Posts Tagged ‘Tunneln’

h1

En tredje position i diagnosdebatten: anormalitetspositionen

januari 14, 2014

Är det bra med en nyanserad debatt?
Den förra posten blev den exempellöst mest lästa i den här bloggens historia. Dygnet efter jag publicerade den lästes den av nästan tio gånger fler än vad som varit inne på bloggen under något tidigare dygn. Mycket förmodligen på grund av att den tweetades och Facebooklänkades av viktiga personer. Men detta var i sin tur antagligen för att jag gjorde något jag brukar akta mig för, ett inlägg i en het debatt, och i denna debatt företrädde ett annat perspektiv än de vanliga: ett nedifrånperspektiv, ett perspektiv på psykiskt avvikande som inte kom från experter eller proffstyckare. Jag gjorde inget anspråk på att representera alla andra psykiska avvikare men väl på att formulera en tredje väg, som inte anpassats till de vanliga ”för-eller-mot-diagnoser”-perspektiven. Som en sorts slutkläm skrev jag: ” Det är ett väldigt, väldigt stort problem att det bara verkar få finnas två sidor i all offentlig debatt om ADHD: den sida som menar att funktionsnedsättningen är biologisk och att diagnoisen ADHD således är legitim, kontra den som menar att det inte är en funktionsnedsättning alls och framför allt inte en biologisk och fresten så är diagnosen inte alls legitim. Jag försöker uppfinna en tredje sida, den som firar ADHD och andra normavvikande neurologiska tillstånd men begråter att samhället är ordnat på ett sätt som gör det omöjligt för oss att blomstra.”
Det har påpekats för mig att det är en stark förenkling att det bara finns två läger som debatterar saken, men att det är bra att jag efterlyser en mer nyanserad debatt. Jag håller med om att det första är en förenkling, en väldigt stark sådan. Dock vill jag inte nödvändigtvis ha en mer nyanserad debatt, åtminstone var det inte dit med inlägget. Snarare tvärtom. Eäääh, låt mig förklara vad jag menar. Det hänger ihop med det jag kallar för en ”tredje position”.

Vad går förlorat i allt nyanserande?
Debatten är redan mer nyanserad än vad de stora diskussionsforumen – ledarsidor, kvällspressartiklar, tyckarsoffor – tål. De som deltar i debatten och som har stora kunskaper om ämnet, och således känner till dess delikata och komplexa natur, har alltför stor vilja att vara rättvisa mot denna komplexitet. Att vara trogen komplexitet och framföra en nyanserad och komplicerad bild ger sällan en stark argumentering i debattsammanhang. Detta bevisas inte minst av att det räcker att ”vara kritisk” på det vis Nathan Shachar och Sanna Lundell varit på det sista för att få räknas som ett debattbidrag av likvärdig tyngd – både Shachar och Lundell saknar såväl varje typ av egna argument som något samlande grepp om det de talar. Det enda de har är ett antagonistiskt sinnelag, de är ”mot” ett etablissemang och tycker således att de får kalla sig ”kritiska” (detta missbrukade ord…). Deras debila ”mot” är vad som står emot hela den mer komplicerade bild som gavs av de 23 initierade experter som några dagar senare replikerade, och likaväl mot alla de andra mer eller mindre upprörda repliker som förekommit i andra medier. Hur nyanserad man än blir krävs det inte mer än ett trotsigt ”Nej så är det inte alls!” placerat på rätt ledarsida – så har två sidor uppstått som mycket väl kan ha likvärdig impact i debatten. Kanske är det rentav så att ju mer nyanserad man är i sin polemik, desto mindre blir ens slagkraft. Att reducera alltihop till ett kraftfullt ”NEJ!” skär rakt igenom.
Trots att Shachar och Lundell inte verkar sinsemellan alldeles överens om vad ADHD är – Shachar menar att det är dålig uppfostran och sen mognad, Lundell låter på sitt Twitterflöde antyda att hon tror att det oftast rör sig om feldiagnosticering av stressade barn från socialt utsatta miljöer – så placerar de sig på samma sida om ett NEJ som står mot all den samlade kunskap som de 23 experterna representerar. Debattens skiljelinje går här mellan huruvida man anser diagnoserna vara legitima eller ej. Det är inte två homogena ”sidor” – de är många röster i en redan väldigt välbefolkad debatt. Ändå har jag svårt att tro att så många läsare ändrar åsikt utifrån några av mångfalden av inlägg. Det är nästan alltid lättare att slentrianmässigt fortsätta hålla med den sida – för eller mot diagnoserna – på vilken man själv redan står.
Så vad är det som saknas i en debatt med en ”för”-sida och en ”mot”-sida, om än aldrig så nyanserade? Jag skulle vilja hävda att det finns en tredje möjlig position: en som inte finner sig i villkoren för det som de andra debatterar med antingen ”ja” eller ”nej”. Något oväntat, men med tillräckligt med kraft för att kunna hävda tolkningsrätt i frågan; en position från vilken det ser ut som om de två som redan finns där, ”ja”- och ”nej”-sidorna, ser ut att ha något gemensamt.
Vilken skulle denna position kunna vara i detta fall? Ja, om man granskar de två sidorna inser man att det talas från perspektiv som är väldigt uppifrån tagna. Experter av olika slag, tyckare med aldrig så starka åsikter, debattörer och journalister som verkar ha två saker gemensamt: att de talar om någon annan, som har eller inte har rätt till en diagnos för sitt fungerande, och att diagnosen betecknar ett sjukdomstillstånd eller en funktionsnedsättning.

