Posts Tagged ‘Terraform’

h1

Vad jag tror att politik är

december 20, 2012

Detta är vad jag tror att politik är.

Det finns fyra varianter. Tittar man närmare går det inte riktigt att se, de blandar sig med varandra och blir svårartade och krångliga. Det är som tvärtom: ju närmare man går, desto mindre ser man att de är sina egna. Men om man håller ett visst avstånd kan man lätt iaktta fyra distinkta flöden  genom tiden. De har andra namn, de slutar alla på ”-ism” precis som om de vore syskon. Men börjar man använda de namnen så blir allting krångligare igen; då flödenas mikroinstanser heter likadant som själva den historiska huvudströmningen så är det lätt att göra dem arga eller förväxla dem med varandra igen. För enkelhetens skull kan vi  därför kalla dem Thorm, Grelt, Atram och Ilmandine.

Thorm, Grelt och Ilmandine håller mest på med fördelning av värde. Generaliserat, ackumulerat värde; pengar. Detta är vad de primärt tycker att politik skall syssla med. Thorm och Ilmandine tror att gruppen är det primära, att folk är en gruppvarelse. Atram tror istället tvärtom; att grupper består av ihopklustrade individer. Grelt tror att det är gruppen som är det primära, men måste låtsas att den tror på individen. Det är listigt av Grelt; hen är nämligen beroende av gruppen, men det är som individer hen tilltalar folk. Ilmandine tror på territoriet. Gruppen och territoriet hör samman; politik är enligt Ilmandine att se till att det blir så. Grelt och Thorm är äldst och Atram är nog yngst. Ilmandine vet man inte riktigt, det beror på hur man räknar.

Thorm delar upp mellan rika och fattiga. Politik skall vara att skydda de fattiga från de rika, så att de rika inte blir ännu rikare på de fattigas bekostnad. Thorm litar på att de fattigas nödvändigt numerära överläge skall utgöra hens hävkraft. För att liksom hålla ihop de fattiga hör ihop får dessa Solidaritet. Men eftersom inte Solidaritet riktigt finns i tillräckliga kvantiteter, och är svår att framställa, så tror Thorm att det krävs en starkt stat som ser till att de rika hålls någorlunda kort.

Grelt tycker i stället att politik skall vara att skydda de rika från de fattiga så att inte de fattiga tar de rikas pengar. Grelt har använt två sätt att se till att det är så. Förr i tiden trodde även Grelt att det fanns både fattiga och rika, och att de var två distinkta grupper. Då var det viktigt att se till att det bara var den rika gruppen som dominerade. Det var kvalitet som var Grelts hävstång; de med mycket pengar var de som bar upp Grelt och underbyggde hens kraft. Medlena var att, medelst en stark stat, se till att de fattiga hölls utan inflytande över denna stat.

Både Thorm och Grelt tror på ett monster som vi kan kalla för w’Rrenk, och som byggs upp av pengar – på ungefär samma vis som Thorm byggs upp av kvalitet och Grelt byggs upp av kvantitet. De tror att w’Rrenk är ett vidunder som måste hållas tjudrat. Båda tror sig vara beroende av dess kraft, men har olika vis på vilket de vill fjättra w’Rrenk. Thorm tror på lagar och stat; om vi binder fast liksom en tentakel i taget, och w’Renk har många sådana, om vi alltså binder fast en i taget och på många ställen kan vi leva uppe på henne, av hennes kroppsvärme. Grelt tror mer på att man medelst ceremoniella ritualer, såsom normer och traditioner, kan skapa tvingande mönster, banor vilka w’Renk inte förmår bryta. Då blir det viktiga att se till att dessa mönster gynnar de rika; får de fattiga inflytande över w’Renk och normmagin bryts kommer w’Renk att bliu förvirrad och förmodligen kasta sig över sin herre, förmodligen förstöra allt i sin väg.

På det sista har Grelt ändrat sig lite; hen tror inte längre, säger hen, på att rika och fattiga är distinkta grupper. Det nya tricket är att skapa kvantitet genom att lova tillgång till kvalitet. Alla kan färdas mellan socialgrupperna! Det finns ingen gräns längre, säger Grelt. Genom att få så många ur folket som möjligt att tro att de kan bli en av de få rika så är kvantitet numera även Grelts hävstång. Och då behövs det egentligen ingen stat! w’Renk, säger man, är inget vidunder som måste styras av ritualmagi – vi har nu upptäckt att det är som en rolig pastellfärgad godisdrake som man får rida på om man vill. Om man kvalificerar sig. Thorm vet inte hur hen skall handskas med situationen och talar ömsom om vidundret, ömsom om godisdraken.

