Posts Tagged ‘Terra’

h1

Stjärnboll

oktober 11, 2012

På den yttersta nivån består vi av ingenting, åtminstone sett till massa. Jag tror att det finns en tröst i det.

Vet du vad (H)järnkoll är? Det är något väldigt bra. Ungefär så här är det: regeringen vill ge pengar till att informera svenskarna om psykisk ohälsa, något en fjärdedel av oss någon gång drabbas av och tre fjärdedelar har i sin omedelbara närhet. För att informera har man inte skickat ut en expertkader som skall informera allmänheten, alls icke. I stället har man snabbutbildat tvåhundra människor utan expertkunskaper men med egen erfarenhet av något som faller inom definitionen av psykisk ohälsa. Detta är mycket bra. Expertkkåren hade kunnat ge teknikalia och detaljer,men den med erfarenhet kan dela med sig av sitt liv. Om människor omkring en pratar så är det lättare för en själv att tala om saker också. Mycket lättare än om bara en expert ger en siffror.

Jag värjer ju mig mot att se hyperskallen som psykisk ohälsa; begreppet ligger lite obekvämt hos mig. Men att den medför mycket ångest, stress, rädsla, sorg och annat jävelskap i och med att den ständigt behöver pressa in sig i ett samhälle utformat för en helt annan hjärntyp går knappast att säga emot. Det är alla dessa restprodukter som är ohälsan. Hos många med ADHD leder de vidare på vindlande stigar ut ur samhällsgemenskapen och till olika regioner av samhällets omgivande avskrädeshög; knark, kriminalitet, ensamhet, sinnessjukdom. Och hos många, många mammor och pappor med diagnosticerade barn finns det ingen större skräck än att deras små skall hamna på någon av de stigarna. Själv var jag också en wide-eyed kicksökare i tonåren, redo att sätta mig i första bästa högintensitetskatapultstol utan att bry mig mycket om åt vilket håll den var riktad och bortom vilken mur den var inställd att skjuta iväg mig. Men det kan gå rätt bra också. Man kan lyckas använda sin speciella förmåga att finna vägar in i samhället och livet också. Chansen att man följer en bred väg, en sådan som de flesta tar, är kanske inte så stor. Men just det kanske inte är livets mening heller.

Jag lyckades bra. Jag kan berätta det för andra. Det var jobbigt som satan; det var en mardröm fast levande. Det var också en dröm, fast levande. Livet är den dröm som kosmos drömmer i den sömn som råder i de molekylära mellanrummen, som aldrig lämnar det kalla stoft av vilket vi alla är byggda. Vi är organiska robotar retroaktivt styrda av en maskin av fett, skyddad bakom en mobil mur av kalk och kisel. Vi är vävnadsstrukturer som ger sig själva namn. Människans medvetanden är jordens dröm. Vi består alla av jorden, vi lånar våra kroppar från den och lämnar tillbaka den då tiden är ute.

Jag är älskad. Jag har en fru och ett barn. Jag har ett styvbarn och ett jobb, vänner och passioner. Det är också ett håll åt vilket det kan gå för den vars hjärna inte var likadan som den majoritet för vilka samhället byggdes. Att det är så är nästan glömt; det glömdes då diagnoserna uppfanns, men det var bra att de uppfanns för då kunde man plötsligt se för vem samhället var stängt och för vilka det var svårt att få till ett hyfsat liv. That’s it; detta är (H)järnkoll. Vi berättar. Det är #talaomdet fast om psyket, fettmaskinens mjukvara, kosmosdrömmens programmatiska struktur. Det är budskapet: ”Du kanske tror att det finns en färdig bana för livet, att du bara kan sätta dig där och åka kvickt och bekvämt fram till mål, men nånting kommer att hända dig, för inget är så enkelt. Eller så är ditt liv en långdragen plåga, men du tror att det är så alla har det, att det är meningen och målet med detta liv och detta samhälle så du håller din käft som du tror att alla andra gör. Eller så förlorar du plötsligt det mest värdefulla du har och står utan redskap att hantera det och gå vidare, och du tror att du nu kommer att splittras och dö av smärtan. Men det finns alltid ett hopp; prata, så finns det ett hopp. Stäng in så kommer du att förstöras. Vi pratar.”

 

h1

Tunnelsomna

september 19, 2012

Jag ligger på rygg i sängen med armarna längs sidorna. Det är mörkt i rummet; det är mörkt i kroppen. Det är lika bra att blunda. Mörker är tryggt och varmt, mörker är bra. Mörker vänder seendet till närvaron: kroppen upplever inte längre världen på avstånd, istället är kroppen på den plats den är – är kroppen den plats den är. Kännandet är världen flyttad till kroppen. Men kännandet är också hjärnan utflyttad ur huvudet, ut i hela kroppen. Vi glömmer ibland bort att hjärnan inte begränsar sig till skallen, men den förgrenar sig ju ner genom halsen, medelst bröstkorgen ut i alla lemmar för att sträcka sig ända ut i de yttersta hudlagren. Hjärnan finns i hela kroppen. Hjärnan känner, kroppen tänker. Hela kroppen tänker.