Den tredje positionen
Vad jag försöker uträtta med den här bloggen är bland annat att finna benämningar på de förmågor ADHD inneburit för mig. De finns inte – detta beror på att det är någon annan, någon som inte delar denna kognitiva apparat och som bara förmår förstå dess tillkortakommanden, som givit den dess namn. Namnet har blivit därefter – ADHD, attention deficit hyperactivity disorder, hyperaktivitet med uppmärksamhetsstörning. Jag har istället talat om en specifik kognitionsfiguration, som jag kallat hypertunneln, och håller på att sätta samman något jag kalla hyperkognitivt lexikon – en terminologi som inte utgår från hur min kognition inte funkar, utan från hur den faktiskt funkar. Hypertunneln har sina förtjänster, men i ett samhälle som konstruerat sin rytm efter en annan kognitionsfiguration – ”neurotypen”, de normala – ställs hinder i min väg. Min rytm stämmer inte överens med samhällets. (Det är här diagnosen kommer in – det är med en diagnos, och de hjälpmedel den i bästa fall sätter i mina händer, som min annorlundahet blir hanterbar.) Jag har även under mina föreläsningar under vintern använt liknande grepp för att tala om konst, idéer och filosofi kan formuleras och har formulerats ur andra perspektiv än det neurotypiska, och hur detta ständigt, genom mänsklighetens historia, format om de normalas värld och blivit viktigare än neurotypens ”just taking care of business”-figuration. Hence: ett inifrånperspektiv på diagnosproblematiken, formulerat efter andra ontologiska ståndpunkter
Jag menar att ur ett perspektiv som inte går med på diagnosens patologiseringsperspektiv och ständiga fokus på tillkortakommanden, en formulerad efter positiviteter (vad som finns) i stället för negativiteter (vad som inte finns, vad som saknas) framträder en debattposition skild från de två som helt enkelt debatterar huruvida adhd är en legitim diagnos eller ej, huruvida det är en riktig funktionsnedsättning eller inte. Kanske är det rent av så att det jag kallat för två olika positioner framträder ur den röriga debatten först vid formulerandet av en sådan här tredje position. En sådan här tredje position – en sorts anormalitetsposition – position möjliggör, i det bästa fallet, en ny och kraftfull röst som urskiljer sig från det ständiga nyanserandet av sjukdomsperspektivet och från vilken en helt ny linje av argumentation kan föras.
Och bara som en påminnelse, det finns förstås fler aktörer än jag som håller på att skapa andra och mer positiva artikulationer av annorlundaskapet. Förlaget Andet har förlagt landets enda litteratur på ämnet, dess redaktör Torbjörn Andersson har givit ut flera egna skrifter om saken, föreningen Organiserade aspergare arbetar utifrån ett uttalat neurodiversitetsperspektiv, föreläsaren Jill Söderlund påpekar – detta är skitbra! – att diagnoserna helt enkelt kan ses som benämningar på olika typer att fungera. Och vi kommer bara att bli fler, gladare och starkare!

h1

Bloggpuls

januari 9, 2014

Hej hej, värst vad det var länge sen jag gjorde något vettigt här? Återigen är det sådär att jag har hunnit få ungefär miljoner idéer och inte fått en enda av dem på pränt, och så hänger de ihop allesammans och det är ingen idé att skriva en av dem för då måste de andra med också och förresten har jag kanske glömt de flesta ändå. Well, kanske då bättre att bara fortsätta ifrån där bloggen är nu och låta de där nyheterna försjunka i förglömmelse.

