Friheten är oändlig medan valfriheten är valet att välja ett av flera underoordnanden. Kreativitet kan aldrig vara fången den heller; sådan kreativitet som åsyftar lösandet av ett klart definierat problem, på vilket lösningen blott kann vara en, är förstås ingen kreativitet. Naturen är kreativ; den har inget mål, ingen mening, är inte lösningsorienterad, underordnar sig inte några färdigformulerade uppgifter. Den bara gör.

Vi vet förstås att det är hyperhjärnan som befinner sig i det kreativa spektrat av intelligensens hela variansregister. När jag lämnade den där välbärgade landsorten så hamnade jag omedelbart ihop med folk som sedan skulle komma att bli konstnärer, musiker, allmänna dropouts, skribenter osv osv. Och det är ingen slump att just de som fanns där var de som fanns där. Och, som Isabelle skrev; ” Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.” Den som behöver frihet för att kunna andas söker sig till sammanhang där oriktat skapande tillåts, den som behöver skapa för att leva söker sig till sammanhang där kreativitet inte underordnar sig andras idéer om vad som behöver göras. De som bryter normer söker sig till varandra. De måste göra det. Alla har förstås inte diagnoser, och alla skulle förstås inte befinna sig i det frekvensomfång där diagnos anses medicinskt berättigat, men att kreativitet ofta(st) vistas i samma sociala miljöer som riktigt uselt livspusslande och redigt undermålig egenadministration är faktiskt inte någon slump. Många skapande människor är, liksom jag, väldigt nu-orienterade och är jäkligt dåliga på sedanet. Sådana människor passar inte speciellt bra in i arbetslinjen.

Plötsligt framstår det för mig som om hela arbetslinjen är ett enda neuroseoparatistiskt utrensningsprogram. De kreativa skall antingen rensas bort och förvaras i avstjälpninscentraler på tryggt avstånd från samhället (läs posten Neuronauter vid normalitetens rand) eller låta sin kreativitet tämjas medelst konsumtion. För det är väl det Concerta, Strattera, Ritalina etc. är, right? Ett konsumistiskt övervåld för att få oregerligt kreativa medvetanden att börja fungera linjärt?

It all comes together! Dessutom erbjuder idén “Arbetslinjen som neuroseparatistiskt rensningsprogram” ett svar på en av de eviga frågorna: Hur kommer det sig att moderater aldrig skapar kultur? (Och den har jag verkligen funderat på.)