Atram tror inte på grupper alls, knappt ens på pengar. Atram vill ordna världen så att det var som om pengar inte ens fanns! Alla kan bli en godisdrake själv, bara de arbetar tillräckligt mycket. W’Renk är i själva verket mest en symbol; det vi alla har att sträva efter att bli, det som motiverar oss. Bli w’Renk. När man väl blivit det ligger världen under ens fötter. Det enda verkliga vidunder som erkänns av Atram är det som Thorm vill skapa med sin Solidaritet. Atram tycker att Solidaritet är ett monster som äter individer, ju fler individer desto större blir Solidaritet. I värsta fall kommer Solidaritet att äta upp godisdraken w’Renk; detta måste hindras. Liksom på senare tid Grelt så kommer även Atrams kraft från de drömmar man skapar hos människor genom w’Renks magiska kraft.

Ilmandine tror inte på solidaritet, godisdrakar eller monster. Men hen tror på en sorts vidunder; den fasansfulle men starke, som personifierar folkets band med jorden och som folket vill följa. Vi kan, mest för att de skall ha ett samlande namn, kalla dem för milifanter. Milifanterna utgörs av vissa särskilt märkvardiga individer, men dessa finns där för gruppens skull. Gruppen är nämligen också vad som skapar även Ilmandines kraft. Men inte genom att den matas med solidaritet eller drömmar om att få bli en godisdrake, utan genom att ha det gemensamt att det är gruppen som bygger upp milifanterna och försvarar de gränser som man måste ha för att få kalla ett område för sitt. Den här manövern har ett rykte om att vara korkad och lättköpt, men är faktiskt ganska intrikat; för att få folket att bygga upp milifanterna får de något som vi kan kalla Ghaal. Det är en sorts magisk nektar som utvinns ur naturresurser. Men för att naturen skall ge Ghaal måste den som utvinner det tro på att det finns! Ju mer man tror, desto mer Ghaal blir det. Ingen vet hur det går till, men det verkar faktiskt vara sant.

Detta är alltså vad jag tror om politik. Som sagt, man måste stå en bit ifrån för att begripa allt det här, det går inte att stå för nära för då bara luras Thorm, Grelt, Atram och Ilmandine. Lite avstånd måste till.

h1

Bli musik

september 14, 2012

Jag tror att allt jag gör är musik. Då jag läser blir det inget läst om jag inte kan göra musik av det jag läser. Då jag talar vill jag att det skall vara musik, jag hör om är det. Då andra talar vill jag göra musik av det inuti mig. Jag tror att det är musik jag gör då jag skriver också. Jag har alltid varit musik. Tror jag. Musik är när allt blir form, när ingenting är något utöver det sätt det presenteras men presentationens vis innehåller universum.

Min första egna kärlek var metal. Jag var i stort sett ensam om det på mellanstadieskolan. Dio, Queensrÿche, Great White (OBS endast den första plattan VIKTIGT!). Då högstadiet började (1985) blev det svårt; alla andra började lyssna på ”hårdrock”, Bon Jovi och Def Leppard och så. Hockeykillarna och  snyggtjejerna och rikebarnen och alla de jag inte ville vara som och då var det – konstigt nog – som om själva musiken inte kunde tala till mig på samma sätt längre. Även om det inte var riktigt samma slags hård musik som jag själv gillat så fick jag liksom känslan av att folk inte skulle tro att de visste var de hade mig, så då fick det istället bli något nytt lika intensivt men för gemene hen obegripligt. Skinny Puppy, Klinik, à;GRUMH, Einstürzende Neubauten. Ännu mörkare, ännu  aggressivare. Förlora sansen mot kylslagna industrirytmer mellan betongväggarna på Draupner på bakgården på Pusterviksgatan, svettas sig in i evigheten med Psyche på Errols. Och sedan vidare. Vid 21 hade jag avverkat så många olika varianter att jag började känna mig mätt på olika identitetspaket som slutade på ”-are”. Jag fortsatte förstås att äta musik och har egentligen inte övergivit någonting jag nånsin älskat. Att kunna vara en musikstil, ha den i sin kropp och veta hur man skall kunna få sitt eget känsloregister att resonera i just en given frekvens är en förmåga man inte skall kasta bort då man lärt sig den. Då är man dum i huvet.

Tunneln är musik. Tunneln gör musik. Motorväg mot kosmos, autostrada utåt mot mörkrets hjärta och mot kroppens galaktiska nätverk av galaktiska nätverk. Du släpper något innanför  befästningarna och sparar det resten av ditt liv som en ömsint vårdad sjukdom. Det formar dig och vägleder ditt navigerande genom världen. Musik är beviset på att du inte är ensam; som all kärlek är det uppgåendet i något som aldrig kan vara dig själv, som alltid bara kan komma utifrån.

h1

Kairos, eternally

augusti 22, 2012

Tunneln är inte en passage från en plats till en annan. Den är en passage bara, en där man finns och där platserna själva finns de också.  Den är mörk men ljuset är där. Ingenting finns utanför den; då tunneln är där, så finns ingenting utanför den.
Tunneln är ren intensitet. Självet upphör att vara avdelat från sin omgivning; allt finns tillsammans. Tunneln är gjord av den tid som försvinner in mot vardagmedvetandets djupaste mittpunkt, ut genom arbetsdagens golvbrunn och vidare mot något okänt som befinner sig under det badkar som är ditt medvetna liv.