Jag fick pennor och ett ritblock i julklapp av mitt barn. Jag har inte ägt något sådant sedan jag bodde hemma hos mina föräldrar, hade ett pojkrum och gick på mellanstadiet. Omedelbart började jag rita där hemma hos svägerskan, med hustruns släkt omkring mig och alltihop. Sedan ritade jag som en besatt i ungefär fyra dagar. Inget som föreställde något, bara gjorde några slumpmässiga streck i blocket, fyllde i dem, fann deras rörelse, förstärkte den, gjorde en kontrasterande rörelse som skapade en rytm, upprepade den, fann mönstret, lät det överlagra med ett nytt osv osv osv. Insåg: att teckna är ju  en ultimat tunnelverksamhet. Förutom att det är den totala vilan mittemellan aktivt utforskande och passivt  medföljande så är det något som inte blir något annat än vad det är: spår efter en rörelse. Det är rörelsen man ser; varje streck man ser motsvaras av en kroppslig rörelse, varje rytm i bilden var en rytm i kroppen. Då jag insåg att jag höll på att rita mig ur mina andra intressen bestämde jag mig för att ta en paus några dagar. Det var klokt; jag använde dem till att göra en föreläsning som jag höll på en studiedag på en skola i tisdags.

Image

Jag har haft några föreläsningar som angått neurodiversitet nu under hösten. En del av mina nya idéer har hamnat där, kanske tar jag dem hit till bloggen nån gång framöver. Man vet inte så noga. Nåväl, is är nu bruten osv, hoppas ni alla haft en fin jul bra nyår hurra hurra, hej så länge.

h1

Åkallan

december 24, 2012

Smått rastlöst frampå julaftons eftermiddag. Det är så skönt att inte åka nånstans idag, att det bara är vi. Jag, finaste frun min och den snart fyraårige. Men stämningen har ett anspänningsmoment. Vi har påbörjat en ritual. Allt måste stämma.

”Tror du han kommer om vi tänder stearinljus?” frågar jag pojken, ”Han borde gilla levande ljus”. Det finns alltid levande ljus när främlingar från andra världar skall frammanas. ”Äsch, han kommer nog inte” svarar den lille och leker lite väl obekymrat vidare med grejen han fått på morgonen; han är skeptisk till de flesta typer av ritualmagi, dessutom säger han att det saknas gäster. Vad han vet måste det finnas gäster med för att främlingen skall dras till just vårt lila hörn av verkligheten. Jag förstår vad han menar. Det behövs en skillnad mellan den upphöjde och en ansamling människor; de senare skall liksom bilda en massa. Det är nog svårare med avskillnaden då man bara är några stycken. En gåvobärande upphöjd kan man inte sitta och småprata med över en kopp. Då försvinner upphöjdheten och kvar blir väl bara nån snubbe med luva.

Det luktar kanske fel! Örter och kryddor, psykotropiska substanser. Det måste ju finnas med. Vi förskjuter något; de som inte besitter förmågan att ställa in sig mot den nödvändiga övertygelsen får justera den neurologiska kalibreringen. Annars händer det inte. Min fru värmer på glöggen, offer bärs fram och placeras på vardagsrumsbordet. Nu kommer han att förnimma vår förväntan genom etern! Nu måste han väl begripa. Kom. Kom. Kom. Ceremonin har påbörjats, luften är tung och söt, vi har tagit in ett barrträd i huset för att ha evig skog omkring oss. Hon sprider en doft som samtidigt är dov och frisk, den blandas med glöggångor och förväntan. Kom. Kom.

Jag börjar bli nervös. Tänk om det inte funkar? Endast en dag om året kan ritualen utföras. Lyckas vi inte idag blir väntan lång. Och det sista momentet hänger på mig. Min egen övertygelse. Äsch, vi kanske skall skita i alltihop? Det funkar nog inte ändå.