Jag blundar och tänker på mina fötter. Det räcker. Då jag tänkt en stund märker jag att fötterna tänker på sig själva; de finns plötsligt, jag känner dem, jag finns i mina fötter. Fötterna framkallas ur det förmedvetna för att plötsligt, genom kännandet, framträda som en del av medvetandet. De känns tunga, fysiska, stilla. Vilar tungt mot lakanet. Då kan man tänka på vristerna istället, och vaderna. Snart finns de också. Knäna, låren. Då en ny del är framkallad stannar den kvar, fortsätter att tänka sig själv utan att jag behöver bry mig om den längre. Nedifrån och upp blir kroppen verkligare, allt mer sammanhängande, alltmer tydlig. Världen flyttas till kroppen utifrån, medvetandet flyttas till kroppen inifrån. Till slut ligger hela jag själv framtänkt i min säng, alldeles fysisk, alldeles nu. Min vilja behöver inte se till att någon enda del av den rör sig; jag vet, med hela min kropp, att jag består av den ändå. Tanken har stillats; behövs inte längre. Min kropp är verklig. Jag ligger i mörkret. Jag ligger på Jorden.

Jag Ligger På Jorden.

Just då är det som om kropp, medvetande och värld är samma sak. Det är det förkroppsligade mörkret. Mitt ansikte är vänt mot den kosmiska rymden, men jag känner också rymden under mig, på andra sidan den större fysiska kropp mot vilken min egen vilar; evigheten fortsätter på andra sidan Jorden. Jag är just då alltsammans.

När det förkroppsligade medvetandet långsamt klingar av tar det med sig det som är kvar av Jag in i mörkret. Kvar finns min kropp, liggande på Jorden.

h1

Terraform

januari 14, 2012

Terraform. Det är ett av mina favoritord. Terra betyder jord, form betyder form. På engelska är det ett verb; terraforming, kommer ur den litterära SF-genren och åsyftar den rymdresande människans tendens att göra främmande planetära miljöer levbara genom att modifiera atmosfären, topologin, ekologin och annat som betingar den jordiska organismen. Jord är namnet på både vår planet (‘Jorden’) och det allt på den har gjort sig själv utav (jord), liksom form är namnet både på vad något är (adjektivet ‘form’) och hur det blivit så (verbet ‘forma’)

Av jord är man kommen. Först väldigt konkret, att allt man består av är sådant man ätit. Våra kroppar är byggda av sådant som finns omkring oss. Ingenting mer. Vi är jord; själva det material som  beträder våra kroppars inre tas automatiskt isärskickas till rätt plats, allt som ett resultat av själva kroppens egen utformning. Kroppen terraformar maten, bygger in den i det egna systemet. Ingenting av det stannar dock någonsin kvar i kroppen speciellt länge; en del passerar rakt igenom utan att ge någon större effekt på värden. Annat stannar kvar lite längre, men aldrig längre än några år, då kroppen ständigt och automatiskt byter ut sina egna beståndsdelar.

Så terraforming är också historien om en automatisk process, om hur jorden formar sig själv. Även det är en oavsiktlig del (effekt) av verbet ‘terraform’. Jorden ger upphov till former, formerna i sig ger upphov till nya former, dessa former ger i sin tur upphov till egna former som kan ge sig väldigt långt ifrån sin moderjord, men som fortfarande bevarar ett automatiskt motoriskt minne av hur det tillkommit och enligt detta schema fortsätter att formge de nya platser till vilka den kommer. Territorium; den omgivning i vilken jag rör mig, vilket jag definierar själv och vilket även definierar mig. Själv är jag väldigt förtjust i tanken på att allt kommer sig av samma stoft, att den alltså utgör en specifik ordning av materialism, men det är ungefär lika vackert om man tänker sig att det är objektens verklighet som är den ultimata och att det är det ständiga materiella genomflödet som är gästen. Båda finns lika samtidigt.

En av de terraformatörer som griper mig mest är den hemlösa, intergalaktiskt ambulerande art som ibland kallas Xenomorfen och som är en av de två huvudrollerna i de fyra Alienfilmerna. (Den andra huvudkaraktären är inte en art utan en individ, Ripley. Henne gillar jag också.) Xenomorfen har inget med sig förutom sitt genom, som flyttar mellan vär(l)dar genom att inseminera dem med ägg, som kläcks då tid är – vanligtvis efter så lång tid att Värden hunnit färdas långt genom rymden, föredragsvis landat på sin hemplanet. Larven som föds förpuppar sig med Värden som föda, och när den är lämnar puppan har dess kropp lånat drag från sin värds genom (i filmerna är de således bipedala humanioder), men först och främst försetts med ett exoskelett. Sådana brukar oftast vara hårda skal som skyddar en mjukare, skörare insida, som på jordiska insekter. Xenomorfens skelett skyddar dock ett inre som är farligare än det yttre – det hårda skalet håller inne en substans som motsvarar den jordiska djurdomänens blod. Substansen är syrahaltig och starkt frätande. Hon kan även producera en animalisk kåda, medelst vilken hon kan bygga starka konstruktioner – även denna substans har frätande funktioner. Genom att efterlikna värdens morfologi kan Xenomorfen röra sig obehindrat i den nya värld till vilken hon ”föds” från värddjurets kropp. Medelst sina kroppsvätskor formar hon fysiskt om vilken given miljö i vilken hon än hamnar att efterlikna den egna kroppen, på ett sätt som liknar det vis hennes egen kropp tar drag av den varelse som fungerat som hennes värd.

Hon bär med sig sin värld, bär den som en potential i det genom som utgör den ena huvudrollen i filmserien, en potential som realiseras vart än detta genom finner en miljö som tillåter en genotyp att utvecklas – det vill säga i stort sett varje gång en värd inseminerats, vart denna värd än tar vägen i kosmos. Där breder hennes hemvärld snart ut sig igen, som en automatisk funktion av hennes genom och dess adaption till den befintliga miljön. Det är så vackert.