Kanske är tunneln en passage ändå, men inte en individs passage från en avgränsad plats till en annan utan istället individers och platsers passage in mot en intensiv mittpunkt. Då tiden bytt riktning och mening där inne finns det skäl att anta att tunneln är en singularitet; en punkt där allting finns på samma omätbara yta, utanför tiden eller snarare i dess mest absoluta förtätning, där den inte längre passerar från förr till sedan utan stannar i en intensiv vibration i vilket allting resonerar, för alltid.

h1

Terraform

januari 14, 2012

Terraform. Det är ett av mina favoritord. Terra betyder jord, form betyder form. På engelska är det ett verb; terraforming, kommer ur den litterära SF-genren och åsyftar den rymdresande människans tendens att göra främmande planetära miljöer levbara genom att modifiera atmosfären, topologin, ekologin och annat som betingar den jordiska organismen. Jord är namnet på både vår planet (‘Jorden’) och det allt på den har gjort sig själv utav (jord), liksom form är namnet både på vad något är (adjektivet ‘form’) och hur det blivit så (verbet ‘forma’)

Av jord är man kommen. Först väldigt konkret, att allt man består av är sådant man ätit. Våra kroppar är byggda av sådant som finns omkring oss. Ingenting mer. Vi är jord; själva det material som  beträder våra kroppars inre tas automatiskt isärskickas till rätt plats, allt som ett resultat av själva kroppens egen utformning. Kroppen terraformar maten, bygger in den i det egna systemet. Ingenting av det stannar dock någonsin kvar i kroppen speciellt länge; en del passerar rakt igenom utan att ge någon större effekt på värden. Annat stannar kvar lite längre, men aldrig längre än några år, då kroppen ständigt och automatiskt byter ut sina egna beståndsdelar.

Så terraforming är också historien om en automatisk process, om hur jorden formar sig själv. Även det är en oavsiktlig del (effekt) av verbet ‘terraform’. Jorden ger upphov till former, formerna i sig ger upphov till nya former, dessa former ger i sin tur upphov till egna former som kan ge sig väldigt långt ifrån sin moderjord, men som fortfarande bevarar ett automatiskt motoriskt minne av hur det tillkommit och enligt detta schema fortsätter att formge de nya platser till vilka den kommer. Territorium; den omgivning i vilken jag rör mig, vilket jag definierar själv och vilket även definierar mig. Själv är jag väldigt förtjust i tanken på att allt kommer sig av samma stoft, att den alltså utgör en specifik ordning av materialism, men det är ungefär lika vackert om man tänker sig att det är objektens verklighet som är den ultimata och att det är det ständiga materiella genomflödet som är gästen. Båda finns lika samtidigt.

En av de terraformatörer som griper mig mest är den hemlösa, intergalaktiskt ambulerande art som ibland kallas Xenomorfen och som är en av de två huvudrollerna i de fyra Alienfilmerna. (Den andra huvudkaraktären är inte en art utan en individ, Ripley. Henne gillar jag också.) Xenomorfen har inget med sig förutom sitt genom, som flyttar mellan vär(l)dar genom att inseminera dem med ägg, som kläcks då tid är – vanligtvis efter så lång tid att Värden hunnit färdas långt genom rymden, föredragsvis landat på sin hemplanet. Larven som föds förpuppar sig med Värden som föda, och när den är lämnar puppan har dess kropp lånat drag från sin värds genom (i filmerna är de således bipedala humanioder), men först och främst försetts med ett exoskelett. Sådana brukar oftast vara hårda skal som skyddar en mjukare, skörare insida, som på jordiska insekter. Xenomorfens skelett skyddar dock ett inre som är farligare än det yttre – det hårda skalet håller inne en substans som motsvarar den jordiska djurdomänens blod. Substansen är syrahaltig och starkt frätande. Hon kan även producera en animalisk kåda, medelst vilken hon kan bygga starka konstruktioner – även denna substans har frätande funktioner. Genom att efterlikna värdens morfologi kan Xenomorfen röra sig obehindrat i den nya värld till vilken hon ”föds” från värddjurets kropp. Medelst sina kroppsvätskor formar hon fysiskt om vilken given miljö i vilken hon än hamnar att efterlikna den egna kroppen, på ett sätt som liknar det vis hennes egen kropp tar drag av den varelse som fungerat som hennes värd.

Hon bär med sig sin värld, bär den som en potential i det genom som utgör den ena huvudrollen i filmserien, en potential som realiseras vart än detta genom finner en miljö som tillåter en genotyp att utvecklas – det vill säga i stort sett varje gång en värd inseminerats, vart denna värd än tar vägen i kosmos. Där breder hennes hemvärld snart ut sig igen, som en automatisk funktion av hennes genom och dess adaption till den befintliga miljön. Det är så vackert.