Jag säger till slut till pojken och frun, ”Alltså, jag vet inte om han kommer, vi har väntat rätt länge nu. Jag vill inte vänta nu, jag går ut med det här skräpet som står innanför dörren. Jag blir kanske borta en stund för det måste sorteras i soprummet.” Min fru säger att ”Ja, det har du nog rätt i ändå. och kanske kommer han inte om han tycker att det luktar sopor här inne.”

Jag tar sopsäckarna i vänstra handen, en annan säck i den högra. Säger ”Hejdå på en stund!” till pojken och skyndar med bultande hjärta ut genom ytterdörren.

h1

Vad jag tror att politik är

december 20, 2012

Detta är vad jag tror att politik är.

Det finns fyra varianter. Tittar man närmare går det inte riktigt att se, de blandar sig med varandra och blir svårartade och krångliga. Det är som tvärtom: ju närmare man går, desto mindre ser man att de är sina egna. Men om man håller ett visst avstånd kan man lätt iaktta fyra distinkta flöden  genom tiden. De har andra namn, de slutar alla på ”-ism” precis som om de vore syskon. Men börjar man använda de namnen så blir allting krångligare igen; då flödenas mikroinstanser heter likadant som själva den historiska huvudströmningen så är det lätt att göra dem arga eller förväxla dem med varandra igen. För enkelhetens skull kan vi  därför kalla dem Thorm, Grelt, Atram och Ilmandine.

Thorm, Grelt och Ilmandine håller mest på med fördelning av värde. Generaliserat, ackumulerat värde; pengar. Detta är vad de primärt tycker att politik skall syssla med. Thorm och Ilmandine tror att gruppen är det primära, att folk är en gruppvarelse. Atram tror istället tvärtom; att grupper består av ihopklustrade individer. Grelt tror att det är gruppen som är det primära, men måste låtsas att den tror på individen. Det är listigt av Grelt; hen är nämligen beroende av gruppen, men det är som individer hen tilltalar folk. Ilmandine tror på territoriet. Gruppen och territoriet hör samman; politik är enligt Ilmandine att se till att det blir så. Grelt och Thorm är äldst och Atram är nog yngst. Ilmandine vet man inte riktigt, det beror på hur man räknar.

Thorm delar upp mellan rika och fattiga. Politik skall vara att skydda de fattiga från de rika, så att de rika inte blir ännu rikare på de fattigas bekostnad. Thorm litar på att de fattigas nödvändigt numerära överläge skall utgöra hens hävkraft. För att liksom hålla ihop de fattiga hör ihop får dessa Solidaritet. Men eftersom inte Solidaritet riktigt finns i tillräckliga kvantiteter, och är svår att framställa, så tror Thorm att det krävs en starkt stat som ser till att de rika hålls någorlunda kort.

Grelt tycker i stället att politik skall vara att skydda de rika från de fattiga så att inte de fattiga tar de rikas pengar. Grelt har använt två sätt att se till att det är så. Förr i tiden trodde även Grelt att det fanns både fattiga och rika, och att de var två distinkta grupper. Då var det viktigt att se till att det bara var den rika gruppen som dominerade. Det var kvalitet som var Grelts hävstång; de med mycket pengar var de som bar upp Grelt och underbyggde hens kraft. Medlena var att, medelst en stark stat, se till att de fattiga hölls utan inflytande över denna stat.

Både Thorm och Grelt tror på ett monster som vi kan kalla för w’Rrenk, och som byggs upp av pengar – på ungefär samma vis som Thorm byggs upp av kvalitet och Grelt byggs upp av kvantitet. De tror att w’Rrenk är ett vidunder som måste hållas tjudrat. Båda tror sig vara beroende av dess kraft, men har olika vis på vilket de vill fjättra w’Rrenk. Thorm tror på lagar och stat; om vi binder fast liksom en tentakel i taget, och w’Renk har många sådana, om vi alltså binder fast en i taget och på många ställen kan vi leva uppe på henne, av hennes kroppsvärme. Grelt tror mer på att man medelst ceremoniella ritualer, såsom normer och traditioner, kan skapa tvingande mönster, banor vilka w’Renk inte förmår bryta. Då blir det viktiga att se till att dessa mönster gynnar de rika; får de fattiga inflytande över w’Renk och normmagin bryts kommer w’Renk att bliu förvirrad och förmodligen kasta sig över sin herre, förmodligen förstöra allt i sin väg.

På det sista har Grelt ändrat sig lite; hen tror inte längre, säger hen, på att rika och fattiga är distinkta grupper. Det nya tricket är att skapa kvantitet genom att lova tillgång till kvalitet. Alla kan färdas mellan socialgrupperna! Det finns ingen gräns längre, säger Grelt. Genom att få så många ur folket som möjligt att tro att de kan bli en av de få rika så är kvantitet numera även Grelts hävstång. Och då behövs det egentligen ingen stat! w’Renk, säger man, är inget vidunder som måste styras av ritualmagi – vi har nu upptäckt att det är som en rolig pastellfärgad godisdrake som man får rida på om man vill. Om man kvalificerar sig. Thorm vet inte hur hen skall handskas med situationen och talar ömsom om vidundret, ömsom om godisdraken.

Atram tror inte på grupper alls, knappt ens på pengar. Atram vill ordna världen så att det var som om pengar inte ens fanns! Alla kan bli en godisdrake själv, bara de arbetar tillräckligt mycket. W’Renk är i själva verket mest en symbol; det vi alla har att sträva efter att bli, det som motiverar oss. Bli w’Renk. När man väl blivit det ligger världen under ens fötter. Det enda verkliga vidunder som erkänns av Atram är det som Thorm vill skapa med sin Solidaritet. Atram tycker att Solidaritet är ett monster som äter individer, ju fler individer desto större blir Solidaritet. I värsta fall kommer Solidaritet att äta upp godisdraken w’Renk; detta måste hindras. Liksom på senare tid Grelt så kommer även Atrams kraft från de drömmar man skapar hos människor genom w’Renks magiska kraft.

Ilmandine tror inte på solidaritet, godisdrakar eller monster. Men hen tror på en sorts vidunder; den fasansfulle men starke, som personifierar folkets band med jorden och som folket vill följa. Vi kan, mest för att de skall ha ett samlande namn, kalla dem för milifanter. Milifanterna utgörs av vissa särskilt märkvardiga individer, men dessa finns där för gruppens skull. Gruppen är nämligen också vad som skapar även Ilmandines kraft. Men inte genom att den matas med solidaritet eller drömmar om att få bli en godisdrake, utan genom att ha det gemensamt att det är gruppen som bygger upp milifanterna och försvarar de gränser som man måste ha för att få kalla ett område för sitt. Den här manövern har ett rykte om att vara korkad och lättköpt, men är faktiskt ganska intrikat; för att få folket att bygga upp milifanterna får de något som vi kan kalla Ghaal. Det är en sorts magisk nektar som utvinns ur naturresurser. Men för att naturen skall ge Ghaal måste den som utvinner det tro på att det finns! Ju mer man tror, desto mer Ghaal blir det. Ingen vet hur det går till, men det verkar faktiskt vara sant.

Detta är alltså vad jag tror om politik. Som sagt, man måste stå en bit ifrån för att begripa allt det här, det går inte att stå för nära för då bara luras Thorm, Grelt, Atram och Ilmandine. Lite avstånd måste till.

h1

Definition: Hypertunnel

december 18, 2012

Hypertunnel: Objekt och subjekt uppgår i en gemensam aktivitet med en sådan intensitetsgrad att gränserna mellan dem försvinner och etablerar en lokal tids- och rumslighet.

h1

Hyperkognitivt lexikon

november 18, 2012

Femtionde posten på bloggen! Den har redan hållit mycket längre än vad jag trodde att den skulle, och jag har inte tröttnat ännu. Det får man fira med att sjösätta ett nytt projekt här, nämligen ett som handlar om begrepp. Det behövs begrepp, allra mest sådana som jag själv har hittat på för att benämna de delar av ADHD-personernas funktionsuppsättning som inte redan har något vettigt namn. Alltså: ett hyperkognitivt lexikon.

Jag har ju redan konstaterat att de gamla vanliga orden inte duger att definiera hyperkognitionens specifika fördelar och superkrafter. Ingen medicinare verkar ha besvärat sig med att uppfinna termer för de goda egenskaper som genereras av ADHD-hjärnan och själva termen ADHD är ju också bara ett namn på de mindre lyckade effekterna av en sådan hjärna (”Attention Deficit Hyperactivity Disorder”, på svenska ”uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet”). Att bara de negativa sidorna av denna speciella kognitionsapparat har namn betyder att det är jäkligt svårt att tala om något positivt med ADHD äver huvud taget – det finns liksom inget positivt med störningar och överaktivitet i sig, utan vi som vill framhävadet positiva är tvungna att försöka finna andra saker helt utanför diagnoskriterierna som är positivt. Så brukar det sluta med att vi bara står där och säger ”Jomen vi med ADHD är väldigt kreativa”, men det betyder liksom ingenting i sig och dessutom finns det ju en väldig massa personer med diagnosen som inte alls får nåt kreativt ur sig.

Mycket pekar ju nu på att ADHD inte heller är någon skada utan något en del av mänskligheten alltid bär på. De ”positiva sidorna” av ADHD –hjärnorna är något vars effekter mänskligheten alltid har haft behov av. Vi som har diagnosen, eller jag åtminstone, har dessutom en medvetenhet om att de olika sidorna – de ”positiva” och de ”negativa” – är just olika sidor, eller olika utkomster, av samma kognitiva funktioner. Det som gör vissa saker enklare än för människor utan ADHD är samma sak som gör andra saker svårare för oss med ADHD än de utan. Det är det där ”samma sak” som det behövs nya ord för, för det är de sakerna – eller de kognitiva grundfungeranden som kopplar samman dem mellan dem – som vetenskapen inte gjort sig besvär med att benämna.

Mina egna begrepp kretsar kring det jag tycker är den centrala superkraften, alltså själva hypertunneln, och de konsekvenser den får i livet.

Först ut, och nästa post: kairoskopi, ett skitbra ord.

h1

Tunnelsomna

september 19, 2012

Jag ligger på rygg i sängen med armarna längs sidorna. Det är mörkt i rummet; det är mörkt i kroppen. Det är lika bra att blunda. Mörker är tryggt och varmt, mörker är bra. Mörker vänder seendet till närvaron: kroppen upplever inte längre världen på avstånd, istället är kroppen på den plats den är – är kroppen den plats den är. Kännandet är världen flyttad till kroppen. Men kännandet är också hjärnan utflyttad ur huvudet, ut i hela kroppen. Vi glömmer ibland bort att hjärnan inte begränsar sig till skallen, men den förgrenar sig ju ner genom halsen, medelst bröstkorgen ut i alla lemmar för att sträcka sig ända ut i de yttersta hudlagren. Hjärnan finns i hela kroppen. Hjärnan känner, kroppen tänker. Hela kroppen tänker.

Jag blundar och tänker på mina fötter. Det räcker. Då jag tänkt en stund märker jag att fötterna tänker på sig själva; de finns plötsligt, jag känner dem, jag finns i mina fötter. Fötterna framkallas ur det förmedvetna för att plötsligt, genom kännandet, framträda som en del av medvetandet. De känns tunga, fysiska, stilla. Vilar tungt mot lakanet. Då kan man tänka på vristerna istället, och vaderna. Snart finns de också. Knäna, låren. Då en ny del är framkallad stannar den kvar, fortsätter att tänka sig själv utan att jag behöver bry mig om den längre. Nedifrån och upp blir kroppen verkligare, allt mer sammanhängande, alltmer tydlig. Världen flyttas till kroppen utifrån, medvetandet flyttas till kroppen inifrån. Till slut ligger hela jag själv framtänkt i min säng, alldeles fysisk, alldeles nu. Min vilja behöver inte se till att någon enda del av den rör sig; jag vet, med hela min kropp, att jag består av den ändå. Tanken har stillats; behövs inte längre. Min kropp är verklig. Jag ligger i mörkret. Jag ligger på Jorden.

Jag Ligger På Jorden.

Just då är det som om kropp, medvetande och värld är samma sak. Det är det förkroppsligade mörkret. Mitt ansikte är vänt mot den kosmiska rymden, men jag känner också rymden under mig, på andra sidan den större fysiska kropp mot vilken min egen vilar; evigheten fortsätter på andra sidan Jorden. Jag är just då alltsammans.

När det förkroppsligade medvetandet långsamt klingar av tar det med sig det som är kvar av Jag in i mörkret. Kvar finns min kropp, liggande på Jorden.